onsdag 9 september 2009

Sonisphere-festivalen 2009


Visst fanns det en jäkla massa grymma festivaler att välja på denna sommar. Det fanns t ex festivaler där Nine Inch Nails körde sin sista turné eller festivaler där Faith No More hade tuffa comeback-spelningar. Men för ett riktigt metalhead så fanns det egentligen bara ett alternativ, nämligen Sonisphere. Visst håller jag med om att Sonisphere inte är en äkta festival eftersom det bara pågår under en enda dag men om man tittar på vilka band som spelade så är det en krossande lineup. Jag var också lite anti denna festival i början men när det väl närmade sig och den stora möjligheten att dra ner uppenbarade sig så insåg jag att jag hade varit en idiot som hade tvekat först.

Med Nordin + fru i framsätet och jag, Kriz och Herr Jäger i baksätet började resan på fredag i Stockholm med destination Kalmar och Svenke Swooz. Där sov vi över en natt och sedan åkte hela sällskapet med förstärkning Svenke och Emma mot den lilla hålan Hultsfred. Vi åkte i tid (trodde vi) för att hinna se lite av The (International) Noise Conspiracy men när vi närmare oss byn var det en massiv bilkö (35 000+ pers som skulle dit samma tid) vilket gjorde att vi blev lite försenade. Detta gjorde egentligen inte så mycket och vi hann istället fram lagom till att Lamb Of God skulle gå på vid 14-tiden. Nedan följer i turordning en liten redogörelse för varje band som såg.

Lamb Of God
Trots den relativt tidiga timmen var det förvånansvärt mycket folk på plats på den extrastora klassiska Hawaii-scenen (döpt till Stage 1 på Sonisphere) för att se Lamb Of God. Jag hade inte väntat mig så mycket av detta band men de levererade helt klart. Randall Blythe är en frontfigur som för tankarna till en tanigare variant av Phil Anselmo och springer omkring och headbangar och hetsar publiken. De varierade och spelade låtar från hela deras bandkatalog och deras Pantera-metal skapade moshpits och därmed dammoln lite överallt. Tyvärr var ljudet mindre godkänt eftersom basen tog över mycket av ljudbilden men förutom detta måste jag säga att jag blev imponerad och är övertygad om att man får uppleva detta band fler gånger i framtiden. Tuffast i bandet är basisten John Campbell som ser ut att vara typ 60 bast i sitt gråa hår och skägg.

Meshuggah
De går ut på scenen, Mårten börjar spela inledningsriffet på kaoslåten Pravus, sedan räknar Haake in och kaoset sätts igång. Ljudet är perfekt från första början och det är sådär makalöst tajt och obeskrivligt som bara Meshuggah kan vara. Lamb Of God-sångaren dyker upp efter en låt (efter att på något sätt ha tagit sig från stage 1 till stage 2 ) och står på sidan och headbangar och visar djävulstecknet. Publiken försöker headbanga till takt och försöker se arga ut fast de är barnsligt förtjusta. Men efter 5 låtar är konserten slut och det blir snarare en liten aptitretare än ett riktigt gig. Efter att ha upplevt fjolårets bästa gig alla kategorier med detta band var jag ändå väldigt skeptiskt till att Meshuggah skulle funka på en sådan festival när det är ljust och publiken har ca ett halvt dussin band kvar att se. Och jag hade rätt, det hinner aldrig riktigt lyfta och dessutom spelar de inte Future Breed Machine. Herr Kidman är dock underhållande som vanligt med sin skeva humor och jämför publiken till en början med sin avlidne mormor sen två år tillbaka och menar att hon rör sig mer. Nä, Meshuggah upplevs bäst på riktiga gig där förutsättningarna är som bäst.

Mastodon
Jag och Kriz missar en stor del av inledningspåret Oblivion eftersom vi drack Jäger i Jägerisbaren men när vi väl var framme där vi ville vara (långt fram lite till vänster) börjar Mastodon spela The Wolf is Loose och dagens mest intensiva headbangande är därmed ett faktum. Crystal Skull avlöser och sedan brakar det loss på allvar med en av 2000-talets fetaste metal-låtar Blood and Thunder. Sedan går tempot ner och hela den mäktiga The Czar spelas från den senaste skivan. Regnet öser ner och allt känns så jävla coolt. Crack The Skye som avlöser blir lite tråkig och repetetiv och ett smartare val hade då varit att t ex köra smockan Mother Puncher. Men man kan ju inte få allt och detta är ju ändå bara en kortare festivalspelning. Troy Sanders är dock i högform, Brent är knas som vanligt och Bill är, speciellt i förhållande till de tre andra bandmedlemmarna, kanske världens tråkigaste gitarrist. Han har en snygg frilla dock. Brann Dailor bakom trummorna är dock lika underhållande att titta på som vanligt, hans smattrande i t ex The Wolf is Loose är grymt fascinerande. På slutet spelas suveräna Iron Tusk med en direkt övergång till kolossala (ja, det blir automatiskt såna där ord) March Of The Fire Ants. Klippet nedan visar just denna avslutning och då ser man också hur mycket regnet öser ner. Under konsertens gång kändes just detta extra mäktigt och storslaget men efteråt fanns det inget annat val än att köpa en ny t-shirt. Och ja, jag ställer frågan som alla andra ställer sig – när i helvete ska Mastodon sluta köra sina festival- och förbandsgig och åka ut på en egen turné!?








Machine Head
Machine Head kliver på efter Mastodon och festivalpubliken är blöta och genomsura och marken har blivit lerig och folk fryser osv. Jag och Kriz har hunnit byta t-shirt men peppen är väl lite sisådär. Detta märker dock Robb Flynn direkt och börjar från första inledningslåten Imperium hetsa publiken att headbanga och mosha och efter ett tag kommer publiken igång ordentligt, inklusive mig själv. Vi ser några låtar när vi står lite åt höger och där är tyvärr basen för dominerande men när vi flyttar mer åt den vänstra sidan blir ljudet betydligt bättre. Robb Flynn är extremt heltaggad spelningen igenom och slänger ut mängder av Absolut Vodka med Cola-groggar och peppar konstant igång publiken mer och mer. Machine Head har turnerat med sin The Blackening några år nu och det märks att de passar på att byta ut några låtar för att göra saker lite annorlunda. Låtvalen känns ovanligt fräscha och att få höra en gammal favorit som Struck A Nerve är underbart. Valet av att inleda med Imperium istället för den lite utdragna och inte alls lika klockrena Clenching The Fists Of Dissent är också smart och jag visste inte att låten Bulldozer kunde vara så tung. Machine Head imponerade oerhört mycket på mig och visade att de fortfarande är ett av de absolut bästa existerande metalbanden idag.




The Hives
The Hives inleder med att köra större delen av AC/DC-dängan For Those About To Rock (We Salute You) i PA:at innan de går upp på scenen. Det är kaxigt. De spelar inför en stor publik (det var inte så många timmar kvar till Metallica) men många står med armarna i kors och folk mumlar ”Jävla The Hives, vad gör dom här? Det här är en metalfestival för helvete!”. I vanliga fall behöver Howlin’ Pelle bara lyfta lite på lillfingret för att publiken ska vara med på noterna men här märktes det att de fick kämpa lite extra för att få med sig sin publik. Men efter några låtar spelar det ingen roll hur lite metal The Hives är eftersom deras rockshow helt enkelt är så snygg, underhållande och suverän. Det kändes också som att bandet verkligen njöt av att spela en sådan spelning där de inte är självklara. Howlin’ Pelle utnyttjar detta till fullo genom att bl a snacka om att Chris Dangerous hand är snabbare än fem genomsnittliga metaltrummisar och visar djävulstecknet under inräkningen till Two-Timing Touch and Broken Bones. Jag har lessnat på att höra hitarna från Veni Vidi Vicious och Tyrannosaurus Hives men under denna spelning kör de en massa nytt material från The Black & White Album som jag inte har hört live tidigare vilket gör spelningen otroligt fräsch. Men när monsterhiten Hate to Say I Told You So spelas är jag ändå hur såld som helst. Denna spelning bekräftade helt klart för mig att The Hives fortsätter att vara ett av Sveriges absolut bästa liveband.



Metallica
Metallica-konsert #13 för mig. Normalt sett köper man biljett ungefär ett halvår innan en Metallica-konsert vilket tvingar en att börja förbereda sig mentalt lika länge. I detta fall bestämde jag mig mindre än två veckor innan för att se denna spelning så egentligen såg jag detta som en ren bonus och kunde därför vara totalt avslappnad. Jag tror faktiskt att det var första gången jag t o m var lite full på en Metallica-konsert.

Det börjar dock vansinnigt bra och allt mitt lugn försvinner direkt. Av någon anledning hade jag fått för mig att de skulle inleda med Blackened men när jag hör introt till Battery blir jag galen. Battery är helt enkelt en bättre öppningslåt - bättre riff och mindre utrymme till avslappning. Metallica går ut och levererar direkt. Sedan Creeping Death direkt på det och jag dör. Bättre öppning har jag nog inte upplevt. Visst var det fett med Battery/Master Of Puppets på Roskilde 03 men detta var fetare. Fuel som tredjelåt funkar och elden och allsången gör denna låt bättre än vad den egentligen är. Fjärdelåten får mig också på fall, Of Wolf And Man spelas helt enkelt inte särskilt ofta och tyngden är enorm när den spelas live. Efter den kommer underbara Fade To Black. Där spelar Lars konstiga kaggar under slutpartiet men i övrigt är det briljant. Fem låtar in i spelningen är jag därmed helt slut och har ingen röst kvar och har ont i nacken av allt headbangande hela dagen. Helt slutkörd.



Jag tvingas därför slappna av lite och flyttar lite åt sidan (istället för att kämpa för att hålla mig kvar i mitten) där det inte är något tryck alls. Jag står istället och verkligen njuter och koncentrerar mig på Metallicas spelning och avnjuter följande låtar i ordning:
Broken, Beat And Scarred – det märks att Metallica gillar att spela denna.
Cyanide – DMs sämsta spår är också kvällens sämsta spår. För spretig.
Sad But True – Likt Globenspelningen så faller denna klassiker bort i minnet. Jag antar att man är less på den.
One – One är alltid bra, oftast bäst, men ikväll får den stryk av sin låtkusin…
All Nightmare Long – känns oväntat fräsch, mörk och spännande. Visst sitter den inte till 110 % men det gör också låten intressant.

Sen kommer då kvällens första riktiga oväntade överraskning - The Day That Never Comes. Nej, det är inte oväntat att de spelar den, men att den spelas så bra och tight och att James sång är fantastisk, gör att den känns betydligt bättre och fräschare än One denna natt. Metallica lägger helt enkelt ner med själ i denna låt.

I Globen var Master Of Puppets kanske den absoluta höjdpunkten men här kastas den tyvärr bort på något sätt, man tar den för givet och hinner inte reflektera hur bra och klassisk den egentligen är (skulle jag tvingas att ta med mig en låt på en öde ö så blir det MOP). Märkligt. Och tråkigt. Såhär i efterhand tror jag också att det är den långa dagen och tröttheten som gjorde att jag helt enkelt inte orkar engagera mig i låten som jag borde.

Men så kommer då chocken och kvällens absoluta höjdpunkt, ”introt” till Dyers Eve spelas och det tar några (fyra) sekunder för mig att fatta vad som händer. Jag blir totalpepp och börjar småmosha med folk i alla väderstreck och blir galen. Att få höra Dyers Eve live är en dröm som jag har haft länge men har samtidigt varit ytterst tveksam till att få uppleva låten live. I mina öron spelas låten i stort sett klanderfritt (nä, Lars spelar inte dubbeltrampet på verserna men det vet man) och att få höra James yttra den klassiska frasen (Dear mother, dear father) fem gånger om är så jävla mäktigt. Tack. Efter detta är jag så salig att det känns om att det inte spelar så stor roll längre vad de spelar. Här kunde jag ha gått hem och dött lycklig.

Innocence
Torn from me without your shelter
Barred reality
Im living blindly









Sedan vet man vad som väntar. Kirk är så söt när han ska köra sitt klumpiga plink plonk innan Nothing Else Matters men allsången under balladen är mäktig och jag sluter ögonen och böjer huvudet bakåt. Enter Sandman har jag svårt att verkligen engagera mig i och blir istället en sådan som fascineras över den imponerande pyron som används i denna låten. Dyers Eve är kvar i skallen.

Under extranumren får jag dock tillbaka energin när Last Caress och Hit the Lights spelas. Hit The lighs är the shit. Och så den obligatoriska avslutningen Seek and Destroy och då blir det familjefest av allting. Men det är fint.

Om det är något som jag ändå var lite orolig för inför konserten så var det James röst. Då och då under denna världsturné är hans röst allt annat än i högform men denna kväll sjöng James som den gud han är. Och denna lilla detalj gör skillnaden mellan en bra och en suverän Metallica-spelning. När James har fullt självförtroende så har hela bandet det. Det kändes också fantastiskt att få vara med och se Metallica i Hultsfred istället för Stockholm eller Göteborg.

Metallica spelar verkligen för flera generationer. Framför mig står en ung tjej, kanske 11-13 år, och bredvid hennes mamma. Lite senare under konserten, när jag och Kriz har flyttat lite på oss står det två snorungar i lågstadieåldern som spelar luftgitarr och sjunger med i all sång fast de inte kan ett enda ord på riktig engelska. Och till vänster om mig står en snubbe som jag uppskattar vara typ 55+.

Detta var hursomhelst en perfekt avslutning. Att Metallica spelar i Sverige tre gånger under ett och samma år är Metallica-Sverige egentligen inte värd. Jag hoppas faktiskt att det dröjer länge innan de kommer tillbaka nu så att man verkligen får upp det stora suget igen. Ja om nu inte The Big Four-paketet verkligen blir av nästa sommar. Men jag är tveksam.

Låtlistan:
Battery
Creeping death
Fuel
Of wolf and man
Fade to black
Broken, beat & scarred
Cyanide
Sad but true
One
All nightmare long
The day that never comes
Master of puppets
Dyers eve
Nothing else matters
Enter Sandman

EXTRANUMMER
Last caress
Hit the lights
Seek and destroy

Slutkommentarer

Trots att det var en endagsfestival så kändes det ovanligt mycket ”riktig” festival ändå. Detta berodde nog på två saker. Dels var ju platsen Hultsfred och det är svårt att inte få festivalkänsla på Sveriges mest klassiska festivalmark och dessutom regnade det, och på riktiga festivaler ska det ju regna. Lite grann åtminstone.

Bäst på festivalområdet var Jägerisbaren. Det var en isbar inne i en trailer där det var tio minusgrader och Jägerhots såldes av kaxiga holländska damer. De flesta av konsertbesökarna missade detta ställe totalt och det var det överlägset bästa och snabbaste sättet att få i sig sprit mellan spelningarna.

Sämst med festivalen och hela resan var dialekten. Småländska är fult. Nu känner jag ju några smålänningar så ta inte illa upp. Men den småländska som snackas i trakterna kring Kalmar och Hultsfred är ful. När småungar som ännu inte nått puberteten pratar som gamla gubbar blir jag irriterad.

Nej seriöst, sämst på festivalen var givetvis att Anthrax ställde in sin spelning. Jävligt synd men som det ser ut nu så verkar det som att John Bush kommer tillbaka till bandet och att man därmed får chansen att äntligen se bandet live.

Bilder från rockfoto.nu.

5 kommentarer:

  1. Den här ber du om Erik. Större upplägg får man leta efter. :)

    "Men för ett riktigt metalhead så fanns det egentligen bara ett alternativ, nämligen Sonisphere." Jag skulle väl snarare säga att en riktig metalskalle skulle valt BÅDE Sonisphere och en riktig festival. Sen skulle inte en riktigt metalskalle skippat riktiga festivaler i fyra raka år och framförallt inte vara rädd för en av de största rockfestivaler på planeten. :)

    Hade varit grymt att få uppleva Sonisphere men det blev helt enkelt för mycket. Line-uppen är riktigt riktigt fet (för att var en dag) fast jag får trösta mig med att jag faktiskt sett alla de där banden i år. Flera gånger dessutom, så det gör väl missen lite mindre svidande. Nu är det höst snart och det blir lite av ett upplopp mot årets slut. Ska skriva en liten lista om det snart.

    SvaraRadera
  2. Hahaha, jag valde att skriva sådär för att få EXAKT den där reaktionen från din sida!;) Jag gillar inte tyskar helt enkelt, det är därför jag inte åker på Formel 1-festivalen..

    Vart såg du Meshuggah och The Hives i år?

    Jag blir nyfiken på din lista...

    SvaraRadera
  3. Bra skrivet. Jag blev sugen på att lyssna på Mastodon. Vilket jag gjorde en liten stund på Spotify. En liten stund.

    F ö är har jag fortf Unforgiven i skallen. Men den finns ju inte på Spotify.

    SvaraRadera
  4. Hehe jo jag förstod att du ville provocera fram nått. Det är kung! :D Jag var faktiskt kent och missade Meshugga på Metaltown och The Hives gillar jag inte så det var ingen förlust. Kanske skönmålade mitt år lite för att försöka sätta dit dig lite hårdare : )

    Bra skriven recension i alla fall ! :)

    SvaraRadera
  5. Håller med om att isbaren was the shit!! Utan den hade minnet varit solklart och jag hade inte behövt vakna upp dagen efter för att undra vilka de 4 första Metallica låtarna var?!?! ..det är ju inget man vill. Tur att kameran halvt överlevde konserten och att jag ändå lyckats filma nästan hela skiten.

    SvaraRadera

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com