tisdag 21 oktober 2008

Cult Of Luna live på Debaser Medis 16 oktober 2008

När Klas Rydberg (sång) uppenbarar sig för första gången vid slutdelen i andra låten för att greppa micken skrattar plötsligt en åhörare till höger om mig till och häver ur sig ”Va faaan”. Han syftar givetvis hur stört det egentligen ser ut när det plötsligt är åtta personer på scenen och det är egentligen första gången som jag på något sätt själv också reagerat på hur många de egentligen är. Samtidigt förstår jag fullkomligt, under kvällens gång, anledningen till att de är så många.

Jag har sett Cult Of Luna ett par gånger nu och varje gång har det varit något som fattats. Missförstå mig rätt, jag älskar detta band och livespelningarna har varit mycket sevärda, men varje gång har det varit detaljer som gjort att det inte har varit en fullkomlig upplevelse:


Umeå 04 (?) Studion – min första konsert och en stor upplevelse, men bandet hade bara släppt två plattor och inte utvecklats till vad det är idag, samt så var det lite publik.


Umeå Open 05 – Äpplet på Folkets Hus är inte en bra scen, och de började lira klockan 19 (!). Och ingen Thomas.


Close-Up Festival 06 – även denna spelning alldeles för tidig, och jag var skakis och extremt bakis. Och missade pga detta (och färnes hårplattning) lite av början. Och ingen Thomas.


Umeå 08 – Idun är och förblir en dålig scen, man får ingen sammankoppling till bandet. Bandet ville lite för mycket och nådde inte hela vägen (men det var nära). Och att göra en Kent och bära vita kläder vete fan..

Femte gången gillt alltså. Och bäst hittills. När jag tänker tillbaka till de andra spelningarna har jag insett att de hela tiden har utvecklats och jobbat med att nå perfektionism under sin liveshow. Där anser jag att de är nu. Det sista steget måste ha varit att till fullo använda två trummisar. Thomas Hedlund är en helt sjukt bra trummis. Han spelar med ett sådant engagemang och inlevelse att jag egentligen hade kunnat stå hela konserten och bara titta på honom. Han spelar dynamiskt och rytmiskt och är en de mest sevärda trummisar som finns. Det är sällan man får rysningar av att kolla på en trummis (nu känns det som att jag har skrivit samma sak om en viss Haake i Meshuggah men de är ändå två helt olika typer av trummisar och därmed två helt olika upplevelser). Den balans som finns mellan Thomas och Magnus Lindberg (andra trummisen) är perfekt. Det är inte klassiskt vi-spelar-exakt-likadant-och-det-är-skittungt-spelande. Istället varierar de hela tiden.En kör kompet, den andra spelar olika typer av slagverk. Och de byter av varandra. Och sen, i de där riktigt tunga partierna, så lirar båda två. Och då blir det tyngre än någonsin.

Jag kopplar tillbaka till antalet medlemmar. Enda motsvarigheten jag kan tänka på inom metalvärlden är Slipknot, inte musikmässigt då utan sett till antal medlemmar. Slipknot är nio stycken (men samtidigt har de en tradition att lämna minst en snubbe hemma av olika anledningar) och har precis som killarna i Cult Of Luna olika roller i bandet. I Culten finns följande roller:

Johannes Persson (gitarr och sång) - den energiske och kraftfulle gitarristen som även sjunger mycket. Han är tydligt ledaren i bandet men har på sistone gått tillbaka ett litet steg, eller så har de andra vågat ta för sig mer helt enkelt.

Fredrik Kihlberg (gitarr och sång) – den flummiga och utsvävande gitarristen som är den enda som egentligen rör sig över hela scenen. Han har varit medlem kortast av alla och brukar ha lite för överdrivna poser, som dock känns helgjutna under denna konsert.

Erik Olofsson (gitarr) – Den återhållsamme och mest försiktige av de tre gitarristerna som håller sig på sin kant och går helt upp i musiken.

Klas Rydberg (sång) – Den spektakulära sångaren som kommer och går lite under konsertens gång och som lägger till en extra nivå av energi när han uppenbarar sig.

Andreas Johansson (bas) – Står bredbent och med sänkt huvud och manglar med hela armen på sina bassträngar.

Anders Teglund (synt) – den mer eller mindre konstant headbangande keyboardliraren som lägger till en ytterligare ljudmatta i den redan stora ljudbilden.

Thomas Hedlund (trummor, slagverk) - Se ovan.

Magnus Lindberg (trummor, slagverk) - Betydligt mer anonym än Thomas men håller ihop det hela.

Mer om musiken då. De inleder med And with Her Came the Birds och som intro är det magnifikt och genialiskt. Fredrik Kihlbergs mörka vackra stämma påminner så pass mycket om en viss Steve Von Till att jag och Färne tycker att det låter som en Neurosis-låt för en stund. Sen brakar det loss och de lirar de två inledningsspåren Owlgod och Eternal Kingdom från den senaste plattan. Musiken är ömsom hård, ömson lugn. Det är vackert. Det är fascinerande. Och fullkomligt fängslande. Och så fortsätter de genom låtar som Leave me here (partiet med bara trummor och bas är en höjdpunkt) Dim (fullkomligt lysande) Finland (marschpartiet i början är tyngre än någonsin) och Echoes (favoritspåret från Salvation).

Som backdrop har de skivomslaget och ugglans ögon lyser ondskefullt mot publiken. Ljuset är klassiskt Cult of Luna-blått och rött. Och stroboskopet används på ett sällan skådat effektfullt sätt.

När Following Betulas börjar spelas viskar jag självsäkert i Lilleriks öra att det är sista låten. Dess storslagna march-outro var precis lika bra som jag hade vågat hoppats på live och de spelade t o m trumpeten live. Kung. Synd att den inte hördes så tydligt i manglet bara. Jag är matt som fan och öm i nacken och applåderar och hyllar.

Men konserten var inte slut där och jag insåg att de självklart måste köra Ghost Trail från Eternal Kingdom också. Och det gjorde de. Och låtens slut är minst sagt mäktig: de ställer sig på rad alla fem och med motljuset ser man bara silhuetterna av dem. Och de rör inte en min. Och så spelar de snabbare och snabbare tills det går galet fort. Och sen slutar dom. Mycket effektivt.

Upp mot en och en halv timme höll de på. Överlägset längsta CoL-konserten jag varit på – och utan tvekan den bästa. Jag hade på något sätt ”fått nog” av koncentrationen från Somewhere Along The Highway och tyckte egentligen att det var bra att de inte lirade den långa men så fasansfullt mäktiga Dark City, Dead Man. Jag har ju ändå fått uppleva den live två gånger förut. De nya låtarna var helt enkelt hur bra som helst också live. De spelar med sådan finness och perfektionism och känsla att man häpnar. En sådan här konsert vill jag att alla ska få uppleva.

Och där var min superhyllning till Cult of Luna slut.



Bilder från Rockfoto.nu.



6 kommentarer:

  1. Den som sa det, han var det! Jorå, så attäää...

    SvaraRadera
  2. Alltså, jag gillar dem, som fan. Men tänker att det skulle vara ännu bättre om de hade en sångare som sjöng som ... jag vet inte ... Maynard. Han i At the drive-in. Riktig sång. Klas sång känns mest bara fånig. Jag har dock inget emot sådan sång i andra sammanhang.

    SvaraRadera
  3. ELLER han i At the drive-in menade jag. Cesar eller vad han heter. Innan ni nu ska besserwissa.

    SvaraRadera
  4. Men fuck Maynard! Mja, jag vet inte, det kanske har med vana att göra. Visst kan sången vara lite monoton på skiva men live är det hur bra som helst.

    En check bara, Busta/Buster/Deltidsharmonisk.. samma kille?

    SvaraRadera

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com