torsdag 27 december 2007

2006 (!) års bästa skivor enligt Erik A Persson

När jag sitter här i Ö-vik och försöker göra en topplista av mina 25 st 2007-skivor så inser jag att jag aldrig skrev klart listan över 2006 års bästa skivor. Jag hittade min gamla bloggtext och såg att jag skrivit klart till ungefär 75 %. Så jag skrev helt enkelt klart det som fattades. Jag fick också lov att byta plats på några skivor men i det stora hela så känner jag likadant nu som jag gjorde i januari i år när jag påbörjade denna lista.

Jag har haft svår ångest (nästan) att komma fram till denna lista. Först höll jag på med en tio-i-topp-lista men det höll på att ta döden på mig eftersom det helt enkelt inte gick. Jag ville ju nämna för många skivor. Det är för många skivor som har påverkat mig 2006 som jag kände att jag bara måsta nämna. Därför kom jag fram till denna lösning: jag nämner de (enligt mig) 15 bästa skivorna 2006 + fem ”bubblare” som inte riktigt kom ända fram.

Ha en trevlig läsning era sons of bitches.


# 15. Tool – 10.000 Days

Tool har ett mycket karaktäristiskt sound och det är inget snack om att man känner igen bandet från första tonen. Jag har haft lite svårt för Tool på grund av fansen som älskar bandet över allt annat och höjer allt de gör till skyarna. Det gör inte jag, men jag är grymt fascinerad av bandet och hur svårt det är att komma in i deras skivor. Och det ser jag inte som en nackdel. Bra skivor ska vara svårare att komma in i. Öppningslåten Vicarious är bäst och sätter ribban högt. Sen tycker jag att den blir sämre på slutet och håller inte riktigt hela skivan igenom. Eller är det helt enkelt att det blir för svårt att koncentrera sig. Lateralus håller jag högre men det har nog att göra med att det var min första riktiga seriösa bekantskap med Tool också. Men 10.000 days är helt klart värd att köpa men då ska man kunna offra x antal timmar för att ta sig in i deras musik.

# 14. Intronaut – Void

Ah, ett band som ploppar ut och är förvånansvärt bra. Void går lättast att beskriva som en tuff blandning mellan Neurosis och Mastodon och det kan inte vara dåligt. Skivan är en resa mellan lugnt och hårt. Drömskt och rakt på, på samma gång.

# 13. Isis - In The Absence Of Truth

Förra skivan Panopticon gav mig extremt mycket. Jag vet inte hur många gånger jag har svävat iväg och drömt mig bort med den plattan. En av 2000-talets mest förtrollande plattor. Så mina förväntningar på In The Absence Of Truth var gigantiska. Den här skivan är dock tyvärr inte lika bra. Det var dock nästan lite väntat. Låtarna är inte lika varierande och dynamiska som Panopticon. Istället är de lite mer rakt på. De har dock blivit hårdare och vissa partier när de lägger på tusen tunga gitarrer så känns det som att bli överkörd. Eller nåt. Många ser sångaren som nackdelen med ISIS pga av att han har en rätt skör stämma egentligen. Jag ser honom dock som charmen med ISIS. Och han skönsjunger faktiskt på några låtar. Och när han growlar på de tyngsta partierna - ja, då är det sanslöst tungt. Men det är ingen skiva man ska lyssna på på ett normalt sätt egentligen. Den är istället som bäst att slumra till. Bakissöndagsmusik när det är som bäst.

# 12. The Haunted – The Dead Eye

Förra plattan rEVOLVEr är enligt mig det bästa The Haunted har släppt, den skivan var så fullkomligt makalöst hård och perfekt att jag tror att de kände det som nödvändigt att göra något annorlunda inför The Dead Eye. För den här skivan är mycket annorlunda jämfört med vad de har gjort förut. Tidigare skivor har varit pang-på-thrash medan the dead eye är betydligt mer dynamisk och experimentell. Och jag gillar det. Dolving märks självklart mest. Han har en av metalvärldens coolaste röster och han tar i och varierar sig mycket med olika röstlägen och dyligt. Låtarna har bra variation men de riktigt hårda bitarna når inte ändå upp som tidigare skivors toppar. Och det är väl det som är det negativa då. I övrigt är det en svinbra platta och tufft av The Haunted att de vågar göra en sådan platta, sådant välkomnar jag. Dessutom har de som vanligt ett skitsnyggt skivomslag. 2006 års snyggaste?

# 11. In Flames - Come Clarity

Gitarrerna har fått en betydligt mer framträdande roll och det är riffen som talar. Dock har de behållit en del av de elektroniska inslagen och det är bra, jag gillar, till skillnad från många andra, de två tidigare skivorna som fan. Fridén sjunger bättre än någonsin och det märks att In Flames överhuvudtaget har ett grymt självförtroende. Visst är skivan kommersiell, de har ju t o m skrivit riktig powerballad, men det är ändå hårt och som sagt mer riffbetonat än på länge. In Flames bästa platta enligt mig.

# 10. Audioslave – Revelations
Audioslave har egentligen två problem som jag ser det. Först och främst kommer de alltid att jämföras med vad medlemmarna har gjort förut. Och de kan aldrig någonsin göra något lika inflytelserikt och bra som musiken som skrevs under åren i Rage Against The Machine eller Soundgarden. Dock så spöar de skiten ur en massa yngre rockband som finns på marknaden. Det andra problemet som jag ser det är att Audioslaves skivor inte håller som helhet. Det finns alltid några låtar som inte riktigt håller måttet, där de kanske har lekt lite för mycket (lite som Kastrullica gjorde under Load-eran). Det finns ett par bottennapp på Revelations också. Exempelvis Broken City. Det var svagheterna. Styrkan i Revelations är dock många. Audioslave har aldrig känts mer som ett band än nu. På Audioslaves första platta kändes det precis som att det var en blandning mellan RATM och Soundgarden. Nu känns det som att alla har hittat sin plats och vågat variera sig lite mer. Det finns några helt fantastiska låtar på denna skiva som man helt enkelt inte kan värja sig ifrån. Och hur mycket jag än försöker så lyckas Chris Cornell ALLTID förtrolla mig med hans gudomliga sångröst. Bäst är de tre avslutande spåren där avslutande Moth är helt fantastisk.

# 9. Iron Maiden - A Matter Of Life And Death

Iron Maiden. Iron Gayden. Så har jag ofta sett på detta fenomenala band. När jag var ung och lyssnade på Metallica och vissa käftade emot och sa att Maiden var bättre så tyckte jag att de var dumma i huvudet (det tycker jag fortfarande). Iron Maiden hade en fjollig maskot och var så gubbiga och spelade på Söndagsöppet och var helt enkelt löjligare än hårda tuffa Hetfield och co. Det är egentligen först på 2000-talet som jag har gått tillbaka i deras skivkatalog och börjat lyssna mycket på tidiga Maiden och helt enkelt insett att Iron Maiden är och förblir ett av världens största hårdrocksband. Kriz var väl en av snubbarna som fick mig att inse detta också på allvar OCH ”comebackplattan” Brave New World. Den är hur bra som helst. Men den förra plattan Dance Of Death blev jag besviken av. Den var tråkig och betydligt mer intetsägande än Brave New World. Så jag hade inte så stora förväntningar på A Matter of Life And Death. Men ack så fel man kan ha! Senaste Maiden-skivan är en av 2006 års bästa skivor. Skivan består i stor del av långa episka låtar (det som jag gillade mest med Brave New World) och texterna är mörka och det är krig och fanskap. Låten For The Greater Good Of God får mig att rysa varje gång. Iron Maiden är kungar.

# 8. Danko Jones - Sleep Is The Enemy

Jag gillar alltid förändringar hos band, små som stora. Och Danko Jones har försökt att ändra sig lite för varje ny skiva de släpper. I grund och botten så kör de samma enkla rock and roll men deras skivor blir mer och mer förfinade och producerade och Sleep is The Enemy är det mest radiovänligaste de har gjort. Tyvärr måste jag säga för jag gillar tidiga Danko mest. Men det är inget snack om att detta är en jävligt bra platta ändå där Invincible är höjdpunkten. Tyvärr så är några låtar lite fööör radiovänliga. Det är nackdelen. Och att skivomslaget är alldeles för vitt och gay. I övrigt är Danko Jones kåtast som vanligt i rockvärlden.

# 7. Slayer - Christ Illusion

Lombardo är gud och tillbaka. Och hela skivan utstrålar extrem självsäkerhet – ”vi är Slayer och vi började med det här när NI hade blöjor eller inte ens fanns!”. Men skivan är på något konstigt sätt för bra. För klassiskt. De har gått tillbaka så mycket de kan till 80-talet och det låter som Slayer och det låter som man hoppades att det skulle göra men det är också det som blir lite av nackdelen. Efter att ha tokdiggat den i några veckors tid så lessnade jag ganska snabbt på den. Men det är inget snack om att Christ Illusion är det bästa Slayer har släppt sen Seasons in the Abyss. Och Lombardo är gud.

# 6. Satyricon - Now, Diabolical

Sjukt svängigt och storslaget. Rock. Grymma riff. Malande långa låtar. Framförallt blev jag impad av hur rockigt det låter. Blacknroll har folk skrivit om den här skivan, dvs som en blandning mellan rock och black metal. Och jag kan bara hålla med. Sen ska det medges att Satyricons konserter på Close-Up Festivalen och Umeå Open har bidraget till att jag verkligen gillar den här plattan så mycket. Soundet på skivan är väldigt avskalat och rent och detta gör också att skivan skiljer sig från många andra. Hitarna är många men det är den avslutande lång malande och cp-tunga To The Mountains som jag ändå gillar mest. Smack.

# 5. Death Breath - Stinking Up The Night

Nicke jävla Andersson är äntligen tillbaka där han hör hemma! The Hellasnoppers i all ära men det är med death’n’rollen han är som bäst. Jag får en kick av att lyssna på den här skivan eftersom det verkligen låter som old school-Entombed, dvs Deathnroll när det är som bäst. Det är skitigt och svängigt och headbangarvänligt och allt görs med glimten i ögat. Och man bara njuter. Och det känns som att Nicke känner så också, jag får känslan av att de har spelat in skivan med ett konstant leende på läpparna. Stinking Up The Night är bra, jävligt bra. Och jävligt mycket nostalgi.

# 4. Celtic Frost – Monotheist

Inflytelserika så inihelsicke på 80-talet men aldrig något band som jag egentligen tagit mig tid att lyssna på. Men CUM och resten av hårdrockstidningarna har ju höjt den till skyarna och dessutom har Peter Tägtgren producerat så det var omöjligt att på något sätt undgå denna platta. Med facit i hand är det inget jag ångrar heller för den här plattan är hur jävla bra som helst. Framförallt skulle man kunna sammanfatta den med ordet Ondska. Det var längesen jag hörde något som verkligen var så imponerande mörkt och fyllt av ondska. Gitarrerna låter förvridna och sjuka på ett djävulskt coolt sätt och sammantaget låter det som om man tagit och blandat Black Sabbath och satan själv. Typ. Inledande Progeny, Domain Of Decay och Synagoga Satanae är några av de många höjdpunkterna. Ondska, mörker, tyngd och djävulskt bra.

# 3. Khoma - The Second Wave

Egentligen var The Second Wave något av en besvikelse för mig. Khomas första skiva, Tsunami, var, och är fortfarande, något av det vackraste jag någonsin har hört och musiken nådde rakt in i min själ. Jag fick bokstavligt talat tårar i ögonen Och nu när andraplattan skulle släppas inför hela världen kan jag inte annat än konstatera att mina förväntningar var gigantiska. Besvikelsen ligger först och främst i att de har valt att spela in några av låtarna från deras första skiva igen. Grejen är att de bästa låtarna på The Second Wave består av just dessa nyinspelningar; Stop Making Speeches, Like Coming Home och One Of Us Must Hang. Sen kunde ju givetvis inte denna ”uppföljare” ge mig samma positiva chock som deras tidigare eftersom man på något sätt visste vad man skulle få. Men där ska jag sluta gnälla för det är inget snack om att The Second Wave är klart uppe i toppen av 2006 års bästa skivor. De nya låtarna håller faktiskt också måttet och låtmaterialet är jämnt skivan igenom. Framförallt är det dynamiken mellan det lugna och det tunga som är så perfekt och så snyggt och med Jämtes röst över allt detta så kan man inte stå emot, det blir för mäktigt. Soundet är betydligt mer förfinat än den förra plattan också. Snuskigt nära perfektionism.

# 2. Cult of luna – Somewhere Along The Highway

Denna skiva är utan att tveka den skiva som berörde mig mest av alla 2006. Jag har lyssnat på den konstant när jag har varit ute och gått, åkt buss och lagt mig för att sova. Jag hade mina perioder i inledande 2006 då jag var betydligt mer deppig än glad och då har den här skivan fungerat som en samtalspartner för mig - musiken är den bästa terapin såklart. Jag trodde aldrig att Somewhere Along The Highway kunde komma upp i samma kvalitet som förra plattan Salvation. Salvation var en temaplatta som kändes så genomtänkt och genomarbetad att jag trodde toppen var nådd hos Cult Of Luna. Och när jag fick höra låten Back To Chapel Town från nya skivan så kändes det som att jag skulle ha rätt. Denna låt är inte dålig på något sätt men påminner mycket om mycket annat de har skrivit förut. Men resten av skivan är helt underbar. Deras sound är mer ”levande” och direkt än tidigare på något sätt. Och det svänger hela tiden från det lugna vackra till det tunga mörka. Lyssna bara på Finland eller Dim. Eller 2006 års bästa låt: Dark City Dead Man. Musik blir inte mäktigare än så.

# 1. Mastodon – Blood Mountain

Jag känner mig faktiskt lite tråkig att jag också (precis som Kriz och Nordin) har valt denna platta som 2006 års bästa platta. Men vad ska man göra? Blood Mountain VAR bäst 2006. Det var längesen jag fick en sådan kick av att lyssna på en ny platta för första gången. Jag och Kriz satt i varsitt rum och skickade sms till varandra i total pepp. Blood Mountain är en underbar musikalisk resa från inledande The Wolf is Loose till avslutande Pendulous Skin. Enough!


2006 års bästa skivor enligt Erik Persson:

1. Mastodon – Blood Mountain
2. Cult Of Luna – Somewhere Along The Highway
3. Khoma - The Second Wave
4. Celtic Frost – Monotheist
5. Death Breath - Stinking Up The Night
6. Satyricon - Now, Diabolical
7. Slayer - Christ Illusion
8. Danko Jones - Sleep Is The Enemy
9. Iron Maiden - A Matter Of Life And Death
10. Audioslave – Revelations
11. In Flames - Come Clarity
12. The Haunted – The Dead Eye
13. Isis - In The Absence Of Truth
14. Intronaut – Void
15. Tool – 10.000 Days





Fem Bubblare:
Skivor som var bra och på gränsen till att hamna på topp 15.

Lamb of god – Sacrament
The Mars Volta – Amputechture
Deftones - Saturday Night Wrist
Vader – Impressions In Blood
Katatonia – The Great Cold Distance

6 kommentarer:

  1. Du ville ha en kommentar och här kommer den.

    Jag kan inte förstå att du smackar in Audioslave och Iron Maiden på topp 10. Hur fan tänkte du då?... Med tanke på vilka plattor du listar "under" dem.

    SvaraRadera
  2. Argument för Audioslave:
    Det finns några helt fantastiska låtar på denna skiva som man helt enkelt inte kan värja sig ifrån. Och hur mycket jag än försöker så lyckas Chris Cornell ALLTID förtrolla mig med hans gudomliga sångröst.

    Maiden:
    Skivan består i stor del av långa episka låtar (det som jag gillade mest med Brave New World) och texterna är mörka och det är krig och fanskap. Låten For The Greater Good Of God får mig att rysa varje gång. Iron Maiden är kungar.

    Fan jag hittar inte din lista och kan därmed inte käfta tillbaka

    SvaraRadera
  3. Min lista:
    1. Mastodon – Blood Mountain
    2. Khoma – The Second Wave
    3. Haunted – The Dead Eye
    4. Intronaut – Void
    5. Hatebreed – Supremacy
    6. Cult of Luna – Somewhere Along the Highway
    7. Death Breath – Stinking Up the Night
    8. Slayer – Christ Illusion
    9. Fingerspitzengefühl – Happy Doomsday
    10. Tool – 10.000 Days

    Så här i efterhand skulle jag vilja flytta om dem lite och byta ut en eller två... men det får jag ju inte.

    Jag håller med dig att Audioslave är bra och det va säkert Maiden också. Men jag fattar fortfarande inte hur du kunde sätta dem före In Flames, Haunted, Isis, Intronaut, Vader... Jag fattar det inte.

    SvaraRadera
  4. Nä, men du fattar ingenting heller

    SvaraRadera
  5. Jag kan faktiskt skriva under på det jag med. Audislave före ISIS och Hauntfuck liksom. Chris Cornell har ju mer eller mindre varit bögen sen Soundgarden splittrades.

    "The Guilt Trip" Erik. Jag säger bara "The Guilt Trip"

    Nu måste jag köpa skivor och det är helt tack vare din lista. KUNG!

    SvaraRadera
  6. Jag är ju old school och trist, Slayer och CoL är det enda jag lyssnat på av dom där. men jag drog hem Khoma och The Haunted, gillar Khomas skivor som fan.

    När får man se en lista av er där ni listar band/skivor som inte är Metal av nåt slag? Typ låtar, band mm ni diggar i smyg? Skämsdiggarlistan.

    SvaraRadera

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com