tisdag 29 april 2008

’Tallica-rapport 29 april 2008


Det är dags att avrapportera lite från Metallica-världen nu. NINs radiosingel fick alldeles för mycket utrymme egentligen så det är dags att balansera det med lite härliga San Fransisco-metal-rykten och babbel.

Denna vecka skickas nya SO WHAT! ut till oss kära medlemmar, och fokuspunkten är en viss James Hetfield, en lång cp-intervju där allt som är ” Hetfieldian” ska diskuteras. Pepp.


Metallicas Myspace-sida har gjorts om nu. Old School-loggan är tillbaka och bakgrundsmönstret är detsamma som missionmetallica.com-sidan. Jag har tagit det till överanalyseringsnivå men det kan mycket väl ha nånting med ett framtida skivomslag att göra. Jämför själva. Och kolla in likheterna!



I övrigt på de senaste metclub-bilderna så verkar Het lägga ner sång på vissa bilder och spelar på en ny gura på andra, Rob spelar bas i skräddarställning också. Det verkar vara ett jävla duttande hit och dit.

Men de blir nog klar så småningom. Frågan är dock när som sagt för nu ska visst Amazon.com lista ett releasedatum för albumet – 28 oktober 2008. Men det är inte något datum som har blivit bekräftat så det ska man ju ta med en nypa salt.

lördag 26 april 2008

Metal Gear, Solid Snake och Hideo Kojima!

Efter två dagars totalpepp och några bärs i kroppen tog jag mig tid att skriva detta vad många kommer att tycka är ett överpretentiöst inlägg. Men det skiter jag i, ty jag kände mig helt enkelt tvungen att skriva detta!

Det finns spelutvecklare, och så finns det spelutvecklare. Shigeru Miyamoto, som de flesta känner till och som ligger bakom Super Mario och Zelda, kanske är lite av gudfadern till tv-spelandet men i mitt t
ycke står Hideo Kojima i en klass för sig. Hideo Kojima står bakom Metal Gear-serien, och har skapat det mesta som finns i dessa spel. Han är en intressant snubbe, verkar alltid vara ångestfylld och känslig men har ändå en förmåga att skryta om sina senaste Metal Gear-lir utav bara fan. Han verkar ha en förmåga att ta ur sig totalt efter ett färdigställt spel och måste åka upp i bergen för att vila upp sig varje gång. Han verkar ha sån ångest för Metal Gear Solid-spelen att ryktet säger att han kommer att ta död på karaktären totalt i det kommande Metal Gear Solid 4. Många av de känslor och upplevelser som finns i spelen sägs vara direkt från Hideo Kojima. Bla bla bla, men maken till spelupplevelser får man som sagt leta efter när det gäller Hideo Kojimas verk. Visst, klassiska Metal Gear till NES från 1987 är väl inte världens bästa spel men det var för jävla coolt på sin tid; dels för att det var ett betydligt seriösare och vuxnare spel än t ex Mario och dels för att det var så inihelvete svårt. Jag lyckades inte klara det, å andra sidan var jag väldigt ung och ägde det inte heller (lånade det har jag för mig). När jag har spanat in speedruns på Metal Gear så kan man bara skaka på huvudet och inse att det verkligen var ett skitsvårt spel. Men framförallt ville Hideo Kojima mycket med spelet och hade en massa idéer som han inte riktigt kunde förverkliga. Herregud, vi snackar ju mitten av 80-talet, teknologin hade inte hunnit så långt helt enkelt. Sen berodde ju lite missar i spelet också på vissa fel i konverteringen från MSX till NES. Metal Gear 2 var uppföljaren och det har jag tyvärr inte spelat, men upplägget var förstås liknande och det var ju fortfarande NES som gällde.

Det är dock med Metal Gear Solid-serien som allt exploderade och blommade ut. Metal Gear Solid (från 1998) till PS är topp 5 i spelupplevelser för mig. Ni grafiknördar klagar säkert på att spelet är fult i jämförelse med dagens standard men på den tiden var det fantastiskt snyggt och atmosfäriskt. Men framförallt var det spelkänslan och handlingen som gjorde spelet så fantastiskt. Man levde sig in i totalt i sin roll som Solid Snake när man skulle infiltrera den där förbannade Shadow Moses-basen i Alaska som var bevakad av genmanipulerade soldater och framförallt specialstyrkan FOXHOUND – maken till bossar får man leta efter! Det finns fantastiskt många minnesbilder från detta spel och jag hade aldrig blivit så tagen av ett spel på samma sätt tidigare.



Uppföljaren Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty kom tre år senare till PS2 och där hade Hideo Kojima förbättrat allt, vilket ju i sig bör vara självklart när det är byte till en ny konsol. Men spelupplägget var revolutionerande också. Först fick man som vanligt spela Solid Snake när han skulle infiltrera ett skepp (så sjukt snygg introscen!). Allt spårar ur, skeppet sänks och det ser ut som att Snake dör. Två år senare utspelas nästa del av spelet men denna gång spelar man en yngling vid namn Raiden, en blond identitetslös brat som man dock lär känna mer och mer allteftersom man får veta om hans överjävliga barndom som barnsoldat och allt. Snake fungerar dock som medhjälpare och kommer till undsättning ibland. Detta gör att man får en större bild av hur tuff Snake verkligen är. Slutet är så storslaget och överjävlaüberpolitiskt att man älskade det samtidigt som man var helt förvirrad. Hideo Kojima gick för långt med organisationen The Patriots som kontrollerar regeringar. Men ändå inte. Mrs Reznor förstår vad jag menar.



2004 kom då det senaste Metal Gear Solid-spelet Metal Gear Solid 3: Snake Eater. Det uppenbart James Bond-inspirerade ledmotivet sätter prägel på spelet och Hideo Kojima vänder på hela spelserien genom att göra en s k prequel till de övriga spelen. Snake Eater utspelar sig på 60-talet och man har denna gång rollen som Naked Snake, som senare blir BIG BOSS som är Solid Snakes farsa och ärkefiende. Skruvat värre. Spelmiljön, som denna gång är djungel, tillför ytterligare en dimensionen när man måste överleva det krävande klimatet genom att käka bl a ormar. Taglinen är typ ”Survive Weapons, Survive Animals, Survive Survival” om jag minns rätt. Ett suveränt spel som jag många gånger har tänkt att spela igenom igen. När jag spelade igenom liret första gången var det under en vecka då jag hade ledig tid mellan två kurser och jag levde med spelet utan att umgås med någon annan; gick och la mig 10 på morgonen, sov hela dagen, gick upp vid middagstid och fortsatte lira vid kvällstid – jag och Snake var en och samma person i en veckas tid! Och slutet, när man får veta den riktiga anledningen till The Boss agerande (som man möter i en kamp på liv och död i häftig Close Quarters Combat-kamp), är så magnifikt och uppoffrande att jag satt och gapade i chocktillstånd. Det är SÅ man lever sig in i ett spel!


Och nu kommer alltså snart Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots, ett spel som jag har läst förhandsrapporter i vad som känns flera år nu. Jag har sett det mesta som går att se av spelet genom de spelsekvenser och trailers som ligger på nätet (blir fler och fler hela tiden) och jag är såld. Solid Snake är döende pga hans för tidigt åldrande kropp, och ekonomin i världen lever på de kontrollerade krig som utkämpas av privata militärföretag, ett krigande som har blivit rutin och som inte kan ta slut. Och mitt i hela smeten härjar Solids psycho till bror Liquid Snake. Jag måste skaffa en PS3:a väldigt väldigt snart ty min pepp är total!



´

Vad gör Metal Gear-liren så bra då egentligen? För mig är det viljan Kojima och hans team har att hela tiden göra något unikt, att skilja sig från de andra och lägga ner energin på att hela tiden utveckla sig. Hideo Kojima verkar vara besatt av att förmedla känslor i sina spel (sorg ska t ex enligt artiklar ta upp mycket plats i MGS4) och göra spelupplevelsen till något nytt och annorlunda. Han sätter extremt höga målsättningar men genom att ”bara” komma halvvägs så har han vunnit hur mycket som helst. Sen är det handlingen som fängslar mig otroligt mycket också. En gripande och omfattande handling är inget man fnyser åt, är en sådan handling trovärdig och fängslande så förhöjer detta helt klart spelkänslan och där är Metal Gear-liren helt outstanding. Handlingen vävs samman mellan spelen och det är helt otroligt att bara sitta några timmar och plugga genom allt. Om ni är intresserad av att komma ifatt lite så är det bara att sätta igång och smacka er igenom wikipedier och officiella som inofficiella siter. Denna länk nedan kan jag dock rekommendera. Timeline:n är ganska kortfattad och förklarande. Kolla också in Character Bios och Games of Metal Gear för att få fördjupade kunskaper.http://www.ugo.com/channels/games/features/metalgearhistory/timeline.asp

I sammanhanget måste man ju också nämna designern Yoji Shinkawa fantastiska illustrationer som bl a pryder spelomslagen. Hur snyggt som helst och jag vill ha en stor tavla med någon av hans fantastiska verk.



En Metal Gear Solid-film verkar vara på gång också. Och det är skitkul att spana in youtube-klipp på förslag på skådisar till olika roller. Det går faktiskt också ett halvhyfsat rykte om att Christian Bale ska spela rollen som Solid Snake och då blir det ju plötsligt mer intressant eller hur? Bale är fanimig den intressantaste skådisen som finns där i Hollywood tycker jag. Men det återstår att se, man ska nog inte hoppas för mycket iaf.

onsdag 23 april 2008

Disciplin

Jaha, NIN släpper en ny låt, en låt som eventuellt kan vara det första vi hör från en kommande EP som antagligen släpps om ett par veckor. På sätt och vis var det ju väntat, Trent är ju helt beroende av sitt musikskapande just nu. Och han njuter fullt ut av att vara i fronten för hur man ska jobba med musik med Internet, MP3, Napster, din mamma och all fanskap. GO!

Låten då? Nu gör jag en Kriz, dvs en snabbrecension efter 5 genomlyssningar. Trents säregna och typiskt moderna dansrock. Mycket är bekant, eller… allt är bekant. Trummorna, ”synthgitarrerna” och hans emosång. Det känns som att han har sjungit textraden ”I cannot stop myself” några gånger förut. Hela låten känns väldigt väldigt mycket With Teeth. En helt okej låt. Men ingen WOW-känsla egentligen. Så lite besviken får man ju vara då. Om nu Robin lirar gura igen vill jag ju ha mer döds! Mera gitarrer. Mera Broken-känsla. Men det lär tyvärr inte hända.

”Skivomslaget” är spännande också. Mycket spännande.

Trent njuter som sagt av situationen.

Det jag dock småirriterar mig på är ditt jämförelsesnack med Kastrullica Anna. Vad pratar du om egentligen?

”Kortfattat är jag less på Rick Rubin, James Hetfield och framför allt det som idag är Nine Inch Nails.”

”Jag som klagar på Metallica (vilket skämt jag är när jag inte är objektiv i mitt resonemang!) och hur de hypar sitt pre-rehab-NIN-album (fattar ni inte vad jag menar tycker jag ni är lite knasiga) och tar in Rick Rubin och blablabla”

Nej, jag fattar inte vad du menar. Metallica håller ju sig helt och hållet utanför NINs öppna kommunikationssätt för tillfälllet. Inför St. Anger däremot så la de ju upp all möjlig skit för fansen; bilder, videoklipp, nyheter och sen släppte de en dokumentär. Denna gång har de ju helt och hållet låst in sig i studion och tagit den tid på sig som de behöver för att färdigställa en ny skiva. Och känner ingen stress heller. Om du pratar om Hype så är det alltid en extrem jävla hype inför varje nytt Metallica-album. Det är nånting som man har levt med i många år nu. Och denna hype liknar ingenting annat. Anledning - världens största hårdrocksband släpper en ny platta som alla hoppas på ska vara i klass som MOP eller Black Album. Så om du tycker att det är mycket hype redan nu så är det ingenting i jämförelse mot vad som ska komma. Gå in på blabbermouth, leta fram första bästa Metallica-nyhet och läs kommentarerna; pepp, hat, glädje osv.

Angående Rick Rubin då. Vadå less på Rick Rubin? Herr Rubin är en megaproducent och det har varit känt i ett par år nu att han producerar Metallicas nya album. What’s the deal with that?

tisdag 22 april 2008

Andreas "Salle" Salomonsson


Så är den viktigaste kuggen smackad inför nästa säsong: Salle har skrivit på ett nytt kontrakt med MODO som räcker två säsonger framåt. Hur viktigt som helst. Ryktena har sagt att han skulle ha varit på väg till europa eller HV, eller LHC eller jävla Frölunda. På ett sätt hade det varit lite förståeligt eftersom Salle inte har så många år kvar innan han blir pensionär och därmed kanske var sugen på att tjäna lite extra pengar innan det är dags att sluta. För det är inget snack om att han skulle tjäna mer pengar i en av storklubbarna eller som proffs. Skit samma, kontraktskrivandet drog ut på tiden men nu är det i land iaf. Skönt som fan! Salle är lika viktig för MODO som Lars är viktig för att James ska kunna omvandla sina riff till underbara låtar.


måndag 21 april 2008

MISSION: METALLICA

http://www.missionmetallica.com

Är denna hemsida första tecknet på den kommande gigantiska marknadsföringen av Metallicas nya studioalbum? Japp. Så verkar det vara. Så, Metallica-nördar som ni är (påstår ni att ni inte är det så deletar jag er), anmäl er till nyhetsbrevet! SMACK!

I maj verkar det ska hända grejor. Ryktena säger att det ska komma en officiell albumtitel, finnas möjligheter att få ljudklipp på nya låtar, mera bilder och shit från studion (det som funnits på Metclub är inte mycket att hurra för) och all möjlig shit. Vi får hoppas.

Sen kan man analysera det grafiska på denna sida lite grann. Bakgrunden t ex, har det nånting med det kommande skivomslaget att göra? Och blodstänket, vad är det? Ska de göra ett Kill 'em all 2? Loggan är iaf mest spännade, jag skulle ha konstant stånd i 6,66 dagar om de går tillbaka till old school-loggan. Eller så är det bara nån webbdesigner på skivbolaget som ville göra nåt häftigt och som kändes "metal".

Och vadå Mission: Metallica? Ska Tom Cruise vara med på skivan som tack för att Metallica bidrog med I Disappear? Eller handlar det om att det är Mission: Impossible att lägga ner några vettiga gitarrspår till Lars otajta trummande? Ingen vet, än så länge. Spännande är det hursomhelst! METALLICA!

Ett roligt rykte sa också att Amy Lee från Evanescence skulle vara med på den nya Metallica-skivan på en ny låt som ska heta Last Life, samt en nyinspelning av Fade To Black. Lilla Amy ska dock ha dementerat det hela kraftigt. Tur det.

MISSION: METALLICA!

söndag 20 april 2008

Rocklyan - Rest in Sleaze

Om några veckor är jag Stockholmsbo. Det känns märkligt men helt rätt och spännande. Nytt kapitel i livet liksom. Boendet i Umeå är, iaf tillsvidare, ett avslutat kapitel. Efter 4,5 år i Rockbaren på Ålidhem och nu ett år och tre månader i Rocklyan på Berghem är det dags att ta farväl. Därför tänkte jag föreviga min lägenhet innan jag sätter igång med den dryga nerpackningen. Här kommer tuffa bilder tagna nu ikväll med äkta gothstämning.



















onsdag 16 april 2008

Grattis Close-Up Magazine till #100!

Jag fick hem Close-Up Magazines senaste nummer idag. Och det är inte vilket nummer som helst heller, det är deras hundrade (!) nummer sen starten. Och det är häftigt. Och man ska vara tacksam över att en sådan här tidning har kunnat hålla på så länge, eftersom CUM är något av det bästa som finns här i världen. Jag kikade på min presentation på min helgonsida idag där jag har skrivit ”Intressen Musik: Skivsamling, Bandet, Konserter, Close-Up, P3 Rock.”. CUM är definitivt en stor del av min religion som är musik. M-U-S-I-K. Går före Jesus och Allah i alla lägen. Jag skulle kunna starta ett krig om min musik var hotad. Om t ex Bush får för sig att radera all metal som har producerats, så förklarar jag utan att blinka krig mot honom. Och jag har tusentals och åter tusentals gelikar vid min sida. Jag kommer att stå längst fram endast beväpnad med en Vulgar Display Of Power-knytnäve och Bush eller vem fan som nu käftar kommer inte att ha en chans.

Detta går för övrigt i släkten också. Min kära brorsdotter Lea Ninja Birgitta Persson (Japp, det är hennes namn!) har visat goda tecken att föra vidare hårdrocksgenen till nästa generation.











Men nu pratade jag om Close-Up Magazine… Ja det är ju det jag gör! Receptet för succé är enkelt, skribenterna visar äkta kärlek till musiken och det gör också dess läsare. Det finns ingen annan tidning som ens är i närheten av att vara lika läsvärd.

Ta en sådan här detalj t ex: på Insändardelen är det en viss Joacim Lundin (visst är han från Ö-vik?) som ställer frågan ”Har ni några planer på en intervju med TAKIDA?”
Chefredaktör Robban svarar: ”Ja, i Close-Up #1000”. Det är just sådana detaljer jag älskar och jag blev så fnissig och smålycklig när jag läste detta att jag sprang till datorn för att smacka det till Svenke på msn. Svenke hade då redan uppmärksammat det:

”svenke säger:
sista insändarfrågan var kung... eller svaret på den iaf
erik säger:
helt sjukt Svenke... jag gick precis till datorn för att skriva detta till dig!”
- Vi har samma humor Mr Swooz!

Men nu till det tuffaste i detta vansinnigt feta hundrade metal-nummer. Tidningens skribenter har tillsammans röstat fram de etthundra bästa album som har släppts mellan 1991 och 2008 (som ju innefattar Close-Up #1 till #100) med en tillhörande text till varje album. Suveränt! Och nu har jag fått en ny livsuppgift – jag äger endast 39 av dessa 100 album och jag måste fanimig äga allihopa. Har man problem med att beställa från CDON är det bara att kolla på listan. 61 skivor to go. Close-Up Magazine ljuger aldrig.

Men du, Robban Becirovic, med dina hejdukar. Tack som fan för de 100 numren. Jag hoppas att ni får hålla på tills ni släpper #1000 och då äntligen intervjua Takida.

tisdag 15 april 2008

2007 års bästa skivor enligt Erik A Persson

Här har ni den, min efterlängtade och övertotala lista på 2007 års bästa skivor. Och jag vet att ni har väntat. Jag råkade avvakta ett tag igen men jag är nöjd med det nu eftersom jag kastade om ganska friskt i ordningen. Anledningen till detta är helt enkelt att vissa skivor har hållit ”tiden” bättre. Vissa skivor har mognat lite, och någon har fallit lite. Så kan det vara.

1. Machine Head – The Blackening
Den totala överlägsna ettan 2007, och alla som gillar metal skall tycka detsamma. Här har vi ett band som 13 år efter Burn My Eyes förnyar och vågar utmana sig själv totalt och släpper, beroende på hur man ser på saken, deras bästa album och ett av de bästa metal-albumen som har släppts på mycket, mycket länge.





2. Paradise Lost – In Requiem
Jag har varit svag och hemligt tokkär i detta band ända sen 1993 års Icon. Låtskrivarparet Mackintosh/Holmes hör till de bästa och har hela tiden vågat förnyat sig och hela tiden testat på något nytt och däri ligger deras storhet (ser ni kopplingen till Metallica?). Dödsmetall, synth, goth, you name it. De har hela tiden varit där och snuddat men med In Requiem har de hittat den perfekta balansen mellan de hårda metal-riffen, de härligt deprimerande texterna, goth-inslagen och den mörka doom-rocken. Jag är helt såld.

3. Queens Of The Stone Age – Era Vulgaris
Här kommer en QOTSA-skiva som går rakt emot vad som förväntas av dom. När den breda massan tog åt sig av bandet i samband med Songs for the Deaf och senare blev ännu mer rövslickad av Lullabyes To Paralyze gör bandet med Era Vulgaris deras tuffaste och komplexa platta hittills. Folk verkar ha svårt att ta till sig denna platta och jag fattar inte vad det är folk inte fattar egentligen. Visst, soundet är inte lika välljudande som de senaste plattorna, men på denna platta finns så många coola riff och låtar, så mycket musik att utforska att jag blir alldeles salig. Jag och Kriz hade en diskussion om att denna platta, pga dess djävulska variation, inte går att lessna på. Jag har ännu inte lyckats. Och Josh är cool.


4. Nine Inch Nails – Year Zero
Marknadsföringen av denna platta och det man fick uppleva i samband med detta är bland det häftigaste jag har varit med om. Jag satt i flera timmar och var helt uppslukad och adrenalinet flödande. Tack Trent! Musiken är dock, med NIN-mått mätt, en liten besvikelse. I jämförelse med hans tidigare plattor får denna stryk. Största problem är texterna som ju handlar om en framtidsvision och därmed inte är lika närgångna och personliga. Det saknar jag! Samtidigt är skivan en fascinerande och imponerande resa där man får uppleva en Trent som är mer såld på elektronisk musik och hiphop än någonsin.


5. Down – Over The Under
Den kommer inte upp i samma standard som Down II, och det var ju ändå väntat. Där föregångaren var skitig och rå är Over the under lite för polerad och för bekväm ibland. Låtkvalitén finns dock där och snubbar som Phil och Pepper regerar fortfarande och faktum kvarstår att Down är nog det coolaste bandet som finns just nu.


6. Monster Magnet – 4-Way Diablo
Denna skiva verkar vara en besvikelse för många. Men man måste inse att herr Wyndorf inte kan göra den käftsmäll och perfekta rock-platta som Powertrip var en gång till. Istället gör han det som han är bäst på, Psychedelic Drug Rock! Typ. Och jag älskar det. Och det är så vackert och flummigt och rockigt. Släng på låtar som Freeze And Pixilate, Slap In The Face, Little Bag of Gloom, Wall Of Fire, Blow Your Mind och A Thousand Stars och inse vilken musikalisk resa han bjuder på.

7. Neurosis - Given to the Rising
Efter en liten utflykt på förra skivan är de tillbaka med sin tyngd. Lyssna framförallt på låtar som Water Is Not Enough, Origin, To The Wind och Given To The Rising. Det är så storslaget och de spelar med sån auktoritet att jag väljer att buga stort och lovsjunga detta fenomenala band för all framtid.



8. Foo Fighters – Echoes Silence Patience & Grace
Dave gör det (äntligen) igen! Jag har, precis som alla andra, dyrkat Dave Grohl för att han är en så grym och talangfull snubbe. Men Foo Fighters… mjae, det är ju de två första plattorna som står ut och gäller. Skivorna efter Colour and The Shape har haft samma uppbyggnad; en inledande fetdänga men sen håller skivan aldrig i längden. Dubbelalbumet In Your Honor blev lite overkill och jag var rätt ointresserad av denna skiva till en början. Superhiten (The Pretender) finns ju givetvis där, men sen har skivan så mycket mer också. Balansen mellan rockdängarna och balladerna är perfekt och balladerna är riktigt riktigt bra också. Foo Fighters levererar igen och jag vill vara Dave Grohl.


9. Sällskapet - S/T
Thåström bildar ett nytt band och släpper en skiva och det är hur bra som helst. En nedtonad och spöklik musikalisk resa som kan kanske vara den bästa sovmusiken som har uppfunnits. Eller den perfekta musiken att resa till. Det är avskalat, halvt elektroniskt, väldigt stämningsfullt med bakomliggande skrämmande ljudbilder och Thåström är det bästa vi har här i Sverige.

10. Hardcore Superstar – Dreamin' In A Casket
“Fjollrockarna” från Göteborg som har stått där bakom band som Backyard Babies och The Hellacopters och trott att dom är nåt! Den inställningen har jag och många haft om Hardcore Superstar men med denna platta ändrar jag inställningen totalt för den är helt enkelt så jävla bra. Partyrock där riffen är toppklass och soundet är hårt och det osar Guns N' Roses Apetite For Destruction – och det kan aldrig vara dåligt. Dreamin' In A Casket är en topp 10-platta 2007.


11. Megadeth – United Abominations
Jag tappar aldrig intresset för Megadeth och Dave Mustaine. Snubben verkar aldrig få slut på riff (något han har sagt hände Metallica när han fick kicken) och United Abominations är i mitt tycke den bästa Megadeth-plattan sen Cryptic Writings. Här känns han också argare än på länge och de politiska och krigsbeskrivande texterna är tydligare än någonsin. Dave Mustaine må vara en störd och konstig person men det spelar ingen roll, det han har gjort och gör för metal-genren ska inte underskattas.


12. High on Fire – Death Is This Communion

Feta malande riff med en 9-strängad gura kan aldrig bli fel. High On Fires uppkäftiga stoner-metal känns som en förvrängd och muterad form av Motörhead. Minst lika bra som föregångaren Blessed Black Wings.



13. Entombed – Serpent Saints: The Ten Amendments
Ingen Uffe och ingen Jörgen och ingen Nicke som kommer tillbaka. Äh, hur fan kommer det att låta? Svar: härligt primitivt, rått, snabbt och old school!


14. Kongh – Counting Heartbeats
Några svenska snorungar släpper en debutplatta och hamnar på förstaplats på Soundcheck i CUM – det måste kollas upp! Tungt och malande. Långsamt och drömskt. Inslag av Neurosis, Cult Of Luna, Switchblade och Mastodon javisst men ändå eget. Fascinerande ”mogen” skiva.


15. The Hives - The Black And White Album
Uppkäftigt band och uppkäftig titel. Och jag älskar det. Man må bli lite småless på The Hives ibland men det är bara att dra på en konsert för att inse hur mycket de krossar, eller lyssnar på The Black And White Album - helt fenomenal. Mer varierad och mer musik än på någon av deras tidigare plattor. Och detta beror nog mycket på samarbetat med de där rika niggah-superproducenterna Timbaland och Pharrell (eller vad han nu heter). Men det är först och främst deras egna rockdängor som är bäst. Kanske är svagheten med skivan att det blir lite för mycket, för mycket musik och för producerad. Men det är skitsamma egentligen. Howlin’ Pelle!






1. Machine Head – The Blackening
2. Paradise Lost – In Requiem
3. Queens Of The Stone Age – Era Vulgaris
4. Nine Inch Nails – Year Zero
5. Down – Over The Under
6. Monster Magnet – 4-Way Diablo
7. Neurosis - Given to the Rising
8. Foo Fighters – Echoes Silence Patience & Grace
9. Sällskapet - S/T
10. Hardcore Superstar – Dreamin' In A Casket
11. Megadeth – United Abominations
12. High on Fire – Death Is This Communion
13. Entombed – Serpent Saints: The Ten Amendments
14. Kongh – Counting Heartbeats
15. The Hives - The Black And White Album

Tio bubblare (utan inbördes ordning):
Tomahawk - Anonymous
Pain – Psalms Of Extinction
Clutch - From Beale Street To Oblivion
Brant Bjork and The Bros – Somera Sol
Serj Tankian – Elect The Dead
Korn – Untitled
Dillinger Escape Plan - Ire Works
Marilyn Manson – Eat Me, Drink Me
Eagles Of Death Metal – Death By Sexy
The Nightwatchman – One Man Revolution

Årets besvikelser:
Velvet Revolver – Libertad
Contraband var ju suverän men Libertad känns bara så menlös för det mesta. Slash och Duff, dags att ringa Axl?


Chris Cornell – Carry On
Bond-låten är the shit och öppningsspåret Soundgarden-doftande men resten av skivan är för intetsägande och ”Hej jag har skrivit några låtar som jag tror ska bli radiohitar”. T o m Chris Cornell KAN göra mig besviken. Fan också.

tisdag 8 april 2008

Kvalserien > SM-slutspelet


Som MODOit tog ju säsongen slut oväntat fort denna gång men eftersom jag inte har fått nog av hockey så har jag följt både SM-slutspelet och kvalserien. Och det känns nästan som att jag har sett hockey varje dag, eller åtminstone varannan dag. Idag såg jag Malmö mot Rögle, en match som slutade 4-4, och det är nog den mest spännande match jag har sett denna säsong. Två lag som desperat kämpar för en elitserieplats spelade en match som hade det mesta. Jag håller inte på något av lagen (jag tycker dock att det vore kul med Malmö i Elitserien med sin nya superarena samtidigt som jag fascineras av Rögles kämpaanda) men fick upp adrenalinet ändå.

9 omgångar av 10 är spelade i Kvalserien och tabellen ser ut såhär inför den sista omgången:
Brynäs 16 poäng
Malmö 16
Rögle 16
Mora 16
Leksand 12
Västerås 3

Fyra (!) lag har alltså chansen att ta en elitserieplats när det är EN omgång kvar att spela. Så jämn har kvalserien aldrig varit någonsin förut. Och det handlar om liv och död för åtminstone Brynäs, Mora och Malmö. Sådan här total desperathockey får man inte uppleva i SM-slutspelet och därför är Kvalserien betydligt mer spännande att följa. Åtminstone i år.

torsdag 3 april 2008

Bögen och hora

Jag halvslumrade och lyssnade lite svagt på ett UR-program på SVT och hörde hur de diskuterade fula ord som förekommer i skolan. Det verkar iaf vara väldigt vanligt att kalla varandra för hora, fitta, subba osv... en tjej hade hört ordet över 100 ggr t ex på en dag. Det är .. stört. Men sen pratade de också om att kalla nån bög och det var en kille som tog väldigt illa upp och menade att ingen ska behöva kallas bög om man inte är det, "man ska visa respekt och inte kalla mig bög". Man slängde alltså in ordet bög i samma grupp av hm... skällsord som hora, fitta osv. Och det tyckte jag ju var lite överdrivet. Eller är det för att jag är Ö-viksbo i grunden och att vi kallar varandra bög ibland på samma sätt som man menar ord som idiot och dummer?

Kickelåffen, jag vet ju att du och jag diskuterade det där nån gång när du hade haft nån kurs om sådant. Och då hade du lite dåligt samvete för att vi kallade varandra för bög och cp ibland. Men nu är du lika dum ändå. Bög.

Erik Persson listar De (enligt honom) Tio Bästa Metallica-låtarna (utan inbördes ordning)


Jag gick hem från jobbet idag och funderade på Metallicas storhet och alla extremt bra låtar som de har skrivit. Och sen funderade jag vidare vilka som då är de tio bästa låtarna och där fick jag huvudvärk, men jag bestämde mig för att plocka ut de tio bästa låtarna i mitt tycke. Jag har valt ut dessa låtar utifrån favoritskap och personlig betydelse och en massa andra faktorer. Det var svårare än vad jag trodde eftersom det helt enkelt finns för många favoriter. Ett annat problem är ju att man är ganska less på vissa låtar och då måste man försöka sätta sig in i låten från ett annat perspektiv. Men jag försökte hursomhelst ta ut de tio låtar som betyder eller har betytt mest för mig. Och dessa tio låtar nedan kom jag fram till.

One
Creeping Death
Master Of Puppets
Blackened
Enter Sandman
Welcome Home (Sanitarium)
Bleeding Me
Sad But True
Nothing else Matters
Battery

Nu vill jag se DIN lista och speciellt Svenkes (din gamle Metallica-räv) och Annas (jag vet att du kommer att ha med One på listan).

onsdag 2 april 2008

”May Rocket From The Crypt be with you right now!”

Ni har väl inte missat att jag diggar Rocket From The Crypt, ett band som för evigt kommer att ha plats i mitt hjärta. Jag har ju t o m bloggat om bandet både en och två gånger förut.

Idag fick jag hem Rocket From The Crypts nysläppta liveskiva som är en CD och DVD med bandets sista konsert någonsin. CD:n har jag mp3-lyssnat igenom ett antal gånger redan och jag var riktigt peppad på live-dvd:n… och vilken fröjd den är!

Jag kom hem från jobbet och har suttit tills nu och kikat igenom hela konserten, från början till slut (dock fick jag pausa för pinkpeppen och ibland spola tillbaka några gånger eftersom vissa ögonblick helt enkelt var så coola så att jag fick lov att se de igen).

Denna sista konsert någonsin med Rocket From The Crypt är inspelad i en lokal för 1500 pers i San Diego, Halloween 2005. Stämningen är galen, publiken är (precis som bandet) utspökade och det ser ut att vara ca 65 grader varmt. Speedo bärs in på bår med ett ”likskynke” över sig. På väggen bakom bandet visas psykadeliska bilder och bandet bränner av 25 (!) jävla låtar i ett rasande tempo. Snortajt och galet och svängigare än din mammas rumpa.

Halvvägs in i showen byter de om från deras halloweenkostymer till de karaktäristiska stilrena skjortorna. Det blir kaos och folk stagedivar. En ful fetknopp vägrar fatta att han ska hoppa ut i publikhavet igen och bandet sparkar honom bokstavligt talat i röven och Speedo avbryter låten och varnar med orden ”Do not jump into the barricades. We spend hours talking and practise what we might do to someone who jump onstage. Be warned.” eller nåt liknande. Priceless.

De drar ut på låten Glazed och Speedo bryter ihop och går och sjunger ”Smoke pot, smoke pot, everybody smoke pot” med alla i bandet varefter han ramlar ihop på golvet och säger ”I need air ladies and gentleman”.

När de kommer in sista gången har de dragit på sig vita Elviskläder och rockar de två sista låtarna detta band någonsin ska spela. Hur bra som helst och samtidigt oerhört sentimentalt. Hur coolt som helst att spela in sin sista konsert på detta sätt. Bara att bestämma att man ska spela sin sista konsert liksom.. ”Okej, nu bokar vi en sista konsert, spelar som satan, sen lägger vi ner bandet” – det är stort!

Underbart texthäfte också. Speedo går igenom och skriver ett par meningar för varje låt. Ett typ av textbaserat kommentator-spår.

Jaja, nog läst nu. Gå upp till adressfönstret, smacka in på
www.cdon.com (eller valfri nätbutik som säljer denna produkt) och beställ den! Jag vet , till 110 %, att Nils Shaky kommer att lyda mitt råd. Det bör ni andra också göra.

tisdag 1 april 2008

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com