söndag 5 april 2009

Metallica - Rock and Roll Hall of Fame




Jag gick och la mig nån gång efter sex imorse efter att ha suttit uppe hela natten och sett på Rock and Roll Hall of Fame. Fuse.tv hade lovat att man skulle kunna se galan direkt från deras hemsida men någon sådan möjlighet fanns inte. Istället lade en Metclub:are upp en stream som gjorde att Metallica-fans världen runt kunde följa galan direkt.

Galan var dock mycket mycket längre än vad jag trodde. Den började kl 3. Och sedan presenterades snubbar och bruttor som Jeff Beck , Little Anthony & the Imperials, Run-D.M.C, Bobby Womack, Wanda Jackson, Bill Black, DJ Fontana och Spooner Oldham. Det var faktiskt inte så tråkigt och ointressant som man kanske kan tänka sig. Istället fick jag lära mig en hel del och fick grym respekt för alla dessa artister och grupper. Men så var det alla dessa tal. Extreeeemt långa tal, hos varje en egentligen. Och reklamavbrott. Men men.. jag satt uppe och var peppad och käkade oliver och offrade nattsömnen. Under nattens gång fick jag också veta att det kommer att bli ett superjam med Metallica och Jeff Beck, Ronnie Wood, Flea, Jason, Joe Perry och… Jimmy Page. Fattar ni? Kung. Så jo, jag höll mig vaken. Men där vid sex-tiden var jag faktiskt hur jävla trött som helst. Och när jag hade glömt bort att även Jeff Beck skulle presenteras och hålla tacktal och jävelskap innan Metallica så tog jag beslutet att gå och lägga mig och se skiten när jag vaknar istället. Ett litet misslyckande javisst men jag hade en trevlig natt ändå.

Så det var så jag gjorde. När jag vaknade sprang jag upp till datorn och sökte upp klippen (som ni kan se nedan). Det var mäktigt och känslosamt måste jag säga. Metallicas tacktal är grymt sevärda och gripande och jag kämpade en hel del för att inte fälla för många tårar från min kind när Linn satt vid min sida. Men hon vet ju vilken Metallica-nörd jag är ändå så det var omöjligt att inte släppa fram känslorna.

Ray Burton, Cliffs farsa höll ett kort men fint tal. Där började det känslosamma för mig.

Jason var märkbart rörd och mycket stolt och jag har all respekt för denna snubbe. Det var så fint så fint.

Rob höll ett skickligt tal han med om än ett litet kortare. Men han tackade bra personer och det var kul att höra honom beskriva all musik som han fick uppleva som barn.

Kirk härnäst då och även om han ofta är en blygis har jag aldrig sett honom så nervös och överväldigad. Och det var mycket fint när han hyllade sin storebror som man även fick se gråtfärdig i bild.

Lars näst sist och vilken mästertalare han är. ”Oförberedd” och utan fusklapp höll han ett genialiskt tal som först och främst hyllade Metallicas fans (JAG!) och sin far. Det var gripande och klassiskt.

Och sist då James Hetfield som var bäst. Full av adrenalin och överpeppad börjar han att hylla sina idoler som Thin Lizzy, Judas och Maiden och försökte öppna dörren för att sådana akter ska väljas in framöver, det är ju faktiskt bara Sabbath och Metallica som tillhör den riktigt tunga eliten i Rock and Roll Hall Of Fame. Bäst var dock att han avslutar med att tacka sin radarpartner och kompanjon Lars Ulrich och gav honom en såndär riktig bamsekram. Det var hur stort som helst och jag blev hur berörd som helst.

Sedan var det dags för att spela. Två basister samtidigt märktes faktiskt. Inte bara visuellt utan även i soundet – Metallica har aldrig haft så mycket bäjjs i sitt sound. Det tyckte jag var roligt. Underbart att se Jason också och höra hans körstämma igen. Fuck!

Och så då ett tufft jam på slutet med en jäkla massa legender.

Detta var någonting helt unikt på många sätt men framförallt gör detta att Metallica för alltid kommer att vara en av de absolut största musikerna i världshistorien.

Ledordet är Familj. Metallica ser alla som har haft något med deras karriär att göra som sin stora familj och framförallt då, som sagt, sina fans. Detta kände man ikväll. En stor gigantisk kraft som inte går att stoppa.

Hail Metallica.





























6 kommentarer:

  1. Jag blev tårögd, speciellt när James tackade Lars och kramen. Fint att Lars tackade Torben också. Hoppas på att få se och höra Fleas tal, det sägs varit bra. Faktiskt.

    Helvete vad jag saknar Jason som basist och back-up sångare.

    SvaraRadera
  2. Jo jag har sökt efter Fleas tal men det har inte lagts upp ännu verkar det som. Jag har läst lite av talet och det är fett!

    Jo man saknar Jason på många sätt. Men nu är nu och då är då.

    SvaraRadera
  3. Talet finns ute nu. Mycket bra faktiskt, lite trist att han läste innantill. Men innehållet var bra och rörande. Kul se James reaktion när Flea pratade om Cliff.

    SvaraRadera
  4. Ja det är ett grymt tal. Jag har lagt upp det i inlägget nu!

    I övrigt kan ni kika på ett AFtonbladet-TV-reportage om dett event. Lyssna på tjejen som snackar och uttalar Heetfield och Borton. Man blri förbannad!
    http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article4837617.ab

    SvaraRadera
  5. Grym videointervju med Jason efter Hall of Fame, Jason är the shit:
    http://www.youtube.com/watch?v=ir-VAlzF8F0&feature=player_embedded

    SvaraRadera

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com