onsdag 21 januari 2009

Opeth live på Debaser Medis 18 december 2008

Opeth är ett intressant band på många sätt. Inom hårdrockskretsar är de sen länge ett stort internationellt band och ett av Sveriges allra största. Utanför de kretsarna verkar det inte vara någon som har hört talats om eller vet hur Opeth låter. Jag har försökt att beskriva Opeth storhet för sådana men när man säger något i stil med ”progressiv dödsmetall fast så mycket mer” tappar de flesta ändå intresset direkt (det kanske är något med ordet ”död” som gör det). Men det är sådana personer som skulle få uppleva detta band live.

Konserten inleds vansinnigt tungt med Heir Apparent från senaste mästerverket Watershed. I stort sett alla i bandet har långt hår och headbangar och Åkerfeldt growlsång är mäktig och det är bara sådär allmän ondska. Men… sedan förändras ljudlandskapet och bjuder på långa vackra lugnare passager för att sedan gå till en udda taktart och därefter återgå till brutalare partier. Och redan där avviker Opeth på många sätt ifrån normen på hur metal ska låta och se ut live.

Sångaren och Mr Opeth själv Mikael Åkerfeldt är bästa exemplet. Visst har han långt hår och innehar en typisk hårdrockaruppsyn men hans T-shirttryck (Conan Barbaren) tyder på att han ändå är lite speciell. Mellan låtarna talar han med sitt speciella lugna och låga tonläge om hur mycket han älskar Stockholm och sitt barndomshem i Huddinge och att frugan är på plats och att han därför måste hålla sig i skinnet för att inte gå miste om sex senare. Han är en extremt underhållande snubbe att lyssna på, kanske den roligaste frontmannen av alla. Det är alltså långt ifrån den typiska machostilen med klassiska uppmaningar som ”Kom igen då!” eller ”Mosha för helvete!”. Men framförallt är det ju hans röstresurser som imponerar så mycket. Det finns nog ingen annan som kan variera sången mellan growl- och skönsång lika naturligt som honom utan att det låter löjligt eller konstigt. Tyvärr lider han fortfarande av förkylning och feber denna kväll vilket märks lite eftersom han inte känns 100 % i alla lägen.

Storheten i Opeth under livesammanhang ligger också mycket i att de varierar setlisten och spelar låtar från hela deras låtkatalog. Jag känner till Opeth väldigt bra från 2001 års Blackwater Park och framåt men när låtar spelas från de äldre skivorna har jag betydligt sämre koll. Men jag fascineras ändå hur jag helt försvinner in i de drömlandskap som det bjuds på när dessa äldre låtar spelas. Höjdpunkterna under kvällen var dock The Lotus Eater från Watershed och The Baying Of The Hounds från Ghost Reveries, två låtar som verkligen bjuder på allt som är så typiskt Opeth.

Opeth bjuder på en otroligt varierande konsert och flera gånger väljer jag att bara blunda och segla iväg i sinnet. Visst kan Opeth vara brutalt tunga i vissa stunder men deras storhet ligger enligt mig just i de lugnare och mer drömska partierna. Då är det finlir på en extremt hög nivå. Sammantaget måste jag dock säga att jag på något sätt hade väntat mig lite mer. Men mina förväntningar var enorma. Det skulle bli årets sista konsert och tvingades konkurrera med alla andra fenomenala konserter jag hade varit på under hösten. Kan tänka mig att det berodde lite på att Åkerfeldt inte var i storform pga sin förkylning också. Men det spelar ingen roll, Opeth är utan tvekan ett av världens bästa hårdrocksband, båda live och på skiva.

7 kommentarer:

  1. Bra recenserat! Har aldrig själv sett dom men är jävligt peppad. Det blir dock två gånger i februari, så det är spännande.

    SvaraRadera
  2. två gånger alltså? Hm, House of Metal och CUM-båt elleR?

    SvaraRadera
  3. Bra recension! Jag var också där torsdag. Håller med om att inte tillräckligt många ger Opeth den chans som dom förtjänar. Jag var en av dom som slog dövörat till så fort jag hörde Åkerfeldts mörka growl första gångerna. Men efter att tillslut gett skivan Morningrise en chans så var jag fast. Detta mästerverk håller jag som ett av dom bästa albums som gjorts, det innefattar allt man kan önska sig! Jag hoppades såklart mer från Morningrise dock blev det "bara" The night and the silent water, vilken också var kvällens bästa låt enligt mig. Jag förstår att dom väljer att inte spela deras kanske bästa låt, Black rose immortal (över 20min lång), men jag hade hoppats på Advent iaf. Nog pratat om Morningrise, för resten av albumen håller nästan samma höga klass. Mina förväntningar var också enorma och dom kom kanske inte riktigt upp till mina förväntningar heller men jag var jävligt nöjd ändå! Nu laddar jag upp för House of Metal!

    SvaraRadera
  4. Ja se där, jag måste därmed sätta mig in i Morningrise om du håller det som "ett av dom bästa albums som gjorts"!

    Komiskt att du var på samma konsert som jag och Shake men att vi inte möttes då. Och förjävligt att du flyttar till Umeå av alla ställen! Synd det!

    SvaraRadera
  5. Du kommer inte att ångra dig, du får uppdatera mig senare angående Morningrise:)

    Ja det var komiskt att vi inte möttes, det är inte allt för stort inne på debaser heller!

    Du får helt enkelt höra av dig när du är i Umeå och vice versa så får vi ta en rejäl fest!

    SvaraRadera
  6. Håller med om Morningrise. Opeths kreativa topp är utan tvekan Morningrise, MAYH, Still Life och Blackwater Park.

    SvaraRadera

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com