tisdag 30 september 2008

Danskjäveln öppnar käften angående soundet på Death Magnetic

Lasse Trummis har äntligen yttrat sig angående soundet på Death Magnetic. Och det var egentligen ett ganska väntat uttalande av honom. Ett ganska fegt också på ett sätt. Men väntat. Men det är tydligt, iaf om man ska tro detta snack, att felet är Rick Rubins. Eller? Fuck it, Lars rules.

"Somebody told me about [people complaining that the Guitar Hero version of 'Death Magnetic' sounds better]. Listen, what are you going to do? A lot of people say [the CD] sounds great, and a few people say it doesn't, and that's OK. You gotta remember, when we put out '...And Justice for All', people were going, 'What happened to these guys, this record? There's no bass on it. It sounds like it was recorded in a fuckin' garage on an eight-track.' And now '...And Justice for All' is sort of the seminal METALLICA record that supposedly influenced a whole generation of death-metal bands. The difference between back then and now is the Internet."

"The Internet gives everybody a voice, and the Internet has a tendency to give the complainers a louder voice. Listen, I can't keep up with this shit. Part of being in METALLICA is that there's always somebody who's got a problem with something that you're doing: 'James Hetfield had something for breakfast that I don't like.' That's part of the ride."

"I will say that the overwhelming response to this new record has exceeded even our expectations as far as how positive it is. So I'm not gonna sit here and get caught up in whether [the sound] 'clips' or it doesn't 'clip.' I don't know what kind of stereos these people listen on. Me and James made a deal that we would hang back a little and not get in the way of whatever Rick's vision was. That's not to put it on him — it's our record, I'll take the hit, but we wanted to roll with Rick's vision of how METALLICA would sound."
Och så avslutar jag med en Ross Halfin som vanligt. En kung sådan.

Command Performance Teaser Trailer

Det här kan vara det tuffaste vår kära Dolphan har gjort. Vilken omedelbar klassiker! Och spana in the Cowbell. Och kolla in taglinen:
"Dying is easy. Rock n' roll is hard"

Och så handlingen:
When the Russian Premier is taken hostage at a rock concert in Moscow, it's up to a drummer, an ex-biker, to save him.

Dolph Lundgren, 51 år gammal har han hunnit blivit också. Den tuffaste skådisen vi har?

Meshuggah live på Debaser Medis 22 september 2008

Erik har varit på konsert igen! Här är redogörelsen.

Jag har sett Meshuggah ett par gånger förut. När jag såg dom första gången 98 stod jag längst fram och headbangade konstant som en galning och fick sådan nackvärk dagen efter att jag fick lov att bära farsans gamla stödkrage. Japp, så hårt var det. Senast när jag såg dem (innan denna konsert) var det i Umeå. På sugiga Idun där det alltid är lågt och dåligt ljud. Då stod jag också längst fram och headbangade som en idiot framför Thordendal. Givetvis också rätt påverkad av alkohol denna gång. Denna gång var dock första gången jag såg Meshuggah spiknykter och jag valde att stå längre bak för att få så bra ljud och överblick som möjligt. Det var ett bra val.


Egentligen är det fascinerande hur extremt aktuella Meshuggah fortfarande är. De närmar sig 40-årsstrecket och har hållit på sedan slutet av 80-talet. Men de är fortfarande både tyngst och mest originella. De har sitt eget sound och tusen copycats. Vilket band inom metal är mer originella än Meshuggah? Nä, de är en klass för sig.

Meshuggah live är en helt makalös upplevelse och detta är det bästa jag har sett live i år. Tajt så inihelvete. Och soundet är enormt och så snyggt och tungt att jag blev chockad. Mycket bättre än vad jag har upplevt med Meshuggah förut.

Jens Kidman är en underhållande frontman. Han beter sig som en snäll lekfarbror och säger enkla saker som ”Hej”, ”Tjena mors” och ”Vad trevligt att ni kunde komma och titta på de hära.. hårdrockgubbarna” mellan låtarna. På gränsen till töntigt men det blir en typ av norrlandshumor av det hela. Sen så står han på sitt patenterade bredbenta sätt med armarna utåt sidorna och gör djävulstecknet samtidigt som han nickar fram och tillbaka med huvudet varannan sekund. Långsam respektgivande headbanging i konstig takt.

Headbangar gör resten av bandet också och gör det oftast parvis. Och när de headbangar unisont, bredbent och jävligt så är det sjukt snyggt. 40 bast snart som sagt.

Och på tal om headbanging var det inte bara på scenen det var bra ös. Publiken öste på som fan och det är alltid underhållande att titta runt på publiken under en Meshuggah-konsert eftersom alla headbangar i olika takt. Och måndagsmoshen var den bästa hittills på Medis under hösten. Själv fick jag ont i käken och det har jag bara fått en gång tidigare, på Neurosis-konserten förra sommaren. Käkont får jag uppenbarligen när det är så hårt att jag måste bita ihop käken och se arg ut hela konserten igenom. Pröva själv att göra så konstant i en timme, jag lovar er att käkvärken kommer.

Något som också slog mig var hur jämn setlistan var. Och att jag kunde och kände igen varenda låt. Då ger alltid konserterna mer. Tyngdpunkten låg på senaste briljanta ObZen (det kommer bara att vara Death Magnetic som är bättre än den i år) och förra ”riktiga” studioplattan Nothing. Vissa låtar stod dock ut lite mer än andra…

Pravus, näst sista låten på ObZen, är ett monster live. Jag lyssnade på den precis innan jag drog vilket kanske spelade in. Det blev en helt galen moshpit i början av låten när alla instrument kommer in i en smäll efter det lugna gitarrpartiet. Hur hårt och galet som helst.

De gamla låtarna är också mycket tyngre live än på skiva. Suffer In Truth t ex. Det kommer alltid att vara en klassiker för mig, mest eftersom jag brukade lyssna på den när jag spelade Quake. Inledningspåret från None – Vanished - är helt makalös live. The Mouth Licking What You've Bled var nästan bäst. Jäklar vilken totalt kontrollerat kaos. Men framförallt Future Breed Machine, den står egentligen i en klass för sig. Thorndendal spelade med någon typ av voicebox (vilket jag inte tror att han har gjort förut) vilket moderniserade upp låten på ett skönt sätt.

Förbanden? Det första missade vi. Det andra, Scarpoint, var en Meshuggah-kopia. Men en rätt bra och hård sådan. Men sen när originalet gick upp på scenen bleknade de kraftigt.

Vad var en besvikelse under kvällen då? Jo, att Mårten inte spelade i en MODO Hockey-tröja såklart. Det var dock en snubbe i publiken (inte jag!) som skrek MODO Hockey mellan låtarna. Det tyckte jag var roligt.

Extrainfo:

”MESHUGGAH's Tomas Haake has been named the 1 drummer in the "Metal" category in the July 2008 Modern Drummer magazine's 2008 Readers' Poll. The Readers' Poll results appear in the July 2008 issue of the magazine, available on newsstands now.
2008 Modern Drummer magazine readers' poll results in the "Metal" category:

01. Tomas Haake (MESHUGGAH)


02. Jason Bittner (SHADOWS FALL)

03. Chris Adler (LAMB OF GOD)

04. Derek Roddy (ex-HATE ETERNAL)

05. Joey Jordison (SLIPKNOT)”

Det var fan på tiden - Haake är the shit och det är helt fascinerande att bara stå och titta på hur han håller ihop kaoset. Och man fattar ingenting.

Meshuggah.

tisdag 23 september 2008

Särskrivningshumor + Världens bästa kapten

Jag är inne på hockeysverige.se och läser en artikel om duktiga 90-talister i Elitserien, denna gång nämns Djurgårdens ungtuppar. Rubriken är "Ännu en 90-talist presenterade sig". En (uppenbarligen) ung kommenterare som kallar sig gggg hetsar till och skriver följande kommentar till nämnda artikel:

"fitt nylle

han är född 91 din kuk sugare"

Tuff kille! Är man inte 90-talist om man är född 91 eller? Och att lyckas med två sådana tydliga särskrivningar på så lite text är bra gjort. Ännu bättre blir det eftersom orden är så härligt vulgära.

För övrigt så är Elitserien igång på allvar och MODO tog sin första seger ikväll mot Rögle i en extremt sevärd hockeymatch. Rögle bjöd upp till kamp och det var nästan slutspelsstämning lite då och då. Mycket postivt är också att MODO tydligt ser ut att åka mer skridskor i år jämfört med ifjol. Och de båda norrmännen fungerar hur bra som helst ihop. Det bästa med matchen var dock vår käre kapten Svartvadets solomål. Sådana mål ser man aldrig i Elitserien nuförtiden. Han tog pucken i egen zon och åkte sedan slalom mellan ALLA Rögles utespelare för att sedan smacka in den bakom Rögles finniga målvakt. Jag måste bara sno en bild som visar en skiss på prestationen. Målet är fanimig kanditat till årets mål. Svarten is back!

fredag 19 september 2008

Rockbalans i tillvaron

Det gäller att hela tiden balansera upp tillvaron med rock. Vinkar man snällt åt någon måste man smacka fram djävulstecknet nästa gång. Hör man Kent på radion måste man genast slå på Death Magnetic. Har man varit duktig och sprungit och druckit mycket vatten under veckan, ja då är det bärs på krogen, bakis-pizza och film som gäller till helgen. Han man varit finklädd med skjorta och cardigan under dagen så blir det Slayer-tshirt och nitband så fort man kommer hem. Äh, kommer inte på några bra exempel, är för trött. Men ni fattar! Och beställer man en logistikbok så gäller det att balansera upp det med rätt sorts bok också. Jag ber om ursäkt för att bokvalet inte föll på Stairway To Heaven Pappa men nästa gång så.
Trevlig helg!

onsdag 17 september 2008

Tufft bandnamn till två av våra skribenter

Ryktena går. Inspirerade av Death Magnetic har Judge skrivit en jävla massa låtar som Pappa Fredde Dredd har skrivit texter till. Och nu har de bildat ett tvåmannaband. Jag vet inte uppsättningen på instrument men jag vet att ju Judge är en sevärd snubbe på scen och jag har alltid sett gammelfarfar Fredde som den ultimata frontmannen, en snubbe som In Flames Anders Fridén skulle bli avis på när de mäktiga långa dreadsen svingas och han kör ensam-mosh på scen.
Namnet? Judge Dredd.

Metallica > The Beatles

Vi fortsätter att hylla och skriva om Metallica...

Metallica är numera, med sin förstaplats på Billboardlistan med DM, det första bandet genom tiderna som har haft fem album på denna åtravärda förstaplats. Tidigare delade de denna förstaplats med The Beatles, U2 och Dave Matthews Band.

Här ska också tilläggas att Hetfield & Ulrich är och förblir ett bättre låtskrivarpar än vad Lennon & McCartney var.



James = Hård




Paul = Pop

Idol 2008

Nä, programmet Idol känns väl kanske inte sådär jättespännande i år eller? Men man kan inte förneka att det är ett underhållande program, åtminstone de här första avsnitten när det bara är idioter i TV.

Och det är idioterna jag vill koncentrera mig på. Jag har sett Idol två kvällar i rad nu och det är något som händer med mig när jag ser det. Jag blir förbannad! Så till den grad att jag pratar sönder programmet så att Linn säger åt mig att vara tyst. Mitt adrenalin exploderar. Anledningen till att jag blir så förbannad är att jag blir tokig på de som ställer upp och försöker impa mot juryn. ”Vadå, det är ju bara massa pajaser som tycker det är kul att göra bort sig och dansa fult och sjunga en barnslig låt som blir lite kult och kanske får man var med på nåt sidoprogram och kanske blir en youtube-favroit” säger ni då. Jo, sådana förekommer men majoriteten är personer som tror att de har talang men är helt jävla värdelösa. Jag blir förbannad! Det är precis som att alla som är med i det där programmet har någon typ av mental störning. Hur i fan kan man tro att man kan sjunga när de i själv verket är totalt talanglösa. Jag tycker egentligen synd om dom. Vad säger deras föräldrar? Har de någon verklighetsuppfattning överhuvudtaget? Vad säger deras polare? Vill de bara vara taskiga eller vågar de inte säga hur värdelösa deras Idol-wannabepolare är? Eller är världen fucked up? Är alla idioter?

Krizefizz, blir inte du som musiklärare irriterad? Jag menar, den roll som du har i samhället är ju extra viktig för att sätta stopp för såna här personer. Råkar du också på den här typen av ungar som tror att de kan sjunga och bli en Idol uppe i Ume?

Äh.

Jag blir förbannad.

Men nu är jag lugn igen.

Nu ska jag snacka lite om juryn som består av Andreas Carlsson, Laila Bagge och Anders Bagge.




Anders Bagge (vänster i bild) är äldst och charmigast och ser mest ut som en hårdrockare, därför gillar jag han bäst. Har skrivit låtar åt Madonna, J.Lo och Jessica Simpson m fl enligt Wikin.

Laila Bagge ser bäst ut av de tre i juryn och har skrivit låtar åt Celine Dion samt storheter som 98Degress och 702 (!).

Andreas Carlsson gillar jag minst. Han verkar vara en dryg brat. Jag blev irriterad på honom idag eftersom han hackade ner hårt på en kille för att han hade mustasch och sa att han inte skulle få brudar eller komma nånstans med den mustaschen. Jag sätter emot. Han får säkert ligga hur mycket som helst tack vara mustachen. Men han hade fula gula tänder. Mer om Andreas Carlsson då? Jo, han verkar vara en av våra största låtskrivare och har skrivit låtar till artister som Nick Lachey, Danny, Lindsey Lohan och, hör och häpna, Paul Stanley! Och vet ni vilken låt han har skrivit? Ja just det, Live To Win!

Men i det stora hela gillar jag juryn ändå. De är ganska charmiga tillsammans och verkar komma bra överens. Fast hur kul är det egentligen då? Nä, hade jag fått bestämma och välja hur jag ville så skulle jag plocka ut en jury bestående av följande två personer: James Hetfield & Lars Ulrich. Det hade varit underhållning det. Och de skulle inte komma överens överhuvudtaget. Lars skulle babbla konstant om hur talanglösa alla var tills den tystlåtna James hade blivit förbannad och dunkat näven i bordet (och smygsupit Jägern under bordet).

Metallica tar stryk av illegal nerladdning? HELL NO!

Metallicas Dödsmagnetiska platta sålde drygt 490 000 ex på tre ynka dagar i USA förra veckan och landade givetvis på förstaplatsen på Billboard. Fantastisk siffra är det. Är det? Ja, kolla på dessa jämförelser:

St. Anger sålde 363 000 på första fulla veckan.

Reload 435 000, Load 680 000 (!) och den där svarta omtyckta skivan sålde faktiskt "bara" 598 000 första veckan - sen har det ju spårat ur. Vad säger då detta i en värld där den stora majoriten inte längre köper skivor? Jo, att Metallica har trogna, lojala och skivköpande fans. Själv har jag lagt ner 2000 spänn på DM. Och jag är stolt! Kul!

Avslutar med ett dutub-klipp där Metallica lirar TDTNC på en brittisk tv-show.


tisdag 16 september 2008

LOUDNESS MAGNETIC?

Jag började med att skriva ett kommentarinlägg på Freddes inlägg nedan om den fucked up-mixade Death Magnetic men halvvägs igenom så insåg jag att detta blev så mycket text så jag smattrar det som ett nytt inlägg

Ja alltså, till att börja med så måste man ju säga att detta är hur intressant som helst ur alla möjliga jävla perspektiv egentligen. De första rapporterna om detta var ju när TDTNC släpptes och nån norsk snubbe talade om hur fucked up mixad/mastrad den var. Men det försvarades med att det kom en ny version som var rätt mixad.

Men nu kommer ju som sagt allt detta. Loudness-kriget har man ju läst en del om tidigare; dvs genom åren så är det en tendens att producera skivor som har högre Loudness (finns det en svensk översättning för detta? Högljuddhet?) än tidigare plattor. Musik med hög Loudness hörs helt enkelt mer och står ur mängden; på discoteket, gallerian, i bilen, bland folkmassor osv. Och band och artister själva vill ju att deras skiva ska HÖRAS och stå ut. Allt lågt dras upp och allt maxas. Och detta har alltså spårat ur. En ond cirkel helt enkelt.

Läs mer här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Loudness_War#Loudness
http://en.wikipedia.org/wiki/Loudness
http://www.rollingstone.com/news/story/17777619/the_death_of_high_fidelity/print

Sjukt intressant som sagt.

Det farliga med detta är att vid extremare grad av Loudness så distar det helt enkelt över, det är för högt mixat, och detta är fallet med Death Magnetic. Eller inte bara fallet, enligt forumen så har Metallica slagit nytt rekord av Loudness.

Vad anser jag själv då.. jag vet inte.. för mig är albumet högt. Det lever om. Det är rått och brutalt. Men det är inte så att jag blir förstörd av det. Jag antar att jag är ett så inbitet Metallica-fan att jag inte lyssnar på det helt enkelt. Jag hör låtarna och hur fantastiska de är.

När jag läser igenom en massa massa forum är det i majoritet personer med stor musikkunnighet som snackar; studiofolk helt enkelt. De har kört skivan genom sin superutrustning och helt enkelt blivit svårt chockade. Och är förbannade. Och desperata. Och tårögda. Och fattar ingenting. Osv. Bokstavligt talat alltså!

De fattar helt enkelt inte hur det har kunnat hända. Här snackar vi de bästa producenterna,engineer-snubbarna, mastereringsnubbarna och musikerna (!) som existerar och så har det gått så fel. Och det verkar vara svårt att peka på vart det har spårat. Ted Jensen skyller iaf ifrån sig och har i princip skickat iväg frågan till Greg Fidelman, som har spelat in och mixat albumet. Ni vet den där mörkhåriga, krullhåriga killen som är med och trycker rec i alla missionmetallica-klipp.

Och med tanke på folket bakom skivan så ska det inte kunna hända. Och då menar vissa att det helt enkelt har gjorts med vilja. För att sätta en ny extrem standard eller nåt.

Eller av anledningar enligt följande citat:

“Other producers believe that intensely compressed CDs make for better MP3s, since the loudness of the music will compensate for the flatness of the digital format.”

“Producers also now alter the way they mix albums to compensate for the limitations of MP3 sound. "You have to be aware of how people will hear music, and pretty much everyone is listening to MP3," says producer Butch Vig, a member of Garbage and the producer of Nirvana's Never- mind. "Some of the effects get lost. So you sometimes have to over-exaggerate things." Other producers believe that intensely compressed CDs make for better MP3s, since the loudness of the music will compensate for the flatness of the digital format.”

Och många skyller, som vanligt, på Lars Ulrich som ska ha skrikit åt Greg: ”Mera mera mera, högre högre högre!”

Riktigt är iaf att det måste ju vara Metallica och Rick Rubin som står bakom soundet på skivan. Här snackar vi artisten och producenten och de måste ju godkänna produktionen innan den släpps lös. Vissa menar att enda alternativet är att mixa om eller mastra om plattan för att rädda den. Loudnessbekämparna skriker iaf högt men menar också att kampen är maktlös eftersom den stora massan ändå sväljer allt och så länge skivan säljer så kommer den nya standarden vara ett fakum. Jag har läst lite rapporter och skivan verkar sälja som smör (enligt dagens standard).

Ja, det hela är iaf märkligt. Och fascinerande.


Tilläggas ska att jag är ingen studiokille och kan ha beskrivit vissa termer fel. Men hoppa då in, kommentera, och rätta mig. Eller framförallt, förklara mer för mig, för detta är som sagt något egendomligt.

lördag 13 september 2008

torsdag 11 september 2008

Fredde drar till Köpenhamn ikväll?

Fredde, det finns ett sätt för dig att vara den coolaste jävla snubben av alla ikväll - Du drar till skivaffären GUF i Köpenhamn och hänger med Metallica och köper skivan en timme i förväg. Du kanske inte kan köpa nån skiva eftersom det kanske är 3 km lång kö men bara att vara där för att fira in Death Magnetic, likt den tuffaste nyårsfest man kan tänka sig, vore i sanning det ballaste du kan göra ikväll!

We'll be at GUF in Copenhagen!
So what will you be doing on September 12 at midnight? We'll be celebrating
the release of "Death Magnetic" by visiting one of Lars' favorite record stores,
GUF in Copenhagen, Denmark. Located near the Townhall Square at Vestergade 17,
GUF will be open at 11pm to start selling Death Magnetic one hour before anyone
else in continental Europe! We'll be swinging by around 11:30 to see how things
are going and signing your copy of Death Magnetic! We'll have a full 90 mins to
hang out before we have to go to Berlin and get ready for Friday's next level
shenanigans.For directions and other information, check out
www.gufmusik.dk
Hope to see you there!

http://www.metallica.com/index.asp?item=601229

onsdag 10 september 2008

Live for Nothing or Die for Something!

Vi tar det här snabbt och kort eftersom jag har annat att göra innan det är läggdags.

Ikväll var det premiär för Färnebio. Japp, hemma hos honom med hans feta projektorbio. Underbart. Vi tänkte försöka dra ihop en sådan filmkväll så ofta vi kan, typ en gång i veckan. Färnebio once a week! Vad blev filmvalet ikväll då? Vi försökte välja ut det manligaste och hårdaste som fanns att tillgå på Blu-ray. Rambo såklart!

Vad kan man säga om filmen då? Ja manusen går väl inte till historien som särskilt välskriven men det är ändå för våldet man ser filmen och det här är nog bland det brutalaste som har gjorts. Action i HD kan inte bli mer våldsamt tror jag. Men det är ju så Rambo ska vara. Är man ett Rambofan ska man definitivt se denna film. Eller om man gillar klassiska actionfilmer. Snackat under filmen gick mest om det verkligen gick att göra sådana hemskheter med de vapen som användes. 100 % välgjord action.

Sen kanske man ska snacka lite mer om budskapet i filmen. Den utspelas i Burma och där har det ju hänt samma typ av hemskheter som utspelas under filmen. Jag, som har blivit mycket mer folkmordsmedveten efter mitt besök i Auschwitz, tyckte också att det var lite obehagligt i början. Och jag antar att det är bra.

För min del får Sylvester Stallone gärna regissera en Rambo 5 också.

Live for Nothing or Die for Something!

Nu släpper vi Rambo.

Imorgon är det releaseparty för en viss skiva. Det blir förfest hemma hos mig och sen drar vi in runt 22-tiden. Så kommer jag att fira in 2000-talets största händelse hittills. Hur gör ni?;)



Nä, nu ska jag ge mig och istället läsa Close-Up Magazine som kom med posten idag.
Vem pryder omslaget? Svar: Kirk.
Vad är rubrikerna? Svar:
”METALLICA”
”FÖRSTA ARTIKELN FRÅN 1983!”
”JAMES-INTERVJU FRÅN 1984!”
”KIRK I HELT NY INTERVJU!”

Hejjrå!

tisdag 9 september 2008

L. Kilmister vs J. Persson (En hyllning till den hårdaste snubben inom hårdrocken)

Lemmy. Fy fan vilken hård snubbe han är. Han är hårdast av alla. Ingen kommer i närheten. Född 45, 63 år gammal och han kör på i 110 % fortfarande och ingen är i närheten av hans hårdhet ”Joho, det finns många gubbar som kör hårt fortfarande!” säger ni. Då vill jag att ni ska definiera hårt och då kommer ni att komma fram till att den tionde och högsta nivån innehas av Lemmy.

Vi tar några exempel.

Jimmy Page. Wow, vilken hård snubbe – not. Han må vara född 44 och därmed vara ett år äldre än Lemmy men han spelar inte ens i samma division i hårdhet. Page är inte ute på vägarna konstant i en turnébuss och spelar arslet av sig varje kväll i 666 decibel. Nä, han tar det ganska avslappnat i dagsläget.

Keith Richards är ju en hård klassisk jävel. Visst, han är född 43 (två år äldre än Lemmy) men herr Rickards är ju bara en tragisk suput. Dessutom faller han på musikgenren; Rolling Stones är ett fjolligt rockband och Motörhead är ca 666 gånger hårdare. Keith kan lira sin fyllegitarr hur mycket han vill men han kommer inte i närheten av hårdheten i Lemmys distade bas.

Ozzy Osbourne? Skärp dig, han har inte en chans. Född 48 och tre år yngre än Lemmy och betydligt mer sliten. Han faller på hälsan direkt. Och musiken då? Visst, Ozzy må vara den hårda musikens gudfader men det var Black Sabbath-åren vi snackar om då. Men Ozzys soloår kan, i mitt tyckte, inte mäta sig med Motörheads hårdhet.

Angus Young då? Född 55, han är inte ens gubbe bland det här gänget och går därför bort direkt.

Nä, det är bara att inse att Lemmy är den hårdaste av de hårdaste.
Inte?
Ok, mer Lemmy-snack.

Jag minns en klassisk CUM-intervju då Martin Carlsson skulle hänga med Motörhead på turné för några år sedan. Det slutade med att Martin bokstavligt talat tuppade av eftersom han blev för utmattad. Hur många dagar det tog? Tre. Lemmy och co hade precis börjat turnén.

Lemmy Kilmister är James Hetfields stora idol.

Jag köpte senaste plattan Motörizer utan att ha lyssnat ett skit på den. När Dagensskiva recenserade skivan med rubriken ”Mer rawk” var det in på CDON fort som fan. Jag har lyssnat en del på plattan senaste veckan och den är the shit - precis som de två förra plattorna Inferno och Kiss Of Death. Bästa spåret är Rock Out. En riktig såndär Ace Of Spades-stänkare med framträdande bas och snabb och jävlig och klockren. Hur rimmar man bäst på Rock? Just det din sjuke fan – Cock! Det hade varit patetiskt hos vilket band som helst förutom för just Motörhead. I den tredje och sista refrängen sjunger han med sin hesa karaktäristiska stämma:”Rock out, rock out, with your cock out”. Fy fan vad bra.

Född 45 som sagt. 63 bast. Hur gammal är man då egentligen. Jo man är exakt lika gammal som min farsa. Tänk er min farsa, John Kilmister, turnera runt i världen och rocka arslet av sig varje natt.
Lemmy Kilmister, Stockholm December 2007




John Persson, Stockholm Augusti 2008

Nu förstår ni.
Köp Motörizer. Inte nog med att den rockar fett – jävligt snyggt skivomslag också.

Scars On Broadway live på Debaser Medis 8 september

Måndagskväll = konsertkväll. Ikväll var det dags att se Scars On Broadway och jag, Shake och Färne har egentligen bara en sak att säga: Helvete vad bra!

Vi missade som vanligt förbanden. Och det var andra gången jag missade att se Fingerspitzengefühl. Japp, det är kasst men tredje gången gillt då nästa gång. Istället hann jag med att beställa en drink som hette Hate to be Loved eller något liknande hårt. En drink baserat på mörkromen och den var mycket god.

Sedan började konserten. Och det började lite sådär. Ljudet var mullrigt och man hörde nästan bara trummor och bas och de hann lira två-tre låtar i rasande tempo innan de lyckades fixa till ljudet. ”Vad faaan” tänkte jag men ljudet blev som sagt riktigt jävla bra sedan och konserten började då på allvar. Automatiskt jämför man ju bandet med System Of A Down eftersom 50 % av Scars är SOAD-killar. Dessutom låter ju bandet mycket som System Of a Down så jämförelsen blir självklar. Jag såg SOAD på Hultan 2005 och det är nog en av de större besvikelser jag varit med om. Ingen nerv och ingen energi och kasst ljud. Det kändes som att de hade uppnått de mål de eftersträvat och inte längre hade något att bevisa. Scars On Broadway var en helt annan grej. Daron sjöng förbannat bra och röjer stundtals som ett cp och flaxar runt och headbangar knäppt. Men det mest sevärda var resten av bandet. Visst, trummisen (som ju också är från SOAD), är ju inte nån särskilt spektakulär snubbe, men resten var ytterst sevärda. Basisten var en cool skäggig snubbe med skinnjacka och med fett baslir och headbangade som en galning stundtals. Och sen hade de en synthkille längst bak som stod i profil mot publiken och headbangade konstant när han inte hade massa synthpling att göra. Tänk er Svenke i fyllan när han är helt i sin egen värld och headbangar – så såg synthsnubben ut typ. Men ballast av alla var gitarristen som Shake jämförde med en skogshuggare. Tufft skägg (givetvis) även han med en burdus uppsyn men suveränt gitarrspel och riktigt snygg stämsång.

Konserten lyckades på något vis hela tiden bli mer energisk och intensiv för varje låt. Det var precis som att de vred på intensivitetsratten efter varje låt för att på slutet vara helt galet. Jag har heller aldrig sett ett sådant moshande en vanlig vardagskväll. Jag var nästan rädd för att hoppa in i moshen (eller… jag var det) men jag trivdes lite längre bak där jag stod och smådansade och diggade med Färne och Shaken. Jag och Färne döpte moshande till ”morsning, måndags-mosh”-mosh.

Jag var helt övertygad om att de skulle köra SOAD-låtar också men det gjorde dom inte. Och det är total respekt. De vill leva på sina egna låtar och i princip alla låtar spelades från debutplattan där några av höjdpunkterna var Chemicals (come eat some chemicals with me!) , Enemy (We’re all on drugs!) och gitarristens cp-spelande under They Say. Äh, varje låt från plattan är ju numera en hit. Pang Boom och inga extranummer. I Love it. Jag har total respekt för Daron Malakian igen. Han är ett geni. Suverän konsert.


KONSERTHÖSTEN 08:
Här kommer också en update med konserthösten 2008. Det blir en galen höst.
25 augusti – Clutch – DONE!
6 september - At The Gates – DONE!
8 september - Scars On Broadway – DONE!
NY! 22 september - Meshuggah
NY! 6 oktober - The Haunted
NY! 16 Oktober Cult Of Luna
NY! 22 oktober De Lyckliga Kompisarna
29 oktober In Flames
7 november Monster Magnet
12 november Slipknot + Machine Head
23 november The Unholy Alliance (Slayer, Trivium, Mastodon och Amon Amarth)
29 november Mustasch
3 december Bullet For My Valentine
13 december Motörhead
17 december Opeth



söndag 7 september 2008

At The Gates live på Debaser Medis 6 september 2008

Det blev pepp från första början. Satariel-Robban var på besök från Umeå och vi drog till Hagsätra till hans polare Stefan (som ser ut som en yngre Tom Araya!) för förfest. Sen kom även självaste jävla Hampus Lindahl med polare och joinade upp. Det var suveränt. Jag och Hampä har lovat att dra fler fyllor och konserter under hösten och framtiden. Det bör vankas party i Uppsala om inte alltför lång tid. Hursomhelst… förfesten var trevlig med mycket musiksnack och (självklart) mycket diskussion om en viss dansk trummis. Den kritiska sidan kunde iaf sträcka sig till att Lars spelar ”charmigt”.

Sedan bar det iväg till Medis där stämningen var på topp. Jag hade förväntat mig en sån där magisk stämning där det ligger någonting i luften och alla är peppade som fan och snittåldern är typ 30+ och alla har tatueringar (inte jag!) och tuffa riktiga jävla hårdrockare. Och så var det också. Jag drack lite mer jäger, såg sista låten av det sista förbandet och sen var det dags för At The Gates. Jävligt old school kändes det. Ett stort backdrop, rätt enkel belysning, mycket gitarrer och pang boom.

Det ska tilläggas att jag inte tillhör skaran som verkligen avgudar ATG. Jag lyssnade aldrig speciellt mycket på bandet när det begav sig. Mitt bästa (och samtidigt sämsta) minne av At The Gates är musikvideon till Blinded By Fear som gick fanimig konstant på Superock på MTV. Varje vecka spelade Svenke in programmet på VHS och varje vecka fick vi ”genomlida” denna video. Men jag har dock lyssnat mycket på klassiska Slaughter Of The Soul-albumet och kan det jävligt bra. Men resten av At The Gates diskografi är jag helt newbie på.

Detta speglade av sig lite på konserten också. De låtar som de spelade från Slaugther-plattan var förbannat bra. Hårt och brutalt och tajt. Men de gånger konserten gick lite på sparlåga var när de körde äldre låtar. Så kände jag iaf. Sedan så jämför jag automatiskt At The Gates med The Haunted som jag ser som ett av världens bästa metalband. Denna jämförelse blir naturlig eftersom tvillingarna Björler ju spelar i båda banden. At The Gates körde mycket på 100 % hela tiden med få pauser medan The Haunted live är ett mer dynamiskt band. Detta beror nog mycket på sångarna också. Peter Dolving är en helt fantastisk frontman och håller vilken publik som helst i trans. At The Gates sångare Tomas Lindberg är lite mer tillbakadragen och mellansnacket var i stort sett obefintligt. Men jag gillade hur han markerade cymbalslag och liknade med armbågsslag.

Men för att sammanfatta det hela var det en riktigt tuff upplevelse; hårt, svettigt, moshigt och ett värdigt avslut för ett band som så många av dagens band har influerats av. En mycket bra konsert men samtidigt så hade jag förväntat mig en större urladdning på något sätt med tanke på all uppståndelse.

onsdag 3 september 2008

3:10 to Yuma


För att undvika att drunkna i Metallicapeppen eller råka lyssna på en ny låt som jag egentligen inte ”får” lyssna på så är det bättre att göra annat. Som att tokpeppa At The Gates eller se en film.

Jag valde det senare igår och valet föll på 3:10 to Yuma (i HD!). Se den! På många sätt en klassisk vilda västern-film men med mer brutalitet, bättre skådespeleri och med mer nerv. Klockren med andra ord. Christian Bale spelar en loser till bonde som ska eskortera en riktigt farlig gangster som spelas av Russel Crowe. Det är grundhandlingen egentligen och det händer en hel del under resans gång. Russel Crowe är lömskt charmig och livsfarlig men Christian Bale briljerar totalt och det är nog det bästa jag har sett av honom skådespelarmässigt. Sen gillar jag att det är en riktigt skitig film också. Inga rena tänder och nyduschade män med nyschamponerat här inte – nä, här är det svett och smuts och gula tänder. Tilläggas bör väl också att detta är en remake från originalet som släpptes 1957. Det hade varit coolt att se den också så man kan jämföra.

Nä usch vilken pepp jag fick att se klassiska vilda västern-rullar nu igen. Framförallt de klassiska Clintanfilmerna och min favorit från barndomen – Silverado.

tisdag 2 september 2008

Konserthösten 2008 är över oss!

Detta är mitt huvudargument för varför jag har flyttat till Stockholm. Karriär? Blaa. Varmare klimat? Mjae. Spana in Kungen? Skärp dig!

Jag är här för musikens skull! Kolla in denna konserthöst. Jag har som mål att gå på alla dessa konserter:

Clutch
25 augusti
I was there!

At The Gates
6 september
Redan kultförklarad spelning trots att spelningen inte är förrän på lördag.

In Flames
29 oktober
In Flames live är stor show.

Monster Magnet
7 november
Dave Wyndorf må ha blivit fet men vi snackar ett av världens bästa rockband genom tiderna.

Slipknot + Machine Head
12 november
Slipknot PLUS Machine Head! Den som inte drar på denna spelning kan inte kalla sig hårdrockare på något sätt.

The Unholy Alliance (Slayer, Trivium, Mastodon och Amon Amarth)
23 november
Slayer är Slayer är Slayer. Mastodon är bäst.

Mustasch

29 november
Hur bra liveband som helst.

Bullet For My Valentine
3 december
I mitt tycke har de släppt ett av årets bästa album. Kan de leverera lika bra live? Jag har ju sett dem som förband till Metallica inför 75 000 pers men intimt på Arenan är en helt annan grej.

Motörhead
13 december
En repris från förra årets fyllespelning med en avslutning på den efterföljande officiella efterfesten? Hell yeah.


Opeth
17 december
Jag såg Opeth på Close-Up Festival 2006. Det var hur bra som helst. Herr Åkerfeldt hade gissa-riffet-tävling. Sen dess har jag blivit fem gånger större Opeth-fan. Jag ska inviga julen med Opeth.


Sen hade det varit fränt att dra ner till Malmö och se The Haunted på KB 1 oktober. Men spelningen är på en onsdag och det suger. Hade spelningen varit under en helg hade det inte varit något snack men nu blir det svårare. De bör ju dock lägga till en Stockholmsspelning tycker jag.


så, Umebor och andrastäderbor.. Vilken eller vilka spelningar ska ni se? ;)

Låtsläpp #3


Som väntat släpptes en ny Metallica-låt idag på MissionMetallica. Tisdagmorgnar börjar bli the shit, man vaknar och sätter på datorn och vips så kan man tanka en ny jävla Metallica-låt. En tisdag till får man (förhoppningsvis) uppleva detta och sen är det julafton. Nä, bättre än julafton. Julafton inträffar ju varje år men detta, ett nytt studioalbum från Gud, inträffar ytterst sällan. Fem år sedan nu och innan dess sex år sedan. My god.

Det lite tråkiga var väl ändå kanske att det var Cyanide som släpptes eftersom man ändå kan den låten efter alla genomlyssningar av liveversionen. Men Cyanide sitter som ett smack i studioversion och är jävligt bra helt enkelt. Kirk dominerar mest tycker jag och James sång. Det enda negativa jag har är den andra delen av versen (eller man kanske definierar det som brygga?), dvs det där "Empty are they - death won't you let me stay"-partiet. Det är lite för glatt och Load-igt.

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com