torsdag 30 oktober 2008

tisdag 28 oktober 2008

"Superkedjan förnedrade Brynäs"

... exakt så lyder rubriken till Aftonbladet-artikeln som behandlar kvällens match. Underbart.

MODO 6, Brunäs 0 - det var längesen MODO vann så överlägset. Det hände inte en enda gång förra säsongen. fy fan vad skönt det är. Och vilka jävla mål, Susse och hans norrmän dominerar fullständigt. Kul att Wargh är tillbaka också. Han har speed och energi och ser betydligt piggare ut än sopan Schnellman som gärna får vara borta ett tag till. Karol fick hålla nollan - ytterst viktigt. Brynäs är ett skitlag - ytterst viktigt. Stor vardagsunderhållning.


Men det bästa av allt, och detta måste vara historiskt, kolla in topp tre på poängligan. Prinsen av New York (kungen av Sverige) toppar följt av världens bästa norrmän. Fredde, nu är det dags att bli MODOit och sluta vara bög-lila.





Chef Skröder

lördag 25 oktober 2008

onsdag 22 oktober 2008

Setlist och bilder från Metallicas turnépremiär

Metallica inledde sin World Magnetic Tour igår och setlistan var ganska lik den som de spelade på de båda releasefestspelningarna i Europa. Dock så har Nothing Else Matters och Enter Sandman tillkommit och det var ju ganska väntat, Svensson-fansen ska ju få sitt också. Tufft iaf att de vågar köra fem låtar från DM. Och jag gillar som fan att de kör både Frantic och Until It Sleeps. Det bästa av allt är dock att Fight Fire With Fire lirades. Kanske kommer de att variera mellan den och Blackened. Hursomhelst blir det intressant att följa de kommande spelningarna för att se hur mycket de varierar låtarna. Frågan kvarstår dock: när i helvete ska de lägga ner Seek & Destroy som avslutningslåt? Det har pågått alldeles för länge nu.

That Was Just Your Life
The End Of The Line
Sad But True
Wherever I May Roam
One
Broken, Beat And Scarred
Cyanide
Frantic
Until It Sleeps
The Four Horsemen
The Day That Never Comes
Master Of Puppets
Fight Fire With Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman
- - - - - - - -
Last Caress
So What
Seek and Destroy



Bekämpa eld med eld?

Klassisk Ulrich-pose. Observera ljusrigggen i form av "coffins".

tisdag 21 oktober 2008

Cult Of Luna live på Debaser Medis 16 oktober 2008

När Klas Rydberg (sång) uppenbarar sig för första gången vid slutdelen i andra låten för att greppa micken skrattar plötsligt en åhörare till höger om mig till och häver ur sig ”Va faaan”. Han syftar givetvis hur stört det egentligen ser ut när det plötsligt är åtta personer på scenen och det är egentligen första gången som jag på något sätt själv också reagerat på hur många de egentligen är. Samtidigt förstår jag fullkomligt, under kvällens gång, anledningen till att de är så många.

Jag har sett Cult Of Luna ett par gånger nu och varje gång har det varit något som fattats. Missförstå mig rätt, jag älskar detta band och livespelningarna har varit mycket sevärda, men varje gång har det varit detaljer som gjort att det inte har varit en fullkomlig upplevelse:


Umeå 04 (?) Studion – min första konsert och en stor upplevelse, men bandet hade bara släppt två plattor och inte utvecklats till vad det är idag, samt så var det lite publik.


Umeå Open 05 – Äpplet på Folkets Hus är inte en bra scen, och de började lira klockan 19 (!). Och ingen Thomas.


Close-Up Festival 06 – även denna spelning alldeles för tidig, och jag var skakis och extremt bakis. Och missade pga detta (och färnes hårplattning) lite av början. Och ingen Thomas.


Umeå 08 – Idun är och förblir en dålig scen, man får ingen sammankoppling till bandet. Bandet ville lite för mycket och nådde inte hela vägen (men det var nära). Och att göra en Kent och bära vita kläder vete fan..

Femte gången gillt alltså. Och bäst hittills. När jag tänker tillbaka till de andra spelningarna har jag insett att de hela tiden har utvecklats och jobbat med att nå perfektionism under sin liveshow. Där anser jag att de är nu. Det sista steget måste ha varit att till fullo använda två trummisar. Thomas Hedlund är en helt sjukt bra trummis. Han spelar med ett sådant engagemang och inlevelse att jag egentligen hade kunnat stå hela konserten och bara titta på honom. Han spelar dynamiskt och rytmiskt och är en de mest sevärda trummisar som finns. Det är sällan man får rysningar av att kolla på en trummis (nu känns det som att jag har skrivit samma sak om en viss Haake i Meshuggah men de är ändå två helt olika typer av trummisar och därmed två helt olika upplevelser). Den balans som finns mellan Thomas och Magnus Lindberg (andra trummisen) är perfekt. Det är inte klassiskt vi-spelar-exakt-likadant-och-det-är-skittungt-spelande. Istället varierar de hela tiden.En kör kompet, den andra spelar olika typer av slagverk. Och de byter av varandra. Och sen, i de där riktigt tunga partierna, så lirar båda två. Och då blir det tyngre än någonsin.

Jag kopplar tillbaka till antalet medlemmar. Enda motsvarigheten jag kan tänka på inom metalvärlden är Slipknot, inte musikmässigt då utan sett till antal medlemmar. Slipknot är nio stycken (men samtidigt har de en tradition att lämna minst en snubbe hemma av olika anledningar) och har precis som killarna i Cult Of Luna olika roller i bandet. I Culten finns följande roller:

Johannes Persson (gitarr och sång) - den energiske och kraftfulle gitarristen som även sjunger mycket. Han är tydligt ledaren i bandet men har på sistone gått tillbaka ett litet steg, eller så har de andra vågat ta för sig mer helt enkelt.

Fredrik Kihlberg (gitarr och sång) – den flummiga och utsvävande gitarristen som är den enda som egentligen rör sig över hela scenen. Han har varit medlem kortast av alla och brukar ha lite för överdrivna poser, som dock känns helgjutna under denna konsert.

Erik Olofsson (gitarr) – Den återhållsamme och mest försiktige av de tre gitarristerna som håller sig på sin kant och går helt upp i musiken.

Klas Rydberg (sång) – Den spektakulära sångaren som kommer och går lite under konsertens gång och som lägger till en extra nivå av energi när han uppenbarar sig.

Andreas Johansson (bas) – Står bredbent och med sänkt huvud och manglar med hela armen på sina bassträngar.

Anders Teglund (synt) – den mer eller mindre konstant headbangande keyboardliraren som lägger till en ytterligare ljudmatta i den redan stora ljudbilden.

Thomas Hedlund (trummor, slagverk) - Se ovan.

Magnus Lindberg (trummor, slagverk) - Betydligt mer anonym än Thomas men håller ihop det hela.

Mer om musiken då. De inleder med And with Her Came the Birds och som intro är det magnifikt och genialiskt. Fredrik Kihlbergs mörka vackra stämma påminner så pass mycket om en viss Steve Von Till att jag och Färne tycker att det låter som en Neurosis-låt för en stund. Sen brakar det loss och de lirar de två inledningsspåren Owlgod och Eternal Kingdom från den senaste plattan. Musiken är ömsom hård, ömson lugn. Det är vackert. Det är fascinerande. Och fullkomligt fängslande. Och så fortsätter de genom låtar som Leave me here (partiet med bara trummor och bas är en höjdpunkt) Dim (fullkomligt lysande) Finland (marschpartiet i början är tyngre än någonsin) och Echoes (favoritspåret från Salvation).

Som backdrop har de skivomslaget och ugglans ögon lyser ondskefullt mot publiken. Ljuset är klassiskt Cult of Luna-blått och rött. Och stroboskopet används på ett sällan skådat effektfullt sätt.

När Following Betulas börjar spelas viskar jag självsäkert i Lilleriks öra att det är sista låten. Dess storslagna march-outro var precis lika bra som jag hade vågat hoppats på live och de spelade t o m trumpeten live. Kung. Synd att den inte hördes så tydligt i manglet bara. Jag är matt som fan och öm i nacken och applåderar och hyllar.

Men konserten var inte slut där och jag insåg att de självklart måste köra Ghost Trail från Eternal Kingdom också. Och det gjorde de. Och låtens slut är minst sagt mäktig: de ställer sig på rad alla fem och med motljuset ser man bara silhuetterna av dem. Och de rör inte en min. Och så spelar de snabbare och snabbare tills det går galet fort. Och sen slutar dom. Mycket effektivt.

Upp mot en och en halv timme höll de på. Överlägset längsta CoL-konserten jag varit på – och utan tvekan den bästa. Jag hade på något sätt ”fått nog” av koncentrationen från Somewhere Along The Highway och tyckte egentligen att det var bra att de inte lirade den långa men så fasansfullt mäktiga Dark City, Dead Man. Jag har ju ändå fått uppleva den live två gånger förut. De nya låtarna var helt enkelt hur bra som helst också live. De spelar med sådan finness och perfektionism och känsla att man häpnar. En sådan här konsert vill jag att alla ska få uppleva.

Och där var min superhyllning till Cult of Luna slut.



Bilder från Rockfoto.nu.



Nu är jag trött på det här jävla landet II (svineriet på svarta börsen)

lördag 18 oktober 2008

Mexitallica

Jag är lycklig ty jag har ståplats till båda Metallica-konserterna 7:e respektive 8:e mars (jaja, Gammelfarsa Fred, kom igen bara!). Det känns iaf jävligt bra. The Metallica Club är the shit. Sen kan ju ni vanliga dödliga stjärtgossar försöka köpa en biljett bäst fan ni vill på måndag. I’m all calm baby! Det blir min tolfte och trettonde konsert med Metallica.

Spana in klippet nedan. Metallica lirar TDTNC på ” Los Premios MTV Latinoamérica 2008" i Mexiko. Nån awardgala av nåt slag. Hursomhelst… Metallica gör det jävligt bra. Förra gången de lirade låten på nån show i London gjorde de bort sig – det lät fanimig förjävligt. Otajt och orepat och allt. Kolla då in detta klipp. Metallica har repat. James har gått ner x antal kg och kolla på vad Gud har på sig. En väst, och inget under. Old school. Och kolla frillan, snälla James, låt håret växa lite mer. Han har den ultimata Bikerlooken. Hela bandet ser nästan mexikanskt ut tycker jag. Utom dansken. Rob skulle kunna vara mexikan, samma med Kirken. Men spana in James framträdande. Jag har inte sett han sådär peppad på flera år. Jag älskar när han tar över sådär totalt. Kirk, som känns som en lillebror, står på den högra sidan och sneglar på tok-James och ser upp till honom a la 80-tals-Metallica. Det här framträdandet lovar gott inför den kommande turnén. Hell yeah.

fredag 17 oktober 2008

Thorleifs > Metallica

"Thorleifs petar ner Metallica" - underbar rubrik för en artikel på Expressen. Vad handlar det om? Jo, Thorleifs har petat ner Metallica från förstaplatsen och leder nu försäljningen av skivor i Sverige. Underbart. Och visst ligger det mycket i det sångaren Thorleif himself säger, dvs att både hårdrockare och dansbandsbögar gillar att köpa mycket skivor. En annan anledning till Thorleifs imponerande försäljningssiffra är säkerligen att många dansbandsfans är för gamla för att kunna tanka hem från nätet.




"Vi säljer mer än The Metallicats!"



"Va FAAAAN!"

onsdag 15 oktober 2008

The Haunted live på Nalen 6 Oktober 2008

Så fort han uppenbarar sig äger han hela Nalen. Peter Dolvings utstrålning är omedelbar och fängslande. Hela han som person är fascinerande. Om man ska tro allt man har läst om honom i intervjuer så har han minsann inte haft ett lätt liv. Därför blir det han gör så mycket mer äkta och intressant än många andra av hans gelikar. Detta, tillsammans med att han har en sanslös röst, gör honom till en av de bästa frontmän som finns i metalvärlden. Denna kväll är han också hur bra som helst, hans storhet ligger mycket i att han varierar sången så mycket. Från lugnt viskande till långa skrik som skär igenom allt. Hans stora ögon borrar sig in i alla i publiken och han har total publikkontakt.

Resten av bandet då? Jodå, visst tar sångaren mycket plats men de andra levererar de också. Gitarristen Jensen är bäst med sitt långa mörka hårsvall och är en rejäl snubbe och headbangar och har en snygg kamo-färgad Explorer. Bröderna Björler headbangar och står på andra sidan och tittar upp lite hotfullt och ibland med ett leende då och så. Trummisen är lite tråkigare och ser lite smått ointresserad ut. Vissa trummisar har en förmåga att göra det. Han har också klippt sig vilket gör att han faktiskt ser riktigt gammal ut med grått hår. Men spela trummor - det kan han.

Jag har sett The Haunted live fyra gånger tidigare. Både med Peter Dolving och med f d sångaren Marco Aro. Med Aro var The Haunted en konstant käftsmäll och snabba låtar och tvåtakt men med Peter Dolving är bandet så mycket mer. Men det beror givetvis på att de har utvecklats väldigt mycket i låtskrivandet också. De lirar många låtar från The Dead Eye och rEVOLVEr och senaste plattan Versus blandat med lite äldre material vilket gör att konserten får mycket mer dynamik än tidigare. Mer variation ger en intressantare konsert helt enkelt. Och det är imponerande vilken låtskatt de har hunnit samla på sig genom åren. Men ska jag klaga lite så kanske det ändå var lite för mycket koncentration på de senare album, jag vill nog ändå ha några fler thrashstänkare som Hate Song med i setlistan.


Trots att min nacke var öm i två dagar efteråt så måste jag förklara varför konserten inte var så bra som den kunde ha varit. Nalen må vara en av de ballaste spelställena i Stockholm men denna måndagkväll var lokalen för stor för The Haunted. Det var långtifrån fullsatt och det är aldrig bra. Jag hade väntat mig höstens bästa mosh men det var inte ens i närheten av samma röj som de konserter jag varit på tidigare i höst. Jag fick lov att gå nästan längst fram för att känna metaltrycket. Att det var relativt glest i publiken märktes på The Haunted själva också. De är vana att ha ett sanslöst tryck i publiken och man anade lite besvikelse i deras ögon några gånger. Extra tydligt var det när Peter Dolving berättade om 300 galna indianer på en konsert i staterna och uppskattade Nalenpubliken till 4-500 och att vi hade 45 minuter på oss att visa vad vi gick för. ”Kom igen. Vi är ju i huvudstaden för fan”. Sådant är ju lite tråkigt men till min egen tröst blev det bättre ös den andra halvan av konserten + att jag fick galen ögonkontakt med den store Dolving. En anledning till den negativa uppslutningen berodde säkerligen delvis på att de flesta fattiga hårdrockarna hade prioriterat att se At The Gates för några veckor sedan istället.

tisdag 14 oktober 2008

Umeå rules?

… Ja, det är ju frågan. Jag och Lillerik åkte upp till den norrländska staden i fredags för att först och främst repa och festa och leka djävulen. Fast festa och leka djävul kanske är lite samma sak. Det började lite segt, planet var en halvtimme försenat och sen fick vi vänta länge som fan innan flygbussen avgick. Nä, det var ingen limo som hämtade upp oss men däremot var det en limo som hämtade upp Electric Boys som vi sedan såg senare på kvällen.



The Soul of Rockbaren

Flygbussen åkte genom kända kvarter och när vi färdades genom Ålidhem hände något. Jag såg en skymt av gamla Rockbaren-lägenheten, de klassiska röda tegelbyggnaderna, höstlöven… och med allt det som kom en massa känslor. På en och samma gång som Gessle säger. Mycket goda minnen men samtidigt en del ångest också på något vis. Jag har inte bott länge i Stockholm men det kändes verkligen konstigt att befinna sig i Umeå igen. Men det var sig likt. När vi kom fram drog vi direkt och repade ute i Umedalen. Det var kung. Trots att vi inte hade repat låtarna på hur länge som helst så kunde vi de utantill ändå i stort sett (Kriz var för ovanlighetens skull lite bögen men det gör inget). Förresten ska det tilläggas att vi repade utan Petter och att vi har beslutat att söka en ny sångare. Av en massa olika anledningar egentligen. Så om ni har något förslag på en ny sångare till Dirty Mischief – hör av er!



Lill-Antikrist himself

Sen drog vi hem och festade. Zacke-röven kom på besök också. Det blev hög musik och en massa Ratamahatta. Och sen utgång. Först på Två Våningar där det var ca 20 pers och en trubadur som fick medhjälp från vår sida. Men bartendern blev lite irriterad på oss och vi drog på Scharinska. Scharinska är the shit. Helt unikt egentligen. Så jävla grym stämning i fredags. Och alla var fulla och glada. Och Electric Boys uppträdde och körde brottarhitarna Groovus Maximus och Lips N’ Hips. Kriz’n fick i sig lite för mycket dock och vi hittade han hemma däckad på golvet. Så går det när man festar hårt!

På lördag vaknade vi alla mer eller mindre överjävla bakis, vilket var ganska väntat. Men efter en promenad nere på stan och inhandling av mer alkohol och ett nytt rep (denna gången i vår riktiga replokal) och lite mer käk så var vi på g igen. Robert med vänner kom på besök också och Femdroiden själv. Vi kom dock igång ganska sent och det blev därmed en sen utgång och när vi tillslut hamnade på Rex var klockan redan ett så det blev bara en timme på utestället. Men det gjorde inget egentligen antar jag. Sen hamnade vi plötsligt på efterfest hos Nordins där det bjöds på whiskey och HB i nån chokladgrogg. Där somnade jag. På efterfesten var också enda gången man fick skymt av Mr Nordin själv. Han skyllde på att han skulle upp och jobba (kl 11) dagen efter. Bögit!


Två fina killar

Summa summarum om helgen då? Jo, det var förbannat kul men det gick ju samtidigt alldeles för fort. Och tiden brukar ju gå alldeles för fort när man har kul. Och det är trevligt att träffa sina vänner däruppe. Det är ju ett helvete att detta land ska vara så jävla avlångt. It sucks. Men detta för vi göra om. Snart! Umeå är lite som min andra hemstad efter Ö-vik och jag känner starkt för staden. Men just nu trivs jag alldeles ypperligt i Fjollholm och har inga som helst planer på att flytta norrut igen.


The Kickelåff blev lite trött

torsdag 9 oktober 2008

söndag 5 oktober 2008

Helgsnack

Hockeymatch i lördags. Färjestad vs MODO - 1-3. Jag köpte matchen och såg via nätet (Mange var uppe i Ö-vik och bokade bröllopslokaler så jag hade inget val) och det funkade förträffligt. Tidigare säsonger har det funkat lite si och så men nu flyter det perfekt. Matchen då? En gedigen bortavinst och kanske den mest välspelade matchen hittills i år. Av någon anledning har MODO lätt för Färjestad nuförtiden. Börjar de bli gamla? Är Jörgen för rödhårig och sur? Håller Loob på att driva sin klubb i fördärvet? Nä, det tror jag inte. Färjestad har ju ändå spelat bra so far under säsongen. Märkligt dock att det var så lite folk i Löfbergs Lila Arena. 6100 personer – det är värdelöst. Vad klagar publiken på? Perfekt upplägg ju – lördagsmatch, MODO Hockey som motståndare osv. Är de bortskämda? MODO-klacken, som bestod av högst 20 pers, hördes lite då och då under matchen. I övrigt var det ganska tyst. Tragiskt!


Såhär glad blir man när man spöar Färjestad

Hursomhelst, det ser förbannat bra ut för MODO, vi har mycket mer fart och fläkt och stabilitet än förra säsongen och snart kommer också Yetman. Och Salle, om han bara blir kvitt ljumskproblemet. Salle är i sina bästa stunder MODOs bästa spelare. Han kan fixa SM-guld med en hand t ex. I love him. Kul förresten att Tobias Forsberg har spelat bra de två senaste matcherna. Jag har dömt ut honom men det kan bli något av honom ändå. Jag tror det dock blir den klassiska bänken när de två andra nämnda spelarna kommer tillbaka. Tyvärr. Kul dock att Werner fick sätta sitt första mål. Nu har björnen vaknat. Passa er! Och förresten - det är bögit med lila.

Jag och Linn bjöd in Shaken med fru igår på filmkväll. Valet föll på Iron Man (HD!). Vad kan man säga? Sjukt snygg och underhållande. Men jag hade väntat mig lite mer ändå tror jag. Shaken hade ju peppat upp filmen så mycket så jag trodde den nog skulle vara någon nivå bättre. Men klart sevärd. Och som sagt – film i High Definition är the shit! The shit! Roligaste i filmen tyckte jag dock var att Tom Morello är med. Japp, den där crazy gitarristen från RATM ni vet. Han spelade en terrorist. Och var sig lik. Och han har precis släppt en ny skiva med sitt soloprojekt The Nightwatchman. Förra skivan var the shit så jag måste lyssna på den nya också.

Och på tal om ännu mer film, jag och Linn såg Wall-E på Heron City-bion ikväll. Som ni kanske vet så är jag inte ett särskilt stort fan av tecknade/animerade filmer men recensioner och imdb-betyget gjorde att jag fick lov att dra och se den ändå. Mest för att se om den verkligen är så bra. Och jo, det är den. Mycket fängslande film. Vacker, rolig, sjukt snyggt animerad och med fantastiska karaktärer. Men mest av allt gillar jag den för att den var så sorglig. På ett fint sätt ni vet. Och den har ett fint budskap också. Klart sevärd! Gå och se den!


Senaste CUM måste nämnas. Världens bästa tidning ni vet. Och senaste numret är suveränt som vanligt, först och främst av två anledningar: det snackas mycket om Death Magnetic (Danko hyllar den bl a!) och man får följa med Pain på turné i Vitryssland. Man borde vara van vid att läsa sjuka saker om denna Peter Tägtgren men denna artikel tar priset. Jag antar att det beror mycket på Martin Carlsson också som ju har en tendens att beskriva allt lite för detaljerat. Men det är en sjukt fascinerande läsning. De spyr ut soppan på lyxrestaurang mitt framför middagsgästerna, pissar i håret på varandra (av misstag men va fan ändå!), och spankar rumpan på varandra tills de börjar blöda. Och så fortsätter det i hela artikeln. KUNG! En massa trevliga bilder finns för övrigt att spana in från dessa nämnda händelser på closeupmagazine.net.


Och på tal om ännu mer kung. Imorgon ska jag, Shake och Jr se Peter Dolving och Co live på Nalen här i Stockholm. Jag förväntar mig att måndagsmoshen kommer att vara den bästa hittills i år. Jag är sjukt peppad. Redogörelse för konserten kommer givetvis upp så fort som möjligt. Självklart vill jag berätta vad ni icke-Stockholmsbor (och ni som bor i staden men ändå bangar) missar.

Jag har suttit på MSN nu här under kvällen och snackat med Bone (ni vet han som hade en del att säga till om angående Loudness-diskussionen i inlägg nedan). Vad har vi snackat om? Death Magnetic och Metallica förstås. Han gillar ju inte Metallica särskilt mycket och ser de som ett dussinband och har svårt att fatta hur jag och Kriz kan älska bandet så mycket. Men jag gillar att diskutera Metallica med folk som inte gillar bandet. Det är viktigt och det kanske gör att jag ibland kan se musiken från lite andra synvinklar. Och Bone i det här fallet har ofta en del vettiga åsikter men i det här fallet är han kass. Han sågar Death Magnetic men har bara hört två av låtarna! Vad i helvete, det är fascinerande att ha så starka åsikter om en skiva utan att ens ha hört igenom den. Kasst säger jag. Pung, kom tillbaka och diskutera när du iaf har lyssnat igenom skivan! Visst, jag är jävligt partisk när det gäller Metallica och har svårt att se hårdrockskungarnas brister men frågan är vem som i detta fall har mest förutfattade åsikter?

Nä, nu är det läggdags. Hörs.


Nä, det är det inte alls. Jag ska avsluta med att skriva något som säkerligen låter lite rasistiskt för några. Jag blir förbannad på alla jävla invandrarkids som ska spela musik i sina mobiltelefoner. Nä, de använder inte hörlurar utan spelar upp musiken i de små högtalarna. Hög volym också. Och det skränar. Och de tror att de är coola för de lirar sin värdelösa hip-hopmusik och får uppmärksamhet. Vad i helvete, hur blir de uppfostrade egentligen? Jag blir helt tokig på detta och irriterar mig flera gånger i veckan ty det händer lite då och då när jag åker tunnelbana eller buss. Idioter. Lägg ner. Visa respekt.

lördag 4 oktober 2008

Grand Theft Auto IV

Sådärja, äntligen har jag klarat Grand Theft Auto IV! Det tog ett tag men nu kan jag äntligen slappna av och koncentrera mig på något annat.

GTA IV. Fy fan vilket bra spel.

Niko Bellic, flyr från jobbiga krigshändelser i Bosnienkriget till sin kusin Roman som bor i Liberty City i USA – möjligheternas stad. Han hoppas kunna fly från sitt mörka förflutna och leva och må bra i landet där allt är möjligt. Men samtidigt vill han hämnas för de hemska händelserna som utspelade sig för så många år sedan i kriget. Och ingenting blir riktigt som han har tänkt sig!

Självklart går det inte att återberätta det som händer i detta magnifika spel, var och en måste helt enkelt uppleva det på egen hand. Det är så mycket som händer och så många händelser att jag önskar att alla tv-spelsnördar får spela igenom det. Ja, alla icke-tv-spelsnördar också såklart.

Först och främst är det en bunt med sköna , dryga och intressanta karaktärer som måste upplevas:

- Ryska maffian och drygjäveln Dimitri Rascalov.
- Gangstakillen och dödspolaren Little Jacob som röker på konstant men är en jävel på att hantera sina automatvapen, men man fattar inte ett ord av vad han säger.
- De galna irländska bröderna McReary och all tragik i deras familj.
- Hip-hoparen Playboy X som man vill skjuta från första början.
- Brucie, polaren som är en extremt jobbig machoman och snackar pussy hit och dit men som är skönt underhållande ändå.
- De störda flickvännerna, som alltid blir extra dryga och svartsjuka när man är ute och dricker med dom. Carmen är värst, en dryg latinobrud som talar om sig själv vid tredjeperson och ringer och tycker att Niko ska göra av med pengar på henne. Dejta inte henne.

Detta är bara några exempel på karaktärer som man lär känna under spelets gång. Och den mest välskrivne och välspelade karaktären av alla är givetvis Niko Bellic. Även om han är en kallblodig mördare så känner man stor sympati för honom (fast det är klart - det vore tråkigt annars om man inte sympatiserade med den man spelar).

Skådespeleriet är underbart och charmigast av alla är i mitt tycke Nikos kusin Roman. En lite småknubbig snubbe med stort hjärta som alltid råkar illa ut. Dessutom går han i giftastankar men är ändå lite tveksam eftersom det inte blir några fler trekanter då.

Förutom de välskrivna karaktärerna är uppdragen det som skiljer sig mest mot de tidigare spelen. Förut var uppdragen ganska mycket samma sak men i GTAIV är det en helsickes variation. Här händer allt möjligt, och några står ut lite extra:

- Ett sanslöst bankrån som har lånat väldigt mycket från filmen Heat, ni vet den där bankrånsscenen som pågår i en halvtimme eller nåt. Denna är fem ggr värre.
- När man jagar ett motorcykelgäng genom tunnelbanan i full fart med mötande tåg.
- När man gör upp med ägarna till en strippklubb mitt bland strippstångsdansandet.
- För att komma åt en snubbe (som är homo) sätter man ut en annons på en dejtingsajt. Detta blir man sedan retad för resten av spelet.
- + en jävla massa fler… jag är för trött för att minnas eller orka skriva några fler exempel.

Hursomhelst är det ändå skönt att spelet är över nu. Visst kan jag fortsätta och spela och sikta på att klara 100 % av allt som går att klara men det känns som ett alldeles för stort tidsfördriv nu. Sista tiden i spelet har jag bara siktat på att klara huvuduppdragen och lämnat allt annat (polare, flickvänner, sidogrejer) åt sidan. Haha, nästan som i riktiga livet med andra ord.

När man har klarat spelet och sluttexterna kommer förstår man också varför det är så bra, låt efter låt matas det personer som på något sätt har varit med i utvecklingen av spelet. Det är helt sinnes egentligen vilken budget och hur mycket tid som läggs ner för ett sådant spel som GTA. Men det är det värt. Allt är fan bra i spelet. T o m theme-låten är the shit.

Tack Rockstar.
Hur ska ni kunna toppa detta?



Niko och Roman Bellic. True love mellan dessa herrar


Little Jacob och Niko Bellic. Vapenbröder

The man himself


En stor huvudrollsinnehavarare - Liberty City

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com