onsdag 1 april 2009

Metallica (+Machine head och The Sword) live på Globen 7 mars 2009

Det var dags att uppleva Metallica live för tolfte gången i mitt liv. Jag brukar alltid reagera på samma sätt timmarna innan jag ska se Metallica live. Jag blir nervös och har lite småångest och blir tystlåten. Metallica live i Sverige är alltid en enorm folkfest men för mig är det mer än så. Det är religion! Även om jag dock inte blir lika störd och berörd som jag brukade bli förr i tiden tänder jag alltid till extremt mycket när Metallica väl uppenbarar sig på en scen. Då släpps allt och man ger järnet i två timmar.

Väl på plats på Globen och nere på parkett får jag nästan en chock över hur nära man står scenen trots att jag ändå står längst bak på långsidan. Förutom att alla på ståplats har en möjlighet att komma väldigt långt fram ger denna scen alla chansen att se Metallica lika bra från alla olika vinklar. Att placera scenen mitt på golvet är helt enkelt ett genidrag.

Innan Metallica dock går upp på scenen var det två förband som hade fått äran att värma upp åt världens bästa band. Först ut var The Sword som måste betraktas som rookies i sammanhanget. I mörk och blå belysning inleder de att spela sin doom/stoner/old school-metal och det känns ganska tufft. Men sen inser jag snabbt att det enda man egentligen hör är ett muller. Det är extremt svårt att höra detaljer i låtarna och förutom det värdelösa ljudet känns ungtupparna alldeles för oerfarna för att ha någon chans att fylla ut den stora scenen. Jag går omkring lite för att jämföra (o)ljudet på olika ställen men man skulle lätt kunna sammanfatta ljudbilden som katastrofal och därmed blir också betyget på hela spelningen, tyvärr, detsamma.

Efter The Sword är det dags för Machine Head som är ett av mina absoluta favoritband. Kriz och jag tränger oss långt fram bland publiken (det är ju ändå Machine Head för helvete!) och vet inte riktigt vad vi ska vänta oss; kommer det att bli ett jävla ös eller kommer publiken stå stilla? Och ljudet måste väl vara bättre än när The Sword spelade? Tyvärr blev det bara negativa svar. Ljudet är fortfarande värdelöst och långt fram går det i stort sett inte att urskilja nånting. Låtarna försvinner bort helt enkelt. Jag backar längst bak och där är ljudet bättre men långt ifrån bra. Besviken och lite oroad för vad som komma skall springer jag och nervositetspissar och upplever Descend The Shades Of Night och Davidian från sittplats. Där är ljudet betydligt bättre än på ståplats men inte så bra som det bör vara på en Machine Head-konsert. Det är dock en njutelse av att uppleva Davidian live igen men samtidigt känns det väldigt konstigt att se hur obrydd ståplatspubliken är under denna låt. Robb Flynn ger järnet och svär på som vanligt i mellansnacket men hans ”Fuck yeah!” känns lite spelat. Detta band har upplevt betydligt bättre publik. Men nej, publiken är självklart inte här för att se förbanden. Samtidigt vet jag också att ljudet aldrig brukar vara särskilt bra för förbanden och att det kommer att bli betydligt bättre när Metallica går upp på scen. Men lite oroad är jag ty såhär dåligt har det aldrig varit förut.

Väl tillbaka hos de andra står jag lugnt stilla och lyssnar och tittar på soundcheck. När Ulrichs trumtech testar kaggen så låter det dock högt som fan och jag återfår lite förlorad pepp som jag tappat tidigare pga det risiga ljudet hos förbanden. Sedan dröjer det inte länge förrän jag, Kriz och Färne tar beslutet att vi måste ta oss längre fram. Vi tränger oss fram några meter, ungefär halvvägs till kravallstaketet, och avvaktar - av erfarenhet vet vi att när Metallica äntrar scenen så blir det ett helt annat tryck och då kan man plocka flera meters placering på några sekunder.

Osäkerheten kring ljudet är dock kvar och jag är tveksam om jag kommer att pressa mig långt fram eller om jag kommer att stå längre bak. Men plötsligt, utan förvarning, sätts The Ecstasy of Gold igång (tidigare har AC/DC-dängan It’s A Long Way To The Top… spelats innan introt men denna har ersatts med Saxons Heavy Metal Thunder vilket jag hade noll koll på) och adrenalinet maxas. Chocken blir också total när väl riffet till That Was Just Your Life sätts igång. Ljudet är dubbelt så högt och det låter också extremt mycket bättre än när förbanden spelade. Lasershowen under den första låten har jag spanat in många gånger på Youtube-klipp men väl på plats är det ändå hur chockerande mäktigt som helst. Samtidigt känns det konstigt att scenen ändå är relativt nedsläckt och James bara får en strålkastare på sig när han står vid micken. Men det är coolt. Och trycket i publiken är rätt hårt men jag, Färne och Kriz kämpar oss framåt under de första låtarna tills vi hamnar längst fram. Eller… Kriz står längst fram och tar stryk och jag och Färne står alldeles bakom honom.

Väl längst framme ser man hur bra som helst och det är nästan sjukt hur nära man hamnar när väl en Metallica-medlem ställer sig mitt emot och blänger ögonen på publiken och på mig, ungefär en meter ifrån. Metallica bemästrar denna typ av scen till fullo och står aldrig stilla utan rör sig från sida till sida och möter upp i mitten vid Lars då och då. Det blir aldrig tråkigt att titta på och när man spanar in Kirk några meter bort så kan Robert Trujillo plötsligt stå framför mig nerhukad och spela bas med fingrarna som en idiot. Jag har stått nära på Metallicakonserter och har stått längst fram några gånger men jag har ändå aldrig varit så nära Metallica-medlemmarna förut under en konsert. Underbart!

Där vi stod (i mitten fast lite åt höger tror jag) hade vi Kirks förstärkare riktade mot oss vilket gjorde att det var först och främst hans gitarr vi hörde. Visst är Kirk Hammett en slarver här och där men det är underbart att få Kirks solon högt som fan rakt in i örat. Han är också charmig att titta på och när han är lite otajt vänder han sig om för att titta på Lars och James för att komma in i rytmen igen. Sedan är Kirk den medlem som det faktiskt är tråkigast att titta på. Han går omkring och headbangar lite lätt på hans så karaktäristiska sätt. Men han är en jävel på att spela sologitarr och har blivit bättre på det än vad han var för några år sedan då han kunde slarva bort en del solon. Under ett s k doodle någon gång under konserten går han förbi rakt framför mig och när jag skriker ”KIIIIIIIRK!” vänder han sig mot mig och ger mig ett ”Yeah” och nickar. Det är sådant man lever för.

Det är dock Lars jag spanar in mest eftersom han sitter fast på samma position konserten igenom. Trumsetet snurrar dock runt under konsertens gång och under en större del av konserten får man njuta av Lasses lilla röv. Och när han gör sina klassiska utsprång fram till publiken fascineras man alltid vilken liten skit han egentligen är. Och jag älskar honom.

Robert Trujillo är ett monster att observera live och jag tycker att han passar mycket bättre på denna typ av scen i jämförelse med de vanliga utomhusscenerna. På sådana har han en förmåga att backa bakåt och försvinna lite grann. Detta kan han dock inte göra på denna scen eftersom publiken ser honom från alla håll (no place to hide!) vilket tvingar honom att ösa på mer. Och när han stannar framför en och spelar bas á la Cliff Burton-style så inser man vilken jävel till basist han verkligen är.

Men självfallet är det James som är mest sevärd live. Hans utstrålning och pondus är enorm och man verkligen ser hur han njuter när han får spela live. Sen gillar jag hans mohikanfrilla också. Den klär honom och får honom att se lite yngre ut.

Metallica byter ju som bekant numera ut flertalet låtar för varje spelning vilket gör att varje konsert faktiskt kan var väldigt unik (vilket argumenterar för varför man faktiskt vill se dem två kvällar i rad). Detta gör konserten också väldigt annorlunda eftersom publiken inte vet (förutom vissa klassiker) vilka låtar som kommer att spelas och alla hoppas just på sin personliga favorit. Att de byter låtar mellan varje spelning tvingar bandet själva också att vara taggade och vakna samtidigt som de älskar det. Jag har aldrig sett Metallica vara så glada och peppade tidigare. De har helt enkelt sjukt kul numera ute på turné och det är underbart att se detta.

Metallica live i Sverige är alltid speciellt. Jag har upplevt Metallica i sex olika länder och svenska Metallica-fans är helt enkelt bättre än andra. Allsången konserten igenom är ofta extrem och jag blir glad när jag ser en grabb i 14-årsåldern headbanga frenetiskt och vara i ett totalt lyckorus under hans första Metallica-konsert. Och när jag tittar upp på läktaren ser jag folk långt upp stå och headbanga. Det är en folkfest som sagt. Och jag blir rörd. Det är kärlek.

Metallicakonserter brukar vara en liten dimma och ibland kan det vara svårt att minnas hela konserten låt för låt. Speciellt med all svett, allt knuffande, headbangande, allt ljus och ljud. Men jag ska göra ett försök. Här kommer låtgenomgången!

1. THAT WAS JUST YOUR LIFE (3 likkistor av 5 möjliga!)
Det blir som vanligt en extrem chock när Metallica stiger upp på scenen och jag hinner egentligen inte uppleva så mycket av låten. Istället koncentrerar jag mig på att tränga mig långt fram, headbanga när jag står stilla för ögonblicket och att försöka få en skymt av någon av medlemmarna som är svåra att upptäcka när scenen fortfarande är ganska mörk och bara lyses upp av laserljus. Det är en bra låt och det är tufft och helt rätt att inleda med den men samtidigt så skulle t ex Creeping Death, Blackened, eller Battery totalt krossa detta som inledningslåt.

2. THE END OF THE LINE (3/5)
Hela ljusriggen tänds upp och jag har kommit så pass långt fram att jag kan börja koncentrera mig mer på bandet. Jag älskar låten men det är fortfarande lite för tidigt under konserten för att jag ska ha lugnat ned mig lite och verkligen kunna njuta.

3. HARVESTER OF SORROW (5/5)
Klassikern har aldrig låtit bättre i mina öron. Krossande tung och allsången är grym. Nu inser man på allvar att det är Metallica man tittar och lyssnar på. Likkistorna sänks ned mot scenen. Tufft!

4. NO REMORSE (4/5)Underbart att slänga in denna så tidigt och att de spelar den överhuvudtaget. En låt som visar spelglädjen hos bandet. Rob ställer sig på knä en meter framför och spelar med fingrarna fort som fan.

5. ONE (5/5)Klassikernas klassiker. Denna är alltid hur bra som helst live och så även denna gång. Explosionerna är borta och har ersatts med extremt mycket eld. Scenen brinner och under Lasses dubbelkagge-kulspruteparti sprutas eld upp som belyses i olika färger – hur snyggt som helst.

6. BROKEN, BEAT AND SCARRED (3/5)På förhand trodde jag denna skulle funka bäst live men kändes inte helt klockren ändå. Dock gillar jag att den blir mer punkig live än på skiva, mycket pga att Kirk och Rob tvingas köra mycket. ”We die hard!”

7. CYANIDE (4/5)Om jag måste välja är denna låt sämst på DM men live är den ett monster och fungerar oväntat bra. Folk klappar takt och sjunger med och jag headbangar.

8. SAD BUT TRUE (3/5)Totalt sönderspelad på skiva men live är den alltid en koloss. Dock så har jag märkligt nog knappt några minnesbilder av denna låt från denna konsert vilket därmed sänker betyget.

9. TURN THE PAGE (2/5)
En nödvändig temposänkare där jag passar på att dricka vatten. Kvällens tråkigaste stund. Jag blir inte berörd och det finns betydligt bättre låtval (Bleeding me, Fade To Black!).

10. ALL NIGHTMARE LONG (4/5)En mastig låt som de spelar bättre och bättre. Jag kommer mest ihåg Kirks underbart skärande solon. Låten känns hård och thrash som fan och jag står mest och headbangar.

11. THE DAY THAT NEVER COMES (4/5)Visst känns den som en lite sämre variant av One, speciellt när man upplever den bättre av de två några låtar tidigare. Men låten fungerar ändå mycket bra live och jag njuter av låtens mångsidighet och slutpartiets smittande spelglädje och jammkänsla.

12. MASTER OF PUPPETS (5/5)
Jag har upplevt Metallica-konserter där denna låt kastas bort lite grann mitt bland alla andra hitar. Ikväll är dock Master Of Puppets det totala monster och mästerverk låten alltid kommer att vara. Mer Metallica än såhär blir det inte. Jag befinner mig i total fanatism.

13. FIGHT FIRE WITH FIRE (5/5)Jag hade hoppats på denna och fick den! En minst sagt svettig låt, både till hastighet och sett till hur mycket eld som sprutar upp hur scenen. Jag är helt inne i min totala Metallica-pepp. Lars är gud.

14. NOTHING ELSE MATTERS (4/5)Allsången är som vanligt övermäktig. Jag passar på att dricka och lyssnar istället för att sjunga med och tittar runt och njuter på något sätt desto mer då.

15. ENTER SANDMAN (3/5)Jag drömmer om en konsert då Metallica vågar peka finger åt denna låt och inte spela den. Visst är den mäktig och allsången är total men en del av mig blir lite anti när jag ser Svenssonfansen ställa sig upp på sittplats med bärsen i högsta hugg och vråla. Jag är helt enkelt less på den.

EXTRANUMMER
16. HELPLESS (3/5)Allvaret är över och nu börjar partyt. Tufft coverval men majoriteten av publiken verkar inte riktigt kunna låten. Jag blir förbannad och skriker med i refrängen.

17. JUMP IN THE FIRE (3/5)
Fantastiskt kul att få höra denna låt live som egentligen är den sämsta från Kill ’em All och känns mer disco än rock. Men Metallica tycker det är roligt och jag också. Och Kirks slutsolo är en killer.

18. SEEK AND DESTROY (4/5)Ljuset tänds upp och svarta badbollar som det står Metallica på faller ner från taket och sen inleds denna avslutnings- och allsångsklassiker. Jag har varit småirriterad över att de har kört denna som avslutning så länge men denna kväll fungerar det hur bra som helst.


Bilder från rockfoto.nu tagna av Annika Berglund.


10 kommentarer:

  1. Ingen Stone cold crazy?

    Badbollar. Eh, Tufft.

    SvaraRadera
  2. fan bra skrivet erik. Jävliigt vad skönt att du är så totalt nörd att jag får chansen att återuppleva konserten igen! TACK!

    SvaraRadera
  3. Gillar "total fanatism" och "när han gör sina klassiska utsprång fram till publiken fascineras man alltid vilken liten skit han egentligen är. Och jag älskar honom".

    Made my day :)

    För att svara på frågan tidigare, jag har bett sambon välja mellan Lars, Kirk, Cliff och James. Hon valde Kirk. Men det var pest eller kolera. Däremot ska jag inom en snar framtid spela NEM för honom på gitarr. Den första han någonsin kommer höra mig spela på gitarr.

    SvaraRadera
  4. Tack för berömmet pojkar! Egentligen gör det ju inget om man missade denna konsert nu eftersom man kan uppleva den med mitt skriveri och Färnes bilder. Köng.

    Büster, din son kommer alltså att heta Kirk? I andranamn då eller?

    SvaraRadera
  5. Ja jävligt bra skrivet. Vet inte vem denna "Johan" är men att någon efterfrågar Stone Cold Crazy gillar jag skarpt. Å visst fan verkar det som att Metallica har roligare än någonsin. Märktes redan i Making of Death Magnetic dvd'n då de knappt var annat än glada miner å solsken (i jämförelse med typ Monster dvd'n)

    SvaraRadera
  6. Johan är min broder. Och Stone Cold Crazy är typ enda "Metallica-låten" som han gillar.

    SvaraRadera
  7. Harvester of Sorrow är min absoluta favoritlåt med metallica och jag håller med dig när du säger att den aldrig låtit bättre. Bara den låten i sig var värd hela entrépengen :)

    En gång till i Stockholm, tre gånger i Köpenhamn och om gud vill, en gång i New York :)

    SvaraRadera
  8. Det är med andra ord dags att Metallica toppar min lista över årets bästa livespelningar. :)

    SvaraRadera
  9. Men Papa Dread: Då har ju ju inte sett Liam entra Orange:a Scenen än, kanske kommer du då att ändra uppfattning om årets bästa livespelning... haha

    SvaraRadera
  10. Iof..
    Jag har ju inte sett NIN på Orangea scenen heller. :)

    SvaraRadera

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com