onsdag 30 december 2009

Rawk: 2009 års bästa skivor – de nominerade

Nedan är en lista på 42 skivor släppta i år som jag har lyssnat på så mycket så att de hamnar bland de nominerade för årets bästa skivor 2009.

34 av dessa skivor finns på Spotify och därför har jag gjort en playlist med en låt från varje av dessa skivor:
2009 års bästa skivor - låtar

Senare i januari får ni min topp 20-lista med argument för varje skiva, årets besvikelse, årets flopp och en massa mer.


Hur högt hamnar Dave Mustaines Megadeth på årsbästalistan?


De nominerade för 2009 års bästa skivor är:

Alice In Chains – Black Gives Way To Blue
Big Business – Mind The Drift
Bloody Panda - Summon
Candlemass – Death Magic Doom
Chris Cornell - Scream
Clutch – Strange Cousins From The West
Crucified Barbara – ‘Til Death Do Us Party
Crystal Caravan - Crystal Caravan
Deportees - Under the Pavement - The Beach
Dream Theater – Black Clouds & Silver Linings
Hardcore Superstar - Beg for it
Hot Leg – Red Light Fever
Isis – Wavering Radiant
Katatonia – Night Is The New Day
Kent - Röd
Kiss – Sonic Boom
Kongh – Shadows Of The Shapeless
Kylesa – Static Tensions
Lamb Of God – Wrath
Marilyn Manson – The High End of Low
Mastodon - Crack The Skye
Megadeth – Endgame
Muse – The Resistance
Mustasch – Mustasch
Nashville Pussy - From Hell to Texas
Nick Cave & Warren Ellis - The Road - Original Film Score
Paradise Lost – Faith Divides Us, Death Unites Us
Pelican – What We All Come To Need
Pearl Jam – Backspacer
Porcupine Tree – The Incident
Raised Fist – Veil Of Ignorance
Shrinebuilder - Shrinebuilder
Slayer – World Painted Blood
Sunn O))) - Monoliths And Dimensions
Switchblade – Switchblade
Thåström – Kärlek Är För Dom
The Dead Weather – Horehound
The Generals – Stand Up Straight
The Mars Volta – Octahedron
Them Crooked Vultures – Them Crooked Vultures
Totalt Jävla Mörker – Söndra & Härska
Wolfmother – Cosmic Egg




Hamnar ungtupparna i Kongh på topp-20?

onsdag 23 december 2009

söndag 20 december 2009

Neurosis live på Debaser Medis 1 Juli 2009



Jag sitter hemma hos mor och far och har inte så mycket annat för mig än att lyssna på musik och begrunda året som varit. Jag hittar en i stort sett färdigskriven recension från Neurosis-konserten i somras och inser att detta har jag helt enkelt glömt att lägga upp. Illa! Men här kommer den…

Neurosis live. Jag fick äran att uppleva detta sommaren 2007 och det är fortfarande det tyngsta jag har upplevt i livesammanhang. Med tanke på detta så var jag ändå lite mer mentalt förberedd denna andra gång, två år senare, i samma lokal.

Att beskriva hur det är att uppleva Neurosis live blir nästan löjligt eftersom man försöker ta till alla stora ord som finns. Såhär skriver t ex Aftonbladet-Kling:
” Snarare om ett gitarrljud som ljuder tjockare än tre överstyrda Rickenbackerbasar. Om en tonkonst som så effektivt möblerar om bland inälvorna att ändtarmen efter bara några få ackord kopplas till magsäcken och tjocktarmen utan att man ens märker det byter plats med livremmen.”

Ja det blir lite löjligt. Men samtidigt är det något sådant som behövs för att folk ska fatta att det verkligen är så unikt och så kolossalt bra.

Och eftersom jag vet just hur bra detta är blir jag förbannad över att jag inte får med mig någon polare, det skylls på ”lite seg” och ”tvättstugan” och all jävla pop man kan tänka sig. Men jag trivs alldeles utmärkt på plats ändå. Eftersom Neurosis vägrar att ha på luftkonditioneringen blir det varmt som i helvetet i lokalen och jag dricker ett flertal öl för att överhuvudtaget överleva innan konserten. Jag står också och snackar med några personer om den förra spelningen och blicken hos alla jag tittar på vittnar tydligt om hur peppade de är.

Den överladdade inledningen är makalös. At The End Of The Road kan tyckas vara ett egendomligt låtval att börja men med den hotfulla filmen som projiceras på väggen bakom scenen sätter de stämningen direkt och man hamnar i ondskans boning direkt.

Här är filmen som projiceras under At The End Of the Road. Fascinerade och mörkt som sagt:






Pondusen hos bandmedlemmarna sätter också stämningen. Jag har fått höra i efterhand att innan konserten stod de i en ring och spänner blicken i varandra och säger inte ett ord. Och sedan går de upp på scenen och menar allvar med varenda ton som spelas. Och det blir 100 % trovärdigt.

Scott Kelly ser dock argare ut än argast. Han har en Jersey-tröja på sig som sitter lite för tajt över hans mage som blir större och större för varje år. Sedan ser han ut att svettas bort 10 liter vätska under konsertens gång och jag funderar på om han kommer att klara av detta. En dryg snubbe i publiken står och gör tecken åt Scott under ett parti; dubbla djävulstecken, fågeln med händerna, försöker köra arga leken osv. Kelly står helt paralyserad och stirrar honom i ögonen och jag tänker att Kelly kommer att ge honom en smäll (jag läste att under den tidigare Malmö-spelningen blev han irriterad på en kille och slog undan händerna på honom) men killen i publiken fattar vinken och ger sig tillslut.

Några få personer försöker några gånger att klappa i takt men lägger ner när de får arga blickar från oss andra. Det är också omöjligt att ge Neurosis några applåder under konsertens gång pga det höga noise som spelas mellan låtarna. Eftersom det aldrig blir riktigt tyst förrän konserten är riktigt slut så blir det ett jäkla vrålande och applåderande då i stället.



Från första låt och framåt så lyckas konserten hålla samma spänning genom extrem tyngd och välplacerade lugna partier. Låtmaterialet är först och främst hämtat från den senaste skivan och de senaste skivsläppen. Låtarna Given To The Rising och No River To Take Me Home utgör några av de vassaste höjdpunkterna.

Men när man tror att man känner sig trygg kommer avslutningen. Förra spelningen avslutade de med The Doorway men nu valde de att framföra den hamrande och överjävligt tunga Through Silver In Blood och lägger samtidigt i en högre argare växel som jag inte trodde de hade. Kelly skallar micken igen och det är bara så sjukt bra. På skärmen i bakgrunden står liemannen och svingar sin lie konstant medan eld brinner. Känslan var som att man stod i helvetet. Alla i publiken står i trans och rör sig på olika sätt och när Kelly och Von Till som avslutning joinar på trummorna är det så nära perfektion man kan komma.

Through Silver in blood på Roadburn Festival några månader tidigare. Visar helt enkelt varför detta är metal som står över annan metal:





Var det lika bra som förra gången? Nä, då var jag som sagt inte mentalt förberedd och blev i det närmast chockad. Men det var ändå helt djävulskt jävla bra denna gång.

Där försökte jag beskriva en Neurosis-konsert. Men jag tycket den här personen som har kommenterat ett Neurosis-klipp på YouTube beskriver det bäst:
”A Neurosis live gig is not a concert. It's a magic ritual.”

lördag 19 december 2009

Årtiondets bästa MODO-lag


Det första årtiondet på den här sidan 2000-talet närmar sig sjukt nog sitt slut. Tio år har gått på detta Millennium och detta innebär givetvis att man kan göra en massa olika listor á la ”Årtiondets bästa…”. Detta går att applicera på allt möjligt såsom skivor, spel, fester, konserter, mammor osv.

Jag tänkte dock börja med något som jag kallar ”Årtiondets bästa MODO-lag”, dvs de mest framstående MODO-spelarna på 00-talet (jag blev inspirerad listan på årtiondets bästa NHL-spelare där Foppa och Mackan var med). Det handlar alltså om att plocka ut spelare som på olika sätt har varit mest framgångsrika och betydande för Sveriges bästa hockeyklubb här på 2000-talet.

Uppsättningen är följande:

- 2 målvakter
- 6 backar
- 12 forwards

Detta går givetvis även att applicera på andra klubbar och därför ser jag gärna att Fredde kontrar med Färjestads bästa 00-lag och kanske kan en fd kollega smacka Lövens bästa lag som kommentar?

Fast mest logiskt är väl att ni kommenterar min trupp genom att lägga upp er version av detta MODO-lag.

Trevlig läsning!

Årtiondets bästa MODO-lag (2000-2009):

MÅLVAKTER:
Karol Krizan
Tobias Lundström

BACKAR:
Mattias Timander
Per Hållberg
Tobias Enström
Hans Jonsson
Victor Hedman
Pierre Hedin

FORWARDS:
Peter Forsberg
Markus Näslund
Magnus Wernblom
Anders Söderberg
Mattias Weinhandl
Andreas Salomonsson
Per Svartvadet
Niklas Sundström
Mats Zuccarello Aasen
Per-Åge Skröder
Henrik Sedin
Daniel Sedin

tisdag 15 december 2009

The Big Four IV = Verklighet!

Kommer ni ihåg den här följetongen om the big four:

http://www.smackebonk.se/2009/09/big-four-metallica-slayer-megadeth.html


http://www.smackebonk.se/2009/09/big-four-part-ii.html


http://www.smackebonk.se/2009/10/big-four-part-iii-kirk-e-bog.html



Detta kommer nu att ske, på riktigt, till sommaren, i Europa, 2010!

Än så länge är det följande datum och spelningar som är klara:
16 Juni, Warszawa, Polen – Sonisphere
19 Juni, Prag, Tjeckien – Sonisphere

Mer info här:
http://www.metallica.com/index.asp?1=1&item=602847



Citat från alla fyra banden:

Lars: "...what a mindfuck! Bring it on!"
Kerry: “It's about fucking time..."
Dave: "This is a "once-in-a-lifetime" opportunity for Heavy Metal "Fans""
Scott: "...not only will we live up to the expectations, we will shatter them!!

Det här är så jävla coolt så det finns inte. Och det är verkligen dags för en ny Wasteresa! VAD SÄGER NI!?


söndag 13 december 2009

För att lyckas i NHL krävs det en MODOit!

Vad har Tony Mårtensson, Johan Davidsson och Jörgen Jönsson gemensamt? Jo, de är eller har varit giganter i Elitserien men de har också alla tre floppat i NHL. De har kämpat någon säsong och fått kämpa i AHL och sedan har de lipat och längtat efter mamma. Och flyttat hem. Lyckas man inte i NHL, där de bästa möter de bästa, så kan aldrig någon av dessa herrar nämnas bland Sveriges bästa genom tiderna. Det finns fler exempel på etablerade namn i Elitserien som också har haft en patetisk karriär ”over there” men ovan nämnda trio tycker jag är tre ytterst bra exempel.

En säsong som denna på hemmaplan där Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna och Sveriges bästa sniper genom tiderna gör comeback i sitt hjärtas klubb och spelar gratis kan det vara lätt att missa vad som händer i NHL. Det har alltid snackats om MODOs 70-talister men i dagsläget är det MODOs 80-talister (och en 90-talist!) som är suveräna i världens bästa hockeyliga:

3. Victor Hedman. Född 90 (två veckor ifrån att vara 91:a) och tog en plats direkt i Tampa Bay Lightning där han med sina två meter och 100+ kg får mest speltid och är en av lagets absolut bästa backar. Han kommer att bli en av våra största backar genom tiderna. Synd att Tampa inte låter honom spela JVM.

2. Tobias Enström. Tog SM-guld med MODO 2007 och är sedan backkung i Atlanta. I dagsläget är han poängbäst bland de svenska backarna i NHL och blir bättre och bättre för varje säsong.

1. Henrik Sedin (Daniel Sedin). Visst är det svårt att nämna den ena utan att nämnda den andra. I normala fall gör de nästan exakt lika många poäng men när brorsan Daniel har varit skadad så har Henrik visat att han är hur bra som helst även på egen hand. Henrik innehar just nu tredjeplatsen i NHLs poängliga och det är bara fyra poäng upp till förstaplatsen som innehas av Joe Thornton. Visst, det är en lång lång säsong men just nu är Henrik Sveriges överlägset bästa spelare och en av världens bästa. Under sig på listan har han spelare som Sidney Crosby och Alexander Ovechkin – det säger fan allt om hur bra han är. Och när han har Daniel vid sin sida igen och de får båda vara skadefria så finns det faktiskt chans att Henrik lyckas vinna poängligan. Hur vanligt är det att en svensk vinner poängligan i NHL? Det har hänt en gång förut, av en viss Peter Forsberg 2003.

torsdag 10 december 2009

Playing with Fire, The Highest Highs and Lowest Lows of Theo Fleury


167 cm långa hockeyspelaren Theo Fleury var en sanslös spelare. Det fanns dock mörka hemligheter som spökade och han har nu släppt en självbiografi som lär vara grymt läsvärd. Inte minst pga detta innehåll om Foppa som Expressens Magnus Nyström citerar direkt från boken i sin blogg:

Peter Forsberg var lagets Gud. En udda fågel, men en väldigt bra spelare. Européer är ibland lite timida, men den här grabben var väldigt tuff. Han hade sanslös talang. Han kunde passa pucken och styra power play som ingen annan jag sett i sporten. Peter var lite av en rockstjärna. Tjejerna älskade honom. Han hade det där snåriga skägget och rufsiga håret och den härliga svenska accenten. Han var kul att spela med och en supertrevlig kille.”

tisdag 8 december 2009

Jägern + MODO = Vinst

Det har varit en sjukt jobbig säsong så här långt. För att hitta lösningen har jag provat att dricka olika typer av öl inför varje match och min tanke har varit att så länge vi vinner så kör vi med samma öl. Detta har dock gått dåligt eftersom jag har tvingats att byta öl varje match.

Nu har jag dock insett vad man ska dricka för att det inte ska bli en förlust. Jag drack det när jag var i Gävle, jag drack det uppe i Ö-vik i Röglematchen, jag drack det på Hovet i torsdags och jag drack det hos Mange i hockeynästet Sumpan ikväll; Jägern såklart! Visst är det kanske illa att dela på en jäger och dricka öl på en tisdagkväll men vad gör man inte för sitt kära lag?

Hädanefter blir det den mångkryddade spritdrykten på varje MODO-match och det ska till fler än en förlust i rad för att jag ska få för mig att det inte är den sanna MODO-vinstdrycken.


Nöjd och härligt småskäggig Näslund efter kvällens vinst mot HV

RIP Dimebag



Idag hyllar vi och tänker på Dimebag Darrell som blev ihjälskjuten på scen 8 december 2004 Columbus, Ohio när han uppträdde med sitt band Damageplan. Det är lika sjukt och ofattbart nu som det var då. Självklart är han mest känd för att ha spelat gura i världens näst bästa band genom tiderna, PANTERA.

Därför passar denna skiva alldeles utmärkt att lyssna på just nu:
http://open.spotify.com/album/1qQO14fI1o1smRE6WdDMAi

Meshuggah - Alive



Meshuggah släpper äntligen en live-DVD+CD! Jag brukar sälla höja ögonbrynet när band släpper live-grejer men i detta fall höjer jag min penis. Meshuggah FFS!

Tacklisting:


CD:

01. Perpetual Black Second (Tokyo)
02. Electric Red
03. Rational Gaze
04. Pravus
05. Lethargica
06. Combustion
07. Straws Pulled At Random
08. New Millenium Cyanide Christ
09. Stengah
10. The Mouth Licking What You've Bled
11. Humiliative
12. Bleed

DVD:

01. Begin
02. Perpetual Black Second (Tokyo)
03. Twenty Two Hours
04. Pravus (Tokyo)
05. Dissemination
06. Bleed (NYC)
07. Ritual
08. New Millenium Cyanide Christ (Montreal)
09. Cleanse
10. Stengah (Montreal)
11. The Mouth Licking What You've Bled (Montreal)
12. Machine
13. Electric Red (Tokyo)
14. Solidarius
15. Rational Gaze (Tokyo)
16. Moment
17. Lethargica (Toronto)
18. Communicate
19. Combustion (Toronto)
20. Humiliative (Montreal)
21. Infinitum
22. Straws Pulled At Random (Toronto)
23. End

Bonus:

01. "Bleed" Music Video
02. The Making Of "Bleed"
03. Micha Guitar Tour
04. Tomas Drum Tour

Efter att ha spanat in denna låtlista är ju självklart frågan: Vart i h-e är Future Breed Machine?! Men man kan ju inte få allt...
Jag passade på att göra en Spotifyplaylist utifrån CD-delen av detta live-släpp så att ni har något att rocka till så länge:
Hursomhelst - releasedatum är 5 februari 2010.

söndag 6 december 2009

Paradise Lost live på Debaser Medis 25 november 2009



För andra gången i november månad (Isis) fick jag chansen att se ett av mina favoritband live för första gången. Paradise Lost började jag lyssna på med 93 års skivsläpp Icon och har följt bandet sen dess. Och har du av någon anledning missat detta eminenta band så läs detta:
http://www.smackebonk.se/2009/05/paradise-lost-m.html


Förutsättningarna för att detta skulle bli en gyllene konsertupplevelse var dock inte de bästa eftersom jag hade haft feber i några dagar och febern hade precis börjat släppa. Och när jag väl var på Medis blev jag varm som fan om pannan och lite småyr så jag köpte en Sprite och höll isbitarna mot pannan för att hålla mig skärpt.

För att det skulle bli så spännande som möjligt hade jag bestämt mig för att inte läsa någon recension eller ta reda på vad de spelat för låtar tidigare under turnén.

Spelningen inleds med ett snyggt episkt intro men sen får jag en liten chock när bandet går upp på scenen och Greg Mackintosh inte (!) uppenbarar sig. Efter att ha läst på i efterhand har han tvingats avbryta turnén eftersom hans far är allvarligt sjuk och istället har en snubbe vid namn Milly Evans, Paradise Losts gitarrtekniker, ersatt Greg. Tråkigt, men sådant som händer. Greg är dock den som skriver all musik i bandet så det skulle vara lite som att Metallica uppträder utan James Hetfield. Ungefär.

Bandet inleder med tunga och suveräna The Rise Of Denial från senaste skivan men tyvärr får jag ingen wow-känsla vilket till 99 % beror på det bedrövliga ljudet. Trots att jag står i mitten några meter framför mixerbordet (där det bör vara bäst ljud) så är det trummorna som dominerar och dränker det mesta av de andra instrumenten. Sångaren Nick Holmes sjunger på men de höga tonerna försvinner nästan helt i mixen. Jävligt tråkigt måste jag säga. Det tar också 4-5 låtar in i spelningen innan de lyckas rätta till ljudet (vilket är alldeles för länge!). Lagom till klassikern As I Die är dock ljudet mycket bättre. Innan dess hinner de bl a med en förvånansvärt blek version av Erased som inte alls funkar (vilket som sagt beror mycket på ljudet).

Nick Holmes är känd för att inte vara en särskilt storslagen frontman och koncentrerar sig mest på att stå stilla och sjunga. Mellan vissa låtar levererar han dock lite torr brittisk humor i form av repliker som ”Ey, what are you laughing at?” och ”I can see there are a lot of guys here tonight…”. Dock så uppmanar han publiken att handklappa i princip varje låt vilket känns helt fel. Handklapp och Paradise Lost hör helt enkelt INTE ihop!

Efter den trevande inledningen så växer dock konserten sakta men säkert. Jag blir överlycklig över att de kör Enchantment (öppningsspåret från "Draconian Times") som verkligen är en av mina absoluta favoritlåtar med Paradise Lost. Därefter följer Frailty som oväntat nog är tyngst denna afton där nya trummisen Adran Erlandsson briljerar totalt. Svensken Adrian gör för övrigt ett fläckfritt jobb konserten igenom.

Två andra favoritlåtar, One Second och Requiem, hinner också spelas innan det är dags för extranummer. Extranumret inleds med titelspåret från senaste plattan, ”Faith Divieds Us - Death Unites Us”, och funkar finfint. Dock så tycker jag att det finns bättre äldre låtar att spela än nästa låtval, The Last Time. Konserten avslutas med hiten Say Just Words och det blir bra allsång och en del av publiken börjar hoppa. Det kändes lite konstigt att avsluta konserten med en sådan, i sammanhanget, popdänga.

Jag blev besviken över att de inte framförde någon av låtarna Embers Fire och True Belief från Icon. Men i överlag var låtlistan klart godkänd.

Vad kan man säga om konserten i stort då? Levde de upp till mina förväntingar? Nej, tyvärr inte. Men med bättre ljud från början, och med Greg i banduppsättningen och utan feber i kroppen skulle detta dock ha blivit en grymt mycket bättre spelning. Pga nämnda anledningar skiftar konserten i kvalité men totalt sätt ger jag deppgubbarna klart godkänt ändå.

Låtlista:
The Rise Of Denial
Pity The Sadness
Erased
I Remain
As I Die
The Enemy
First Light
Enchantment
Frailty
One Second
No Celebration
Requiem
----
Faith Divieds Us - Death Unites Us
The Last Time
Say Just Words




Foto: Annika Berglund (rockfoto.nu)

torsdag 3 december 2009

Opeth firar 20 år med ett Stockholmsgig!

Opeth fyller 20 år och drar därför ut på en miniturné. Bland annat ska de spela på Cirkus i Stockholm 30 mars.

Mikael Åkerfeldt: "I can't believe it, but...fuck...we're celebrating 20 years!! 20 years I've been in this band, ever since I was 16! It's insane! As far as I remember, we've never had a release party, never celebrated anything officially. Well, now is the time, you hear?"

Gigen kommer att vara sjukt exklusiva. De kommer att dela upp konserten i två delar där de spelar hela Blackwater Park under den första delen och blandat i den andra.

Jag kommer att vara där. Kommer du?;)

onsdag 2 december 2009

söndag 29 november 2009

Fenomenet Takida

Snubbarna från Ånge och Ö-vik spelade inför ett slutsålt Hovet i lördags. Det är helt sjukt egentligen. Jag har funderat på vilka svenska band som är större än Takida och jag kommer fram till att det bara är Kent som drar mer folk än detta band. Eller finns det något annat band som drar mer folk än Takida i dagsläget? Tittar man på internationella band så är det många som får spö av Takida publikmässigt. Paketet Judas Priest/Megadeth/Testament hade t ex långt ifrån slutsålt på Hovet i våras.

Det är också fascinerande vilken extremt stor klyfta det är mellan fansen och musikkritikerna när det gäller detta band. Det finns få band som blir så konstant sågade som Takida. Men bandet fortsätter att dra fulla hus och deras skivor säljer som smör. Jag har aldrig gått igång på deras fascinerande kommersiella form av amerikansk grungerock men är ändå imponerad över att de lyckas skriva musik som uppenbarligen gillas av så många. Det är totalt ofarligt och mjukhårt på ett sådant där mesigt sätt men om man ska se positivt på detta så kan det faktiskt vara lite av en inkörsport till den hårdare musiken. Det är ju ändå distade gitarrer och rockigt och om unge Kalle 12 bast sedan hittar grungeband som Alice In Chains och Soundgarden och för höra en originalsångare som Eddie Vedder (och sedan går vidare till SLAYER) så är det ju kanon.

Till sist vill jag avslöja att jag rös när jag satt som publik och fick se och höra när Takida spelade låten Curly Sue ifjol på grammisgalan. Se detta uppträdande här:




Dessutom så gillar jag låten Evil Eye. Känns lite som en Paradise Lost-dänga från Symbol Of life-skivan:
http://open.spotify.com/track/5tINYkFD4LRtBDRYJH7NYd


Självklart måste också nämnas att det suveräna, snygga och snuskiga bandet Dirty Mischief uppträdde som förband till Takida en gång i tiden på Sliperiet i Ö-vik. Jag tror det var 2004, eller kanske 2005? Hursomhelst fick Dirty Mischief inga applåder ÖVERHUVUDTAGET efter att de spelat sin första låt (det blev bättre under konsertens gång dock). Kanske blev de unga damerna chockade av den grymma refrängtexten:
I wanna feel your rock and roll
Deep inside my soul
There’s somehing I gotta tell
Baby I’m the devil and you’re going to hell



Takida live på Hovet. Observera deras Metallica-scen

lördag 28 november 2009

Historisk line-up!


18:15 ikväll: MODO – Rögle. På isen är följande tre spelare tillbaka: Niklas Sundström, Peter Forsberg och Markus Näslund. Den som inte dreglar och får stånd av detta är totalt ointresserad av hockey.

Jag gillar dessa två kedjor:
Skröder-Sundström-Zuccarello (Elitseriens överlägset bästa kedja ifjol)
Forsberg-Svartvadet-Näslund (Behövs inte kommenteras)

Kanske får Horava fnatt och sätter ihop Susse med Mackan och Foppa också. Då är den klassiska junorkedjan från 93 tillbaka (69 poäng på sju matcher – fortfarande internationellt rekord i JVM).

Jag har redan en jävla puls för detta är sanslöst coolt. Men man ska komma ihåg att förutsättningarna är långt ifrån optimala:

- Susse har nyligen opererat ljumskarna och har endast spelat två matcher i år. Vi får hoppas att ljumskarna håller och att han har någon form av matchtempo i kroppen.

- Foppa är inte helt frisk ännu från bihåleinflammationen.

- Markus Näslund har endast tränat i två veckor och hoppar in pga läget i tabellen. Jag tror att han helst hade velat vänta i två veckor till kanske.

Äh, nu ska man inte vara negativ! Detta är först och främst hur roligt som helst och skitkul för svensk hockey.

torsdag 19 november 2009

Mastodon på Europaturné i februari + Metallica till Europa i April!

Mastodon, det band som vi alla vill se på en riktig jävla headline-turné, kommer till Europa i Februari. Men tyvärr så pippar de oss i rumpen eftersom inget Sverige-datum är bokat. Inget Skandinavien-datum överhuvudtaget. Inte än iaf. Skärpning för helvete!

Metallica, det band som vi alla har sett tusen ggr nu, ska till Europa i april. Än så länge är bara ett datum bokat (Oslo 13:e april) men det kommer fler och det skulle förvåna mig oerhört om det INTE blir ett Sverige-datum inbokat. Gubbarna ger sig fan inte!

Brent!

James!


onsdag 18 november 2009

Mera MODO!

Det var helt jävla underbart att vara på plats i Gävle igår och se ännu en Foppa-show. Han har bäst poängsnitt i Elitserien nu (ja, han har inte spelat så många matcher men ändå...) och han visade för fjärde MODO-matchen denna säsong att han är bäst i Elitserien. Eller som Wikegård sa: "Det är ungefär som att Zlatan skulle spela i Allsvenskan.".

Jag kommer att vara på plats i Swedbank imorgon, jag och Kriz ska dominera ståplats, och på fredag kommer jag att vara på plats och titta på MODO Hockeys träning kl. 10.30 - japp, det är MODO-feber nu!

Kul som fan att Hinote är tillbaka också. Han är totalt orädd för allt och har en energi som kommer att lyfta hela laget... och publiken!








Frågan är ju också om han tar med sig frugan till Ö-vik så att Ö-viksborna får något att dregla efter. Jag antar att hon kommer att hänga med Foppas brud en hel del.


tisdag 17 november 2009

söndag 15 november 2009

Isis live på Strand 4 november 2009


Isis har länge varit ett av de band som legat på min att-måste-se-live-lista men nu kan jag äntligen stryka dem från listan också. Jag fastnade totalt för Isis i och med det stora genombrottet - 2002 års skivsläpp Oceanic. En fantastisk skiva på många sätt även om jag håller Panopticon från 2004 strået vassare. Isis har gett mig extremt mycket och i fråga om musikaliska trippar står de nästan högst i topp. Pröva t ex att ligga och slumra till Panopticon och jag lovar dig spännande drömmar.

Men efter Panopticon har de, i alla fall för mig, blivit lite sämre. Eller, det känns som att de inte har förnyat sig tillräckligt mycket för att jag ska hålla mig lika intresserad. Årets Wavering Radiant har jag t ex haft väldigt svårt att komma in i – men det har faktiskt gått betydligt bättre efter att ha hört Isis live.

Det är mycket folk denna kväll på Strand och publiken är heltaggade när Isis kliver upp på scenen. Jag har några drinkar i magen och mår prima när Isis inleder med förstaspåret Hall Of The Dead från senaste skivan. Ljudet är fantastiskt bra på en gång och de är otroligt tajta. Men de 2-3 första låtarna har jag lite svårt att greppa och jag känner mig av någon anledning okoncentrerad och lite tankspridd. ”Jag ser ju ISIS, detta är ju hur jävla bra som helst. Eller?!”. Det är bra men jag blir inte hänförd på det sätt jag hade förväntat mig. Men sedan när de där så karaktäristiska uppbyggande instrumentala bitarna kommer så blir jag mer och mer uppslukad för varje minut som går och försvinner in i musiken. Blundar, headbangar, njuter. Det superba ljudet gör att man hör alla instrument tydligt och det finns hela tiden små detaljer att titta och lyssna på.

Om man ska jämföra Isis med liknande band som Cult of luna och Neurosis är Isis betydligt mer atmosfäriska och drömska och även om det finns väldigt tunga element så känns Isis definitivt som ett betydligt mjukare band. När Neurosis kan vara extremt tunga och onda live så är Isis snarare vackert och fridfullt. Visst har de extremt tunga element men i mina ögon är det de drömska ljudlandskapen och de hela tiden påbyggande nyanserna som är själva essensen med Isis.

Den i mina ögon stora svagheten med Isis är Aaron Turners sång. Hans stämband är inte det mest imponerande vare sig han sjunger vanligt eller growlar. Och live var jag rädd att detta skulle vara ännu mer tydligt men där hade jag fel. Hans sång var snarare det motsatta live. Kanske fanns det en hel del effekt på sången och kanske försvinner sången bort lite i ljudlandskapet men han gjorde mycket bra ifrån sig.





Överhuvudtaget är det ju Aaron Turner som är frontfiguren i bandet och när han headbangar med hela kroppen tar han upp mest plats på scenen. Dock är det som snyggast när hela bandet exploderar i tyngd och alla (utom den tråkiga keyboard/gitarrist-killen) headbangar och gungar i takt med den storslagna musiken. Sjukt mäktigt.

Jag nämnde ovan att Wavering Radiant har varit lite seg att fatta på skiva men när livematerial mest bestod av låtar från denna skiva har den också växt betydligt. Threshold of Transformation är ett monster, både live som på skiva.

Som ni märker är jag jäkligt nöjd med denna konsert. Ska jag klaga på något så körde de för få låtar från Oceanic och Panopticon men det är ju samtidigt förståeligt. Isis har dock gett mig pånyttfödd energi och kommer att fortsätta ligga på favorit-hyllan.

Till sist bör man säga något om Strand vid Hornstull. Jag har aldrig varit där förut men den förhållandevis avlånga lokalen är ett suveränt ställe med tuff atmosfär. Står man långt inne i lokalen och tittar ut genom fönstren så känns det nästan som att man är ute till sjöss eftersom lokalen ligger bokstavligt talat alldeles vid vattnet. Mer konserter här tack!


Hittade den här bilden på Flickr.com. Spana in hur glad man är när man ser Isis. Färne ser ut att vara lagom emo. Lite av min kalufs är tyvärr det enda man kan se på denna bild.

Bonus!
Isis sprillans nya video till "20 Minutes / 40 Years":

tisdag 10 november 2009

lördag 31 oktober 2009

Busters topp 5 Metallica-inlägg

Vi har säkert en del vänner, bekanta och läsare som tycker att några av oss skribenter på denna blogg är hopplösa Metallica-nördar. Och det är vi! Men det finns givetvis de som är ännu mer besatt i Metallica. Ett exempel på en sådan person är Buster/Deltidsharmonisk som brukar kommentera våra inlägg ofta. Vi har också en länk till hans fenomenala BLOGG under Våra Bloggvänner.

Buster har skrivit x antal inlägg som behandlar Metallica och jag listar här mina fem favoriter. Detta är helt enkelt min hyllning till en Metallicavän och hans underhållande blogg:

5. ”Mina första band.”. Buster beskriver sina första band och vilken konsekvens det blir när Metallica har trätt in i deras liv.
http://buster.blogg.se/2009/february/mina-forsta-band.html

4. ”Metallica”. En ytterst personlig och underhållande recension av Metallicas Stadion-spelning.
http://buster.blogg.se/2007/july/metallica.html

3. ”Kärlek och kärlek”. Buster kopplar ihop kärlek med sin kärlek till Metallica.
http://buster.blogg.se/2009/march/karlek-och-karlek.html

2. ”Att dö till Metallica”. Buster listar vilka Metallica-låtar som är bäst lämpade att dö till.
http://buster.blogg.se/2007/december/att-do-till-metallica.html


1. ”Cliff Em All”. Ett helt otroligt fascinerande och nördigt inlägg om Busters favoritklipp ur Cliff Em All.

http://buster.blogg.se/2007/march/cliff-em-all.html

Bonusinlägg

Buster skriver inte bara om Metallica. Här skriver han om när han lät några tredjeklassare lyssna på lite mer udda musik och vad de antecknade och hur de betedde sig. Underhållande!
http://buster.blogg.se/2008/january/kommer-stava-laskig-med-e-efter-detta.html



fredag 30 oktober 2009

Metallica + Blu-Ray = sant!

Jag hade hoppats på det men eftersom det har snackats om en DVD hela tiden så trodde jag inte att det skulle hända… MEN… Metallica kommer att släppa Nimes-spelningen på Blu-Ray och äntligen får man uppleva världens bästa band i 1080p! Tänk er själv att spana in Ulrichs dubbeltramp i fet upplösning. Detta är helt enkelt underbart! Nu är bara frågan vilken/vilka av dessa tre versioner man ska köpa:

1. Spelningen i det uråldriga DVD-formatet.
2. Samma spelning i det feta Blu-Ray-formatet.
3. Samlarutgåvan – ”The deluxe limited edition box set”.

#1 går bort för mig men #2 är given. #3 är kanske inte jättebillig men samtidigt ett måste känns det som. På Metallicanimes.com kostar den £54.99 vilket bör ligga i närheten av 666 kr men hur i helvete kan CDON ha satt ett pris på 1429 kr?! Crazy.

Mer info finns på http://www.metallicanimes.com/


Och till er som inte har sett något alls från denna spelning och är tveksam – kolla genast in detta och försök att inte få totalstånd när Hetfield börjar spela Blackened-riffet. Och spana in hans patronbälte!





”Jamen Lars Ulrich suger!” – Nä, det gör han inte alls. Lyssna på kaggarna på One, såhär bra har han inte spelat dubbeltrampet på år och dar. Fast det känns nästan som att detta är fixat i efterhand? Jag fattar iaf inte hur kan spela detta så sunkigt i Hultsfred och i Nimes (samma sommar) spelar han det såhär bra? Kan detta vara fixat i efterhand? Ge ett expertutlåtande!





Sedan ska ju den inspelade Mexico-spelningen också släppas, blir intressant att se vad som erbjuds då…


Och ikväll spelar Metallica i New York med självaste Guardian Of Metal – Ozzy Osbourne – på ”Rock & Roll Hall of Fame - 25th Anniversary”-galan”. Det blir intressant.

söndag 25 oktober 2009

Mustaine-Kaffe + Electra Mustaine

Megadeth har släppt en av årets bästa skivor men det är inte det som detta inlägg handlar om. Dave är gift med en kvinna vid namn Pam och hon sköter ett kaffeföretag (Net Worth Coffee Brokers, Inc) som verkar gå ut på att kändisar ger ut sitt eget kaffe så deras fans kan dricka samma kaffe som sin idol. Genialiskt koncept eller hur?

Givetvis kan man köpa Dave Mustaines kaffe också, något som han själv har gjort reklam för via sitt forum och i intervjuer och ska bl a ha sagt följande:

”I have personally selected this coffee from thousands available worldwide. It is by far the best-tasting coffee I have ever come across. This is the coffee that gets me up in the morning and keeps me shreddin' all day long."”

Ett sådant kaffe kan man inte låta bli att köpa eller hur? Jag har därför bestämt mig för att testa detta och kommer att köpa följande två artiklar:



Hur coolt kommer det inte vara att dricka Dave Mustaine-kaffe ur en Dave Mustaine-kaffekopp? Det kanske är ett farligt kaffe t o m och man kanske reagerar på samma sätt som någon har skrivit på bilden:

Jag surfade vidare på denna sida och man kan också köpa kaffe av Anthrax-trummisen, någon wrestling-kille men även Electra Mustaine. Electra är Daves 11-åriga dotter och har redan fått en raketkarriär och är bl a värd för Animal Planets ”Faithful Friends”. Hursomhelst verkar hon ha samma mängd hår som sin far och det blir spännande att se vad hon tar för sig i framtiden när hon blir vuxen. Frågan är om hon är lika musikalisk som sin farsa. Och man kan också fråga sig om hon är lika knäpp som sin farsa. Karriärmässigt så ligger ju Hetfield äldsta dotter, Cali Tee, efter här. Jag ser dock framför mig hur dessa båda tjejer växer upp, släpper skivor och börjar klanka ner på varandra likt sina farsor!


Electra Mustaine

tisdag 20 oktober 2009

goths the world over will mourn this day- off to a wedding....

Klockrent skrivet av Danny Lohner på hans Twitter-sida ang Trents bröllop. Även om man inte ser ett skvatt på bilden som Danny lagt upp på sin Twitter så känns det ändå fel att Trent Reznor gifter sig. Men världen förändrar sig. Grattis Trent! Det vi ska hoppas på nu är att han skiljer sig och börjar knarka igen.











söndag 18 oktober 2009

Mustasch live på Annexet 17 oktober

Med lite vodka, JD och öl i magen drog jag och herr Funseth och såg Mustasch på Annexet igår. Och det var kung!

Mustasch är ett sådant där band som aldrig är särskilt spännande på skiva. De gör 2-3 feta hits medan resten av skivan oftast är utfyllnad. Även om de har gjort ett försök till mer variation på senaste skivan så är det fortfarande ett faktum – skivan håller inte hela vägen. Däremot är Mustasch live en helt annan sak. Då tar de sina tre bästa låtar från varje skiva, och när de har hunnit släppa (beroende på hur man räknar) sju skivor blir det en hitkavalkad live.

Jag har följt Mustasch sen starten och första EP:n och har fascinerats hur de verkar bli större och större för varje skiva. Jag minns spelningar på Musikhuset i Ö-vik då jag pratade med dem efteråt i fiket och tog autografer i skivkonvolutet och de var sjukt trevliga. Tio år senare spelar de på stora Annexet inför flera tusen. Det är evolution det.





Början på konserten är chockerande bra när de inleder med trippeln Tritonus, Heresy Blasphemy och Mine. Ljudet och inte minst gitarrerna är betydligt tyngre än hur Mustasch låter på skiva - helt klart mer metal i soundet när de spelar live. Bandet uppträder framför en enorm skärm med genomtänkta filmsekvenser och läckra animationer. Heresy Blaspemy visar t ex olika skjutvapen i rött och det är grymt snyggt och påkostat.

Mustasch har ju tappat två snubbar men de saknas absolut inte och de nya medlemmarna känns betydligt mer alerta och publikfriande. Gammalt har bytts ut mot fräschare enheter helt enkelt.

Men Mustasch är och förblir Ralf Gyllenhammars show. Han är i storform som vanligt och hans röst är felfri och kraftfull. Han blir spralligare och spralligare (dvs fullare) under konsertens gång och visar upp sin nya gitarr om och om igen, dricker Jack Daniels ur en enorm flaska (JD sponsrar Mustasch), sjunger
Sagostunden med publiken och hyllar sin hjälte Conny Bloom och tjatar på att han ska komma backstage efter konserten och supa hela natten.

Problemet med Mustasch är dock att låtarna är ganska lika i uppbyggnad och hur riffet låter. I mitten på konserten blir detta också påtagligt när de väljer att köra någon lite tråkigare låt där The Audience Is Listening från nya skivan är bästa exemplet på detta. Men det blir bara tomgång en liten del av konserten eftersom resten av konserten ägnas åt att lira hits som Dogwash, Down in Black, I Hunt Alone, Parasite, Black City och monsterhiten Double Nature. Coolt också att de körde klassikern Homophobic/Alcoholic från deras första EP, en låt som helt klart tillhör en av mina absoluta favoriter. Ska jag vara gnällig så blev jag lite sur över att de inte spelade Teenage Pacifier som också är en favorit för mig.




Publiken var också oväntat snälla och peppade och bestod av allt från 13-åringar till gamla tanter. Sådant är roligt. Mycket Metal-svenssons också. Killen till vänster om mig klappade händerna konstant låt efter låt. Visst ska man klappa med i uppenbara handklapp-partier men inte konstant i varje låt och inte heller på ett glatt tjofaderittan-klappande. Helvete. Sen blev jag också road av killen bakom mig som blev förbannad över att de aldrig körde Double Nature - ”Nu kommer den.. Näe… fan!... Nu då? Nä!... Nu måste den komma! Näe va fan!”. Självklart kör de en sådan hit på slutet för fan!

Lite extra trevligt var att det uppträdde ett gäng burleskdansare precis innan Mustasch gick upp på scenen. Tuttar och rock är en trevlig kombo!

Jag är hursomhelst sjukt nöjd och här har ni en spotify-playlist på de låtar som spelades igår (de låtar som jag kommer ihåg). En playlist som helt klart kan övertala dig till att Mustasch är ett mycket trevligt band (om du är tveksam alltså):
http://open.spotify.com/user/rawk666/playlist/1X9nzlJqHe6CSBC919gYJV

Bilder från rockfoto.nu.

torsdag 15 oktober 2009

The Big Four Part III - Kirk e bög

Nån jävla radiostation (WKLS Project 9-6-1 96.1 FM) intervjuade Kirk för nån vecka sedan och när han blev tillfrågad om ryktet angående turnén med The Big Four säger Kirk såhär:

"That tour is not gonna happen. I've been hearing that, we've all been hearing that for awhile. I get asked [about] it regularly. And as far as a tour going on, it's not gonna happen. Conflicting schedules, conflicting personalities, [a lot of] conflicting things. It's a good idea, though. And personally, I can see the significance of playing a tour like that, but... it's not gonna happen."

söndag 11 oktober 2009

Gör som jag – lägg upp din skivsamling på Amazon.com: Your Media Library!

Vi skivnördar har ju i omgångar snackat om en tjänst för att kunna lägga upp sin skivsamling på nätet. Det finns olika anledningar till varför man vill göra detta:
- Bättre överblick på sin skivsamling
- Kan visa för sina polare vilka skivor man har så att de inte köper en dubblett som julklapp eller födelsedagspresent
- Kanske vill omorganisera sina skivor på ett nytt sätt
- Skryta över hur bra musiksmak man har
- Jämföra sin skivsamling med andra
- Osv.

För några år sedan fanns det en tjänst på skivsamling.nu där det gick att lägga upp sina skivor. Så gjorde också jag och tusentals andra. Dock försvann sidan spårlöst utan förvarning vilket var extremt irriterande. Det finns dock andra sidor som erbjuder samma liknande funktionalitet där skivsamlingen.se och pop.nu verkar vara de främsta. Men även om t ex pop.nu har en del trevliga funktioner så har jag aldrig varit sugen på att starta en användare och lägga upp mina skivor på någon av dessa sidor. Varför? Jo, dessa bygger på att det är användarna själva som lägger upp skivor och detta för med sig att det blir extremt mycket felaktigheter i databasen (band som heter Mtllica osv).

Vi har ju funderat på hur man ska lösa detta och suget har funnits att bygga en egen skivsamlingssida där vi använder oss av Amazon.com:s feta databas för sökningar. Längre än så har vi inte kommit och jag har insett för länge sedan att detta är ett projekt som inte kommer att bli av eftersom vi helt enkelt inte har tid, lust eller ork.

Dock så är det ju idiotiskt att bygga något när tjänsten redan finns…

Jag var inne och surfade på Amazon.com idag och upptäckte då att Amazon själva har en liknande tjänst för samma ändamål! WTF!? Hur har vi kunnat missa detta?

Amazon.com kallar denna tjänst för ”Your Media Library” och går helt enkelt ut på att man på ett smidigt sätt kan lägga till artiklar från Amazons enorma databas till sitt eget bibliotek. Man kan lägga upp artiklar i följande kategorier:
- Books
- Music
- Video
- Video Games
- Software

Detta gör det alltså möjligt att även lägga upp din film- och tv-spelssamling m m. Det är kung.

Man lägger upp artiklar på följande sätt:
1. Köphistorik: när du köper nya artiklar från Amazon läggs de automatiskt in i Your Media Library. Själv köper jag aldrig något från Amazon så detta känns ju inte så aktuellt.
2. ”Add titles”: Klicka på denna knapp och sök på artist, albumtitel osv och lägg sedan till träffar i listar.
3. Lägg till titlar från en textfil: Det ska gå att ladda upp och läsa textfiler som är skapade i olika ”cataloging applications”. Detta har jag ej testat.
4. Markera som ”I Own It”: Du kan också klicka runt på Amazon.com, och gå in på valfri artikel. Längre ner under varje artikel finns en rubrik som heter ”Rate This Item to Improve Your Recommendations” där man kan kryssa för en ”I Own it”-ruta. Då hamnar artikeln direkt i din samling.

Av dessa fyra olika möjligheter är det nummer 2 och 4 som jag har testat där alternativ 2 är överlägset snabbast. Sök t ex på Metallica så får du upp alla titlar på en lista och då går det fort som attan att klicka ”Add to collection”. Dock så märkte jag att alla artiklar inte kommer upp med denna sökfunktion, ett 30-tal av mina skivor fick t ex ingen träff och då måste man söka upp den på Amazon.com och lägga till den via ”I Own it”-markeringsrutan (alternativ 4.). Ett exempel på en sådan artikel är Megadeths Endgame. Antagligen är det nåt vajsing i sökningen som inte fungerar som det ska. Men som sagt, det löser sig ändå!

Jag har lagt upp större delen av min skivsamling + mina tv-spel. Av min skivsamling så saknas det nu ett mindre antal skivor och dessutom är det några skivor som inte finns i Amazons databas (LOK-plattor m m) men jag antar att detta går att lägga till själv (får titta på det senare). Jag började ca 13.30 och var ”klar” runt fyra timmar senare. Så det går ändå rätt fort att göra detta.

Här är en länk till min mediasamling som den ser ut just nu:


Jag har också varit lite nörd och sparat den i en PDF-fil (tufft som fan!) på 76 sidor som kan vara kul att ha.

Detta är utan tvekan det bästa alternativ som finns på webben just nu där man kan lägga upp sin skiv/media-samling.

Så vad väntar ni på? Börja genast att lägga upp din feta samling du med och börja klanka ner på min!

Jag ser fram emot att inom en snar framtid kunna ha en länk till alla era skivsamlingar!


https://www.amazon.com/gp/ays

lördag 10 oktober 2009

Årets skämt

Jo jag reagerar väl som de flesta andra. Presidenten som leder ett land som bedriver krig i två länder och spenderar 600 miljarder dollar på militära styrkor per år får Nobels fredspris. Vilket jävla skämt. Obama har inte gjort ett jävla skit än så länge, han har mycket att leva upp till om han ska förtjäna det här priset.

"Haha, jag krigar för... fred. Peace."

tisdag 6 oktober 2009

Skivtipset: Kiss – Sonic Boom



Kiss släpper nu sitt första studioalbum på 11 år och Kiss själva har gett rapporter om att det är deras bästa sen de klassiska 70-talsalbumen och att soundet ska vara ”real 70's Kiss sound” och att de har skrivit skivan helt själv och inte tagit in några utomstående låtskrivare osv osv..

Jaja, det låter ju bra men seriöst, gubbarna är numera 60-åringar och de har fan inte skrivit ett grymt album på 30 år och förra albumet, Psycho Circus, var ett skämt. Näe, Sonic Boom släpps som en ursäkt för att kunna dra ut på turnerandet några år till och håva in mer pengar.

Men…

Jag har lyssnat på skivan på Spotten hela dagen och jag är såld! Jag har inte hört Paul Stanleys stämma på länge och det är möjligt att jag diggar skivan av den anledningen och att anledningen till att jag fortsätter att digga just nu är att MODO vann men skivan ÄR fan bra. Det låter faktiskt klassiskt old school-Kiss! Det är grymma riff, tuffa refränger, härmade Ace Frehley-solon och ett grymt sväng! Lyssna på låtar som singeln Modern Day Delilah, All For The Glory, Russian Roulette, Danger Us och Say Yeah och säg att detta är dålig rock. Det är det inte, det är Kiss!

Jag hade verkligen noll förväntningar på detta album men efter många genomlyssningar under dagen är jag verkligen positivt överraskad. Kiss flörtar med sitt klassiska jag och visar varför vi inte hade haft band som t ex Hellacopters utan dessa hjältar. Det här blir en partyplatta i höst! Kung.

Danger You
Danger Me
Danger Us!

MODOs nya matchintro

Vi tog säsongens första trepoängare ikväll - det var på tiden! Även extremt viktigt att få igång Chef Skröder och ge lite självförtroende till hela laget. Förhoppninsgvis höjer sig hela laget ett snäpp nu så att det inte dröjer länge innan nästa vinst.

MODO har aldrig haft ett särskilt imponerande intro men detta nya matchintro som visas i mediakuben innan matchstart är en klar uppgradering får man säga. Jag fick rysningar när Foppa visas i bild och Svartens dragningar är sköna. Jä. Och musiken har använts x antal ggr tidigare, i ett
gammalt inlägg nämnde jag att detta stycke används i en massa trailers men det var ingen som verkade fatta det. Jaja, heja MODO!

Through the never

Vårt kära ‘Tallica lirade Through The Never för första gången på 16 år häromdagen. Och de gjorde det jävligt bra också. Lite skakigt på något enstaka ställe men för att vara första gången på så länge så spelade de dängan med betyg väl godkänt. Kung.

On through the never we must go
On through the never, out to the
Edge of forever we must go
On through the never, the never comes

måndag 5 oktober 2009

Skivåret 2009 känns bra och blir bättre och bättre

Jag blev peppad av Freddes inlägg nedan och fick därför lov att göra en lista på skivor som har släppts i år (och som jag har lyssnat igenom minst 2-3 ggr) och det finns helt klart en del intressant där. Det blir spännande att sammanfatta skivåret när året närmar sig sitt slut.

Alice In Chains – Black Gives Way To Blue
Big Business – Mind The Drift
Bloody Panda - Summon
Candlemass – Death Magic Doom
Clutch – Strange Cousins From The West
Crucified Barbara – ‘Til Death Do Us Party
Crystal Caravan - Crystal Caravan
Deportees - Under the Pavement - The Beach
Dream Theater – Black Clouds & Silver Linings
Hardcore Superstar - Beg for it
Hot Leg – Red Light Fever
Isis – Wavering Radiant
Kongh – Shadows Of The Shapeless
Kylesa – Static Tensions
Lamb Of God – Wrath
Marilyn Manson – The High End of Low
Mastodon - Crack The Skye
Megadeth – Endgame
Muse – The Resistance
Nashville Pussy - From Hell to Texas
Paradise Lost – Faith Divides Us, Death Unites Us
Pearl Jam – Backspacer
Raised Fist – Veil Of Ignorance
Sunn O))) - Monoliths And Dimensions
Switchblade – Switchblade
The Dead Weather – Horehound
Thåström – Kärlek Är För Dom
Totalt Jävla Mörker – Söndra & Härska

Man ska också komma ihåg att det är länge kvar av skivåret och det hinner hända mycket på de dryga tre månader som är kvar. Fredde nämnde att t ex Fu Machu släpper nytt men i höst kommer det också nya plattor med Slayer, Wolfmother, Kiss (!), Katatonia , Rammstein, Kent, Tokio Hotel m fl för att nämna några!

Det är också bra att det är ett Metallica- och NIN-fritt år i år - då kan man helt enkelt lägga mer tid på att lyssna på andra skivor i högre grad.

Det kommer som vanligt att bli roligt att läsa kommande årslistor från alla. Vi är redan några som skriver dessa listor; Jag, Nordin, Fredde, Kriz och Svenke. Denna gång vill jag gärna se att någon annan skribent tar steget och gör detta. Om man kollar på de skribenter vi har så är det på tiden att både Färne och Judge Dave tar steget i år. Ska ni kalla er musiknördar så är detta ett måste. Men Dave, kom ihåg att Slayer bara släpper en skiva i år och Färne, vad jag vet så har varken Front 242 eller Covenant släppt någon platta i år (däremot Depeche Mode).

söndag 4 oktober 2009

Lost Highway


Jag och Linn såg Lost Highway ikväll. Jag har inte sett den på många många år men kände att det var dags igen. Jag tror att jag kände mig redo att se filmen igen efter att ha sett Mulholland Drive förra sommaren.

Lost Highway är verkligen en extremt häftig filmupplevelse på alla möjliga sätt. Filmen liknas bäst vid en psykologisk mardröm med David Lynchs patenterade filmgrepp; drömska scener, kuslig stämning, erotik, skräck och en avancerad och förvirrande handling.

När jag såg den senast fattade jag egentligen ingenting. Visst blev jag mäkta berörd av filmen men fick inte ihop någonting alls. Där Mullholland Drive faktiskt har logiska förklaringar kan man vrida och vända på Lost Highway i en evighet. Men samtidigt så förstår jag David Lynchs berättarspråk lite bättre nu och har lättare att sätta ihop scenerna och handlingen. Jag och Linn har suttit i varsitt rum i över en timme nu och läst på imdb-comments om filmen och satt upp olika teorier och msn:at varandra. Och det är grymt kul. Men samtidigt ska man först och främst se Lost Highway som ett konstverk och David Lynch som en konstnär. Det är helt enkelt inte meningen att man ska förstå denna film till fullo. Denna film är fantasi. Det är en sjuk mardröm och det är underbart att dras med i den. Och man får skapa sina egna förklaringar. Filmkonst helt enkelt.

Bill Pullman och Patricia Arquette är suveräna i sina roller och den sistnämnda är het som fan i denna film. Patricia har också sagt följande om huvudrollskaraktären Fred Madison i denna film (en beskrivning som kan förklara filmen rätt bra):

“Madison is a fucked up guy who invents a fantasy because his real life is so fucked up. But Fred is so fucked up that his fantasy falls apart...''

Något som självklart måste nämnas i samband med denna film är ju det perfekta soundtracket, signerat en viss Trent Reznor, där bl a låtar med Marilyn Manson och Rammstein känns som skrivna för denna film.

Så, till er som inte har sett Lost Highway ännu – se den! Men se filmen med ett öppet sinne, se den inte med folk som INTE gillar svåra filmer. Men jag rekommenderar er att först se Mulholland Drive eftersom den är lite enklare (och faktiskt i mitt tycke lite bättre också). Och till er som har sett Lost Highway förut. Se den igen!

fredag 2 oktober 2009

torsdag 1 oktober 2009

onsdag 30 september 2009

Tack för uppvisningen Foppa


Foppa har nu genomfört sina tre matcher och sitt veckolånga tryoutkontrakt med MODO och detta måste jag ju självklart nämna. Jag ska försöka hålla mig kort.

Facit på tre matcher: tre mål, 1 assist och 14 utvisningsminuter. Detta säger det mesta om hur Foppa har spelat dessa tre matcher. Om man leker med tanken att Foppa skulle spela kvar i MODO och statistiken skulle fortsätta likadant så skulle han vinna både poängligan och utvisningsligan. Det har han lyckats med förut också.

Jag hoppas att alla Foppa-negativa idioter kan hålla käften nu. I alla fall lär han ha tystat de flesta som verkligen såg dessa matcher. Det spel Foppa visade upp i dessa tre matcher var inget annat än klassiskt Foppa-spel och därmed världsklass. Han bevisade helt enkelt varför media måste skriva en artikel om dagen om honom. När Foppa spelar den hockey han visade upp i dessa matcher bleknar alla andra spelare runt omkring honom. Man måste komma ihåg att han spelat mindre än tio matcher de senaste två åren och går därefter in och spelar på detta sätt.

Jag tänkte nämna de egenskaper som sammanfattar Foppas spel (egenskaper som han också hann med att visa upp under dessa matcher med MODO):

- Passningsspelaren: Foppa är assistkungen och hittar pass som ingen annan gör. Spana in passet till Häggströms mål mot DIF i lördags.
- Målgöraren: Visst är han först och främst känd som en passningsläggare men han har även gjort ett antal hundra mål i sin karriär. Spana in det patenterade målet mot HV i måndags. Han håller pucken bakom mål och i rätt ögonblick smyger han fram framför målet, vänder sig om och sätter upp pucken i krysset bakom en chanslös Stefan Liv.
- Speluppfattningen: Hans enorma speluppfattning ligger självklart bakom varför han kan slå de förlösande passen men han har också en förmåga att åka och vara på rätt plats hela tiden. Han behöver därmed inte åka så fort, han kan glida fram men ändå vara på rätt ställe hela tiden.
- Aggressiviteten: Detta är en stor anledning till varför han är så komplett, förutom att han kan lägga passningar och göra mål spelar han också extremt fysiskt. Han smäller på och tacklas överallt och spelare flyger hit och dit. Men samtidigt får han genom sitt uppoffrande spel också ta emot mycket stryk och är en anledning till varför han många gånger fått skador; ska du stoppa en ettrig och jobbig Foppa måste du vara dubbelt så jobbig tillbaka och sätta en olaglig tackling eller crosschecka honom i skallen. Fråga t ex kanadensare i VM-sammanhang eller gubbar från Färjestad om hur detta går till.
- Lagspelaren: Foppa är först och främst en lagspelare och är beredd att offra allt för att laget ska vinna. Det är mycket därför han alltid är så omtyckt av sina lagkamrater. Inga divafasoner här inte. Spana in det första bytet från matchen i lördags, DIF har en målchans framför mål och irriterar MODOs målvakt – Foppa crosscheckar ner den ena killen och brottar ner den andra.
- Tävlingsinstinkten: Foppa vill vinna till varje pris och detta får en mängd olika konsekvenser. Alla har sett SM-förlustintervjun 94 där han vill dra på domar’n Börje en smäll men han är likadan nu. Egenskapen gör ofta att han kan avgöra matcher på egen hand men hans tjurskallighet och grinighet gör också att han kan göra mindre genomtänkta saker och ta idiotutvisningar eller tjafsa onödigt mycket med domaren. Foppa kan bli djävulskt arg på planen men detta är både hans starka och svaga sida.



Eller kortfattat: hockeyspelare har olika kvalitéer och egenskaper, Foppa har alla.

Framtiden då? Håller han en hel säsong? Håller fotjäveln? Nä, det är det ju ingen som vet. Han har varit bra i andra comeback-matcher också och sen har det blivit sämre och sämre med foten. Det är mycket möjligt att det blir likadant nu också. Jag vågar inte tro på något.

Såhär har det stått på svt.se angående Foppa och sin fot:

- Foten är inte i balans. Nya skridskon hjälpte inte, säger Forsberg. som har en
stressfraktur i foten, till SVT.
Foten känns bättre än i tidigare
comebackförsök men inte så bra som Forsberg hoppats: -Jag ska ta beslut inom
två
veckor om comebacken.


Bertil Romanus (Foppas berömda fotläkare) säger
iaf såhär angående Stressfrakturen:

– Stressfrakturen hindrar ingenting i
skridskoåkningen och han har ju haft
det i alla tre matcherna. Det hindrar honom
inte från att spela.
Kan
spel förvärra skadan?
– Nej, det händer
ingenting. Den kommer läka och
det är inte särskilt ovanligt med sådana här
skador. Skadan är inget som
bekymrar oss.


Foppa kan ta tre olika beslut.
- NHL
- MODO
- Göra en Sudden

Av dessa tre möjligheter så tror jag faktiskt minst på NHL nu och detta pga Foppas uttalande om att foten inte är i balans. Ska Foppa tillbaka till NHL så vill han vara så bra som möjligt och det är han ju inte om foten inte är 100 %.

Angående att fortsätta med MODO så är detta givetvis vad JAG helst vill, men det är också det alternativ som jag nu tror mest på. Även om hans fotjävel inte är hundra så har han ändå visat i dessa tre matcher att han har varit bäst på planen och kan spela förbannat bra ishockey. Och herregud vad viktig och vilket lyft det skulle bli för svensk ishockey och Elitserien.

Mats Sundin meddelade idag att han lägger ner hockeyn (Hail Sudden!) och visst finns det mycket som talar för att Foppa kommer att göra likadant. Man ska komma ihåg att polare som Markus Näslund och Magnus Wernblom och gamla VM-kompanjoner i bröderna Jönsson la av förra säsongen och är lika gamla som Foppa och detta har säkert smittat av sig lite på honom också. Han vet att det inte direkt är en skamlig ålder att lägga ned nu.

Vi får säkert vänta några veckor innan vi får höra vilket beslut Foppa tar. Tills dess vill jag som sagt tacka honom för uppvisningen och för att han visade att han är bäst.

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com