onsdag 30 december 2009

Rawk: 2009 års bästa skivor – de nominerade

Nedan är en lista på 42 skivor släppta i år som jag har lyssnat på så mycket så att de hamnar bland de nominerade för årets bästa skivor 2009.

34 av dessa skivor finns på Spotify och därför har jag gjort en playlist med en låt från varje av dessa skivor:
2009 års bästa skivor - låtar

Senare i januari får ni min topp 20-lista med argument för varje skiva, årets besvikelse, årets flopp och en massa mer.


Hur högt hamnar Dave Mustaines Megadeth på årsbästalistan?


De nominerade för 2009 års bästa skivor är:

Alice In Chains – Black Gives Way To Blue
Big Business – Mind The Drift
Bloody Panda - Summon
Candlemass – Death Magic Doom
Chris Cornell - Scream
Clutch – Strange Cousins From The West
Crucified Barbara – ‘Til Death Do Us Party
Crystal Caravan - Crystal Caravan
Deportees - Under the Pavement - The Beach
Dream Theater – Black Clouds & Silver Linings
Hardcore Superstar - Beg for it
Hot Leg – Red Light Fever
Isis – Wavering Radiant
Katatonia – Night Is The New Day
Kent - Röd
Kiss – Sonic Boom
Kongh – Shadows Of The Shapeless
Kylesa – Static Tensions
Lamb Of God – Wrath
Marilyn Manson – The High End of Low
Mastodon - Crack The Skye
Megadeth – Endgame
Muse – The Resistance
Mustasch – Mustasch
Nashville Pussy - From Hell to Texas
Nick Cave & Warren Ellis - The Road - Original Film Score
Paradise Lost – Faith Divides Us, Death Unites Us
Pelican – What We All Come To Need
Pearl Jam – Backspacer
Porcupine Tree – The Incident
Raised Fist – Veil Of Ignorance
Shrinebuilder - Shrinebuilder
Slayer – World Painted Blood
Sunn O))) - Monoliths And Dimensions
Switchblade – Switchblade
Thåström – Kärlek Är För Dom
The Dead Weather – Horehound
The Generals – Stand Up Straight
The Mars Volta – Octahedron
Them Crooked Vultures – Them Crooked Vultures
Totalt Jävla Mörker – Söndra & Härska
Wolfmother – Cosmic Egg




Hamnar ungtupparna i Kongh på topp-20?

onsdag 23 december 2009

söndag 20 december 2009

Neurosis live på Debaser Medis 1 Juli 2009



Jag sitter hemma hos mor och far och har inte så mycket annat för mig än att lyssna på musik och begrunda året som varit. Jag hittar en i stort sett färdigskriven recension från Neurosis-konserten i somras och inser att detta har jag helt enkelt glömt att lägga upp. Illa! Men här kommer den…

Neurosis live. Jag fick äran att uppleva detta sommaren 2007 och det är fortfarande det tyngsta jag har upplevt i livesammanhang. Med tanke på detta så var jag ändå lite mer mentalt förberedd denna andra gång, två år senare, i samma lokal.

Att beskriva hur det är att uppleva Neurosis live blir nästan löjligt eftersom man försöker ta till alla stora ord som finns. Såhär skriver t ex Aftonbladet-Kling:
” Snarare om ett gitarrljud som ljuder tjockare än tre överstyrda Rickenbackerbasar. Om en tonkonst som så effektivt möblerar om bland inälvorna att ändtarmen efter bara några få ackord kopplas till magsäcken och tjocktarmen utan att man ens märker det byter plats med livremmen.”

Ja det blir lite löjligt. Men samtidigt är det något sådant som behövs för att folk ska fatta att det verkligen är så unikt och så kolossalt bra.

Och eftersom jag vet just hur bra detta är blir jag förbannad över att jag inte får med mig någon polare, det skylls på ”lite seg” och ”tvättstugan” och all jävla pop man kan tänka sig. Men jag trivs alldeles utmärkt på plats ändå. Eftersom Neurosis vägrar att ha på luftkonditioneringen blir det varmt som i helvetet i lokalen och jag dricker ett flertal öl för att överhuvudtaget överleva innan konserten. Jag står också och snackar med några personer om den förra spelningen och blicken hos alla jag tittar på vittnar tydligt om hur peppade de är.

Den överladdade inledningen är makalös. At The End Of The Road kan tyckas vara ett egendomligt låtval att börja men med den hotfulla filmen som projiceras på väggen bakom scenen sätter de stämningen direkt och man hamnar i ondskans boning direkt.

Här är filmen som projiceras under At The End Of the Road. Fascinerade och mörkt som sagt:






Pondusen hos bandmedlemmarna sätter också stämningen. Jag har fått höra i efterhand att innan konserten stod de i en ring och spänner blicken i varandra och säger inte ett ord. Och sedan går de upp på scenen och menar allvar med varenda ton som spelas. Och det blir 100 % trovärdigt.

Scott Kelly ser dock argare ut än argast. Han har en Jersey-tröja på sig som sitter lite för tajt över hans mage som blir större och större för varje år. Sedan ser han ut att svettas bort 10 liter vätska under konsertens gång och jag funderar på om han kommer att klara av detta. En dryg snubbe i publiken står och gör tecken åt Scott under ett parti; dubbla djävulstecken, fågeln med händerna, försöker köra arga leken osv. Kelly står helt paralyserad och stirrar honom i ögonen och jag tänker att Kelly kommer att ge honom en smäll (jag läste att under den tidigare Malmö-spelningen blev han irriterad på en kille och slog undan händerna på honom) men killen i publiken fattar vinken och ger sig tillslut.

Några få personer försöker några gånger att klappa i takt men lägger ner när de får arga blickar från oss andra. Det är också omöjligt att ge Neurosis några applåder under konsertens gång pga det höga noise som spelas mellan låtarna. Eftersom det aldrig blir riktigt tyst förrän konserten är riktigt slut så blir det ett jäkla vrålande och applåderande då i stället.



Från första låt och framåt så lyckas konserten hålla samma spänning genom extrem tyngd och välplacerade lugna partier. Låtmaterialet är först och främst hämtat från den senaste skivan och de senaste skivsläppen. Låtarna Given To The Rising och No River To Take Me Home utgör några av de vassaste höjdpunkterna.

Men när man tror att man känner sig trygg kommer avslutningen. Förra spelningen avslutade de med The Doorway men nu valde de att framföra den hamrande och överjävligt tunga Through Silver In Blood och lägger samtidigt i en högre argare växel som jag inte trodde de hade. Kelly skallar micken igen och det är bara så sjukt bra. På skärmen i bakgrunden står liemannen och svingar sin lie konstant medan eld brinner. Känslan var som att man stod i helvetet. Alla i publiken står i trans och rör sig på olika sätt och när Kelly och Von Till som avslutning joinar på trummorna är det så nära perfektion man kan komma.

Through Silver in blood på Roadburn Festival några månader tidigare. Visar helt enkelt varför detta är metal som står över annan metal:





Var det lika bra som förra gången? Nä, då var jag som sagt inte mentalt förberedd och blev i det närmast chockad. Men det var ändå helt djävulskt jävla bra denna gång.

Där försökte jag beskriva en Neurosis-konsert. Men jag tycket den här personen som har kommenterat ett Neurosis-klipp på YouTube beskriver det bäst:
”A Neurosis live gig is not a concert. It's a magic ritual.”

lördag 19 december 2009

Årtiondets bästa MODO-lag


Det första årtiondet på den här sidan 2000-talet närmar sig sjukt nog sitt slut. Tio år har gått på detta Millennium och detta innebär givetvis att man kan göra en massa olika listor á la ”Årtiondets bästa…”. Detta går att applicera på allt möjligt såsom skivor, spel, fester, konserter, mammor osv.

Jag tänkte dock börja med något som jag kallar ”Årtiondets bästa MODO-lag”, dvs de mest framstående MODO-spelarna på 00-talet (jag blev inspirerad listan på årtiondets bästa NHL-spelare där Foppa och Mackan var med). Det handlar alltså om att plocka ut spelare som på olika sätt har varit mest framgångsrika och betydande för Sveriges bästa hockeyklubb här på 2000-talet.

Uppsättningen är följande:

- 2 målvakter
- 6 backar
- 12 forwards

Detta går givetvis även att applicera på andra klubbar och därför ser jag gärna att Fredde kontrar med Färjestads bästa 00-lag och kanske kan en fd kollega smacka Lövens bästa lag som kommentar?

Fast mest logiskt är väl att ni kommenterar min trupp genom att lägga upp er version av detta MODO-lag.

Trevlig läsning!

Årtiondets bästa MODO-lag (2000-2009):

MÅLVAKTER:
Karol Krizan
Tobias Lundström

BACKAR:
Mattias Timander
Per Hållberg
Tobias Enström
Hans Jonsson
Victor Hedman
Pierre Hedin

FORWARDS:
Peter Forsberg
Markus Näslund
Magnus Wernblom
Anders Söderberg
Mattias Weinhandl
Andreas Salomonsson
Per Svartvadet
Niklas Sundström
Mats Zuccarello Aasen
Per-Åge Skröder
Henrik Sedin
Daniel Sedin

tisdag 15 december 2009

The Big Four IV = Verklighet!

Kommer ni ihåg den här följetongen om the big four:

http://www.smackebonk.se/2009/09/big-four-metallica-slayer-megadeth.html


http://www.smackebonk.se/2009/09/big-four-part-ii.html


http://www.smackebonk.se/2009/10/big-four-part-iii-kirk-e-bog.html



Detta kommer nu att ske, på riktigt, till sommaren, i Europa, 2010!

Än så länge är det följande datum och spelningar som är klara:
16 Juni, Warszawa, Polen – Sonisphere
19 Juni, Prag, Tjeckien – Sonisphere

Mer info här:
http://www.metallica.com/index.asp?1=1&item=602847



Citat från alla fyra banden:

Lars: "...what a mindfuck! Bring it on!"
Kerry: “It's about fucking time..."
Dave: "This is a "once-in-a-lifetime" opportunity for Heavy Metal "Fans""
Scott: "...not only will we live up to the expectations, we will shatter them!!

Det här är så jävla coolt så det finns inte. Och det är verkligen dags för en ny Wasteresa! VAD SÄGER NI!?


söndag 13 december 2009

För att lyckas i NHL krävs det en MODOit!

Vad har Tony Mårtensson, Johan Davidsson och Jörgen Jönsson gemensamt? Jo, de är eller har varit giganter i Elitserien men de har också alla tre floppat i NHL. De har kämpat någon säsong och fått kämpa i AHL och sedan har de lipat och längtat efter mamma. Och flyttat hem. Lyckas man inte i NHL, där de bästa möter de bästa, så kan aldrig någon av dessa herrar nämnas bland Sveriges bästa genom tiderna. Det finns fler exempel på etablerade namn i Elitserien som också har haft en patetisk karriär ”over there” men ovan nämnda trio tycker jag är tre ytterst bra exempel.

En säsong som denna på hemmaplan där Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna och Sveriges bästa sniper genom tiderna gör comeback i sitt hjärtas klubb och spelar gratis kan det vara lätt att missa vad som händer i NHL. Det har alltid snackats om MODOs 70-talister men i dagsläget är det MODOs 80-talister (och en 90-talist!) som är suveräna i världens bästa hockeyliga:

3. Victor Hedman. Född 90 (två veckor ifrån att vara 91:a) och tog en plats direkt i Tampa Bay Lightning där han med sina två meter och 100+ kg får mest speltid och är en av lagets absolut bästa backar. Han kommer att bli en av våra största backar genom tiderna. Synd att Tampa inte låter honom spela JVM.

2. Tobias Enström. Tog SM-guld med MODO 2007 och är sedan backkung i Atlanta. I dagsläget är han poängbäst bland de svenska backarna i NHL och blir bättre och bättre för varje säsong.

1. Henrik Sedin (Daniel Sedin). Visst är det svårt att nämna den ena utan att nämnda den andra. I normala fall gör de nästan exakt lika många poäng men när brorsan Daniel har varit skadad så har Henrik visat att han är hur bra som helst även på egen hand. Henrik innehar just nu tredjeplatsen i NHLs poängliga och det är bara fyra poäng upp till förstaplatsen som innehas av Joe Thornton. Visst, det är en lång lång säsong men just nu är Henrik Sveriges överlägset bästa spelare och en av världens bästa. Under sig på listan har han spelare som Sidney Crosby och Alexander Ovechkin – det säger fan allt om hur bra han är. Och när han har Daniel vid sin sida igen och de får båda vara skadefria så finns det faktiskt chans att Henrik lyckas vinna poängligan. Hur vanligt är det att en svensk vinner poängligan i NHL? Det har hänt en gång förut, av en viss Peter Forsberg 2003.

torsdag 10 december 2009

Playing with Fire, The Highest Highs and Lowest Lows of Theo Fleury


167 cm långa hockeyspelaren Theo Fleury var en sanslös spelare. Det fanns dock mörka hemligheter som spökade och han har nu släppt en självbiografi som lär vara grymt läsvärd. Inte minst pga detta innehåll om Foppa som Expressens Magnus Nyström citerar direkt från boken i sin blogg:

Peter Forsberg var lagets Gud. En udda fågel, men en väldigt bra spelare. Européer är ibland lite timida, men den här grabben var väldigt tuff. Han hade sanslös talang. Han kunde passa pucken och styra power play som ingen annan jag sett i sporten. Peter var lite av en rockstjärna. Tjejerna älskade honom. Han hade det där snåriga skägget och rufsiga håret och den härliga svenska accenten. Han var kul att spela med och en supertrevlig kille.”

tisdag 8 december 2009

Jägern + MODO = Vinst

Det har varit en sjukt jobbig säsong så här långt. För att hitta lösningen har jag provat att dricka olika typer av öl inför varje match och min tanke har varit att så länge vi vinner så kör vi med samma öl. Detta har dock gått dåligt eftersom jag har tvingats att byta öl varje match.

Nu har jag dock insett vad man ska dricka för att det inte ska bli en förlust. Jag drack det när jag var i Gävle, jag drack det uppe i Ö-vik i Röglematchen, jag drack det på Hovet i torsdags och jag drack det hos Mange i hockeynästet Sumpan ikväll; Jägern såklart! Visst är det kanske illa att dela på en jäger och dricka öl på en tisdagkväll men vad gör man inte för sitt kära lag?

Hädanefter blir det den mångkryddade spritdrykten på varje MODO-match och det ska till fler än en förlust i rad för att jag ska få för mig att det inte är den sanna MODO-vinstdrycken.


Nöjd och härligt småskäggig Näslund efter kvällens vinst mot HV

RIP Dimebag



Idag hyllar vi och tänker på Dimebag Darrell som blev ihjälskjuten på scen 8 december 2004 Columbus, Ohio när han uppträdde med sitt band Damageplan. Det är lika sjukt och ofattbart nu som det var då. Självklart är han mest känd för att ha spelat gura i världens näst bästa band genom tiderna, PANTERA.

Därför passar denna skiva alldeles utmärkt att lyssna på just nu:
http://open.spotify.com/album/1qQO14fI1o1smRE6WdDMAi

Meshuggah - Alive



Meshuggah släpper äntligen en live-DVD+CD! Jag brukar sälla höja ögonbrynet när band släpper live-grejer men i detta fall höjer jag min penis. Meshuggah FFS!

Tacklisting:


CD:

01. Perpetual Black Second (Tokyo)
02. Electric Red
03. Rational Gaze
04. Pravus
05. Lethargica
06. Combustion
07. Straws Pulled At Random
08. New Millenium Cyanide Christ
09. Stengah
10. The Mouth Licking What You've Bled
11. Humiliative
12. Bleed

DVD:

01. Begin
02. Perpetual Black Second (Tokyo)
03. Twenty Two Hours
04. Pravus (Tokyo)
05. Dissemination
06. Bleed (NYC)
07. Ritual
08. New Millenium Cyanide Christ (Montreal)
09. Cleanse
10. Stengah (Montreal)
11. The Mouth Licking What You've Bled (Montreal)
12. Machine
13. Electric Red (Tokyo)
14. Solidarius
15. Rational Gaze (Tokyo)
16. Moment
17. Lethargica (Toronto)
18. Communicate
19. Combustion (Toronto)
20. Humiliative (Montreal)
21. Infinitum
22. Straws Pulled At Random (Toronto)
23. End

Bonus:

01. "Bleed" Music Video
02. The Making Of "Bleed"
03. Micha Guitar Tour
04. Tomas Drum Tour

Efter att ha spanat in denna låtlista är ju självklart frågan: Vart i h-e är Future Breed Machine?! Men man kan ju inte få allt...
Jag passade på att göra en Spotifyplaylist utifrån CD-delen av detta live-släpp så att ni har något att rocka till så länge:
Hursomhelst - releasedatum är 5 februari 2010.

söndag 6 december 2009

Paradise Lost live på Debaser Medis 25 november 2009



För andra gången i november månad (Isis) fick jag chansen att se ett av mina favoritband live för första gången. Paradise Lost började jag lyssna på med 93 års skivsläpp Icon och har följt bandet sen dess. Och har du av någon anledning missat detta eminenta band så läs detta:
http://www.smackebonk.se/2009/05/paradise-lost-m.html


Förutsättningarna för att detta skulle bli en gyllene konsertupplevelse var dock inte de bästa eftersom jag hade haft feber i några dagar och febern hade precis börjat släppa. Och när jag väl var på Medis blev jag varm som fan om pannan och lite småyr så jag köpte en Sprite och höll isbitarna mot pannan för att hålla mig skärpt.

För att det skulle bli så spännande som möjligt hade jag bestämt mig för att inte läsa någon recension eller ta reda på vad de spelat för låtar tidigare under turnén.

Spelningen inleds med ett snyggt episkt intro men sen får jag en liten chock när bandet går upp på scenen och Greg Mackintosh inte (!) uppenbarar sig. Efter att ha läst på i efterhand har han tvingats avbryta turnén eftersom hans far är allvarligt sjuk och istället har en snubbe vid namn Milly Evans, Paradise Losts gitarrtekniker, ersatt Greg. Tråkigt, men sådant som händer. Greg är dock den som skriver all musik i bandet så det skulle vara lite som att Metallica uppträder utan James Hetfield. Ungefär.

Bandet inleder med tunga och suveräna The Rise Of Denial från senaste skivan men tyvärr får jag ingen wow-känsla vilket till 99 % beror på det bedrövliga ljudet. Trots att jag står i mitten några meter framför mixerbordet (där det bör vara bäst ljud) så är det trummorna som dominerar och dränker det mesta av de andra instrumenten. Sångaren Nick Holmes sjunger på men de höga tonerna försvinner nästan helt i mixen. Jävligt tråkigt måste jag säga. Det tar också 4-5 låtar in i spelningen innan de lyckas rätta till ljudet (vilket är alldeles för länge!). Lagom till klassikern As I Die är dock ljudet mycket bättre. Innan dess hinner de bl a med en förvånansvärt blek version av Erased som inte alls funkar (vilket som sagt beror mycket på ljudet).

Nick Holmes är känd för att inte vara en särskilt storslagen frontman och koncentrerar sig mest på att stå stilla och sjunga. Mellan vissa låtar levererar han dock lite torr brittisk humor i form av repliker som ”Ey, what are you laughing at?” och ”I can see there are a lot of guys here tonight…”. Dock så uppmanar han publiken att handklappa i princip varje låt vilket känns helt fel. Handklapp och Paradise Lost hör helt enkelt INTE ihop!

Efter den trevande inledningen så växer dock konserten sakta men säkert. Jag blir överlycklig över att de kör Enchantment (öppningsspåret från "Draconian Times") som verkligen är en av mina absoluta favoritlåtar med Paradise Lost. Därefter följer Frailty som oväntat nog är tyngst denna afton där nya trummisen Adran Erlandsson briljerar totalt. Svensken Adrian gör för övrigt ett fläckfritt jobb konserten igenom.

Två andra favoritlåtar, One Second och Requiem, hinner också spelas innan det är dags för extranummer. Extranumret inleds med titelspåret från senaste plattan, ”Faith Divieds Us - Death Unites Us”, och funkar finfint. Dock så tycker jag att det finns bättre äldre låtar att spela än nästa låtval, The Last Time. Konserten avslutas med hiten Say Just Words och det blir bra allsång och en del av publiken börjar hoppa. Det kändes lite konstigt att avsluta konserten med en sådan, i sammanhanget, popdänga.

Jag blev besviken över att de inte framförde någon av låtarna Embers Fire och True Belief från Icon. Men i överlag var låtlistan klart godkänd.

Vad kan man säga om konserten i stort då? Levde de upp till mina förväntingar? Nej, tyvärr inte. Men med bättre ljud från början, och med Greg i banduppsättningen och utan feber i kroppen skulle detta dock ha blivit en grymt mycket bättre spelning. Pga nämnda anledningar skiftar konserten i kvalité men totalt sätt ger jag deppgubbarna klart godkänt ändå.

Låtlista:
The Rise Of Denial
Pity The Sadness
Erased
I Remain
As I Die
The Enemy
First Light
Enchantment
Frailty
One Second
No Celebration
Requiem
----
Faith Divieds Us - Death Unites Us
The Last Time
Say Just Words




Foto: Annika Berglund (rockfoto.nu)

torsdag 3 december 2009

Opeth firar 20 år med ett Stockholmsgig!

Opeth fyller 20 år och drar därför ut på en miniturné. Bland annat ska de spela på Cirkus i Stockholm 30 mars.

Mikael Åkerfeldt: "I can't believe it, but...fuck...we're celebrating 20 years!! 20 years I've been in this band, ever since I was 16! It's insane! As far as I remember, we've never had a release party, never celebrated anything officially. Well, now is the time, you hear?"

Gigen kommer att vara sjukt exklusiva. De kommer att dela upp konserten i två delar där de spelar hela Blackwater Park under den första delen och blandat i den andra.

Jag kommer att vara där. Kommer du?;)

onsdag 2 december 2009

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com