söndag 28 december 2008

Topp 5 Metallicas ”award-spelningar”

Metallica har gjort x antal uppträdanden på olika typer av galor genom åren; MTV Music Awards, Grammy awards, VH1 awards osv. Dessa uppträdanden blir alltid speciella eftersom det inte är Metallicas hemmiljö. Publiken är egentligen där för att se 50 Cent eller någon jämlike och har knappt hört hårdrock, scenen är annorlunda, ljuset är annorlunda, ljudet är annorlunda och allt som gör allt gör dessa faktorer att Metallica själva kan kännas lite obekväma och nervösa. Men det är ju detta som gör det så intressant. Nedan rankar jag mina för tillfället fem favorituppträdanden som Metallica har gjort på dessa typer av galor genom åren.
Har jag glömt något uppträdande som jag borde ha smackat med på topp 5? Kommentera!

5. Unforgiven II – 1997
Ett konstigt uppträdande men det är också därför det har fastnat. Detta är första och enda gången Metallica har spelat Unforgiven II live och det vete fan om de någonsin kommer att göra det igen. James sjunger udda med nån typ av country-stil på rösten och bandet känns allmänt väldigt obekväma med uppträdandet. Men trots att det är lamt så är det ändå fascinerande och sevärt.





4. One - 1989
Amerikanska Grammy Awards 1989. Metallica precis innan de slår igenom på allvar inför den stora massan. Och detta är nog Metallica som tuffast, dvs And Justice For All-eran. Spana in Justice-James, en klassisk look! Men James är också uppenbart lite smånervös och inleder sången på förstaversen lite tveksamt. Jasons körsång är extremt tydlig i detta klipp och DARKNESS och LANDMINE har jag aldrig hört mäktigare i något livesammanhang. Det är också uppenbart här hur mycket bättre trummis Lars brukade vara.




3. I Disappear - 2000
Drivet och energin gör detta till ett av de bästa uppträdanden som Metallica har gjort på en gala. Jason visar även här hur dominant han var live. Ett metallica i toppform. Och det låter förträffligt.




2. Fade to black 2000
Detta var Jasons sista uppträdande med Metallica och det är ju självklart detta som gör klippet så speciellt. I senare intervjuer har Jasons sagt att han redan inför detta uppträdande hade bestämt sig för att hoppa av bandet (uppträdandet är från 30 november 2000 och sen hoppade han av officiellt i mitten av januari 2001 om jag minns rätt). Han höll sig för sig själv under galans gång och saknas på de tagna bandbilderna. Han har också berättat att tårarna rann nerför kinden under uppträdandets gång. Heavy shit. Jason Newsted spöar på många sätt Rob live med sin passionerade spelstil, aggressivitet, headbangande och sång.





1. Last Caress och So What - 1996
Jag nämnde detta uppträdande i november månad men självklart måste jag lägga upp det även i detta inlägg eftersom det helt enkelt är, utan tvekan, det tuffaste uppträdandet Metallica har gjort på någon gala genom tiderna. Bandet hade sagt att de skulle spela sin senaste singel King Nothing live men sekunderna innan de går ut på scenen så bestämmer de sig för att vara jävliga och istället spela de klassiska cover-låtarna Last Caress och So What. Och de avslutar med att slänga ner micken och vräka ner trumsetet.



I Ozzys fotspår

En suverän artikel att läsa om ni har missat. DN har åkt till Birminghamförorten Aston och känt av atmosfären där Black Sabbath-gubbarna en gång växte upp och startade sin karriär.

Det är kanske denna stad vi ska ha som destination för nästa "Waste"-resa? Vad passar liksom bättre än att resa till stället där hårdrocken skapades?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=863747

måndag 15 december 2008

GH: ’Tallica



Så var det då dags att äntligen införskaffa och börja lira det dära Guitar Hero som är så populärt. Se om det är så kul helt enkelt.

Rätt tråkigt val av Metallica-låtar ändå tycker jag. Vart är Blackened? Och Battery? Dyers Eve? Fade to Black? Skitsamma, det blir hur fränt som helst ändå.

Enter Sandman
For Whom The Bell Tolls
Fuel
Hit The Lights
King Nothing
Master of Puppets
No Leaf Clover
Nothing Else Matters
Sad But True
The Unforgiven
Wherever I May Roam
+ en Aftonbladet-artikel för er som inte redan har sett:

söndag 14 december 2008

Het har klippt sig

Hej,

Igår såg James ut såhär:


Jag hade ju hoppats lite grann att han skulle spara ut håret lite mer så att det skulle växa lika långt som han hade 99. Men så blev ju inte fallet. Idag har han klippt sig och ser numera ut såhär:


Vad tycker ni? Var det rätt att klippa sig? Jag tycker att det hade varit ballt att fortsätta spara ut håret trots att han är typ 69 bast men samtidigt gillar jag den nya frillan. Den känns jävligt mycket James 2000. Han ser lite yngre ut. Lite mer hip. Eller hur?

Jag är lite full. Gonatt.

lördag 13 december 2008

onsdag 10 december 2008

Promenera i Stockholm, på nätet.

Jag fick detta tips från Shake (ni vet killen som är en flitig bloggare på denna blogg med hela fyra stycken inlägg!)

Gå in på www.hitta.se/gatubild och klicka dig omkring i Stockholms innerstad! Faktiskt hur häftigt som helst. Alla gator funkar inte till 100 % ännu och det verkar vara på betanivå men jag antar att det kommer att byggas ut med fler städer framöver. Det är bl a kul att spana in alla människor som har blivit ”förevigade” genom detta. Bland annat hittar man den här balla snubben:




Mycket tufft som sagt. Seså, sätt nu igång och promenera runt på Stockholms gator! The future is here.

tisdag 9 december 2008

Darrell Lance "Dimebag" Abbott 1966/08/20 - 2004/12/08 R.I.P

Igår var det fyra år sedan Dimebag Darrell blev ihjälskjuten på scen. Lika sjukt nu som då. Han ska bli hedrad för all framtid.

Jag bildgooglade på "dimebag" och fann denna bild på den 9:e sidan. Det tycker jag är häftigt.




Och så en bild som visar Dimebag som vi vill komma ihåg honom; full i fan, rött skägg, coola gitarrer och brudar.


Gör nu detta: välj en Panteralåt och lyssna på den. Smacka sen ner en kommentar om vilken låt ni valde och gärna varför. Själv lyssnar jag just nu på Hollow. Sentimental och vacker, och tung som fan.

Jag råder er att börja i tid


Det är under denna tid på året som denna blogg är som mest intressant. Det är i dessa tider (snart iaf) som vi lägger upp våra listor; årets bästa skivor, årets bästa spel, årets bästa fyllor, årets bästa konserter, årets bästa mammor osv. Om vi koncentrerar oss på årets skivor så är mitt tips att ni redan nu börjar att spåna på den listan. För det är ett jävla jobb. Jag satt nu och skrev upp alla de skivor som är kvalificerade för årets skivor och kom snabbt upp i 30 skivor. Fy fan. Och det är många som jag måste lyssna in mig mer på för att kunna sätta en korrekt listplacering. Jag kommer att, precis som förra året, göra en topp 15 + en massa bubblare och garanterat någon eller några årets besvikelser. Plats #1 är väl ganska given för oss alla (förutom för Swooz’n då) men i övrigt kommer det att bli spännande! Och det är jäkligt bra också med sådana här listor för då får man oftast en massa skivtips.

Börja i tid!

Ps. Gammfarsan - hip-snopp är förbjudet i år! Ds.

Resistance: Fall of Man


En skrämmande jävel.
Så har jag klarat detta spel. Jag köpte det billigt och ville lira det mest för att det var en av release-titlarna till ps3, och att tvåan kommer nu (som har fått rätt bra betyg) som jag kanske blir sugen på att skaffa någon gång (och då måste man ju ha lirat ettan) samt för att… det var billigt.

Handlingen är spännande. Året är 1951 och ett utomjordisk virus, s k Chimera, har slagit ut stora delar av världen. I rollen som sergeant Nathan Hale är man medlem i en amerikansk styrka som ska bistå att befria England från Chimera-rasen. Det går åt skogen och hela styrkan slås i spillror. Enda överlevande är såklart Hale som själv har blivit infekterad men istället för att hamna i koma och bli en Chimera själv så har han fått några av dess egenskaper, såsom att läka fort osv. Sedan kämpar man sig långsamt framåt i de engelska städerna för att försöka stoppa Chimera.



Sgt. Nathan Hale - en hård jävel

Spelet är ett s k science fiction first-person shooter och jag har väl varit rätt tveksam till att spela s k FPS på ps3 eftersom man inte har samma kontroll som man har när man sitter med en mus och tangenbord till PC. Men det är också det som är charmen, att inte ha full kontroll, ty när man sitter på sin PC så är man nästan lite för duktig. Men när man spelar med en ps3-kontroll så blir det nästan lite mer ”äkta”. I like it.

Spelet har två år på nacken och visst märks det. Man kan klassa det som ett helt godkänt lir men det känns ofta som en sämre kopia på många andra spel. Framförallt Half-life 2 har det snotts extremt mycket ifrån men även Call of Duty. Men jag gillar blandningen mellan science fiction och andra världskriget. Alien-byggnader i ett snöigt, kallt och söndersprängt London är tufft. Och jag gillar också den hyfsade variationen på vapnen, där det är Chimeravapnen som är de mest underhållande. Spelet blir också tuffare ju längre man kommer i spelet eftersom man kommer längre och längre in i Chimerarasens ”bebyggelse”. En snygg detalj är också berättarrösten som mellan varje bana berättar vad som händer runt omkring samtidigt som det varvas med stämningshöjande svart-vita bilder som osar ”andra världskrig”.


Det ska bli intressant att se hur mycket bättre Resistance 2 är. Men mest blir jag dock sugen på att spela Half-life 2 igen.


En ytterst farlig jävel

måndag 8 december 2008

All Nightmare Long - musikvideon!

Jag har sett den tre gånger nu och vad kan man säga? Det är definitivt Metallicas mest originella video sen One. Creepy. Och konstig. Jag både gillar den skarpt och det motsatta. Men den funkar. Passar perfekt in på Nightmare-temat med sådan old school-skräck. Jag sätter en miljard på att Kirk har haft ett finger med i det hela. Speciellt efter hans video-babble om ryska old school-filmer. Metallica!

Watch it:



Eller i lite bättre kvalla:
http://www.metallica.com/index.asp?item=601688

onsdag 26 november 2008

"Det va här dom volta me bussen, va."

Jag kommer ihåg det som igår. Tror att jag gick i nian när detta avsnitt sändes. När Jonas Indes karaktär Tommy Bohlin tvärstannar bussen och uttalar "Det va här dom volta me bussen, va." så tänkte jag direkt (som den totala Metallica-nörd jag var redan då) att han syftade på Metallica. Och sekunden efteråt säger Tommy "Metallica" på det där sköna försvenskade sättet att säga Metallica på. Dagen efter på skolan så hade de flesta givetvis sett avsnittet och tyckte ju det var kul och hackade på mig: "Öööh, Persson, såg du Percy Tårar igår? Metallica! Hahah!". Alla hade tyckt att det var skitskoj men mitt minne av klippet var att det var häftigt. Japp, jag tyckte det var häftigt att Killinggänget visste om Cliff Burtons tragiska öde. Jag trodde ju att det bara var hardcore-fans som jag som visste om det. Fast lite så var det ju också. Ingen i min klass (förutom Teddy då) hade koll på detta och jag kände mig lite sådär extra häftig att jag hade totalkollen på Metallicas historia.

Men klippet är suveränt. Och klassiskt. Och Tommy Bohlin är bäst.


tisdag 25 november 2008

måndag 24 november 2008

torsdag 13 november 2008

Kirk Hammett om soundet på DM


Så var det Kirks tur att uttala sig om soundet på Death Magnetic. Av texten nedan så är det ju uppenbart att han, som vissa andra, lägger "skulden" på Rubin:


"Well, it's like this: There are people who just
expect perfection from us. And I totally get that. And when it falls short of
their standards of perfection, they're going to complain. And I totally get
that, too. I do hear a bit of clipping here and there. It was more a Rick Rubin
[producer] sort of decision rather than the band decision, because he thought it
made it sound a little bit more lively and dynamic, and we kinda gave him the
benefit of the doubt on that. And you know, to me, when I crank the album when
I'm driving, it's not an issue for me. But then again — my ears are kinda fried,
too, bro.""What's that STOOGES album that has, like, the worst [sound] of all
time? Was it 'Funhouse'? I can't remember. But you know what? That album is
hailed as groundbreaking now!"


Och på frågan om det finns en chans att Death Magnetic kan tänkas remixas i framtiden:

"Well, you know, the album is what it is. And
ultimately it's because of us that it is what it is. And at this point, my
attitude is, take it or leave it. You know?"


Take it or leave it!

onsdag 12 november 2008

Skivtips: Bloodbath – The Fathomless Mastery

Bloodbath, Sveriges supergrupp inom dödsmetall, är tillbaka med en platta som efter ett par genomlyssningar känns minst lika bra som förra helt fenomenala Nightmares Made Flesh från 2004. Herr Opeth är tillbaka på sången och sköter det minst lika bra som Peter Tägtgren (som hade rollen på förra plattan). Det är så jävla skönt att höra 100 % growlande av Åkerfeldt skivan igenom när man har lessnat på hans skönsång på Watershed. Hur bra som helst – köp!

tisdag 11 november 2008

DIF = bajs

Stämningen var på topp inför nedsläpp. Jag, Mange och Jr hade tagit en bärs inne på Hovet och vi var jävligt positiva. Vi ska ta tillbaka serieledningen! Yetman är tillbaka! Vi har elitseriens poängkung! Hovet är en lortig arena där man egentligen bara ska se Slayer och dylikt.. En jävla massa MODOiter och Ö-viksfolk var det också överallt. Iaf på den delen av läktaren vi satt på som funkar som bortaläktare. Matchen började. Fem minuter senare står det 3-0 till Djurgården efter fyra skott. Tjock-Karol utbytt, in med Zacke. Där var man fortfarande i chocktillstånd och hade inte fattat det stod 3-0. Men 3-0 är ju egentligen ingen betryggande ledning, iaf inte så tidigt i en hockeymatch. Så det gällde att smacka in ettan. MODO lyfte spelet lite och missade en del chanser. De var nära och jag tror det hade kunnat bli en annan match om MODO hade reducerat innan första perioden var över. Det gjorde dom inte och istället satte DIF fyran direkt i andra. Och sen var det skit. Det är märkligt med såna här matcher, men det är samtidigt vad hockey handlar om. Upp och ner. Och ibland långt jävla nere i helvetet. Som ikväll.

I mitten av tredje perioden vandrar DIFs klack ner till sargen och vandrar längs ena långsidan och hade nån jävla segerdans för sig. Järnkaminbögarnas fjolldans levde om och matchen kom lite i andra hand. Det var stört att se. Och förnedrande. Sen kom det upp Djurgårdare till MODO-sektionen och kaxade och pekade finger och höll på. Och publikvärdarna gjorde inte direkt några hårda försök att trycka bort dom. Då blev det för mycket och vi drog hem. Skitmatch. Jag har inte haft så stora problem med DIF senaste säsongerna. Aldrig sett dom som ett riktigt hot på nåt vis. Det gör jag inte nu heller, den här matchen var bara ett undantag, men jag hoppas verkligen att det går skitdåligt för Carl Philip Hockey resten av säsongen.



Jag ska avreagera mig genom att spöa tyskar i Command & Conquer och skriva nazistgrejor så de blir tokiga.

fredag 7 november 2008

Ett skämt till MTV-gala och pinsam upprepning av ett storslaget musikstycke

Jag har sett Europe Music Awards ikväll (eller vad det nu heter). De inledde med en halvtimmes best of-klipp från tidigare galor så jag blev faktiskt lite peppad för det brukar ju ändå vara rätt underhållande att se. Dessutom var ju METALLICA nominerade så jag fick bara lov att se det. Men det sög tyvärr. Jävligt lamt och tråkigt. 30 Seconds to Mars-Jared Leo satt i ”VIP-baren” men i jämförelse med en viss Dave Grohl (som hade samma uppgift ifjol) så var Jared ett skämt. Och det hände ingen riktig skandal heller som en stenad Amy Whinehouse eller liknande. Boring.

Alla vet vi också att vinnarna i de olika, och jävligt förvirrande, kategorierna brukar vara ett skämt. Men eftersom Metallica som sagt var nominerade så tänkte jag att man skulle få se ett inspelat klipp på grabbarna från staterna när de höll i priset och sa några väl valda ord. Såhär gick det:

Kategori: Best Headliner

De nominerade var (om mitt minne minns rätt):

The Cure
Metallica
Foo Fighters
Linkin’ Park
Tokio Hotel

Yikes, inte vidare konkurrens va? Jo, Foos skulle kunna vinna kategorin så det bör vara hårt mellan FF och Metallica. På tredjeplats kom dock Metallica, och jag tänkte ”va fan”. På andraplats kom Linkin’ Park. Så Linkin-killarna är bättre headlajnare än Metallica? Okeeej.. På förstaplats då? Foo Fighters naturligtvis? Nä, Tokio Hotel! För helvete!!!

Andra kategorin som Metallica var nominerade i var ”Best Rock Out” eller liknande.
De nominerade:

Paramore (de har en tjej som sjunger)
30 Seconds to Mars (Jared Leto fjollband)
Slipknot (Yeah!)
Metallica (Fuck YEAH!)

Coolt med Slipknot som nominerade. Hursomhelst… jag tror Paramore kom trea. Tvåa? Metallica. FAN! Etta då? Jo, 30 Seconds to Mars. Men helvete!

Det intressanta är ju dock att dessa vinnare har röstats fram. Och då ska man fundera lite. Vilka engagerar sig i denna MTV-gala egentligen? Jo, jag engagerar mig ju uppenbarligen men jag röstar inte. De som röstar har kanske en snittålder på typ 13 bast och då är helt enkelt Tokio Hotel och 30 Seconds to Mars tuffare än de andra nominerade. Största beviset på vilket skämt galan är – årets platta: Britney Spears.

Jaja, man ska inte ta galan så seriöst. Det var ju kul att de delade ut Best Act Ever till Rick Astley. Men sen så är de råseriös en stund och Bono står och hyllar Paul Mccartney i 10 minuter som får ta emot nåt typ av Ultimate award.


Men som sagt, en lam gala. I det där Best-of-mtv-gala-programmet så visades massa tuffa händelser som har hänt tidigare. Det finns dock ett uppträdande som står över allt annat. Året var 1996 och jag skulle få se bandet live tre dagar efter denna händelse. Bandet hade sagt att de skulle spela sin senaste singel King Nothing live men sekunderna innan de går ut på scenen så bestämmer de sig för att vara jävliga och istället spela de klassiska cover-låtarna Last Caress och So What. Och de avslutar med att slänga ner micken och vräka ner trumsetet. ROCK! Watch it!



Nu byter jag ämne.

Jared Leto är egentligen en rätt ball skådespelare (men nu har han ju tyvärr helt satsat på hans jävla mtv-bög-band). Hans bästa film är Requiem For a Dream. Ellen Burstyn är förövrigt helt fantastisk i den filmen också, jag tror hon blev Oscar-nominerad för hennes roll. Filmen är iaf en av de snyggaste och mest påfrestande filmer som gjorts. Och vilket soundtrack! Speciellt ett stycke som repeteras som ett mantra igenom filmen vilket gör att man hamnar i en typ av trans när man ser den. Detta stycke återupplivades till trailern för Two Towers, där stycket hade gjorts extremt storslaget genom att bli orkestrerad. Jag ryser fortfarande av denna trailer men en stor del av mig tycker ändå att man ska ge fan i stycket och låta det höra till filmen Requiem For a Dream. Men det har använts fler gånger också i olika reklamfilmer, filmtrailers, speltrailers, u fuckin’ name it. Senast höll jag på att dö lite lätt när jag såg trailern till Babylon A.D eftersom nämnda musikstycke används även där. Jag har kollat upp detta lite och har hittat några trailers där samma jävla stycke har använts om och om igen. Jag blir förbannad! Har de ingen fantasi?! Finns det ingen annan storslagen musik man kan använda?! Det här måste ju vara nån typ av rekord? Är det ingen annan som har tagit upp detta? Helvete!

Kolla in dessa träljers och inse hur sjukt det är:

Requiem for a dream (originialet av Clint Mansell)
http://www.youtube.com/watch?v=KSY4Yi2ypno

The Two Towers Trailer
http://www.youtube.com/watch?v=39oFeZ57p2g

Sunshine trailer
http://www.youtube.com/watch?v=YZ2-xR54UDU

Da Vinci Code Trailer
http://www.youtube.com/watch?v=bQ7jV4Lx6bw

Valley Of Flowers Trailer
http://www.youtube.com/watch?v=rk87L544DRM

Babylon A.D.
http://www.youtube.com/watch?v=JyhEHKB6cmY

tisdag 4 november 2008

Mr MODO slutar!


Idag, precis nyss, kom beslutet att Magnus Wernblom slutar med att spela ishockey, med omedelbar verkan. Detta efter 17 säsonger, 723 matcher och 276 mål i MODO Hockey. På sätt och vis var det ändå lite väntat, han har varit bedrövlig de matcher han har spelat i år. 4 poäng på 17 matcher talar sitt tydliga språk. Förra säsongen pangade han in hela 27 mål och var en grym matchvinnare. De matcher han har spelat denna säsong har han konstant förlorat närkamper, passat fel men framförallt inte haft något tempo i sig överhuvudtaget. Visst är det tråkigt att en sådan hjälte slutar på ett sådant sätt men samtidigt är det stort av honom att lägga ner nu istället för att harva på säsongen ut. Förjävligt synd bara att han inte fick bräcka Håkan Loobs målrekord, nu hamnar han istället ett tiotal löjliga mål ifrån. Men så kan det vara ibland. Nu får han istället koncentrera sig på att sälja bilar eller vad han nu vill göra.

Tack för allt Magnus Wernblom!

måndag 3 november 2008

Lite ‘Tallica-funderingar


James Hetfield uttalar sig om hur det skulle vara att bli invalda till Rock and Roll Hall of Fame till våren (de är ju nominerade och lär med största sannolikhet vinna… antar jag). Kravet för att bli invald i detta finrum är att man ska ha spelat in skivor i 25 år och inte hur länge man har existerat, och Hetfield menar därför att Jason självfallet ska få gå upp på altaret med dom men inte Dave Mustaine. Ja, det är väl ganska självklart antar jag men det är kul att Mustaine får lite skit över sig ännu en gång och lär uttala sig via Blabbern igen om hur mycket han hatar Lars & James. Men det som jag tycker är intressant är just att Jason, ifall de bli invalda, ska ”återförenas” med sina gamla bandmedlemmar. Jag får en kick av tanken att se Jason och James på samma bild igen, de två snubbarna var de som höll ihop bandet live på 90-talet och samtidigt var det var ju uppenbarligen James som fick Jason att hoppa av bandet. Samtidigt hade nog inte avhoppet hänt om James vore den James han är idag. Men frågan är hur mycket kontakt Jason har med Metallica nuförtiden. Som jag har förstått det så är det ingen kontakt överhuvudtaget vilket är lite märkligt ändå. Den enda bilden som jag har sett med Jason och Metallica efter att Jason hoppade av är en bild som publicerades av SO WHAT med Jason och Kirk och med Kirks tillhörande bildtext ”my brother” eller liknande. Men det var längesen nu.

Dock finns det en snubbe som heter Steve Wiig som några av er säkert känner till; han är Lars Ulrichs personliga assistent och en av hans närmaste vänner. Han har hängt med rätt länge nu och det som gör han extra intressant i detta fall är att han också är en musiker (skådis också faktiskt, spana in honom i Into the Wild) och spelar bl a trummor i bandet Papa Wheelie där en viss Jason spelar gitarr och sjunger. Vad vill jag säga med detta då? Jo, att pga Steve så snackas det en del om Jason i Metallica. Lars är en nyfiken jävel och lär ha frågat en del om vad Jason gör nuförtiden osv. Fan, jag vill helt enkelt höra lite mer snack om Jason. Jag vill att Jason ska dra på ett Metallica-gig och hänga lite backstage och kramas lite och uttala sig lite om dagens Metallica osv. Och ja, en liten del av mig vill att Jason ska komma tillbaka till bandet också, även om det vore en omöjlighet. Men man kan inte förneka att man saknar vissa av Jasons egenskaper; hans energi, headbangande, sång (!) och hans mer allvarligare framtoning i jämförelse med Rob.


Mr Wiig, torkar arslet på Ulrich & lirar trummor med Jason.

söndag 2 november 2008

The King

Klippet nedan visar Elvis Presley när han sjunger Unchained Melody 21 juni 1977, mindre än två månader före sin död. Det är egentligen ett tragiskt klipp, man ser hur märkt han är av sitt extrema tablettmissbruk och han är fet och svettas och man känner knappt igen honom. Inget Elvis-fan vill minnas denna Elvis. Det var inte såhär Kungen var, detta är bara missär. MEN... lyssna och se på detta uppträdandet ty det är helt fantastiskt. Lyssna på karaktären och inlevelsen i hans stämma, en ensam man i slutet av sitt liv. Jag blir helt rörd, nästan till tårar.

torsdag 30 oktober 2008

tisdag 28 oktober 2008

"Superkedjan förnedrade Brynäs"

... exakt så lyder rubriken till Aftonbladet-artikeln som behandlar kvällens match. Underbart.

MODO 6, Brunäs 0 - det var längesen MODO vann så överlägset. Det hände inte en enda gång förra säsongen. fy fan vad skönt det är. Och vilka jävla mål, Susse och hans norrmän dominerar fullständigt. Kul att Wargh är tillbaka också. Han har speed och energi och ser betydligt piggare ut än sopan Schnellman som gärna får vara borta ett tag till. Karol fick hålla nollan - ytterst viktigt. Brynäs är ett skitlag - ytterst viktigt. Stor vardagsunderhållning.


Men det bästa av allt, och detta måste vara historiskt, kolla in topp tre på poängligan. Prinsen av New York (kungen av Sverige) toppar följt av världens bästa norrmän. Fredde, nu är det dags att bli MODOit och sluta vara bög-lila.





Chef Skröder

lördag 25 oktober 2008

onsdag 22 oktober 2008

Setlist och bilder från Metallicas turnépremiär

Metallica inledde sin World Magnetic Tour igår och setlistan var ganska lik den som de spelade på de båda releasefestspelningarna i Europa. Dock så har Nothing Else Matters och Enter Sandman tillkommit och det var ju ganska väntat, Svensson-fansen ska ju få sitt också. Tufft iaf att de vågar köra fem låtar från DM. Och jag gillar som fan att de kör både Frantic och Until It Sleeps. Det bästa av allt är dock att Fight Fire With Fire lirades. Kanske kommer de att variera mellan den och Blackened. Hursomhelst blir det intressant att följa de kommande spelningarna för att se hur mycket de varierar låtarna. Frågan kvarstår dock: när i helvete ska de lägga ner Seek & Destroy som avslutningslåt? Det har pågått alldeles för länge nu.

That Was Just Your Life
The End Of The Line
Sad But True
Wherever I May Roam
One
Broken, Beat And Scarred
Cyanide
Frantic
Until It Sleeps
The Four Horsemen
The Day That Never Comes
Master Of Puppets
Fight Fire With Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman
- - - - - - - -
Last Caress
So What
Seek and Destroy



Bekämpa eld med eld?

Klassisk Ulrich-pose. Observera ljusrigggen i form av "coffins".

tisdag 21 oktober 2008

Cult Of Luna live på Debaser Medis 16 oktober 2008

När Klas Rydberg (sång) uppenbarar sig för första gången vid slutdelen i andra låten för att greppa micken skrattar plötsligt en åhörare till höger om mig till och häver ur sig ”Va faaan”. Han syftar givetvis hur stört det egentligen ser ut när det plötsligt är åtta personer på scenen och det är egentligen första gången som jag på något sätt själv också reagerat på hur många de egentligen är. Samtidigt förstår jag fullkomligt, under kvällens gång, anledningen till att de är så många.

Jag har sett Cult Of Luna ett par gånger nu och varje gång har det varit något som fattats. Missförstå mig rätt, jag älskar detta band och livespelningarna har varit mycket sevärda, men varje gång har det varit detaljer som gjort att det inte har varit en fullkomlig upplevelse:


Umeå 04 (?) Studion – min första konsert och en stor upplevelse, men bandet hade bara släppt två plattor och inte utvecklats till vad det är idag, samt så var det lite publik.


Umeå Open 05 – Äpplet på Folkets Hus är inte en bra scen, och de började lira klockan 19 (!). Och ingen Thomas.


Close-Up Festival 06 – även denna spelning alldeles för tidig, och jag var skakis och extremt bakis. Och missade pga detta (och färnes hårplattning) lite av början. Och ingen Thomas.


Umeå 08 – Idun är och förblir en dålig scen, man får ingen sammankoppling till bandet. Bandet ville lite för mycket och nådde inte hela vägen (men det var nära). Och att göra en Kent och bära vita kläder vete fan..

Femte gången gillt alltså. Och bäst hittills. När jag tänker tillbaka till de andra spelningarna har jag insett att de hela tiden har utvecklats och jobbat med att nå perfektionism under sin liveshow. Där anser jag att de är nu. Det sista steget måste ha varit att till fullo använda två trummisar. Thomas Hedlund är en helt sjukt bra trummis. Han spelar med ett sådant engagemang och inlevelse att jag egentligen hade kunnat stå hela konserten och bara titta på honom. Han spelar dynamiskt och rytmiskt och är en de mest sevärda trummisar som finns. Det är sällan man får rysningar av att kolla på en trummis (nu känns det som att jag har skrivit samma sak om en viss Haake i Meshuggah men de är ändå två helt olika typer av trummisar och därmed två helt olika upplevelser). Den balans som finns mellan Thomas och Magnus Lindberg (andra trummisen) är perfekt. Det är inte klassiskt vi-spelar-exakt-likadant-och-det-är-skittungt-spelande. Istället varierar de hela tiden.En kör kompet, den andra spelar olika typer av slagverk. Och de byter av varandra. Och sen, i de där riktigt tunga partierna, så lirar båda två. Och då blir det tyngre än någonsin.

Jag kopplar tillbaka till antalet medlemmar. Enda motsvarigheten jag kan tänka på inom metalvärlden är Slipknot, inte musikmässigt då utan sett till antal medlemmar. Slipknot är nio stycken (men samtidigt har de en tradition att lämna minst en snubbe hemma av olika anledningar) och har precis som killarna i Cult Of Luna olika roller i bandet. I Culten finns följande roller:

Johannes Persson (gitarr och sång) - den energiske och kraftfulle gitarristen som även sjunger mycket. Han är tydligt ledaren i bandet men har på sistone gått tillbaka ett litet steg, eller så har de andra vågat ta för sig mer helt enkelt.

Fredrik Kihlberg (gitarr och sång) – den flummiga och utsvävande gitarristen som är den enda som egentligen rör sig över hela scenen. Han har varit medlem kortast av alla och brukar ha lite för överdrivna poser, som dock känns helgjutna under denna konsert.

Erik Olofsson (gitarr) – Den återhållsamme och mest försiktige av de tre gitarristerna som håller sig på sin kant och går helt upp i musiken.

Klas Rydberg (sång) – Den spektakulära sångaren som kommer och går lite under konsertens gång och som lägger till en extra nivå av energi när han uppenbarar sig.

Andreas Johansson (bas) – Står bredbent och med sänkt huvud och manglar med hela armen på sina bassträngar.

Anders Teglund (synt) – den mer eller mindre konstant headbangande keyboardliraren som lägger till en ytterligare ljudmatta i den redan stora ljudbilden.

Thomas Hedlund (trummor, slagverk) - Se ovan.

Magnus Lindberg (trummor, slagverk) - Betydligt mer anonym än Thomas men håller ihop det hela.

Mer om musiken då. De inleder med And with Her Came the Birds och som intro är det magnifikt och genialiskt. Fredrik Kihlbergs mörka vackra stämma påminner så pass mycket om en viss Steve Von Till att jag och Färne tycker att det låter som en Neurosis-låt för en stund. Sen brakar det loss och de lirar de två inledningsspåren Owlgod och Eternal Kingdom från den senaste plattan. Musiken är ömsom hård, ömson lugn. Det är vackert. Det är fascinerande. Och fullkomligt fängslande. Och så fortsätter de genom låtar som Leave me here (partiet med bara trummor och bas är en höjdpunkt) Dim (fullkomligt lysande) Finland (marschpartiet i början är tyngre än någonsin) och Echoes (favoritspåret från Salvation).

Som backdrop har de skivomslaget och ugglans ögon lyser ondskefullt mot publiken. Ljuset är klassiskt Cult of Luna-blått och rött. Och stroboskopet används på ett sällan skådat effektfullt sätt.

När Following Betulas börjar spelas viskar jag självsäkert i Lilleriks öra att det är sista låten. Dess storslagna march-outro var precis lika bra som jag hade vågat hoppats på live och de spelade t o m trumpeten live. Kung. Synd att den inte hördes så tydligt i manglet bara. Jag är matt som fan och öm i nacken och applåderar och hyllar.

Men konserten var inte slut där och jag insåg att de självklart måste köra Ghost Trail från Eternal Kingdom också. Och det gjorde de. Och låtens slut är minst sagt mäktig: de ställer sig på rad alla fem och med motljuset ser man bara silhuetterna av dem. Och de rör inte en min. Och så spelar de snabbare och snabbare tills det går galet fort. Och sen slutar dom. Mycket effektivt.

Upp mot en och en halv timme höll de på. Överlägset längsta CoL-konserten jag varit på – och utan tvekan den bästa. Jag hade på något sätt ”fått nog” av koncentrationen från Somewhere Along The Highway och tyckte egentligen att det var bra att de inte lirade den långa men så fasansfullt mäktiga Dark City, Dead Man. Jag har ju ändå fått uppleva den live två gånger förut. De nya låtarna var helt enkelt hur bra som helst också live. De spelar med sådan finness och perfektionism och känsla att man häpnar. En sådan här konsert vill jag att alla ska få uppleva.

Och där var min superhyllning till Cult of Luna slut.



Bilder från Rockfoto.nu.



Nu är jag trött på det här jävla landet II (svineriet på svarta börsen)

lördag 18 oktober 2008

Mexitallica

Jag är lycklig ty jag har ståplats till båda Metallica-konserterna 7:e respektive 8:e mars (jaja, Gammelfarsa Fred, kom igen bara!). Det känns iaf jävligt bra. The Metallica Club är the shit. Sen kan ju ni vanliga dödliga stjärtgossar försöka köpa en biljett bäst fan ni vill på måndag. I’m all calm baby! Det blir min tolfte och trettonde konsert med Metallica.

Spana in klippet nedan. Metallica lirar TDTNC på ” Los Premios MTV Latinoamérica 2008" i Mexiko. Nån awardgala av nåt slag. Hursomhelst… Metallica gör det jävligt bra. Förra gången de lirade låten på nån show i London gjorde de bort sig – det lät fanimig förjävligt. Otajt och orepat och allt. Kolla då in detta klipp. Metallica har repat. James har gått ner x antal kg och kolla på vad Gud har på sig. En väst, och inget under. Old school. Och kolla frillan, snälla James, låt håret växa lite mer. Han har den ultimata Bikerlooken. Hela bandet ser nästan mexikanskt ut tycker jag. Utom dansken. Rob skulle kunna vara mexikan, samma med Kirken. Men spana in James framträdande. Jag har inte sett han sådär peppad på flera år. Jag älskar när han tar över sådär totalt. Kirk, som känns som en lillebror, står på den högra sidan och sneglar på tok-James och ser upp till honom a la 80-tals-Metallica. Det här framträdandet lovar gott inför den kommande turnén. Hell yeah.

fredag 17 oktober 2008

Thorleifs > Metallica

"Thorleifs petar ner Metallica" - underbar rubrik för en artikel på Expressen. Vad handlar det om? Jo, Thorleifs har petat ner Metallica från förstaplatsen och leder nu försäljningen av skivor i Sverige. Underbart. Och visst ligger det mycket i det sångaren Thorleif himself säger, dvs att både hårdrockare och dansbandsbögar gillar att köpa mycket skivor. En annan anledning till Thorleifs imponerande försäljningssiffra är säkerligen att många dansbandsfans är för gamla för att kunna tanka hem från nätet.




"Vi säljer mer än The Metallicats!"



"Va FAAAAN!"

onsdag 15 oktober 2008

The Haunted live på Nalen 6 Oktober 2008

Så fort han uppenbarar sig äger han hela Nalen. Peter Dolvings utstrålning är omedelbar och fängslande. Hela han som person är fascinerande. Om man ska tro allt man har läst om honom i intervjuer så har han minsann inte haft ett lätt liv. Därför blir det han gör så mycket mer äkta och intressant än många andra av hans gelikar. Detta, tillsammans med att han har en sanslös röst, gör honom till en av de bästa frontmän som finns i metalvärlden. Denna kväll är han också hur bra som helst, hans storhet ligger mycket i att han varierar sången så mycket. Från lugnt viskande till långa skrik som skär igenom allt. Hans stora ögon borrar sig in i alla i publiken och han har total publikkontakt.

Resten av bandet då? Jodå, visst tar sångaren mycket plats men de andra levererar de också. Gitarristen Jensen är bäst med sitt långa mörka hårsvall och är en rejäl snubbe och headbangar och har en snygg kamo-färgad Explorer. Bröderna Björler headbangar och står på andra sidan och tittar upp lite hotfullt och ibland med ett leende då och så. Trummisen är lite tråkigare och ser lite smått ointresserad ut. Vissa trummisar har en förmåga att göra det. Han har också klippt sig vilket gör att han faktiskt ser riktigt gammal ut med grått hår. Men spela trummor - det kan han.

Jag har sett The Haunted live fyra gånger tidigare. Både med Peter Dolving och med f d sångaren Marco Aro. Med Aro var The Haunted en konstant käftsmäll och snabba låtar och tvåtakt men med Peter Dolving är bandet så mycket mer. Men det beror givetvis på att de har utvecklats väldigt mycket i låtskrivandet också. De lirar många låtar från The Dead Eye och rEVOLVEr och senaste plattan Versus blandat med lite äldre material vilket gör att konserten får mycket mer dynamik än tidigare. Mer variation ger en intressantare konsert helt enkelt. Och det är imponerande vilken låtskatt de har hunnit samla på sig genom åren. Men ska jag klaga lite så kanske det ändå var lite för mycket koncentration på de senare album, jag vill nog ändå ha några fler thrashstänkare som Hate Song med i setlistan.


Trots att min nacke var öm i två dagar efteråt så måste jag förklara varför konserten inte var så bra som den kunde ha varit. Nalen må vara en av de ballaste spelställena i Stockholm men denna måndagkväll var lokalen för stor för The Haunted. Det var långtifrån fullsatt och det är aldrig bra. Jag hade väntat mig höstens bästa mosh men det var inte ens i närheten av samma röj som de konserter jag varit på tidigare i höst. Jag fick lov att gå nästan längst fram för att känna metaltrycket. Att det var relativt glest i publiken märktes på The Haunted själva också. De är vana att ha ett sanslöst tryck i publiken och man anade lite besvikelse i deras ögon några gånger. Extra tydligt var det när Peter Dolving berättade om 300 galna indianer på en konsert i staterna och uppskattade Nalenpubliken till 4-500 och att vi hade 45 minuter på oss att visa vad vi gick för. ”Kom igen. Vi är ju i huvudstaden för fan”. Sådant är ju lite tråkigt men till min egen tröst blev det bättre ös den andra halvan av konserten + att jag fick galen ögonkontakt med den store Dolving. En anledning till den negativa uppslutningen berodde säkerligen delvis på att de flesta fattiga hårdrockarna hade prioriterat att se At The Gates för några veckor sedan istället.

tisdag 14 oktober 2008

Umeå rules?

… Ja, det är ju frågan. Jag och Lillerik åkte upp till den norrländska staden i fredags för att först och främst repa och festa och leka djävulen. Fast festa och leka djävul kanske är lite samma sak. Det började lite segt, planet var en halvtimme försenat och sen fick vi vänta länge som fan innan flygbussen avgick. Nä, det var ingen limo som hämtade upp oss men däremot var det en limo som hämtade upp Electric Boys som vi sedan såg senare på kvällen.



The Soul of Rockbaren

Flygbussen åkte genom kända kvarter och när vi färdades genom Ålidhem hände något. Jag såg en skymt av gamla Rockbaren-lägenheten, de klassiska röda tegelbyggnaderna, höstlöven… och med allt det som kom en massa känslor. På en och samma gång som Gessle säger. Mycket goda minnen men samtidigt en del ångest också på något vis. Jag har inte bott länge i Stockholm men det kändes verkligen konstigt att befinna sig i Umeå igen. Men det var sig likt. När vi kom fram drog vi direkt och repade ute i Umedalen. Det var kung. Trots att vi inte hade repat låtarna på hur länge som helst så kunde vi de utantill ändå i stort sett (Kriz var för ovanlighetens skull lite bögen men det gör inget). Förresten ska det tilläggas att vi repade utan Petter och att vi har beslutat att söka en ny sångare. Av en massa olika anledningar egentligen. Så om ni har något förslag på en ny sångare till Dirty Mischief – hör av er!



Lill-Antikrist himself

Sen drog vi hem och festade. Zacke-röven kom på besök också. Det blev hög musik och en massa Ratamahatta. Och sen utgång. Först på Två Våningar där det var ca 20 pers och en trubadur som fick medhjälp från vår sida. Men bartendern blev lite irriterad på oss och vi drog på Scharinska. Scharinska är the shit. Helt unikt egentligen. Så jävla grym stämning i fredags. Och alla var fulla och glada. Och Electric Boys uppträdde och körde brottarhitarna Groovus Maximus och Lips N’ Hips. Kriz’n fick i sig lite för mycket dock och vi hittade han hemma däckad på golvet. Så går det när man festar hårt!

På lördag vaknade vi alla mer eller mindre överjävla bakis, vilket var ganska väntat. Men efter en promenad nere på stan och inhandling av mer alkohol och ett nytt rep (denna gången i vår riktiga replokal) och lite mer käk så var vi på g igen. Robert med vänner kom på besök också och Femdroiden själv. Vi kom dock igång ganska sent och det blev därmed en sen utgång och när vi tillslut hamnade på Rex var klockan redan ett så det blev bara en timme på utestället. Men det gjorde inget egentligen antar jag. Sen hamnade vi plötsligt på efterfest hos Nordins där det bjöds på whiskey och HB i nån chokladgrogg. Där somnade jag. På efterfesten var också enda gången man fick skymt av Mr Nordin själv. Han skyllde på att han skulle upp och jobba (kl 11) dagen efter. Bögit!


Två fina killar

Summa summarum om helgen då? Jo, det var förbannat kul men det gick ju samtidigt alldeles för fort. Och tiden brukar ju gå alldeles för fort när man har kul. Och det är trevligt att träffa sina vänner däruppe. Det är ju ett helvete att detta land ska vara så jävla avlångt. It sucks. Men detta för vi göra om. Snart! Umeå är lite som min andra hemstad efter Ö-vik och jag känner starkt för staden. Men just nu trivs jag alldeles ypperligt i Fjollholm och har inga som helst planer på att flytta norrut igen.


The Kickelåff blev lite trött

torsdag 9 oktober 2008

söndag 5 oktober 2008

Helgsnack

Hockeymatch i lördags. Färjestad vs MODO - 1-3. Jag köpte matchen och såg via nätet (Mange var uppe i Ö-vik och bokade bröllopslokaler så jag hade inget val) och det funkade förträffligt. Tidigare säsonger har det funkat lite si och så men nu flyter det perfekt. Matchen då? En gedigen bortavinst och kanske den mest välspelade matchen hittills i år. Av någon anledning har MODO lätt för Färjestad nuförtiden. Börjar de bli gamla? Är Jörgen för rödhårig och sur? Håller Loob på att driva sin klubb i fördärvet? Nä, det tror jag inte. Färjestad har ju ändå spelat bra so far under säsongen. Märkligt dock att det var så lite folk i Löfbergs Lila Arena. 6100 personer – det är värdelöst. Vad klagar publiken på? Perfekt upplägg ju – lördagsmatch, MODO Hockey som motståndare osv. Är de bortskämda? MODO-klacken, som bestod av högst 20 pers, hördes lite då och då under matchen. I övrigt var det ganska tyst. Tragiskt!


Såhär glad blir man när man spöar Färjestad

Hursomhelst, det ser förbannat bra ut för MODO, vi har mycket mer fart och fläkt och stabilitet än förra säsongen och snart kommer också Yetman. Och Salle, om han bara blir kvitt ljumskproblemet. Salle är i sina bästa stunder MODOs bästa spelare. Han kan fixa SM-guld med en hand t ex. I love him. Kul förresten att Tobias Forsberg har spelat bra de två senaste matcherna. Jag har dömt ut honom men det kan bli något av honom ändå. Jag tror det dock blir den klassiska bänken när de två andra nämnda spelarna kommer tillbaka. Tyvärr. Kul dock att Werner fick sätta sitt första mål. Nu har björnen vaknat. Passa er! Och förresten - det är bögit med lila.

Jag och Linn bjöd in Shaken med fru igår på filmkväll. Valet föll på Iron Man (HD!). Vad kan man säga? Sjukt snygg och underhållande. Men jag hade väntat mig lite mer ändå tror jag. Shaken hade ju peppat upp filmen så mycket så jag trodde den nog skulle vara någon nivå bättre. Men klart sevärd. Och som sagt – film i High Definition är the shit! The shit! Roligaste i filmen tyckte jag dock var att Tom Morello är med. Japp, den där crazy gitarristen från RATM ni vet. Han spelade en terrorist. Och var sig lik. Och han har precis släppt en ny skiva med sitt soloprojekt The Nightwatchman. Förra skivan var the shit så jag måste lyssna på den nya också.

Och på tal om ännu mer film, jag och Linn såg Wall-E på Heron City-bion ikväll. Som ni kanske vet så är jag inte ett särskilt stort fan av tecknade/animerade filmer men recensioner och imdb-betyget gjorde att jag fick lov att dra och se den ändå. Mest för att se om den verkligen är så bra. Och jo, det är den. Mycket fängslande film. Vacker, rolig, sjukt snyggt animerad och med fantastiska karaktärer. Men mest av allt gillar jag den för att den var så sorglig. På ett fint sätt ni vet. Och den har ett fint budskap också. Klart sevärd! Gå och se den!


Senaste CUM måste nämnas. Världens bästa tidning ni vet. Och senaste numret är suveränt som vanligt, först och främst av två anledningar: det snackas mycket om Death Magnetic (Danko hyllar den bl a!) och man får följa med Pain på turné i Vitryssland. Man borde vara van vid att läsa sjuka saker om denna Peter Tägtgren men denna artikel tar priset. Jag antar att det beror mycket på Martin Carlsson också som ju har en tendens att beskriva allt lite för detaljerat. Men det är en sjukt fascinerande läsning. De spyr ut soppan på lyxrestaurang mitt framför middagsgästerna, pissar i håret på varandra (av misstag men va fan ändå!), och spankar rumpan på varandra tills de börjar blöda. Och så fortsätter det i hela artikeln. KUNG! En massa trevliga bilder finns för övrigt att spana in från dessa nämnda händelser på closeupmagazine.net.


Och på tal om ännu mer kung. Imorgon ska jag, Shake och Jr se Peter Dolving och Co live på Nalen här i Stockholm. Jag förväntar mig att måndagsmoshen kommer att vara den bästa hittills i år. Jag är sjukt peppad. Redogörelse för konserten kommer givetvis upp så fort som möjligt. Självklart vill jag berätta vad ni icke-Stockholmsbor (och ni som bor i staden men ändå bangar) missar.

Jag har suttit på MSN nu här under kvällen och snackat med Bone (ni vet han som hade en del att säga till om angående Loudness-diskussionen i inlägg nedan). Vad har vi snackat om? Death Magnetic och Metallica förstås. Han gillar ju inte Metallica särskilt mycket och ser de som ett dussinband och har svårt att fatta hur jag och Kriz kan älska bandet så mycket. Men jag gillar att diskutera Metallica med folk som inte gillar bandet. Det är viktigt och det kanske gör att jag ibland kan se musiken från lite andra synvinklar. Och Bone i det här fallet har ofta en del vettiga åsikter men i det här fallet är han kass. Han sågar Death Magnetic men har bara hört två av låtarna! Vad i helvete, det är fascinerande att ha så starka åsikter om en skiva utan att ens ha hört igenom den. Kasst säger jag. Pung, kom tillbaka och diskutera när du iaf har lyssnat igenom skivan! Visst, jag är jävligt partisk när det gäller Metallica och har svårt att se hårdrockskungarnas brister men frågan är vem som i detta fall har mest förutfattade åsikter?

Nä, nu är det läggdags. Hörs.


Nä, det är det inte alls. Jag ska avsluta med att skriva något som säkerligen låter lite rasistiskt för några. Jag blir förbannad på alla jävla invandrarkids som ska spela musik i sina mobiltelefoner. Nä, de använder inte hörlurar utan spelar upp musiken i de små högtalarna. Hög volym också. Och det skränar. Och de tror att de är coola för de lirar sin värdelösa hip-hopmusik och får uppmärksamhet. Vad i helvete, hur blir de uppfostrade egentligen? Jag blir helt tokig på detta och irriterar mig flera gånger i veckan ty det händer lite då och då när jag åker tunnelbana eller buss. Idioter. Lägg ner. Visa respekt.

lördag 4 oktober 2008

Grand Theft Auto IV

Sådärja, äntligen har jag klarat Grand Theft Auto IV! Det tog ett tag men nu kan jag äntligen slappna av och koncentrera mig på något annat.

GTA IV. Fy fan vilket bra spel.

Niko Bellic, flyr från jobbiga krigshändelser i Bosnienkriget till sin kusin Roman som bor i Liberty City i USA – möjligheternas stad. Han hoppas kunna fly från sitt mörka förflutna och leva och må bra i landet där allt är möjligt. Men samtidigt vill han hämnas för de hemska händelserna som utspelade sig för så många år sedan i kriget. Och ingenting blir riktigt som han har tänkt sig!

Självklart går det inte att återberätta det som händer i detta magnifika spel, var och en måste helt enkelt uppleva det på egen hand. Det är så mycket som händer och så många händelser att jag önskar att alla tv-spelsnördar får spela igenom det. Ja, alla icke-tv-spelsnördar också såklart.

Först och främst är det en bunt med sköna , dryga och intressanta karaktärer som måste upplevas:

- Ryska maffian och drygjäveln Dimitri Rascalov.
- Gangstakillen och dödspolaren Little Jacob som röker på konstant men är en jävel på att hantera sina automatvapen, men man fattar inte ett ord av vad han säger.
- De galna irländska bröderna McReary och all tragik i deras familj.
- Hip-hoparen Playboy X som man vill skjuta från första början.
- Brucie, polaren som är en extremt jobbig machoman och snackar pussy hit och dit men som är skönt underhållande ändå.
- De störda flickvännerna, som alltid blir extra dryga och svartsjuka när man är ute och dricker med dom. Carmen är värst, en dryg latinobrud som talar om sig själv vid tredjeperson och ringer och tycker att Niko ska göra av med pengar på henne. Dejta inte henne.

Detta är bara några exempel på karaktärer som man lär känna under spelets gång. Och den mest välskrivne och välspelade karaktären av alla är givetvis Niko Bellic. Även om han är en kallblodig mördare så känner man stor sympati för honom (fast det är klart - det vore tråkigt annars om man inte sympatiserade med den man spelar).

Skådespeleriet är underbart och charmigast av alla är i mitt tycke Nikos kusin Roman. En lite småknubbig snubbe med stort hjärta som alltid råkar illa ut. Dessutom går han i giftastankar men är ändå lite tveksam eftersom det inte blir några fler trekanter då.

Förutom de välskrivna karaktärerna är uppdragen det som skiljer sig mest mot de tidigare spelen. Förut var uppdragen ganska mycket samma sak men i GTAIV är det en helsickes variation. Här händer allt möjligt, och några står ut lite extra:

- Ett sanslöst bankrån som har lånat väldigt mycket från filmen Heat, ni vet den där bankrånsscenen som pågår i en halvtimme eller nåt. Denna är fem ggr värre.
- När man jagar ett motorcykelgäng genom tunnelbanan i full fart med mötande tåg.
- När man gör upp med ägarna till en strippklubb mitt bland strippstångsdansandet.
- För att komma åt en snubbe (som är homo) sätter man ut en annons på en dejtingsajt. Detta blir man sedan retad för resten av spelet.
- + en jävla massa fler… jag är för trött för att minnas eller orka skriva några fler exempel.

Hursomhelst är det ändå skönt att spelet är över nu. Visst kan jag fortsätta och spela och sikta på att klara 100 % av allt som går att klara men det känns som ett alldeles för stort tidsfördriv nu. Sista tiden i spelet har jag bara siktat på att klara huvuduppdragen och lämnat allt annat (polare, flickvänner, sidogrejer) åt sidan. Haha, nästan som i riktiga livet med andra ord.

När man har klarat spelet och sluttexterna kommer förstår man också varför det är så bra, låt efter låt matas det personer som på något sätt har varit med i utvecklingen av spelet. Det är helt sinnes egentligen vilken budget och hur mycket tid som läggs ner för ett sådant spel som GTA. Men det är det värt. Allt är fan bra i spelet. T o m theme-låten är the shit.

Tack Rockstar.
Hur ska ni kunna toppa detta?



Niko och Roman Bellic. True love mellan dessa herrar


Little Jacob och Niko Bellic. Vapenbröder

The man himself


En stor huvudrollsinnehavarare - Liberty City

tisdag 30 september 2008

Danskjäveln öppnar käften angående soundet på Death Magnetic

Lasse Trummis har äntligen yttrat sig angående soundet på Death Magnetic. Och det var egentligen ett ganska väntat uttalande av honom. Ett ganska fegt också på ett sätt. Men väntat. Men det är tydligt, iaf om man ska tro detta snack, att felet är Rick Rubins. Eller? Fuck it, Lars rules.

"Somebody told me about [people complaining that the Guitar Hero version of 'Death Magnetic' sounds better]. Listen, what are you going to do? A lot of people say [the CD] sounds great, and a few people say it doesn't, and that's OK. You gotta remember, when we put out '...And Justice for All', people were going, 'What happened to these guys, this record? There's no bass on it. It sounds like it was recorded in a fuckin' garage on an eight-track.' And now '...And Justice for All' is sort of the seminal METALLICA record that supposedly influenced a whole generation of death-metal bands. The difference between back then and now is the Internet."

"The Internet gives everybody a voice, and the Internet has a tendency to give the complainers a louder voice. Listen, I can't keep up with this shit. Part of being in METALLICA is that there's always somebody who's got a problem with something that you're doing: 'James Hetfield had something for breakfast that I don't like.' That's part of the ride."

"I will say that the overwhelming response to this new record has exceeded even our expectations as far as how positive it is. So I'm not gonna sit here and get caught up in whether [the sound] 'clips' or it doesn't 'clip.' I don't know what kind of stereos these people listen on. Me and James made a deal that we would hang back a little and not get in the way of whatever Rick's vision was. That's not to put it on him — it's our record, I'll take the hit, but we wanted to roll with Rick's vision of how METALLICA would sound."
Och så avslutar jag med en Ross Halfin som vanligt. En kung sådan.

Command Performance Teaser Trailer

Det här kan vara det tuffaste vår kära Dolphan har gjort. Vilken omedelbar klassiker! Och spana in the Cowbell. Och kolla in taglinen:
"Dying is easy. Rock n' roll is hard"

Och så handlingen:
When the Russian Premier is taken hostage at a rock concert in Moscow, it's up to a drummer, an ex-biker, to save him.

Dolph Lundgren, 51 år gammal har han hunnit blivit också. Den tuffaste skådisen vi har?

Meshuggah live på Debaser Medis 22 september 2008

Erik har varit på konsert igen! Här är redogörelsen.

Jag har sett Meshuggah ett par gånger förut. När jag såg dom första gången 98 stod jag längst fram och headbangade konstant som en galning och fick sådan nackvärk dagen efter att jag fick lov att bära farsans gamla stödkrage. Japp, så hårt var det. Senast när jag såg dem (innan denna konsert) var det i Umeå. På sugiga Idun där det alltid är lågt och dåligt ljud. Då stod jag också längst fram och headbangade som en idiot framför Thordendal. Givetvis också rätt påverkad av alkohol denna gång. Denna gång var dock första gången jag såg Meshuggah spiknykter och jag valde att stå längre bak för att få så bra ljud och överblick som möjligt. Det var ett bra val.


Egentligen är det fascinerande hur extremt aktuella Meshuggah fortfarande är. De närmar sig 40-årsstrecket och har hållit på sedan slutet av 80-talet. Men de är fortfarande både tyngst och mest originella. De har sitt eget sound och tusen copycats. Vilket band inom metal är mer originella än Meshuggah? Nä, de är en klass för sig.

Meshuggah live är en helt makalös upplevelse och detta är det bästa jag har sett live i år. Tajt så inihelvete. Och soundet är enormt och så snyggt och tungt att jag blev chockad. Mycket bättre än vad jag har upplevt med Meshuggah förut.

Jens Kidman är en underhållande frontman. Han beter sig som en snäll lekfarbror och säger enkla saker som ”Hej”, ”Tjena mors” och ”Vad trevligt att ni kunde komma och titta på de hära.. hårdrockgubbarna” mellan låtarna. På gränsen till töntigt men det blir en typ av norrlandshumor av det hela. Sen så står han på sitt patenterade bredbenta sätt med armarna utåt sidorna och gör djävulstecknet samtidigt som han nickar fram och tillbaka med huvudet varannan sekund. Långsam respektgivande headbanging i konstig takt.

Headbangar gör resten av bandet också och gör det oftast parvis. Och när de headbangar unisont, bredbent och jävligt så är det sjukt snyggt. 40 bast snart som sagt.

Och på tal om headbanging var det inte bara på scenen det var bra ös. Publiken öste på som fan och det är alltid underhållande att titta runt på publiken under en Meshuggah-konsert eftersom alla headbangar i olika takt. Och måndagsmoshen var den bästa hittills på Medis under hösten. Själv fick jag ont i käken och det har jag bara fått en gång tidigare, på Neurosis-konserten förra sommaren. Käkont får jag uppenbarligen när det är så hårt att jag måste bita ihop käken och se arg ut hela konserten igenom. Pröva själv att göra så konstant i en timme, jag lovar er att käkvärken kommer.

Något som också slog mig var hur jämn setlistan var. Och att jag kunde och kände igen varenda låt. Då ger alltid konserterna mer. Tyngdpunkten låg på senaste briljanta ObZen (det kommer bara att vara Death Magnetic som är bättre än den i år) och förra ”riktiga” studioplattan Nothing. Vissa låtar stod dock ut lite mer än andra…

Pravus, näst sista låten på ObZen, är ett monster live. Jag lyssnade på den precis innan jag drog vilket kanske spelade in. Det blev en helt galen moshpit i början av låten när alla instrument kommer in i en smäll efter det lugna gitarrpartiet. Hur hårt och galet som helst.

De gamla låtarna är också mycket tyngre live än på skiva. Suffer In Truth t ex. Det kommer alltid att vara en klassiker för mig, mest eftersom jag brukade lyssna på den när jag spelade Quake. Inledningspåret från None – Vanished - är helt makalös live. The Mouth Licking What You've Bled var nästan bäst. Jäklar vilken totalt kontrollerat kaos. Men framförallt Future Breed Machine, den står egentligen i en klass för sig. Thorndendal spelade med någon typ av voicebox (vilket jag inte tror att han har gjort förut) vilket moderniserade upp låten på ett skönt sätt.

Förbanden? Det första missade vi. Det andra, Scarpoint, var en Meshuggah-kopia. Men en rätt bra och hård sådan. Men sen när originalet gick upp på scenen bleknade de kraftigt.

Vad var en besvikelse under kvällen då? Jo, att Mårten inte spelade i en MODO Hockey-tröja såklart. Det var dock en snubbe i publiken (inte jag!) som skrek MODO Hockey mellan låtarna. Det tyckte jag var roligt.

Extrainfo:

”MESHUGGAH's Tomas Haake has been named the 1 drummer in the "Metal" category in the July 2008 Modern Drummer magazine's 2008 Readers' Poll. The Readers' Poll results appear in the July 2008 issue of the magazine, available on newsstands now.
2008 Modern Drummer magazine readers' poll results in the "Metal" category:

01. Tomas Haake (MESHUGGAH)


02. Jason Bittner (SHADOWS FALL)

03. Chris Adler (LAMB OF GOD)

04. Derek Roddy (ex-HATE ETERNAL)

05. Joey Jordison (SLIPKNOT)”

Det var fan på tiden - Haake är the shit och det är helt fascinerande att bara stå och titta på hur han håller ihop kaoset. Och man fattar ingenting.

Meshuggah.

tisdag 23 september 2008

Särskrivningshumor + Världens bästa kapten

Jag är inne på hockeysverige.se och läser en artikel om duktiga 90-talister i Elitserien, denna gång nämns Djurgårdens ungtuppar. Rubriken är "Ännu en 90-talist presenterade sig". En (uppenbarligen) ung kommenterare som kallar sig gggg hetsar till och skriver följande kommentar till nämnda artikel:

"fitt nylle

han är född 91 din kuk sugare"

Tuff kille! Är man inte 90-talist om man är född 91 eller? Och att lyckas med två sådana tydliga särskrivningar på så lite text är bra gjort. Ännu bättre blir det eftersom orden är så härligt vulgära.

För övrigt så är Elitserien igång på allvar och MODO tog sin första seger ikväll mot Rögle i en extremt sevärd hockeymatch. Rögle bjöd upp till kamp och det var nästan slutspelsstämning lite då och då. Mycket postivt är också att MODO tydligt ser ut att åka mer skridskor i år jämfört med ifjol. Och de båda norrmännen fungerar hur bra som helst ihop. Det bästa med matchen var dock vår käre kapten Svartvadets solomål. Sådana mål ser man aldrig i Elitserien nuförtiden. Han tog pucken i egen zon och åkte sedan slalom mellan ALLA Rögles utespelare för att sedan smacka in den bakom Rögles finniga målvakt. Jag måste bara sno en bild som visar en skiss på prestationen. Målet är fanimig kanditat till årets mål. Svarten is back!

fredag 19 september 2008

Rockbalans i tillvaron

Det gäller att hela tiden balansera upp tillvaron med rock. Vinkar man snällt åt någon måste man smacka fram djävulstecknet nästa gång. Hör man Kent på radion måste man genast slå på Death Magnetic. Har man varit duktig och sprungit och druckit mycket vatten under veckan, ja då är det bärs på krogen, bakis-pizza och film som gäller till helgen. Han man varit finklädd med skjorta och cardigan under dagen så blir det Slayer-tshirt och nitband så fort man kommer hem. Äh, kommer inte på några bra exempel, är för trött. Men ni fattar! Och beställer man en logistikbok så gäller det att balansera upp det med rätt sorts bok också. Jag ber om ursäkt för att bokvalet inte föll på Stairway To Heaven Pappa men nästa gång så.
Trevlig helg!

onsdag 17 september 2008

Tufft bandnamn till två av våra skribenter

Ryktena går. Inspirerade av Death Magnetic har Judge skrivit en jävla massa låtar som Pappa Fredde Dredd har skrivit texter till. Och nu har de bildat ett tvåmannaband. Jag vet inte uppsättningen på instrument men jag vet att ju Judge är en sevärd snubbe på scen och jag har alltid sett gammelfarfar Fredde som den ultimata frontmannen, en snubbe som In Flames Anders Fridén skulle bli avis på när de mäktiga långa dreadsen svingas och han kör ensam-mosh på scen.
Namnet? Judge Dredd.

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com