tisdag 15 april 2008

2007 års bästa skivor enligt Erik A Persson

Här har ni den, min efterlängtade och övertotala lista på 2007 års bästa skivor. Och jag vet att ni har väntat. Jag råkade avvakta ett tag igen men jag är nöjd med det nu eftersom jag kastade om ganska friskt i ordningen. Anledningen till detta är helt enkelt att vissa skivor har hållit ”tiden” bättre. Vissa skivor har mognat lite, och någon har fallit lite. Så kan det vara.

1. Machine Head – The Blackening
Den totala överlägsna ettan 2007, och alla som gillar metal skall tycka detsamma. Här har vi ett band som 13 år efter Burn My Eyes förnyar och vågar utmana sig själv totalt och släpper, beroende på hur man ser på saken, deras bästa album och ett av de bästa metal-albumen som har släppts på mycket, mycket länge.





2. Paradise Lost – In Requiem
Jag har varit svag och hemligt tokkär i detta band ända sen 1993 års Icon. Låtskrivarparet Mackintosh/Holmes hör till de bästa och har hela tiden vågat förnyat sig och hela tiden testat på något nytt och däri ligger deras storhet (ser ni kopplingen till Metallica?). Dödsmetall, synth, goth, you name it. De har hela tiden varit där och snuddat men med In Requiem har de hittat den perfekta balansen mellan de hårda metal-riffen, de härligt deprimerande texterna, goth-inslagen och den mörka doom-rocken. Jag är helt såld.

3. Queens Of The Stone Age – Era Vulgaris
Här kommer en QOTSA-skiva som går rakt emot vad som förväntas av dom. När den breda massan tog åt sig av bandet i samband med Songs for the Deaf och senare blev ännu mer rövslickad av Lullabyes To Paralyze gör bandet med Era Vulgaris deras tuffaste och komplexa platta hittills. Folk verkar ha svårt att ta till sig denna platta och jag fattar inte vad det är folk inte fattar egentligen. Visst, soundet är inte lika välljudande som de senaste plattorna, men på denna platta finns så många coola riff och låtar, så mycket musik att utforska att jag blir alldeles salig. Jag och Kriz hade en diskussion om att denna platta, pga dess djävulska variation, inte går att lessna på. Jag har ännu inte lyckats. Och Josh är cool.


4. Nine Inch Nails – Year Zero
Marknadsföringen av denna platta och det man fick uppleva i samband med detta är bland det häftigaste jag har varit med om. Jag satt i flera timmar och var helt uppslukad och adrenalinet flödande. Tack Trent! Musiken är dock, med NIN-mått mätt, en liten besvikelse. I jämförelse med hans tidigare plattor får denna stryk. Största problem är texterna som ju handlar om en framtidsvision och därmed inte är lika närgångna och personliga. Det saknar jag! Samtidigt är skivan en fascinerande och imponerande resa där man får uppleva en Trent som är mer såld på elektronisk musik och hiphop än någonsin.


5. Down – Over The Under
Den kommer inte upp i samma standard som Down II, och det var ju ändå väntat. Där föregångaren var skitig och rå är Over the under lite för polerad och för bekväm ibland. Låtkvalitén finns dock där och snubbar som Phil och Pepper regerar fortfarande och faktum kvarstår att Down är nog det coolaste bandet som finns just nu.


6. Monster Magnet – 4-Way Diablo
Denna skiva verkar vara en besvikelse för många. Men man måste inse att herr Wyndorf inte kan göra den käftsmäll och perfekta rock-platta som Powertrip var en gång till. Istället gör han det som han är bäst på, Psychedelic Drug Rock! Typ. Och jag älskar det. Och det är så vackert och flummigt och rockigt. Släng på låtar som Freeze And Pixilate, Slap In The Face, Little Bag of Gloom, Wall Of Fire, Blow Your Mind och A Thousand Stars och inse vilken musikalisk resa han bjuder på.

7. Neurosis - Given to the Rising
Efter en liten utflykt på förra skivan är de tillbaka med sin tyngd. Lyssna framförallt på låtar som Water Is Not Enough, Origin, To The Wind och Given To The Rising. Det är så storslaget och de spelar med sån auktoritet att jag väljer att buga stort och lovsjunga detta fenomenala band för all framtid.



8. Foo Fighters – Echoes Silence Patience & Grace
Dave gör det (äntligen) igen! Jag har, precis som alla andra, dyrkat Dave Grohl för att han är en så grym och talangfull snubbe. Men Foo Fighters… mjae, det är ju de två första plattorna som står ut och gäller. Skivorna efter Colour and The Shape har haft samma uppbyggnad; en inledande fetdänga men sen håller skivan aldrig i längden. Dubbelalbumet In Your Honor blev lite overkill och jag var rätt ointresserad av denna skiva till en början. Superhiten (The Pretender) finns ju givetvis där, men sen har skivan så mycket mer också. Balansen mellan rockdängarna och balladerna är perfekt och balladerna är riktigt riktigt bra också. Foo Fighters levererar igen och jag vill vara Dave Grohl.


9. Sällskapet - S/T
Thåström bildar ett nytt band och släpper en skiva och det är hur bra som helst. En nedtonad och spöklik musikalisk resa som kan kanske vara den bästa sovmusiken som har uppfunnits. Eller den perfekta musiken att resa till. Det är avskalat, halvt elektroniskt, väldigt stämningsfullt med bakomliggande skrämmande ljudbilder och Thåström är det bästa vi har här i Sverige.

10. Hardcore Superstar – Dreamin' In A Casket
“Fjollrockarna” från Göteborg som har stått där bakom band som Backyard Babies och The Hellacopters och trott att dom är nåt! Den inställningen har jag och många haft om Hardcore Superstar men med denna platta ändrar jag inställningen totalt för den är helt enkelt så jävla bra. Partyrock där riffen är toppklass och soundet är hårt och det osar Guns N' Roses Apetite For Destruction – och det kan aldrig vara dåligt. Dreamin' In A Casket är en topp 10-platta 2007.


11. Megadeth – United Abominations
Jag tappar aldrig intresset för Megadeth och Dave Mustaine. Snubben verkar aldrig få slut på riff (något han har sagt hände Metallica när han fick kicken) och United Abominations är i mitt tycke den bästa Megadeth-plattan sen Cryptic Writings. Här känns han också argare än på länge och de politiska och krigsbeskrivande texterna är tydligare än någonsin. Dave Mustaine må vara en störd och konstig person men det spelar ingen roll, det han har gjort och gör för metal-genren ska inte underskattas.


12. High on Fire – Death Is This Communion

Feta malande riff med en 9-strängad gura kan aldrig bli fel. High On Fires uppkäftiga stoner-metal känns som en förvrängd och muterad form av Motörhead. Minst lika bra som föregångaren Blessed Black Wings.



13. Entombed – Serpent Saints: The Ten Amendments
Ingen Uffe och ingen Jörgen och ingen Nicke som kommer tillbaka. Äh, hur fan kommer det att låta? Svar: härligt primitivt, rått, snabbt och old school!


14. Kongh – Counting Heartbeats
Några svenska snorungar släpper en debutplatta och hamnar på förstaplats på Soundcheck i CUM – det måste kollas upp! Tungt och malande. Långsamt och drömskt. Inslag av Neurosis, Cult Of Luna, Switchblade och Mastodon javisst men ändå eget. Fascinerande ”mogen” skiva.


15. The Hives - The Black And White Album
Uppkäftigt band och uppkäftig titel. Och jag älskar det. Man må bli lite småless på The Hives ibland men det är bara att dra på en konsert för att inse hur mycket de krossar, eller lyssnar på The Black And White Album - helt fenomenal. Mer varierad och mer musik än på någon av deras tidigare plattor. Och detta beror nog mycket på samarbetat med de där rika niggah-superproducenterna Timbaland och Pharrell (eller vad han nu heter). Men det är först och främst deras egna rockdängor som är bäst. Kanske är svagheten med skivan att det blir lite för mycket, för mycket musik och för producerad. Men det är skitsamma egentligen. Howlin’ Pelle!






1. Machine Head – The Blackening
2. Paradise Lost – In Requiem
3. Queens Of The Stone Age – Era Vulgaris
4. Nine Inch Nails – Year Zero
5. Down – Over The Under
6. Monster Magnet – 4-Way Diablo
7. Neurosis - Given to the Rising
8. Foo Fighters – Echoes Silence Patience & Grace
9. Sällskapet - S/T
10. Hardcore Superstar – Dreamin' In A Casket
11. Megadeth – United Abominations
12. High on Fire – Death Is This Communion
13. Entombed – Serpent Saints: The Ten Amendments
14. Kongh – Counting Heartbeats
15. The Hives - The Black And White Album

Tio bubblare (utan inbördes ordning):
Tomahawk - Anonymous
Pain – Psalms Of Extinction
Clutch - From Beale Street To Oblivion
Brant Bjork and The Bros – Somera Sol
Serj Tankian – Elect The Dead
Korn – Untitled
Dillinger Escape Plan - Ire Works
Marilyn Manson – Eat Me, Drink Me
Eagles Of Death Metal – Death By Sexy
The Nightwatchman – One Man Revolution

Årets besvikelser:
Velvet Revolver – Libertad
Contraband var ju suverän men Libertad känns bara så menlös för det mesta. Slash och Duff, dags att ringa Axl?


Chris Cornell – Carry On
Bond-låten är the shit och öppningsspåret Soundgarden-doftande men resten av skivan är för intetsägande och ”Hej jag har skrivit några låtar som jag tror ska bli radiohitar”. T o m Chris Cornell KAN göra mig besviken. Fan också.

8 kommentarer:

  1. Kung!
    Gillar din lista ända fram till plats 15. Där måste jag få protestera lite lätt för att du väljer Black and White Album före tex

    Dillinger Escape Plans Ire Works,
    Korns Untitled samt Marilyn Mansons Eat Me, Drink Me eller förresten. Nästan alla bubblare går före enligt mig. Men det är ju enligt mig :)

    Hives senaste platta är fortfarande bra dock. Sen så är jag nöjd som fan att spektaklet Velvet Revolver i "orginaluppsättning" endast blev två plattor långt. Nu hoppas jag Weiland ror hit STP i sommar/höst. Då blir det åka av :)

    SvaraRadera
  2. Det är alltid ett helvete att prioritera skivor hittan och dittan. Och när du målar upp sådär så börjar jag bli tveksam. Men jag resonerar som följande: Eat Me, Röv Me är MMs platta sämsta. Tyvärr. Korns lessnade jag ganska fort på också och de har gjort bättre ifrån sig förut. DEP är jävligt bra men deras föregångare är ändå starkare enligt mig. The Hives gör en helt fenomenal platta, även i jämförelse med deras tidigare plattor så därför anser jag att de förtjänar den åtravärda (?) 15:e platsen före de andra nämnda banden. :) Men imorgon ångrar jag mig säkert.

    SvaraRadera
  3. När du nämner det sådär så är jag lite mer med i dina tankegångar.

    Man får faktiskt straffa band för att dom släpper sämre skivor än dom tidigare gjort.

    Sen är ju introspåret på Black and White album en käftsmäll som heter duga :)

    SvaraRadera
  4. Japp, visst är det så. Och trevligt att vi är överens. Jag trodde dock att du skulle försvara KORN mer än sådär!;)

    SvaraRadera
  5. Oerhört intressant lista! Många otippade band på relativt höga placeringar. Du är som ett kinderägg Erik!

    SvaraRadera
  6. Jaså? Jag trodde det var ganska väntade band på listan. Vilka band ser du som otippade då?

    SvaraRadera
  7. Hives var väl jävligt oväntade tycker jag. En skiva som jag skulle kunnat ha är oväntad. Känns det inte konstigt att du äger en skiva som Timbaland och Pharrell varit med och gjort? Jag har inte brytt mig om den skivan just pga dom. Inte för att jag inte gillar dom (fast Timbalands egen skiva är skit så har han gjort bra skit tidigare), utan för att jag inte fick bra vibbar av kombinationen. Men jag kanske får lyssna på den då.
    Monster Magnets skivomslag är för mig (åtminstone om jag tänker tillbaka en del år) sinnebilden av Hårdrock med blandband, fula svarta linnen och trasiga jeans. Jag har deras förra(?) skiva och den var för skränig, i brist på bättre ord, för mig vill jag minnas. Vetefan vilket humör jag var på när jag köpte den.

    SvaraRadera
  8. Magnets förra skiva Monolithic Baby menar du? Skränig skulle jag då inte beskriva den, soundet är polerat och allt annat än svårlyssnat. Däremot ska du tillbaka till början av 90-talet och lyssna på Superjudge och Spine Of God - där har du betydligt mer skit och skrän.

    SvaraRadera

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com