torsdag 26 februari 2009

Markus Näslund slåss!

Ö-viks super-sniper och Pingstvän har gjort det motsatta mot Jesus ord "Vända andra kinden till"! Inatt mot Torontos Ian White tappade han fattningen och slängde handskarna. Däremot så är det ju ingen stor fight, det är mer lite gruff och brottning. Men det är jäkligt kul att se eftersom Näslund i stort sett aldrig surar till på detta sätt. Det tyder på att han är förbannad och frustrerad över att det går så dåligt för Rangers för tillfället. Go Näslund!

Frågan kvarstår dock: vad tycker Gud om detta?

Metallicas Europapremiär avklarad

Igår lirade mästarna i Nottingham som var den första spelningen under den långa europaturné som nu följer. Lite kul att Kling och Carlsson ändå småsågar bandet på vissa detaljer men ändå ger spelningen en fyra totalt. Varför? Jo, för att Metallica är bäst i Sverige och detta vet dessa herrar och vill kunna ge bandet en femma i Ericsson Globe.

Metallica fortsätter att variera sin setlist vilket är det bästa med dagens Metallica. Det tuffaste med gårdagens setlist är givetvis premiären av The Judas Kiss och låtarna Leper Messiah, No Leaf Clover och cover-kombon Breadfan och Helpless. Frågan kvarstår dock: hur jävla länge ska de fortsätta att avsluta med Seek & Destroy?

Hursomhelst så fick jag en jävla Metallica-pepp nu! Shit, bara en vecka kvar ju! Metalicaaaaaaargghh!!

That Was Just Your Life
The End Of The Line
The Four Horsemen
Leper Messiah
One
Broken, Beat And Scarred
The Judas Kiss
Sad But True
No Leaf Clover
All Nightmare Long
The Day That Never Comes
Master Of Puppets
Fight Fire with Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman
- - - - - - - -
Breadfan
Helpless
Seek and Destroy

Här har ni lite länkar:





Kirk med en... Explorer?!

tisdag 24 februari 2009

AC/DC live på Globen 20 februari 2009



AC/DC har länge varit ett av de där fåtal banden som jag bara skulle se innan jag dör (eller att bandet själv lägger av – eller dör). Chansen har aldrig riktigt kommit upp tidigare men den här gången var det inget snack – jag skulle dit och som tur var fick ju svärfar tag på biljetter. Jag hade dock köpt biljett svart annars.

Min inställning var att det skulle bli jäkligt kul att äntligen se Angus och co. Jag har sett många timmars livematerial och vet att det är ett sjuhelvetes liveband. Jag visste att det skulle vara bra, men trodde aldrig att det skulle vara så här extremt bra. Visst kan veteraner (som AC/DC i allra högsta grad är) leva på gamla meriter men AC/DC visade vad de är – kort och gott världens bästa rockband.

Hela konserten börjar med en animerad film där Angus Young (med röd hud, svans och djävulshorn) är lokförare till ett tåg som går i full fart. Han står längst fram i loket och skyfflar in kol medan Brian Johnson sitter i en kupé och blir avsugen. Två storbystade damer uppenbarar sig och porrar sig med Angus svans innan de slår han på käften så att han däckar. Sedan vaknar Angus upp, tar sin Gibson SG och ställer sig redo att hoppa av tåget i farten. Sedan kraschar tåget rakt in i scenen och 95 % av all pyro som bjuds på under konsertens gång exploderar medan hela bandet rusar in på scenen och riffet till Rock ’n Roll Train börjar spelas. Så inleder man en konsert!

Bland det första jag lägger märke till är trummisen Phil Rudd och hans cigg i mungipan från första sekund. Visst, AC/DC är kända för att röka utav helvete men att röka och spela trummor samtidigt, speciellt när man är 54 bast, bör väl inte vara den bästa kombinationen. Men samtidigt ser det så lätt ut det han gör, han spelar så lugnt och nästan nonchalant och rör bara handlederna och det är svårt att fatta hur denna snubben är så unik i sitt slag. Resten av stommen i bandet är lika imponerande. Tätt vid varsin sida om Phil Rudd står gitarristen och gudfadern Malcolm Young och basisten Cliff Williams och sköter grovjobbet. De är själva rytmsektionen som håller ihop allt och levererar det berömda unika svänget och drivet. Och när det krävs kör så stegar Malcolm och Cliff fram exakt samtidigt, körar sin del, och backar därefter tillbaka till sin ursprungsposition. Detta är ett rörelsemönster som är inövat och som har dragits till perfektionism under 35 års tid.

Mest imponerad är jag dock på många sätt av sångaren Brian Johnson . Han är 61 år gammal men sjunger ändå som en gud och har en skön energi konserten igenom. Han dansar omkring och verkar vara på ett glatt humör konstant. Han är, tillsammans med nästa snubbe som jag nämner nedan, den som gör att konserten aldrig hamnar i någon svacka och är konstant sevärd.

Men som sagt, det finns en snubbe som ÄR AC/DC; en levande maskot och legend. Bäst är självklart Angus Young. Visst ser han rätt sliten ut i ansiktet men hans lilla kropp ser ut att tillhöra en 15-åring och när han strippar ner till bara sina AC/DC-kallingar under The Jack så blir detta extra tydligt, det är inte mycket fett på den snubben. Han verkar också ha en enorm kondis och han är gud genom hela konserten. Detta är extra tydligt under hans solo inför slutnumren. Han gör inte särskilt tekniska svåra grejor men det är ändå ett helt suveränt solo eftersom han helt enkelt har en sån enorm utstrålning. Det känns också ibland overkligt och svårt att fatta att det verkligen är Angus Young som man tittar på. Världens coolaste gitarrist.

Det är inte bara det att det svänger så mycket, det är också extremt tungt och totalt kompromisslöst. Och allt är så perfekt… på alla sätt. Tack för showen. Och lektionen. Jag är numera fullärd inom rock and roll.







Och här kommer något unikt för mig; en låtgenomgång!


ROCK'N'ROLL TRAINGlädjechocken och adrenalinet sitter kvar länge och riffet sitter direkt och känns omedelbart. Det tar ett tag dock innan man fattar att man verkligen ser AC/DC. En grym inledning.

HELL AIN'T A BAD PLACE TO BEInte den där smarta andra-låten som höjer nivån ännu ett snäpp, tyvärr. Lunkar mest på och känns i sammanhanget lite anonym.

BACK IN BLACKEn extrem klassiker. Men jag tycker ändå inte att den riktigt lyfter så som jag hade väntat mig att den skulle göra. Men jag har alltid också tyckt att denna låt är lite överskattad och sönderspelad och det finns många Bon Scott-era-låtar som spöar denna.

BIG JACKEn av två låtar från nya plattan som faktiskt fungerar riktigt bra. Den har lite old school-känsla i sig och refrängen är enkel och slagkraftig, precis som det ska vara.

DIRTY DEEDS DONE DIRT CHEAP
Vilken extrem tyngd, detta är något av det tyngsta jag har upplevt. AC/DC äger totalt och jag headbangar och kan inte släppa leendet.

SHOT DOWN IN FLAMESEn låt som de inte hade spelat tidigare denna världsturné (i övrigt spelar de exakt samma låtar) och i efterhand känns det extra coolt. Förbannat bra även denna men når inte upp till samma gudomliga nivå som DDDDC.

THUNDERSTRUCKEn ”modern” klassiker från 1990 och på många sätt en väldigt speciell och förjävvla bra AC/DC-låt. Publikhavet kokar. Jag och svärfar skrattar åt hur lustigt det ser ut att Phil Rudd knappt rör armarna under de kraftfulla THUN-DER-markerade trumslagen.

BLACK ICEFörsta gången som konserten blir lite tråkig. Låten Black Ice är ingen klassiker och passar inte alls in bland de övriga låtarna. Topp fyra på plattan men funkar inte live och känns lite seg och menlös.

THE JACKKlassisk blues-låt som skiljer sig extremt från övriga setet och blir därmed mycket nödvändig. De drar ut på den och det är grym sång från publiken och Angus får briljera totalt med en mästerlig strippning tills bara hans AC/DC-kallingar kvarstår.

HELLS BELLS
Ett måste i en AC/DC-setlist och dess intro är ju så klassiskt och stämningsfullt. Men i mitt tycke är det också en mörk låt som inte peppar igång som alla andra. Men det visar en lite annorlunda sida av bandet.

SHOOT TO THRILL
Tempot dras upp igen med denna rock-klassiker från Black In Black. Partyrock. Grymt stämningsfull belysning och handklappande under mellanspelet.

WAR MACHINE
Den andra av två låtar som funkar bra från Black Ice. War Machine är en cool och mörk låt.

ANYTHING GOESNy låt som försöker gå lite utanför mallen. Dum idé. Pop-AC/DC är inte mitt favorit-AC/DC. Denna låt bör de ta bort och ersätta med någon klassiker istället, typ Riff Raff om jag hade fått bestämma.

YOU SHOOK ME ALL NIGHT LONG
Enorm allsång fast ingen egentligen favorit för mig. Lite sönderspelad i mina öron.

T.N.T.Temperaturen höjs, både bildligt talat för konserten men även från scenen där det slår eld från tåget. 14 000 pers skriker Oy Oy, hur mäktigt som helst. Och hockeyskadad som jag är så förknippar jag denna låt med Werner.

WHOLE LOTTA ROSIE
En gigantisk Rosie äntrar scenen och grenslar tåget. Själv blir jag chockad, inte av Rosies stora bröst utan av den totala totalrock som spelas. Hur jävla bra som helst.

LET THERE BE ROCK
Konsertens höjdpunkt och världens bästa riff. En underbart lång ”total rock and roll 2.0”-låt där Angus dominerar totalt och åker upp på en plattform och sprattlar runt på golvet i klassisk Angus-pose.

EXTRANUMMER
HIGHWAY TO HELLTusentals coverband har spelat sönder denna låt men live är det hur bra som helst när originalbandet visar hur man egentligen gör. Angus startar riffet efter att ha åkt upp från en plattform under scenen och bär ett par röda horn på pannan.

FOR THOSE ABOUT TO ROCK (WE SALUTE YOU)

Sex kanoner rullas fram och avfyras under refrängerna när AC/DC gör honnör till Rocken. En mycket storslagen avslutning.





Bilder från Rockfoto.nu.

Konsertvåren 2009 börjar ta form

Här är en lista på konserter som jag planerar att gå på under våren. Och det är nu du ska spana in KB:s kalender för att se vad de har att erbjuda Fredde (så att du kan locka ner mig till Malmoe)!

20 februari - AC/DC (Globen)
26 februari - Danko Jones (Tyrol-Gröna Lund)
28 februari - Judas Priest +Megadeth & Testament (Globen)
7 mars - Metallica (Globen)
8 mars - Metallica (Globen)
15 mars - Thåström (Cirkus)
24 mars - Burst +The Ocean (Debaser Slussen)*
21 april - Satyricon (Klubben)


Fuck yeah!?

* En mycket god ursäkt för att hälsa på här i Stockholm Svenke!





James tycker också att det är djävulskt coolt med konserter

onsdag 18 februari 2009

”…man kan aldrig bli för gammal för hårdrock och i begreppet hårdrock ingår att samla skivor. Annars är det ingen idé att hålla på!”

För att tänka på annat än hockeyångesten så lyssnar jag på Deathspell Omega och läser och njuter av världens bästa tidning. Record Collector-delen är alltid underhållande och intressant. Denna gång är det Johannes Losbäck, gitarrist i WOLF, som får stå till svars och svara på frågor kring sin skivsamling.

Här kommer lite höjdpunkter:

”… man kan aldrig bli för gammal för hårdrock och i begreppet hårdrock ingår att
samla skivor. Annars är det ingen idé att hålla på! Jag hatar att komma hem till
folk och det enda de har är en datorskärm med massa artister som snurrar förbi.
Jag blir så… förbannad över att det är så opersonligt!

Men tänk om man älskar hårdrock men inte har pengar att köpa skivor?

Du, man skaffar pengar! Man gör det bara. När jag hade studiebidrag, sjuhundrafemto kronor i månaden, gick det. Jag köpte alltid skivor, drack alltid öl och rökte ändå. Man hittar vägar.

Består din samling uteslutande av metal?
Jaaa…

Du har inget annat?

Nää.. inte som jag kan hitta. Eller vad menar du, rock och sådant? Någon singel/songwriter-brutta?Nej, men jag har klassisk musik. De tyngre, som Tjajkovskij. Metal är en känsla. Det öppnar upp, sliter sönder, sätter ihop allt som är. Men ibland när jag känner att jag vill lyssna på annat blir det klassiskt. Och ibland svävar jag ut en smula och spisar lite Devin Townsend och liknande konstig musik. Jag är inte så att jag vill visa alla hur öppensinnad jag är och sätter på Laleh. Eller, jag kan sätta på henne men inte hennes musik.”

Så talar en sann hårdrockare! Och ja, jag drömmer också om att någon gång få vara med i Record Collector någon dag. När jag fyller 40.

måndag 16 februari 2009

söndag 15 februari 2009

Skivtipset: Danko Jones – B-sides



Danko har blivit sämre och sämre för varje skivsläpp. För varje skiva har han gjort försök att bli lite mer och mer kommersiell och därmed har mycket av glöden också försvunnit. Det är tråkigt. Och någon gång hoppas jag att han möter på Rick Rubin över en bärs som säger åt Danko vad som egentligen är själen och glöden med bandet. Samtidigt är det förstås lite svårt att kräva att Danko alltid ska skriva låtar som handlar om hur han hånglar med en tjej i framsätet i en Cadillac samtidigt som tjejens kille ligger i bagageluckan.

Nu har Danko gjort klassikern att släppa en skiva som heter B-sides (Det har Kent också gjort, fast den skivan hette B-sidor 95-00) som innehåller just alla B- och sidospår som har hängt med på singlar och liknande genom åren. 27 låtar dessutom, det är en jäkla massa. Jag har långtifrån hört alla dessa men de jag har hört (som t ex The Rules, Never Again och Take Me Out On A Stretcher) krossar definitivt mycket av det bandet har skrivit på sistone. Mest nyfiken är jag på låten ”R.I.P. RFTC” som med allra största sannoliket är en hyllningslåt till ett av världens bästa rockband genom tiderna –
Rocket from The Crypt. Hursomhelst så är detta naturligtvis ett givet köp. Och min förhoppning är att bandet i och med denna platta tänker om lite och blir lite mer punkrock igen inför nästa platta.

Låtar:
1. The Rules
2. My Time Is Now
3. I Like To Ball
4. Never Again
5. My Problems (Are Your Problems Now
6. Starlicker
7. Woogie Boogie
8. Sugar High
9. Ice Cold Angel
10. Choose Me
11. Big Bed
12. Sold My Soul
13. Sex
14. Fucked Up
15. First Date (Edit)
16. Cheater
17. Pump It Up
18. The Big Holdout
19. You Ruin The Day
20. Hit Song
21. The Return Of Jackie And Judy
22. Make A Move
23. Drop Your Man
24. Thinking Of You
25. R.I.P. Rftc
26. Peacock Stomp
27. Take Me Out On A Stretcher



torsdag 12 februari 2009

Några ord om Foppas comeback


Jag åker den ca halvtimme långa resan med tunnelbanan mellan Sumpan hos Mange och Hägerstensåsen och är i ett stort glädjerus; x antal öl i kroppen, världens bästa episka cp-metal av bandet Burst i lurarna, svettig och med MODO-halsduken virat lite sådär härligt slarvigt runt halsen. Vid Zinkensdamm möter jag blicken med en DIF:are. Han sitter några säten bort med sitt lags halsduk virad runt sin halsduk och tittar mig i ögonen. Och jag gör detsamma. Vi sitter båda med ett djävulskt självförtroende eftersom båda våra lag har vunnit överlägset denna kväll och vi vet båda att våra lag ska mötas på lördag. Det är inget hat i blicken, det är bara ett konstaterande att det kommer att bli en ytterst intressant och livsviktig match på lördag. Sen går han av och jag går tillbaka till mitt rus som är blandat av glädje, pepp och alkohol.

Några timmar tidigare är det strax dags för nedsläpp i en av de mest intressanta elitseriematcher på länge. Förutsättningarna är följande:
- Det är åtta matcher kvar av Elitserien och alla poäng är livsviktiga, speciellt kvällens.
- Det är fullsatt i Swedbank Arena (och så kommer alla resterande hemmamatcher också vara, och säkerligen alla bortamatcher som MODO kommer att spela)
- 106 (!) journalister är på plats. Nytt elitserierekord?
- Alla hotellrum i hela Ö-vik med omnejd är fullbokade
- Fem NHL-klubbar är på plats
- Foppa, som allt detta egentligen handlar om, gör sin 200:e match i MODO.

Kraven på Foppa är alltså ofattbara egentligen.

Resultat:
MODO fullständigt kör över SAIK, vinner skotten med 48-16 och det är Skelleftes målvakt som är anledningen till att matchen inte slutar mer än 4-1 till MODO. Foppa själv inleder målskyttet med ett fantastiskt mål av absoluta världsklass och gör en väl godkänd insats – speciellt med tanke på omständigheterna.

Foppa börjar matchen lugnt och försiktigt. Det ser ut som att han är klart nervös ändå. Sen kommer målet. Målet är som sagt av internationell klass och jag, Mange och Lillen hoppar runt och kramar varandra i ett totalt glädjerus. I intervjun i första paus ger han sig själv dock inte ett godkänt betyg. Han hade tur som gjorde ett mål men i övrigt var det inte mycket som var bra menar han. Och han känner av foten. Det kändes lite oroväckande. Men sen gör han några av sina patenterade passningar. Han visar att han kommer att bli ytterst viktig för MODO i jakt om de åtråvärda poängen som är kvar att spela om. Som vanligt är det lika häpnadsväckande vilken enorm respekt motståndarna visade mot Foppa. Man såg bokstavligt talat hur motståndarlaget backade när Foppa hade pucken och han får lägga några grymma passningar framförallt i PP där hans medspelare borde ha gjort minst två mål till. Det var Foppa det.





Men sedan måste man snacka om Foppa-effekten i hela laget. Eller Foppa-boosten som kommentatorerna snackade om.

Förstakedjan med Susse och Norge var lika bra som vanligt och de visade än en gång att de utan tvekan är Elitseriens bästa kedja. Andrakedjan gjorde bra ifrån sig med en kämpande och majestätisk Svartvadet med Salle och hårdskjutande Ulmer vid sin sida. Där kommer vi också att kunna hämta mer i framtiden.

Men sen så kommer då tredjekedjan med Steen som center och Yetman och Foppa som ytterforwards. Här snackar vi alltså en tredje kugge som skapar stora orosmoment hos motståndarna. Och med Foppa som puckinnehavare kan verkligen vad som helst hända.

Bäst ikväll på många sätt var dock fjärdekedjan. Jag hade hoppats på att Rindell skulle våga att sätta finländarna Tuokko och Torkki tillsammans. Och det gjorde han. Och plötsligt, för första gången denna säsong, visade Tuokko varför han värvades till MODO. T.N.T. (som en på modoforumet så fyndigt döpte detta finländska par till) gjorde en perfekt match då de spelade extremt fysiskt och smällde på varje gång de fick chansen. Det var precis som att de peppade varandra att ge mer hela tiden. Ikväll var de Elitseriens jobbigaste kedja att möta. De bokstavligt talat körde över SAIK. Och det var inga fula grejer heller, bara hårt arbete med rena tunga tacklingar.


Sen var snyggjävla-Hasse Jonsson tillbaka på backen (och petade därmed Hedin – yes!) och gjorde ett mycket stabilt jobb och var peppad som fan själv.

Men bäst ikväll var dock egentligen lill-norsken. Han gjorde 1+2 och är en underbar och unik hockeyspelare. Irrationell och otroligt svår att stoppa trots att han bara är en tvärhand hög.

Japp, kort sagt gick Foppa-effekten genom alla spelare. Och det gäller att leva i nuet ibland. Och om sanningen ska fram så har jag inte sett MODO spelat såhär bra på mycket mycket länge. Det är absolut en av de bästa grundspelsmatcher jag någonsin sett. Visst spelar Foppas comeback in. Jag menar, att efter ett års frånvaro få gå in och sätta ett sådant mål är redan klassisk historia. Och precis som kommentatorerna och experterna snackade om så är MODO en kandidat till SM-guld med detta spel de hade ikväll. Men det är många matcher kvar och redan på lördag kan det se helt annorlunda ut. Jag hoppas dock och tror att MODO har hittat ett vinnande koncept. Komiskt nog så ligger MODO under slutspelsstrecket trots att de var ovanför innan matchen. Jävla Brynäs. Målskillnad kallas det. Det här visar hursomhelst att enormt mycket mer arbete krävs innan det är klart med slutspel.

Lite oroande är ju dock Foppas sätt att snacka i intervjuerna. Nä, det känns ju inte bra i foten och så vidare. Men samtidigt kan det mycket väl också vara en taktik från Foppas sida att hålla nere förväntningarna så att han själv kan hitta storformen på ett lite lugnare sätt (med Foppa-mått mätt).

Den långvariga thrillern fortsätter på lördag. Till dess.. Gonatt.

Victor "Nej..." Hedman

Något som majoriten av alla idrottare av olika slag gör (främst fotbollsspelare och hockeyspelare) är att, när de blir intervjuad, alltid börjar ett svar med "Nej" och sen fortsätter man. I det här fallet är det vår egen Victor Hedman som gör detta. Hur tydligt och hur roligt som helst! MODO!

söndag 8 februari 2009

Thåström

Jag har sagt det förut men jag säger det igen. I mitt tycke är Joakim Thåström den enda riktiga rockikon som vi har i detta land. Han har i över 30 år släppt musik och är lika aktuell nu som då. Och det är det som gör han så unik – att han fortfarande efter så lång tid kan vara så aktuell med sin musik. Det är möjligt att en viss Nicke Andersson kan komma upp i liknande nivå som herr Thåström men det kräver många år till på toppnivå för att det ska inträffa.

Jag och Linn har köpt biljett till hans kommande turné i mars. Det finns fortfarande biljetter till hans andra kväll på Cirkus söndag 15 mars (det är dit vi ska) och jag råder er alla att köpa biljett så fort som möjligt innan biljetterna tar slut till även denna konsert. Att uppleva Thåström live är en fantastisk upplevelse.

Men varför ska han ut på turné då? Jo, han ska släppa en skiva! Efter lite sidoäventyr med Sällskapet är han äntligen tillbaka med en ny soloskiva. Fredagen 13 mars släpps den. Ett ödesmättat datum. Och på tal om ödesmättat, titeln på kommande skivan är döpt till ”Kärlek är för dom”. Och omslaget är spännande. Jag är hur peppad som helst.

Skivomslaget till nya skivan



Thåström live från i somras (rockfoto.nu)

Jag utanför Thåströms barndomshem på Skebokvarnsvägen 209 i Högdalen.

Och till er som inte har blivit övertygad om att Joakim Thåström är Sveriges bästa och största artist genom tiderna så har jag slängt upp och sammanställt några Youtube-klipp. Titta på dessa och jag lovar er att ni ändrar uppfattning. Klippen är i kronologisk ordning, från Ebba Grön och framåt.

Ebba Grön – Staten och kapitalet. Live
Från dokumentärfilmen Ebba the Movie.


Musikvideo. Imperiet - Märk Hur Vår Skugga (1985)


Thåström - Alla vill till himlen. MusikvideoSingel från den första soloplattan Thåström från 1989.




Peace Love & Pitbulls – Caveman. Musikvideo.
Thåströms industriella period. Denna singel är från den tredje och sista plattan med Peace Love & Pitbulls, kort och gott döpt till 3. Släpptes 1997.




Thåström - En vacker död stad. Live.Grymt uppträdande från Sen kväll med Luuk 1999. Thåström är tillbaka med en ny soloplatta ” Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal” och detta är en av låtarna därifrån.


Thåström - Höghussång. Musikvideo.
Den mörka och tunga förstasingeln Högghussång från soloplattan Mannen som blev en gris från 2002. Denna skiva är betydligt mörkare och mer industriell än 1999 års ”Det är ni dom är dom konstiga…”

Thåström - Ingen Neråtsång. Live.Min absoluta favoritlåt av Thåström. Jag ryser varje gång jag hör denna låt. Och denna liveversion är makalös. Hela bandet spelar introt och sen står han kvar ensam med en gitarr och sjunger.


Thåström - Om black Jim. Musikvideo.
Från senaste soloplattan Skebokvarnsvägen 209. En av många berörande och nakna låtar från denna fantastiska skiva.

Sällskapet – Rum 212. Musikvideo.Joakim Thåström bildar ett band med Pelle Ossler och Niklas Hellberg och bjuder på en nedtonad och spöklik musikalisk resa.

Demotest av Killzone 2 och Resident Evil 5 samt kommande spel 2009

Det är kung att man kan tanka ner och testa demos av kommande spel. Och det är alltid lika intressant att se hur en demo kan nå upp till hypen och förväntningarna för ett spel. Eller inte alls göra det.

Resident Evil 5 är ju ett extremt hypat spel som kommer snart. Men efter att ha spelat demot så blev jag jäkligt besviken. Det känns omodernt och irriterande segt. Och bara en sådan detalj som att man inte kan röra sig och skjuta samtidigt är helt idiotiskt! Sen har det varit mycket skriverier om det kan vara skrämmande eller inte att skjuta svarta zombies i Afrika mitt på ljusa dagen när man dessutom har en kompanjon vid sin sida... Mitt svar på detta är nej och jag blev inte peppad överhuvudtaget vilket känns tråkigt. Men som sagt det är en demo med texten att det fortfarande är ett spel i utveckling så vem vet, slutprodukten kanske är riktigt bra ändå. Men jag är ytterst tveksam. Nä, det enda Resident Evil 5 ser ut att ha är världsrekord i biceps.


Men sen är det också kul att spela ett demo som gör att man blir ännu mer sugen på slutprodukten. Och det blev jag av Killzone 2-demot. Jag har spelat igenom det minst 5 ggr nu och jag vill ha mer! Nu! Tanka genast ner demot och smacka en kommentar vettja!

I övrigt gjorde jag snabbt en lista på kommande spel som (förhoppningsvis) ska släppas i år och som jag är mer eller mindre peppad på. Har jag missat något lir?

Resident Evil 5
Killzone 2
Silent Hill Homecoming
Final Fantasy XIII
God Of War III
Bioschock 2
Guitar hero: Metallica
Bionic Commando

lördag 7 februari 2009

tisdag 3 februari 2009

DM-final (med #21)

För 70:e året i rad spelas DM-finalen i ishockey i Ångermanland. I år möter MODO självaste KB65 och pga ett handicapsystem så får KB leda med 6-0 när matchen börjar (3-0 för varje division som skiljer lagen åt). Jaha? Hur jävla spännande är detta då? Ja hörredu, detta är nog den mest intressanta DM-finalen någonsin. Anledningar:

- Det är fullsatt! 700 pers i Bjästahallen.

- Mikael ”Mr Duracell, Micke P” Pettersson lirar i KB. En legend och man blir kär i honom varje gång han tar ett skär. F d MODO-spelaren Tommy Pettersson spelar också i KB.

- Svenskaspel.se ska sända matchen på nätet. Och då kan man undra varför de gör det. Jo…

- Foppa ska spela!

Till och med lilafärgade Pappa Fräddä lär engagera sig, och han lär hålla på the underdogs, Köpmanholmen-röv som han är.

Missa inte matchen imorgon kväll kl. 19!




Micke P


Foppa

måndag 2 februari 2009

Färnebio: Alien

Ikväll var det dags igen för en film hemma hos Färne och hans superprojektor. Sällskapet bestod av jag, Färne och Shake och valet föll på klassikern Alien i HD-upplösning. Detta är en film som jag alltid har rankat som en av de absolut bästa genom tiderna och efter att ha sett den på detta format kan jag bara bekräfta detta. Fy fan vilken bra film!

- Oförglömliga klassiska scener, detta är utan tvekan Ridley Scotts stora mästerverk.

- Manuset är otroligt välskrivet och trollbindande.

- Det är fascinerande hur mycket detaljer och arbete som har lagts ner på kulisserna. Och i HD såg man det verkligen.

- Specialeffekterna håller måttet än i dag, 30 år senare. Och det tuffaste är när magen spräcks och mitt i allt blod uppenbarar sig Alien-monstret för första gången.


- Karaktärerna är extremt trovärdiga och skådespeleriet är på absoluta topp.

- Och vilken klassisk tagline – “In space, no one can hear you scream."!

- Det bästa av allt är ju dock självklart The Alien själv - det mest fullkomliga monstret genom alla tider. Genom att inte visa hela monstret och istället bara visa delar av det och förlita sig på skuggor och inzoomningar är detta många många gånger mer skrämmande än hur det framställs i uppföljarna.
Som sagt, Alien är 30 år gammal och fortfarande en av de bästa filmerna genom tiderna. Såna här filmer görs helt enkelt inte längre.

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com