lördag 31 januari 2009

Mer Foppa- och MODO-snack

Jäklar också. Jag vaknade upp med en Foppa-pepp utan dess like ändå. Åh vad jag önskar att foten håller och att han kan spela i MODO. Åtminstone få göra några byten och visa varför han en gång var världens bästa spelare. Det snackas ju ofta om att han VAR så bra och att han är slut nu och bla bla bla. Men då vill jag påminna er om hur sjukt bra han kan vara även om han bara har en fot. Detta klipp visar från när han nyligen spelade i Philadelphia och Nashville, han har själv sagt att ”han skämde ut sig” under denna tid. Snubben har extremt höga krav på sig själv.



MODO har gjort klart med en tjeckisk back också, han blir intressant att följa. Kommer iaf vara bättre än Hedin och Wargh.

Men det kommer att bli ännu ett nyförvärv till MODO, det snackas om en ”tuffing” som ska kunna agera lite av polis till Foppa. Då kanske totalidioter som Peter Nordström tänker efter före han crosscheckar Foppa i skallen nästa gång. Får man hoppas. ” Det blir ingen tuffing jag spelat med tidigare, men jag gillar den de försöker få…” är kommentaren Foppa säger åt den tuffing MODO jagar.



Och nu går jag in på modohockey.se och ser att MODO har gjort klart med finnen Sami Torkki! Haha! Jag trodde det skulle bli nån snubbe med NHL-meriter men detta kan ju bli finfint det också. En till powerforward som kanske kan väcka Toukko ordentligt också. Många finnar i laget nu! Men det är nog bra, då trivs de kanske bättre. Kung! Fan vad kung! Och plötsligt blev min MODO-pepp ännu värre! Det blir oerhört spännande att följa fortsättningen nu!

fredag 30 januari 2009

torsdag 29 januari 2009

Killzone 2

Detta är ju ett spel som det har skrivits om ett bra tag nu och ett typiskt sånt där spel som kan blir för hypat så att när man väl spelar det så klarar det aldrig av att nå upp till förväntningarna. Vem vet, så kan ju vara fallet med Killzone 2 också men efter att äntligen fått läsa några riktiga recensioner och spanat in de senaste klippen så ser detta ut att vara en klar kandidat till årets spel 2009. Ni måste läsa recensionen på Gamereactor.se!

Och spana in betygen:
Eurogamer: 9/10
IGN USA: 9.4
IGN UK: 9.4
IGN AU: 9.0
Gamepro 5/5
Gamereactor (swedish): 10/10
Meristation: 9.5
Eurogamer.pt 10/10
Eurogamer.es 10/10
Gameplayer: 9.5
Empire: 4/5
Vandal 9.6
PSLife (denmark) 9.5
Gamepro (spanish) 10
Inside Gamer (dutch) 9.5
Konsolifin (finnish) 5/5
jeuxvideo.com 17/20
play3-live.com 19/20
Gamereactor DK: 9/10
GamePlay (croatia): 20/20
576Kbyte (hungary): 9.7

Och nu känns väntan ännu längre…



onsdag 28 januari 2009

Årets konserter 2008

"Live is where I live” är ett citat som Dread Daddy brukar skriva på fjortiscommunityn och liknande men det är verkligen ett citat som jag också kan sammanfatta mitt liv och existens med. Det finns ingenting som får mig att känna mig så levande som när jag är på en riktigt bra livekonsert och blir helt uppslukad av musiken och får sådant adrenalin och blir så lycklig att jag inte kan somna förrän tidigt på morgonen. När man väl har upplevt detta en gång måste man bara ha det mer och mer.

2008 var det bästa liveåret någonsin för mig och flytten till Stockholm avgjorde självklart detta. Det kändes nästan som att jag drog och såg en konsert i veckan. Och jag är inte på långa vägar less. Jag måste ha mer!

Jag gjorde en lista i början av hösten på vilka konserter jag hade tänkt att gå på och trots att jag hann med en hel del så var det också en del konserter som jag missade. Här nämner jag dessa missade konserter:
Monster Magnet – Wyndorf är tjock och trött enligt många, jag lär ha älskat det ändå eftersom Magnet är ett av mina absoluta favoritband.
Slipknot + Machine Head – Jag är inte imponerad av Slipknots senaste platta och utifrån recensionen av MH:s konsert i CUM så kanske det ändå var bra att man missade denna konsertkväll. Och jag var inte intresserad av att punga ut med en tusing för att få en ståplatsbiljett.
Mustasch – Ett alltid underhållande liveband. Jag hade velat där och dricka öl och hoppa och vara glad.
Bullet For My Valentine – jag tokdiggar deras senaste skiva och skulle vilja veta om de kan leverera det live.
Motörhead – jag såg Lemmy och co året innan så jag vet vad handlar om. Motörhead är Motörhead.

Men med facit i hand är jag ändå lycklig lottad som har fått uppleva så många bra konserter 2008. Detta är listan på de bästa konsertupplevelser jag hade detta konsertår.

10. Clutch på Klubben, 25 augusti 2008
Sjukt coola snubbar som visade hur man lirar rock och lät musiken tala.

http://smackebonk.blogspot.com/2008/08/clutch-live-p-klubben.html

9. At The Gates på Debaser Medis, 6 september 2008
Ett mäktigt och värdigt avslut för ett band som inspirerat så många andra.

http://smackebonk.blogspot.com/2008/09/at-gates-live-p-debaser-medis-6.html

8. The Haunted på Nalen, 6 Oktober 2008
Peter Dolving lämnar ingen oberörd, inte heller denna kväll. The Haunted visade varför de är ett av världens bästa metalband men betyget dras tyvärr ner något pga att det var glest med folk.

http://smackebonk.blogspot.com/2008/10/haunted-live-p-nalen-6-oktober-2008.html

7. Opeth på Debaser Medis, 18 december 2008
Några dagar innan jul gav Åkerfeldt med sitt manskap en magisk konsert som var bättre än självaste julafton.

http://smackebonk.blogspot.com/2009/01/opeth-live-p-debaser-medis-18-december.html

6. Scars On Broadway på Debaser Medis, 8 september 2008
Ett tröttsamt projekt från en mätt och less System Of A Down-Daron? Snarare den raka motsatsen! Ett oväntat ös från ett band som satsade allt en vanlig tisdagkväll på en sketen rockklubb i Stockholm.

http://smackebonk.blogspot.com/2008/09/scars-on-broadway-live-p-debaser-medis.html

5. Iron Maiden på Stadion, 16 juli 2008
Maiden gav allt och jag blev äntligen berörd på det sättet som jag har hoppats. En folkfest utan dess like.

http://smackebonk.blogspot.com/2008/07/det-r-dags-att-skriva-av-sig-lite.html

4. Cult Of Luna på Debaser Medis, 16 oktober 2008
Ett band som har dragit sin liveshow till sin yttersta spets och perfektion gav en upplevelse utöver det vanliga.

http://smackebonk.blogspot.com/2008/10/cult-of-luna-live-p-debaser-medis-16.html

3. Slayer på Annexet, 23 november 2008
Ett heltaggat Slayer som närmar sig 50-årsåldern visade på allvar varför de är och förblir legendariska och det bästa thrashmetalbandet som har existerat. Och jag fick uppleva Reign In Blood från början till slut.

http://smackebonk.blogspot.com/2009/01/slayer-live-p-annexet-23-november-2008.html

2. DOWN på KB, 13 juli 2008
Ni måste förstå att jag fann musiken med hårdrocken. Rakt in i Metallica. Och kort därefter Pantera. Och Pantera håller jag som tvåa bakom Metallica om jag blir tvingad att ranka mina absoluta favoritband. Jag är en nörd och Philip Anselmo är en av mina största idoler och förebilder här i livet. Och att då få stå längst fram på slitna KB i Malmö en juli-kväll 2008 och spänna ögonen i denna suveräna frontman… var stort för lilla mig. Denna konsert kom inte upp i samma magiska spänning som spelningen i Stockholm 6/6/6 men konserten var ändå helt enorm. Down är ett av världens bästa liveband och en unik upplevelse.

http://smackebonk.blogspot.com/2008/07/down-13-juli-2008.html

1. Meshuggah på Debaser Medis, 22 september 2008
Första nyktra konserten med Meshuggah och jag insåg därmed för första gången hur totalt fenomenala dessa gossar är. Inför ett fullsatt Medis visade Meshuggah varför de är världens mest unika metalband med en tyngd och ett ljud som höll mig fångad i ett konstant paralyserande och headbangade järngrepp hela konserten igenom.

http://smackebonk.blogspot.com/2008/09/meshuggah-live-p-debaser-medis-22.html



söndag 25 januari 2009

Årets spel 2008

PS3:an införskaffade jag i somras och sen dess har jag varit tillbaka på banan och har än en gång blivit en sann nördig gamer – och jag älskar det! Men det tar tid att spela spel och speciellt dagens lir erbjuder så mycket. Ta GTA IV till exempel som på många sätt egentligen är ett evighetslir. När jag köper ett nytt spel så sitter jag oftast mer eller mindre konstant tills jag har klarat det och spelar lagom med sidogrejer. Sedan tar man en längre paus på ett antal veckor eller månader innan man kastar sig in i nästa spel. Man måste ju också lägga tid på flickvän, vänner och övriga fritidsintressen. Men tv-spel har nog aldrig varit så roligt som det är just nu så ibland är det svårt att lägga tid på annat. Här är de spel som berörde mig mest 2008.

5. Wipeout HD
Ni som var med från början vet hur betydelsefullt Wipeout var för Sony och Playstation. Det var med Wipeout som allt började egentligen känns det som. Året var 1996 och Wipeout var verkligen framtidens spel. Nu har de lyft upp det till den senaste generationens tv-spel med HD-grafik (fet 1080-upplösning) och 5.1-mixat soundtrack. Det är en sanslös njutning. Bilspel som Burnout och Colin McRae i all ära men att köra svävare på 2500-talet i 1000 km /h är betydligt tuffare. Och t o m musiken funkar suveränt trots att det är techno. Även om Slayer är det tuffaste som finns så skulle det helt enkelt inte funka i Wipeout (även om det går att lägga in sitt eget soundtrack). Visst har Wipeout alltid handlat mycket om yta men det finns också ett djup i spelet. Det finns t ex ett flertal olika spellägen och dessutom är det som vanligt vansinnigt svårt, men inte omöjligt, vilket kräver många timmars spelande. Det bästa är priset – du köper det online för ca 180 spänn. Do it.




4. Little Big PlanetDet känns som klassiska plattformsspel i 2D fick ett rejält uppsving igen 2008 (Mega Man 9 och Bionic Commando Rearmed är två exempel) och detta är toppliret bland dessa. Det är gulligt, snyggt och otroligt charmigt. Och samtidigt vansinnigt underhållande. Spela spelet som vanligt (roligt i kvadrat om man är två), eller spela online mot fler och välj bland ett oändligt (och hela tiden växande) antal banor eller bygg egna. Jag brukar klä ut min Sackboy (så är karaktärens namn) till en ninja och när man spelar online, och de övriga har dött, så kan man stanna upp en stund (istället för att springa till ett ställe där de övriga spelarna spawnas igen) och vifta med armarna, räcka ut tungan och headbanga en liten stund - självklart bara för att dryga sig. Jag och Linn har haft många roliga timmar med detta spel och vi har många timmar kvar innan vi kommer att lessna om vi nu gör det).




3. Dead SpaceEtt extremt beroendeframkallande skräckäventyr utan dess like som lämnade mig allt annat än oberörd.

Se också tidigare inlägg:
http://smackebonk.blogspot.com/2009/01/dead-space.html



2. Grand Theft Auto IV
Rockstar förfinade och förbättrade varje liten detalj från de tidigare spelen och lade till ett otroligt välskrivet manus. Resultat? Ett av de mest engagerande och bästa spelen någonsin.

Se också tidigare inlägg:
http://smackebonk.blogspot.com/2008/10/sdrja-ntligen-har-jag-klarat-grand.html



1. Metal Gear Solid 4
En fantastisk handling som förklarade allt men som berättade så mycket mer också. Mer storslaget än någonsin. De fetaste bossfighterna jag har upplevt. Det mäktigaste ljudet jag någonsin har upplevt, känslan av att ibland vara mitt i ett krigsfält är perfekt och detta är det största argumentet till varför du MÅSTE ha 5.1-ljud. Underbar grafik. Blandningen och kontrasten mellan hård action till lugna smygmoment var perfekt. Förväntningarna var egentligen gigantiska men på de flesta plan lyckas Kojima leva upp till dem. En våt dröm för ett gammalt MGS-fan som jag. Det bästa spelet jag någonsin har spelat? Ja, jag tror det.

Se också tidigare inlägg:

lördag 24 januari 2009

GH: ’Tallica - pt.IV

På Kastrullica.com är det nu släppt the complete tracklisting till kommande Guitar Hero. Det står också att spelet ska släppas 29 mars och frågan då är ju om det är för hela världen. Hursomhelst, här kommer låtarna!

* All Nightmare Long
* Battery
* Creeping Death
* Disposable Heroes
* Dyers Eve
* Enter Sandman
* Fade To Black
* Fight Fire With Fire
* For Whom The Bell Tolls
* Frantic
* Fuel
* Hit The Lights
* King Nothing
* Master of Puppets
* Mercyful Fate (Medley)
* No Leaf Clover
* Nothing Else Matters
* One
* Orion
* Sad But True
* Seek And Destroy
* The Memory Remains
* The Shortest Straw
* The Thing That Should Not Be
* The Unforgiven
* Welcome Home (Sanitarium)
* Wherever I May Roam
* Whiplash


Other artists:

* ALICE IN CHAINS - No Excuses
* BOB SEGER - Turn The Page
* CORROSION OF CONFORMITY - Albatross
* DIAMOND HEAD - Am I Evil?
* FOO FIGHTERS - Stacked Actors
* JUDAS PRIEST - Hell Bent For Leather
* KYUSS - Demon Cleaner
* LYNYRD SKYNYRD - Tuesdays Gone
* MACHINE HEAD - Beautiful Mourning
* MASTODON - Blood And Thunder
* MERCYFUL FATE - Evil
* MICHAEL SCHENKER GROUP - Armed and Ready
* MOTÖRHEAD - Ace of Spades
* QUEEN - Stone Cold Crazy
* SAMHAIN - Mother of Mercy
* SLAYER - War Ensemble
* SOCIAL DISTORTION - Mommy's Little Monster
* SUICIDAL TENDENCIES - War Inside My Head
* SYSTEM OF A DOWN - Toxicity

torsdag 22 januari 2009

Slumpa ett inlägg!

Vet ni vad det bästa är med denna blogg just nu? Jo, Slumpa ett inlägg-funktionen till höger under blogginläggsarkivet. Klicka på denna funktion och få fram ett slumpat inlägg från något av dessa just nu 755 inlägg. Så gjorde jag nyss och fick fram ett inlägg som en viss Färne hade skrivit 1 september 2006.

”Min UTE-lista:

Ordet SMACK! Känns som ni aldrig förnyar orden
längre. känns bara too boring att skratta åt det längre."


Hahaha, jadu Färne. Och nu har detta ord blivit en del av bloggens namn. Så kan det gå!

onsdag 21 januari 2009

Bratallica

En polare har via sitt kreditkort fått ett erbjudande om VIP-biljetter till Metallica-spelningen på Globen 7 mars.

Beskrivningen är följande:

”Evenemanget börjar 17.30. Våra värdinnor visar dig vägen till VIP-loungen, där du välkomnas med en rockinspirerad drink. Därefter bjuds du på en välsmakande buffé med två glas vin/öl eller alkoholfritt alternativ.


Det här ingår i din VIP-biljett:
Välkomstdrink
Mingelbuffé
2 glas öl/vin
VIP-armband
Sittplats i kategori A

Pris för dig med Eurocard Platinum: 2 995 kronor”

Fascinerande jävla skit. Det är detta som är baksidan med konserter på den här nivån, de lockar nämligen till sig alla möjliga typer av folk. The Svenssons kommer givetvis dit i hög utsträckning men det är ju bra att sådana får lämna sin gråa vardag för lite klassisk storslagen hårdrock vart femte år typ. Men vad är det för folk som köper en sån här VIP-biljett då? Jo, bratsen. De kommer dit med bakåtkammad frilla och märkeskläder och tuggar tuggummi och tycker att konserten hettar till först när Nothing Else Matters och Enter Sandman spelas och sen när bandet går ut i väntan på extranummer så sticker de hem eftersom de inte vet vad extranummer är. Jag såg sådana på Iron Maiden i somras också. Jag tror t o m att Expressens Martin C tog upp fenomenet att se livs levande brats på Stadion. ”Äh, va fan, vem bryr sig” säger ni? Tänk då på att för varje plats denna icke-hårdrockare tar så sitter en stackars 15-årig hemma och är ledsen och inte får chansen att se världens största hårdrocksband och bli frälst och därmed hamna på den rätta vägen här i livet som kallas livsstil: hårdrockare. Bratsen ska vara där de hör hemma; på en Dr Ballan-konsert på Stureplan.


Opeth live på Debaser Medis 18 december 2008

Opeth är ett intressant band på många sätt. Inom hårdrockskretsar är de sen länge ett stort internationellt band och ett av Sveriges allra största. Utanför de kretsarna verkar det inte vara någon som har hört talats om eller vet hur Opeth låter. Jag har försökt att beskriva Opeth storhet för sådana men när man säger något i stil med ”progressiv dödsmetall fast så mycket mer” tappar de flesta ändå intresset direkt (det kanske är något med ordet ”död” som gör det). Men det är sådana personer som skulle få uppleva detta band live.

Konserten inleds vansinnigt tungt med Heir Apparent från senaste mästerverket Watershed. I stort sett alla i bandet har långt hår och headbangar och Åkerfeldt growlsång är mäktig och det är bara sådär allmän ondska. Men… sedan förändras ljudlandskapet och bjuder på långa vackra lugnare passager för att sedan gå till en udda taktart och därefter återgå till brutalare partier. Och redan där avviker Opeth på många sätt ifrån normen på hur metal ska låta och se ut live.

Sångaren och Mr Opeth själv Mikael Åkerfeldt är bästa exemplet. Visst har han långt hår och innehar en typisk hårdrockaruppsyn men hans T-shirttryck (Conan Barbaren) tyder på att han ändå är lite speciell. Mellan låtarna talar han med sitt speciella lugna och låga tonläge om hur mycket han älskar Stockholm och sitt barndomshem i Huddinge och att frugan är på plats och att han därför måste hålla sig i skinnet för att inte gå miste om sex senare. Han är en extremt underhållande snubbe att lyssna på, kanske den roligaste frontmannen av alla. Det är alltså långt ifrån den typiska machostilen med klassiska uppmaningar som ”Kom igen då!” eller ”Mosha för helvete!”. Men framförallt är det ju hans röstresurser som imponerar så mycket. Det finns nog ingen annan som kan variera sången mellan growl- och skönsång lika naturligt som honom utan att det låter löjligt eller konstigt. Tyvärr lider han fortfarande av förkylning och feber denna kväll vilket märks lite eftersom han inte känns 100 % i alla lägen.

Storheten i Opeth under livesammanhang ligger också mycket i att de varierar setlisten och spelar låtar från hela deras låtkatalog. Jag känner till Opeth väldigt bra från 2001 års Blackwater Park och framåt men när låtar spelas från de äldre skivorna har jag betydligt sämre koll. Men jag fascineras ändå hur jag helt försvinner in i de drömlandskap som det bjuds på när dessa äldre låtar spelas. Höjdpunkterna under kvällen var dock The Lotus Eater från Watershed och The Baying Of The Hounds från Ghost Reveries, två låtar som verkligen bjuder på allt som är så typiskt Opeth.

Opeth bjuder på en otroligt varierande konsert och flera gånger väljer jag att bara blunda och segla iväg i sinnet. Visst kan Opeth vara brutalt tunga i vissa stunder men deras storhet ligger enligt mig just i de lugnare och mer drömska partierna. Då är det finlir på en extremt hög nivå. Sammantaget måste jag dock säga att jag på något sätt hade väntat mig lite mer. Men mina förväntningar var enorma. Det skulle bli årets sista konsert och tvingades konkurrera med alla andra fenomenala konserter jag hade varit på under hösten. Kan tänka mig att det berodde lite på att Åkerfeldt inte var i storform pga sin förkylning också. Men det spelar ingen roll, Opeth är utan tvekan ett av världens bästa hårdrocksband, båda live och på skiva.

tisdag 20 januari 2009

The Prince of fuckin’ Darkness?

Ja, detta är ett mörker. Klippet är döpt till ”Ozzy’s worst performance” och jag har svårt att tänka mig att han har varit sämre än såhär på scen. Detta har inte så många år på nacken och det är kul att det är Jason som liras bas. Man kan fundera på vilka tankar som kretsar i huvudet på Jason under denna låt – ”I quit Metallica… for this?!”. Bandet kör iaf på som vanligt under hela låten. Spana även in vad Ozzy siktar in sin vattenpistol på. Det är hursomhelst ett mycket fascinerande klipp.



Whitesnake live på Hovet 16 december 2008

Mina svärföräldrar var nere på besök i Stockholm för att hälsa på och se sina gamla husgudar Whitesnake. Och självklart hängde jag på. Jag skulle nog aldrig gå och se Whitesnake annars och det är ändå tufft att se Coverdale live innan han ramlar ihop. Så resonerade jag och inför konserten hårdpluggade jag Whitesnake intensivt för att vara så a jour som möjligt med låtarna. Det hjälper för om man kan låtarna så brukar man uppskatta konserten mer också.

Det börjar bra med inledningsspåret Best Years från senaste plattan. Den gillar jag. Tungt gung och feta gitarrer och ljudet på Hovet imponerar. Jag är dock ovan att se denna typ av hårdrock live. Whitesnake har ett betydligt flashigare och 80-talstypiskt sound än.. låt säga Slayer. I övrigt var scenen klassisk på alla sätt och bandet är kompetent och är fina nyschamponerade pojkar med långt hår och visar bröst.

Men självklart är det ju David Coverdale som är Whitesnake. Och det är kul att se en gammal legend. Men lite på gott och ont. Gubben har hunnit fylla 68 bast och hans röst är inte alls längre imponerande. Han fuskar genom att använda effekter på micken och när han ska ta de höga tonerna sjunger han en halvmeter ifrån den. Sedan är han lite Ozzy-lik också och stapplar omkring lite framåtböjt på scenen. Den riktiga gubblooken nästa. Men samtidigt vill jag inte kasta skit på honom. Han har varit med i stort sett sedan hårdrocken uppfanns och han är kung när han kör sina (som jag har förstått patenterade) onaniposer med mikrofonstativet. Och då och då stönar han till, ungefär som att symbolisera en liten orgasm. Spana in det de första sekunderna i klippet nedan som är från denna konsert. Så gör han minst två ggr varje låt, det är kung!







Jag lade också märke till något roligt och det är att minst hälften (tror jag) av låtarna som de spelade innehåller ordet Love i titeln. Men det är ju i dessa låtar Whitesnake har sina största hits också; Fool For Your Loving, Is This Love, Love Ain’t No Stranger osv. Nädu HIM, Whitesnake är riktig Love Metal!
Jag är inte världens största fan av Whitesnake och det är inte en typ av hårdrock som tilltalar mig men visst var det häftigt att höra alla hitsen live. Still Of The Night är faktiskt en riktigt bra låt. Och allsången under Here I Go Again var mäktig.

Men jag spar det bästa (?) till sist. Mitt i konserten så är det då dags att bränna av några solon i sann 80-talsanda. Och detta är nog det sämsta men samtidigt det bästa jag har sett på länge. Gitarristerna börjar. Den ena killen spelar en stund och sen tar den andra över. Och så turas de om i femton jävla minuter. Det är ingen finnes, bara ren teknik – total gitarronani. Det känns 100 % improviserat och det tjuter högt och ljudligt. Folk försöker uppskatta det en stund men börjar sen vända sig omkring och titta på annat och till sist ser många irriterade ut. Jag skrattar för mig själv. Gitarrsolon är kung! Efter allt detta så kör de en låt och sen blir det dags för ett långt tråkigt trumsolo utan egentligen finess. Nä, solon känns väldigt väldigt 1984.

Jag googlade lite för att hitta kommentarer kring denna konsert och hittade några roliga på en blogg. Se nedan.

Om Coverdales mikrofonrunkande:

” Det är ändå ingen som tror att farbrorn har en såndär grej i brallorna och
definitivt ingen som blir imponerad. (hoppas jag?)”

Om gitarrsolot:
"Alltså, i säkert en kvart fick vi, vare sig vi ville eller inte, se två
gitarrister turas om att onanera med var sin gitarr för att efter vad som kändes
som en evighet avsluta med att stå tätt, tätt intill varandra med sitt
gnuggande. Hallå? Är det någon förutom huvudpersonerna som har något som helst
intresse av det? Först spekulerade jag i att sångaren skulle byta kläder och att
de liksom fyllde ut tiden lite, Josh gissade på att han skulle dra över lämplig
groupie i kulisserna och så här i efterhand verkar det nästan troligast med
tanke på att sångaren inte bytte några kläder."

Om vem som får ligga mest i ett band:
”Jag misstänker att det är gitarristerna som får knulla mest förutom sångaren i
ett band. De som knullar minst är nog basisten och han som spelar keyboard.”


I fallet med Whitesnake så tror jag att denna bloggare har fel ty jag tror att basisten får ligga mest. Han hade tajtast skinnbrallor och hade långt fint hår och kändes lite feminin. Eller vad tror ni? Uriah Duffy är hans namn.


söndag 18 januari 2009

fredag 16 januari 2009

onsdag 14 januari 2009

GH: ’Tallica - pt.III

Jag, Färne och Shake lirade Guitar Hero som galningar hemma hos Färne igår. Första gången jag spelade det nykter och jag spöade Färne i ca 90 % av matcherna. Det var skitkul (kanske för att jag vann?) och jag insåg vilket the shit Guitar Hero Metallica kommer att bli. Och jag funderade vilket datum det kommer att släppas. Och det ser ut att komma i maj, om man ska tro källan nedan. Kung!

Jonas Brothers håvar in mer pärning än Kastrullica

Här är en lista som kombinerar inkomst från konsertbiljetter, sålda skivor och digital försäljning 2008. Tilläggas här bör ju att Metallica dock egentligen bara varit ”ute” i ett halvår, från sommaren och framåt. I våras höll de ju sig hemma i studion. Nästa år lär de ligga högre upp. Men visst är det mest anmärkningsvärt att Jonas Brothers ligger så jävla högt upp? Vart är världen på väg egentligen? Det är tydligt också hur stor countryn är i USA med herr Chesney på tredje plats.

01. MADONNA ($120.1 million)
02. CELINE DION ($106.8 million)
03. KENNY CHESNEY ($95.7 million)
04. EAGLES ($90.7 million)
05. AC/DC ($82 million)
06. COLDPLAY ($81.6 million)
07. BON JOVI ($81.4 million)
08. BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND ($79 million)
09. JONAS BROTHERS ($77.9 million)
10. RASCAL FLATTS ($77.1 million)
11. NEIL DIAMOND ($70.5 million)
12. TAYLOR SWIFT ($62.2 million)
13. MICHAEL BUBLÉ ($59.5 million)
14. METALLICA ($56.4 million)
15. CARRIE UNDERWOOD ($54.9 million)
16. DAVE MATTHEWS BAND ($51.6 million)
17. THE POLICE ($51 million)
18. LIL WAYNE ($50.8 million)
19. TOM PETTY ($50.5 million)

20. KID ROCK ($50. 2 million)

tisdag 13 januari 2009

Teddy Page is coming to town

Ted lämnar Vancouver för ett tag och flyger hem för begravning i Ö-vik. Men helgen kommer han att tillbringa i Stockholm. Därför gäller följande: Först blir det en traditionell förlust för MODO mot DIF på Hovet (ja men det är kul ändå) och sen blir det sprit, bärs, brudar och musik hemma hos jag och Linn. Party alltså! JÄ!


måndag 12 januari 2009

söndag 11 januari 2009

Slayer live på Annexet 23 november 2008

Det blev många konserter hösten 2008 och speciellt på slutet blev det väldigt intensivt. Det var nästan så att jag först inte tänkte dra på Slayer pga detta, jag har ju sett de ett par gånger förut (bland annat på just Hovet där konserten var anmäld). Sedan kändes ju inte denna tredje upplaga av The Unholy Alliance sådär jättespännande (Mastodon med en snubbe borta, Amon Amarth, Trivium). Men sen tänkte jag ju om och bestämde mig för att fara – det är ju för fan SLAYER vi snackar nu. Sen fick jag också höra att de har börjat spela hela Reign In Blood på slutet av denna turné (ett försök till att dra mer folk till turnén ryktades det om) och blev eld och lågor som man säger. Ni som inte förstår det stora med att höra Reign In Blood live kan dra åt h-e och aldrig läsa denna blogg igen. Det visade sig också att det hade sålts för dåligt så hela konsertpaketet hade flyttats till Annexet. Slayer på Annexet inför vadå, 3-4000 pers?! Jag gjorde mitt bästa med att plocka med mig mina polare men Lillen skyllde på mens och Färnes ursäkt kommer jag inte ihåg (han skulle säkert se något synth-band) men Shake tvingade jag mer eller mindre att följa med.



Tom Araya är Satan

Trots att vi var där hyfsat i tid så missade vi i stort sett alla förbanden och såg bara de sista låtarna med överskattade Trivium. En snubbe jag träffade några veckor senare på Opeth berättade att de oannonserat hade börjat spela en timme tidigare och det förklarar varför så många band hade hunnit spela när vi var där. Men det gjorde inte ett dugg ty jag var där för Slayer.

En vit duk täcker hela scenen när introt börjar samtidigt som roterande Slayer-loggor och pentagram projiceras på duken. Sen brakar det loss med Flesh Storm från senaste plattan och sen War Ensemble. Jag är fast från första sekunden. Se klippet nedan:





Många av dessa veteranband börjar helt klart kännas lite slitna och gamla och kör på mycket eftersom det är deras kall och ”jobb”. Men denna kväll visade Slayer en styrka och energi som jag aldrig sett förut, det är precis som att de ville visa att de fortfarande håller måttet och är förbannade för att biljettförsäljningen har gått dåligt. Kerry King och Hanneman är kungar som vanligt och Lombardo är och förblir världens bästa metaltrummis men den som imponerar mest är Tom Araya. Han skriker som aldrig förr och de gånger då han inte måste öppna käften så headbangar han nästan konstant. Det gjorde han inte senast och dessutom var hans röst betydligt slitnare då men denna kväll visar han vilken legend han är. Och han har hunnit fylla 47 bast!

Alla låtar sitter perfekt och klassikerna är en njutelse att höra, men även de nyare låtarna är mästerliga, Cult och Jihad från Christ Illusion är t ex hur bra som helst.

Bakom scenen har de en skärm som hela tiden byter mellan den klassiska Slayer-loggan, pentagram och diverse andra kraftfulla symboler som Slayer använder sig utav. Enkelt och ytterst kraftfullt. Inledningen av South of Heaven visar t ex tre kors som vänds upp och ner när låten kommer igång. Effektfullt som sagt.

Sist av allt avfyrar Slayer det som jag har drömt om att få uppleva live, nämligen hela Reign In Blood från början till slut. Angel Of Death är helt vansinnigt. Skärmen skiftar mellan bilder på Mengele och Hitler och det är så kraftfullt och nästan lite skrämmande och det känns som att man står mitt i ett Nazimöte, fast på 2000-talet. Resten av konserten står jag och headbangar så hårt jag kan och är i trans och njuter.

Kerry King är anti-krist

Något negativt med konserten då? De spelade inte Hell Awaits. Och det är förjävligt att inte fler fick uppleva detta.

Slayer visade varför de är legender och världens brutalaste band. Denna kväll var de odödliga.

Hail Satan
Hail Slayer

In Flames live på Annexet 30 oktober 2008

Jag har glömt att avge rapport för några konserter hösten 2008. Här kommer den första av fyra.

In Flames är Sveriges största hårdrocksband och det visar de inte minst genom att sälja slut på Annexet två dagar i rad och sedan lirade de också i Lisebergshallen några dagar efteråt, där det också säkertligen var slutsålt. Och sen turnerar de världen runt och säljer skivor som smör. Ja, det går bra för In Flames och det märks tydligt att detta är bandet som ofta numera är inkörsporten för den hårdare typen av musik för kidsen. Jag och Shake kände oss tio år äldre än alla andra. Mer om detta senare.

Konserten börjar jäkligt tufft. Bakom ett vitt skynke spelar de Cult Of Luna-härmisen The Chosen Pessimist från senaste skivan. Bandmedlemmarnas silhuetter blir gigantiska och ljuset är minimalt. Mycket effektfullt.

Och sen fortsätter de att lira hit på hit, för sådana har de många av. Ljusshowen är påkostad med stora skärmar och det märks att de har lagt ner mycket tid på det visuella. Varje låt har nya färgsättningar och egna klipp. Men samtidigt känns det lite billigt på något sätt.

Ljudet är suveränt och de är snortajta som vanligt. Men jag är ändå inte imponerad. Jag har sett In Flames många gånger och de har oftast varit imponerande men jag har aldrig sett de såhär trötta och egentligen oengagerande. Största problemet är att sångaren Fridén sänker tempot med allt mellansnack. De kör ett par låtar och sen håller han ett snack på fem-tio minuter och så har tempot i konserten försvunnit. Det är lite som när man ser en film på en reklamkanal och så kommer reklamen och när filmen börjar igen har man tappat all känsla för vart man var. Under en konsert ska man vara totalt uppslukad och inte börja tänka på vad man ska göra när man kommer hem och börja titta sig runt omkring och vice versa. Värst var det inför avslutningen och de två sista låtarna. Då håller han ett långt tal om varför de inte säljer merchandise (arenan tar en fet avgift). Visst är det ett intressant ämne men han behöver som sagt inte prata bort tempot. Och sen drar de av de två sista låtarna och man hinner knappt komma igång igen.

Sen var det kidsen. Jag och Shake står där och observerar hur pojkar och flickor runt 14-15-16-årsåldern verkar uppleva sin första riktiga konsert och de reagerar och skriker och jublar på allt som händer. De tittar på varandra med stora ögon och på In Flames och testar att mosha för första gången. Ja, det är nästan så att man känner sig lite utanför och vill tillbaka till när man upplevde sina första konserter när man var ung. Sedan ska de hoppa till exakt varje jävla låt vilket är mycket frustrerande. Visst, Only for the weak ÄR en ultimat hoppalåt, men inte varje låt - headbanga för fan! Men det kan inte denna publik. Inte de som befann sig inom det inre kravallstaketet iaf. Men jag är inte bitter.


Sammanfattning då? In Flames är ett storslaget band men inför sin unga publik behöver de knappt anstränga sig. De är alldeles för stillastående och tråkiga och Fridén kanske ska klippa av sig sina dreads eftersom han ändå knappt svingar dem längre. De håller på i två timmar, men showen skulle tjäna på att bli en halvtimme kortare. Och det skulle de lätt kunna göra om de inte snackar så mycket och tar så långa pauser. Och kanske tog bort någon låt.

fredag 9 januari 2009

torsdag 8 januari 2009

Grammisgalan 2009 osv

Jag, Linn, Shake och Lisa var på Grammisgalan igår. Det var ett spontant infall av mig och det var skitkul! Jäkligt intressant att vara på plats på en sån där direktsänd tv-gala. Kul också att iaktta hur redlöst Sveriges musikelit verkligen super på en sådan gala. Den dära Kleerup och Håkan Hellström var inte nyktrast. Fast de gick nog på knark! Vad var bäst då? Ja jag vet inte riktigt. Visst var det en intressant blandning mellan In Flames och Timo Räisänen men jag gillar inte riktigt den där låten Alias. Rätt genomkommersiell tycker jag och alldeles för allsångsvänlig. Men In Flames är ju mycket åt det hållet också. Nä, jag måste nog säga att Takida var bäst. Ja, faktiskt. Det var en grym inledning av galan med en skrämmande kör som inleder och backar upp sådär.

Nä, det här var det bästa:





Kolla förresten in hur In Flames blir uthängda i Aftonbladet pga deras klädval. Fy fan!



För övrigt var det ju rätt givet att In Flames skulle ta hem den där grammisen för bästa hårdrock igen. Det blir ju så när svenska folket får 50 % av rösterna och In Flames är ju utan tvekan Sveriges populäraste hårdrocksband. Så jag är lite kluven till det där och skulle nästan tycka det var bättre om juryn fick bestämma allt. Då brukar det bli intressantare val. Både Opeth och Meshuggah (min favorit) förtjänade ju att vinna den här grammisen betydligt mer än In Flames. Hursomhelst, det var skitkul att gå på grammisgala och det får bli mer av detta i framtiden.

I början av december skickade jag efter Chinese Democracy och the (international) Noise Conspiracys senaste från CDON men något hände och paketet kom aldrig fram. Efter en tids mailande med CDON så bestämde de sig för att skicka ett nytt paket med samma innehåll. Vad hände då? Inte ett smack. Paketet kom aldrig fram denna gång heller. Jag var förbannad och mailandet fortsatte. Lösning: CDON testar igen, tredje gången gillt! Vad fick jag hem idag? Jo, paketet med dessa två skivor. Underbart!


Heja MODO Hockey! De lekte med Rögle ikväll och det var för ovanlighetens skull klasskillnad. Stick tillbaka till allsvenskan där ni hör hemma Rögle. Ja, man ska passa på att vara kaxig innan det går åt skogen igen. Fast på lördag ska jag vara på plats i Södertälje och skrika mig hes och heja på Salle. Då ska vi inte förlora. Varje poäng är livsviktig nu.

onsdag 7 januari 2009

Dead Space



Sedan 2009 har inletts så har jag mest varit uppslukad av en sak, nämligen att spela Dead Space på min ps3:a. Jag har suttit några nätter (och gått och lagt mig i snitt runt sex-tiden) och blivit helt uppslukad. Det är verkligen ett spel som man måste spela nattetid. Och ikväll klarade jag det, och kan slappna av.

Man har rollen som Isaac Clark, en rymdingenjör som ingår i ett litet team som har skickats till det gigantiska rymdskeppet USG Ishimura för att undersöka vad som har hänt och reparera skeppet. Ganska snart inser man att något har gått väldigt fel; besättningen har lemlästats och rymdskeppet är befolkat med någon form av utomjordiska monster kallat nekromorpher. Dessutom har Isaac sin fru/flickvän ombord som han har fått ett kryptiskt videomeddelande ifrån. Frågan är om hon fortfarande lever…


Dead Space skulle jag beskriva som ett science fiction-skräck-spel. Det har lånat friskt från många andra spel och känns som en blandning av Half-life 2, Resident Evil, Doom 3 och Silent Hill. Och Bioshock faktiskt – fast i rymden och inte under vatten. Spel som lånar från andra brukar ofta kännas lite sämre än originalen men så är inte fallet med Dead Space, här har de helt enkelt tagit de bästa bitarna och själva utvecklat några unika innovationer.

Det har också varit mycket snack kring att utvecklarna har tittat och lånat mycket från deras favorit-science fiction-filmer. Och det märks. Under spelets gång refereras det till en flertal science fiction-filmer. Framförallt Alien-filmerna. Och som ett Alien-fan är det underbart, tänk dig själv att uppleva en lång och intensiv Alien-rulle. För intensivt är det, och det tillsammans med den föränderliga handlingen gjorde att jag inte kunde sluta spela.

Ljudet är suveränt och surroundeffekterna utnyttjas maximalt med skrik och konstiga läten. Det är tur att jag hade Linn vid min sida den största tiden eftersom jag var livrädd några gånger, lättskrämd som jag är. Grafiken är också mycket imponerande och trots att det på förhand kan låta enformigt och mörkt och tråkigt att vara ombord på ett rymdskepp så är miljön variationsrik och allt är detaljerat och snyggt. Bland annat tvingas man ut i rymden ibland och då försvinner mycket av färgerna och det blir en kallare blåare ton och ljudet blir dovt. Grymt effektfullt. En annan tuff effekt är när det på vissa platser inte finns någon gravitation och saker svävar omkring medan man försöker hålla koll på vad som är upp och ner.

Mycket av tiden går som sagt ut på att ta död på s k nekromorpher som ser ut som förvridna människor (jag läste att utvecklarna hade tittat på bilder på trafikolyckor och krigsoffer för att göra dessa nekromorpher så skrämmande och skräckinjagande som möjligt). Dessa dödar man inte på det klassiska sättet genom att bara mata. Istället måste man skjuta av armar och ben och tentakler, ett i taget tills det bara återstår en köttklump kvar. Detta är extremt våldsamt med mycket blod som sprutar och lemmar som delas hit och dit. Och extremt underhållande. Så jag förstår lite varför det är 18-årsgräns på spelet.

Jag vet att ni är några som har funderat på att spela Dead Space och jag kan starkt rekommendera det. En upplevelse utöver det vanliga.

Dead Space: DownfallDet har också släppts en animerad film som är en prequel till händelserna i spelet. Spelet tar faktiskt vid exakt där denna film slutar. Jag såg denna film ikväll och den måste man se. Mycket blod i denna film precis som spelet. Och det förklarar en del saker som man kanske inte förstod i spelet. Fast jag rekommenderar nog att man spelar spelet först ändå eftersom man under spelets gång får via ljud- och videoklipp reda på mer om händelserna som har gjort att allt har gått åt helvete, som ju är vad filmen handlar om

Spana in Preview Trailern på Dead Space.





Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com