torsdag 30 april 2009

Satan...

Aftonbladet verkar ha startat upp ett samarbete med tv-bolaget VBS.tv och tanken verkar då vara att visa "exklusika dokumentärer" via Aftonbladet-TV-tekniken. Det första de koncentrerar sig på att visa behandlar den extrema metal-subgenren BLACK fuckin' metal och först och främst bandet Gorgoroth. Det är intressant, ty enda anledningen till att Aftonbladet sänder detta är ju givetvis för att oinsatta svenssons ska fasa över vilken hemskhet som finns i vårt grannland. Det är kung tycker jag. Men när man snackar bandet Gorgoroth och ex-sångaren Gaahl så finns det ett klassiskt klipp från dokumentären "Metal, A Headbanger's Journey" som man bara måste se. Om och om igen. It it the shit.

Här är artikeln:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article4951331.ab

Och här är klippet:

lördag 18 april 2009

Some Kind Of Monster - Machine Head-style

Inte nog med att Machine Head har en gitarrist som svimmar lite spontant då och då, som ni kanske vet har bandets två originalmedlemmar Robb Flynn och Adam Duce bråkat med varandra så till den milda grad att de kände sig tvingade att ta terapisessioner tillsammans för att snacka igenom de 17 år som de har spelat i band med varandra. Helt hundra verkar det inte vara men förhållandet är förbättrat. Läs en sjukt intressant intervju (som också har publicerats i Kerrang!) på News-delen på bandets hemsida:



torsdag 16 april 2009

MODO anställer Milo som huvudtränare + en målvaktstränare + Melinder tillbaka som rektor!


Det är sjukt spännande att vara MODOit just nu, det händer så extremt mycket! Miloslav Horava, den forna tjeckiska superbacken som spelade i MODO i början av 90-talet, har nu rekryterats som huvudtränare i MODO Hockey. Han har MODO-hjärta och har grymma kontakter nere i Tjeckien. Jag skulle inte förvåna mig om det blir klart med en spännande tjeck framöver. Det kommer också att bli klart med en andretränare snart, det ryktas om Garpenlöv. Exciting!

Dessutom har MODO anställt Tomas Bjuhr som målvaktstränare – hur bra och viktigt som helst!

Och till sist, Melinder är tillbaka där han har varit som viktigast. Nämligen som rektor på hockeygym och dessutom kommer han att jobba inom MODO:s organisation. Fråga MODOS kända 73:or vilken snubbe som har betytt mest för dom i sin utveckling som hockeyspelare och du får samma svar - Anders Melinder. Detta kommer också göra att hockeygymnasiet kan knyta till sig talanger från hela landet som vill få samma utbildning som exempelvis Foppa.

Som sagt, det är grymt spännande tider som MODOit just nu!

MODO HOCKEY!

onsdag 15 april 2009

Äntligen, Modo Hockey part II - Rawks tankegångar



MO’jävla’DO! Äntligen!

Att Rindell skulle få sparken var en självklarhet och det skedde relativt snabbt.

Men sedan har MODO-ledningen börjat snacka om Revansch 09/10 utan att riktigt dragit några slutsatser eller åtgärder över det som har hänt. Folket har legat på och mer eller mindre krävt VD:ns och Sportchefens avgång men när det har dragit ut på tiden så har jag blivit mer och mer tveksam till att det verkligen skulle hända.

Jag antar att Kent Forsberg och co har sagt sitt och med supportrarnas och hela bygdens missnöje som tryckte på så var det helt enkelt omöjligt att ha kvar Ecke och Jerry. Jag är förbannat glad att detta hände och nu kan man på allvar börja snacka om revansch.

Allt känns plötsligt extremt mycket mer positivt men det är en lång bit kvar att vandra. En ny tränare behövs fort som fan, ty MODO har varit utan en tränare i vadå två månader snart? Och sedan behöver vi säga upp lite kontrakt också. Bort med Snellman och co. Viktigaste punkten efter en ny tränare är dock en ny målvakt.

Imorgon FM ska MODO ha en presskonferens. Jag hoppas att de kan presentera lite nyförvärv då; jag hoppas på en kanadensare som tränare och tror att de offentliggör Bjurling som ny förstamålvakt.

Meriterna som den nya VD:n innehar känns helt klart imponerande men om jag har förstått det hela rätt så kommer det en ny riktig VD framöver.

Angående sportchefen så är jag lite tveksam till Freddan, men även han lär inte bli kvar på sin post i längden. Det som talar för honom är han har stått där nere i skiten och upplevt det hela. Dessutom ville ju Timrå ha honom som sportchef tidigare så helt borta kan han ju inte vara. Men dessutom kommer Freddan att få hjälp av Werner och co i det nya Sportutskottet och i hemlighet tror jag att NHL-veteranerna med Foppa i täten gör mycket.

Helt plötsligt blev Silly Season iaf jävligt mycket mer spännande! Vi har hittills gjort klart med två nyförvärv som inte direkt har någon WOW-känsla över sig. Jag tror att det blir något sådant framöver – om nu inte Färjestad eller LHC eller någon av de andra rövklubbarna viftar för mycket med tusenlapparna.

Men Nordin, att säga att du INTE varit en supporter ett tag pga vad som har hänt är ju skitsnack. Vänd på det istället. Du var en BESVIKEN supporter och har visat ditt missnöje helt enkelt. Och jag är helt övertygad om att anledningen till att det blir förändringar beror på oss supportrar.

Och på tal om oss fans. MODO har bytt namn på sin supporterklubb. Från MODO Support till... Lumberjacks! Jag var lite tveksam först men nu är det kung. Nu kan vi klä ut oss till skogshuggare med yxan i högsta hugg och vråla! På forumet diskuteras olika logo-förslag och jag gillar tanken att göra något liknande denna:





MODO Hockey 4 lifeaaah.

måndag 6 april 2009

Fylle-Salle

Jodå, det står i alla tidningar – Salle körde rattfull i lördags förmiddag med en promillehalt på 0.9 – gränsen för grov rattfylla går vid 1.0 så det är rätt allvarligt. Visst, alla kan göra misstag men om man super halva natten, som han måste ha gjort, så visst fan väntar man med att köra bil då? Inte fan går man upp på förmiddagen och kör. 0.9 känns som sagt ganska högt så han måste ju nästan ha känt att han inte ska köra. Sen har han faktiskt ett helt annat ansvar än en vanlig dödlig, det blir ju ytterst pinsamt för honom som en idrottsman att leva med detta i Ö-vik. Det talas ju t ex fortfarande om att MODO drack på torget när SM-guldet firades för två år sedan och många nykterist-freaks skriver att de inte vill gå på hockey pga detta. Så han lär ha lite ångest.

Jaja, inte bra av Salle men min förhoppning är dock att detta för något positivt med sig och att han tränar extra hårt nu under sommaren och är bättre än någonsin till hösten. Och han är fortfarande min favvo-MODOit!




söndag 5 april 2009

Metallica - Rock and Roll Hall of Fame




Jag gick och la mig nån gång efter sex imorse efter att ha suttit uppe hela natten och sett på Rock and Roll Hall of Fame. Fuse.tv hade lovat att man skulle kunna se galan direkt från deras hemsida men någon sådan möjlighet fanns inte. Istället lade en Metclub:are upp en stream som gjorde att Metallica-fans världen runt kunde följa galan direkt.

Galan var dock mycket mycket längre än vad jag trodde. Den började kl 3. Och sedan presenterades snubbar och bruttor som Jeff Beck , Little Anthony & the Imperials, Run-D.M.C, Bobby Womack, Wanda Jackson, Bill Black, DJ Fontana och Spooner Oldham. Det var faktiskt inte så tråkigt och ointressant som man kanske kan tänka sig. Istället fick jag lära mig en hel del och fick grym respekt för alla dessa artister och grupper. Men så var det alla dessa tal. Extreeeemt långa tal, hos varje en egentligen. Och reklamavbrott. Men men.. jag satt uppe och var peppad och käkade oliver och offrade nattsömnen. Under nattens gång fick jag också veta att det kommer att bli ett superjam med Metallica och Jeff Beck, Ronnie Wood, Flea, Jason, Joe Perry och… Jimmy Page. Fattar ni? Kung. Så jo, jag höll mig vaken. Men där vid sex-tiden var jag faktiskt hur jävla trött som helst. Och när jag hade glömt bort att även Jeff Beck skulle presenteras och hålla tacktal och jävelskap innan Metallica så tog jag beslutet att gå och lägga mig och se skiten när jag vaknar istället. Ett litet misslyckande javisst men jag hade en trevlig natt ändå.

Så det var så jag gjorde. När jag vaknade sprang jag upp till datorn och sökte upp klippen (som ni kan se nedan). Det var mäktigt och känslosamt måste jag säga. Metallicas tacktal är grymt sevärda och gripande och jag kämpade en hel del för att inte fälla för många tårar från min kind när Linn satt vid min sida. Men hon vet ju vilken Metallica-nörd jag är ändå så det var omöjligt att inte släppa fram känslorna.

Ray Burton, Cliffs farsa höll ett kort men fint tal. Där började det känslosamma för mig.

Jason var märkbart rörd och mycket stolt och jag har all respekt för denna snubbe. Det var så fint så fint.

Rob höll ett skickligt tal han med om än ett litet kortare. Men han tackade bra personer och det var kul att höra honom beskriva all musik som han fick uppleva som barn.

Kirk härnäst då och även om han ofta är en blygis har jag aldrig sett honom så nervös och överväldigad. Och det var mycket fint när han hyllade sin storebror som man även fick se gråtfärdig i bild.

Lars näst sist och vilken mästertalare han är. ”Oförberedd” och utan fusklapp höll han ett genialiskt tal som först och främst hyllade Metallicas fans (JAG!) och sin far. Det var gripande och klassiskt.

Och sist då James Hetfield som var bäst. Full av adrenalin och överpeppad börjar han att hylla sina idoler som Thin Lizzy, Judas och Maiden och försökte öppna dörren för att sådana akter ska väljas in framöver, det är ju faktiskt bara Sabbath och Metallica som tillhör den riktigt tunga eliten i Rock and Roll Hall Of Fame. Bäst var dock att han avslutar med att tacka sin radarpartner och kompanjon Lars Ulrich och gav honom en såndär riktig bamsekram. Det var hur stort som helst och jag blev hur berörd som helst.

Sedan var det dags för att spela. Två basister samtidigt märktes faktiskt. Inte bara visuellt utan även i soundet – Metallica har aldrig haft så mycket bäjjs i sitt sound. Det tyckte jag var roligt. Underbart att se Jason också och höra hans körstämma igen. Fuck!

Och så då ett tufft jam på slutet med en jäkla massa legender.

Detta var någonting helt unikt på många sätt men framförallt gör detta att Metallica för alltid kommer att vara en av de absolut största musikerna i världshistorien.

Ledordet är Familj. Metallica ser alla som har haft något med deras karriär att göra som sin stora familj och framförallt då, som sagt, sina fans. Detta kände man ikväll. En stor gigantisk kraft som inte går att stoppa.

Hail Metallica.





























lördag 4 april 2009

onsdag 1 april 2009

Dagens sämsta "aprilskämt" - Meshuggah ställer in?!



Utifrån den info som ges på Meshuggah.net så ser det ut som att Haake har fått ryggproblem och Meshuggah har ställt in hela Skandinavien-turnén. Läs själv på:http://www.meshuggah.net/news/


... Eller så är det bara ett väldigt osmakligt första april-skämt. Man vet aldrig men så taskigt får man inte bete sig.

Jaha, vad säger man om det då? Ja, det var extremt tråkigt, speciellt eftersom JAG KOMMER HEM TILL Ö-VIK TILL PÅSK! Men va fan, jag har sett dom nyligen så det gör inte lika mycket för mig som får er andra som har tänkt att gå på denna turné. Men de kommer nog tillbaka så snart som möjligt antar jag.


Hursomhelst, jag kommer hem till påsk och ser gärna att nån (Kriz, Nordin, Hugo, Joke?) vill umgås lite granna, förslagsvis över en bägare eller två. Vad säger ni om detta? Och ifall du undrar Kriz så åker jag direkt till Foppaland. Umeå är soo last year för mig.

Crack The Skye-news!

Medan Crack The Skye fortfarande växer kraftigt för mig har skivan sålt i 41 0000 exemplar första veckan i USA. Detta gjorde att skivan hamnade på 11:e plats på Billboardlistan. Det är fan jävligt bra!

Nedan är länken till ett klipp från när Mastodon spelade lite på skivbutiken Criminal Records i Atlanta. Det låter väl sådär, men det är som sagt i en skivbutik och en liten skitscen! Men det är fan ballt att Brann sjunger. Fan vad jag svär! Mastodon kräver dock svordomar - positiva sådana! Kuken i fittan.

http://thesilvertongueonline.com/?p=3535



Metallica (+Machine head och The Sword) live på Globen 7 mars 2009

Det var dags att uppleva Metallica live för tolfte gången i mitt liv. Jag brukar alltid reagera på samma sätt timmarna innan jag ska se Metallica live. Jag blir nervös och har lite småångest och blir tystlåten. Metallica live i Sverige är alltid en enorm folkfest men för mig är det mer än så. Det är religion! Även om jag dock inte blir lika störd och berörd som jag brukade bli förr i tiden tänder jag alltid till extremt mycket när Metallica väl uppenbarar sig på en scen. Då släpps allt och man ger järnet i två timmar.

Väl på plats på Globen och nere på parkett får jag nästan en chock över hur nära man står scenen trots att jag ändå står längst bak på långsidan. Förutom att alla på ståplats har en möjlighet att komma väldigt långt fram ger denna scen alla chansen att se Metallica lika bra från alla olika vinklar. Att placera scenen mitt på golvet är helt enkelt ett genidrag.

Innan Metallica dock går upp på scenen var det två förband som hade fått äran att värma upp åt världens bästa band. Först ut var The Sword som måste betraktas som rookies i sammanhanget. I mörk och blå belysning inleder de att spela sin doom/stoner/old school-metal och det känns ganska tufft. Men sen inser jag snabbt att det enda man egentligen hör är ett muller. Det är extremt svårt att höra detaljer i låtarna och förutom det värdelösa ljudet känns ungtupparna alldeles för oerfarna för att ha någon chans att fylla ut den stora scenen. Jag går omkring lite för att jämföra (o)ljudet på olika ställen men man skulle lätt kunna sammanfatta ljudbilden som katastrofal och därmed blir också betyget på hela spelningen, tyvärr, detsamma.

Efter The Sword är det dags för Machine Head som är ett av mina absoluta favoritband. Kriz och jag tränger oss långt fram bland publiken (det är ju ändå Machine Head för helvete!) och vet inte riktigt vad vi ska vänta oss; kommer det att bli ett jävla ös eller kommer publiken stå stilla? Och ljudet måste väl vara bättre än när The Sword spelade? Tyvärr blev det bara negativa svar. Ljudet är fortfarande värdelöst och långt fram går det i stort sett inte att urskilja nånting. Låtarna försvinner bort helt enkelt. Jag backar längst bak och där är ljudet bättre men långt ifrån bra. Besviken och lite oroad för vad som komma skall springer jag och nervositetspissar och upplever Descend The Shades Of Night och Davidian från sittplats. Där är ljudet betydligt bättre än på ståplats men inte så bra som det bör vara på en Machine Head-konsert. Det är dock en njutelse av att uppleva Davidian live igen men samtidigt känns det väldigt konstigt att se hur obrydd ståplatspubliken är under denna låt. Robb Flynn ger järnet och svär på som vanligt i mellansnacket men hans ”Fuck yeah!” känns lite spelat. Detta band har upplevt betydligt bättre publik. Men nej, publiken är självklart inte här för att se förbanden. Samtidigt vet jag också att ljudet aldrig brukar vara särskilt bra för förbanden och att det kommer att bli betydligt bättre när Metallica går upp på scen. Men lite oroad är jag ty såhär dåligt har det aldrig varit förut.

Väl tillbaka hos de andra står jag lugnt stilla och lyssnar och tittar på soundcheck. När Ulrichs trumtech testar kaggen så låter det dock högt som fan och jag återfår lite förlorad pepp som jag tappat tidigare pga det risiga ljudet hos förbanden. Sedan dröjer det inte länge förrän jag, Kriz och Färne tar beslutet att vi måste ta oss längre fram. Vi tränger oss fram några meter, ungefär halvvägs till kravallstaketet, och avvaktar - av erfarenhet vet vi att när Metallica äntrar scenen så blir det ett helt annat tryck och då kan man plocka flera meters placering på några sekunder.

Osäkerheten kring ljudet är dock kvar och jag är tveksam om jag kommer att pressa mig långt fram eller om jag kommer att stå längre bak. Men plötsligt, utan förvarning, sätts The Ecstasy of Gold igång (tidigare har AC/DC-dängan It’s A Long Way To The Top… spelats innan introt men denna har ersatts med Saxons Heavy Metal Thunder vilket jag hade noll koll på) och adrenalinet maxas. Chocken blir också total när väl riffet till That Was Just Your Life sätts igång. Ljudet är dubbelt så högt och det låter också extremt mycket bättre än när förbanden spelade. Lasershowen under den första låten har jag spanat in många gånger på Youtube-klipp men väl på plats är det ändå hur chockerande mäktigt som helst. Samtidigt känns det konstigt att scenen ändå är relativt nedsläckt och James bara får en strålkastare på sig när han står vid micken. Men det är coolt. Och trycket i publiken är rätt hårt men jag, Färne och Kriz kämpar oss framåt under de första låtarna tills vi hamnar längst fram. Eller… Kriz står längst fram och tar stryk och jag och Färne står alldeles bakom honom.

Väl längst framme ser man hur bra som helst och det är nästan sjukt hur nära man hamnar när väl en Metallica-medlem ställer sig mitt emot och blänger ögonen på publiken och på mig, ungefär en meter ifrån. Metallica bemästrar denna typ av scen till fullo och står aldrig stilla utan rör sig från sida till sida och möter upp i mitten vid Lars då och då. Det blir aldrig tråkigt att titta på och när man spanar in Kirk några meter bort så kan Robert Trujillo plötsligt stå framför mig nerhukad och spela bas med fingrarna som en idiot. Jag har stått nära på Metallicakonserter och har stått längst fram några gånger men jag har ändå aldrig varit så nära Metallica-medlemmarna förut under en konsert. Underbart!

Där vi stod (i mitten fast lite åt höger tror jag) hade vi Kirks förstärkare riktade mot oss vilket gjorde att det var först och främst hans gitarr vi hörde. Visst är Kirk Hammett en slarver här och där men det är underbart att få Kirks solon högt som fan rakt in i örat. Han är också charmig att titta på och när han är lite otajt vänder han sig om för att titta på Lars och James för att komma in i rytmen igen. Sedan är Kirk den medlem som det faktiskt är tråkigast att titta på. Han går omkring och headbangar lite lätt på hans så karaktäristiska sätt. Men han är en jävel på att spela sologitarr och har blivit bättre på det än vad han var för några år sedan då han kunde slarva bort en del solon. Under ett s k doodle någon gång under konserten går han förbi rakt framför mig och när jag skriker ”KIIIIIIIRK!” vänder han sig mot mig och ger mig ett ”Yeah” och nickar. Det är sådant man lever för.

Det är dock Lars jag spanar in mest eftersom han sitter fast på samma position konserten igenom. Trumsetet snurrar dock runt under konsertens gång och under en större del av konserten får man njuta av Lasses lilla röv. Och när han gör sina klassiska utsprång fram till publiken fascineras man alltid vilken liten skit han egentligen är. Och jag älskar honom.

Robert Trujillo är ett monster att observera live och jag tycker att han passar mycket bättre på denna typ av scen i jämförelse med de vanliga utomhusscenerna. På sådana har han en förmåga att backa bakåt och försvinna lite grann. Detta kan han dock inte göra på denna scen eftersom publiken ser honom från alla håll (no place to hide!) vilket tvingar honom att ösa på mer. Och när han stannar framför en och spelar bas á la Cliff Burton-style så inser man vilken jävel till basist han verkligen är.

Men självfallet är det James som är mest sevärd live. Hans utstrålning och pondus är enorm och man verkligen ser hur han njuter när han får spela live. Sen gillar jag hans mohikanfrilla också. Den klär honom och får honom att se lite yngre ut.

Metallica byter ju som bekant numera ut flertalet låtar för varje spelning vilket gör att varje konsert faktiskt kan var väldigt unik (vilket argumenterar för varför man faktiskt vill se dem två kvällar i rad). Detta gör konserten också väldigt annorlunda eftersom publiken inte vet (förutom vissa klassiker) vilka låtar som kommer att spelas och alla hoppas just på sin personliga favorit. Att de byter låtar mellan varje spelning tvingar bandet själva också att vara taggade och vakna samtidigt som de älskar det. Jag har aldrig sett Metallica vara så glada och peppade tidigare. De har helt enkelt sjukt kul numera ute på turné och det är underbart att se detta.

Metallica live i Sverige är alltid speciellt. Jag har upplevt Metallica i sex olika länder och svenska Metallica-fans är helt enkelt bättre än andra. Allsången konserten igenom är ofta extrem och jag blir glad när jag ser en grabb i 14-årsåldern headbanga frenetiskt och vara i ett totalt lyckorus under hans första Metallica-konsert. Och när jag tittar upp på läktaren ser jag folk långt upp stå och headbanga. Det är en folkfest som sagt. Och jag blir rörd. Det är kärlek.

Metallicakonserter brukar vara en liten dimma och ibland kan det vara svårt att minnas hela konserten låt för låt. Speciellt med all svett, allt knuffande, headbangande, allt ljus och ljud. Men jag ska göra ett försök. Här kommer låtgenomgången!

1. THAT WAS JUST YOUR LIFE (3 likkistor av 5 möjliga!)
Det blir som vanligt en extrem chock när Metallica stiger upp på scenen och jag hinner egentligen inte uppleva så mycket av låten. Istället koncentrerar jag mig på att tränga mig långt fram, headbanga när jag står stilla för ögonblicket och att försöka få en skymt av någon av medlemmarna som är svåra att upptäcka när scenen fortfarande är ganska mörk och bara lyses upp av laserljus. Det är en bra låt och det är tufft och helt rätt att inleda med den men samtidigt så skulle t ex Creeping Death, Blackened, eller Battery totalt krossa detta som inledningslåt.

2. THE END OF THE LINE (3/5)
Hela ljusriggen tänds upp och jag har kommit så pass långt fram att jag kan börja koncentrera mig mer på bandet. Jag älskar låten men det är fortfarande lite för tidigt under konserten för att jag ska ha lugnat ned mig lite och verkligen kunna njuta.

3. HARVESTER OF SORROW (5/5)
Klassikern har aldrig låtit bättre i mina öron. Krossande tung och allsången är grym. Nu inser man på allvar att det är Metallica man tittar och lyssnar på. Likkistorna sänks ned mot scenen. Tufft!

4. NO REMORSE (4/5)Underbart att slänga in denna så tidigt och att de spelar den överhuvudtaget. En låt som visar spelglädjen hos bandet. Rob ställer sig på knä en meter framför och spelar med fingrarna fort som fan.

5. ONE (5/5)Klassikernas klassiker. Denna är alltid hur bra som helst live och så även denna gång. Explosionerna är borta och har ersatts med extremt mycket eld. Scenen brinner och under Lasses dubbelkagge-kulspruteparti sprutas eld upp som belyses i olika färger – hur snyggt som helst.

6. BROKEN, BEAT AND SCARRED (3/5)På förhand trodde jag denna skulle funka bäst live men kändes inte helt klockren ändå. Dock gillar jag att den blir mer punkig live än på skiva, mycket pga att Kirk och Rob tvingas köra mycket. ”We die hard!”

7. CYANIDE (4/5)Om jag måste välja är denna låt sämst på DM men live är den ett monster och fungerar oväntat bra. Folk klappar takt och sjunger med och jag headbangar.

8. SAD BUT TRUE (3/5)Totalt sönderspelad på skiva men live är den alltid en koloss. Dock så har jag märkligt nog knappt några minnesbilder av denna låt från denna konsert vilket därmed sänker betyget.

9. TURN THE PAGE (2/5)
En nödvändig temposänkare där jag passar på att dricka vatten. Kvällens tråkigaste stund. Jag blir inte berörd och det finns betydligt bättre låtval (Bleeding me, Fade To Black!).

10. ALL NIGHTMARE LONG (4/5)En mastig låt som de spelar bättre och bättre. Jag kommer mest ihåg Kirks underbart skärande solon. Låten känns hård och thrash som fan och jag står mest och headbangar.

11. THE DAY THAT NEVER COMES (4/5)Visst känns den som en lite sämre variant av One, speciellt när man upplever den bättre av de två några låtar tidigare. Men låten fungerar ändå mycket bra live och jag njuter av låtens mångsidighet och slutpartiets smittande spelglädje och jammkänsla.

12. MASTER OF PUPPETS (5/5)
Jag har upplevt Metallica-konserter där denna låt kastas bort lite grann mitt bland alla andra hitar. Ikväll är dock Master Of Puppets det totala monster och mästerverk låten alltid kommer att vara. Mer Metallica än såhär blir det inte. Jag befinner mig i total fanatism.

13. FIGHT FIRE WITH FIRE (5/5)Jag hade hoppats på denna och fick den! En minst sagt svettig låt, både till hastighet och sett till hur mycket eld som sprutar upp hur scenen. Jag är helt inne i min totala Metallica-pepp. Lars är gud.

14. NOTHING ELSE MATTERS (4/5)Allsången är som vanligt övermäktig. Jag passar på att dricka och lyssnar istället för att sjunga med och tittar runt och njuter på något sätt desto mer då.

15. ENTER SANDMAN (3/5)Jag drömmer om en konsert då Metallica vågar peka finger åt denna låt och inte spela den. Visst är den mäktig och allsången är total men en del av mig blir lite anti när jag ser Svenssonfansen ställa sig upp på sittplats med bärsen i högsta hugg och vråla. Jag är helt enkelt less på den.

EXTRANUMMER
16. HELPLESS (3/5)Allvaret är över och nu börjar partyt. Tufft coverval men majoriteten av publiken verkar inte riktigt kunna låten. Jag blir förbannad och skriker med i refrängen.

17. JUMP IN THE FIRE (3/5)
Fantastiskt kul att få höra denna låt live som egentligen är den sämsta från Kill ’em All och känns mer disco än rock. Men Metallica tycker det är roligt och jag också. Och Kirks slutsolo är en killer.

18. SEEK AND DESTROY (4/5)Ljuset tänds upp och svarta badbollar som det står Metallica på faller ner från taket och sen inleds denna avslutnings- och allsångsklassiker. Jag har varit småirriterad över att de har kört denna som avslutning så länge men denna kväll fungerar det hur bra som helst.


Bilder från rockfoto.nu tagna av Annika Berglund.


Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com