söndag 20 december 2009

Neurosis live på Debaser Medis 1 Juli 2009



Jag sitter hemma hos mor och far och har inte så mycket annat för mig än att lyssna på musik och begrunda året som varit. Jag hittar en i stort sett färdigskriven recension från Neurosis-konserten i somras och inser att detta har jag helt enkelt glömt att lägga upp. Illa! Men här kommer den…

Neurosis live. Jag fick äran att uppleva detta sommaren 2007 och det är fortfarande det tyngsta jag har upplevt i livesammanhang. Med tanke på detta så var jag ändå lite mer mentalt förberedd denna andra gång, två år senare, i samma lokal.

Att beskriva hur det är att uppleva Neurosis live blir nästan löjligt eftersom man försöker ta till alla stora ord som finns. Såhär skriver t ex Aftonbladet-Kling:
” Snarare om ett gitarrljud som ljuder tjockare än tre överstyrda Rickenbackerbasar. Om en tonkonst som så effektivt möblerar om bland inälvorna att ändtarmen efter bara några få ackord kopplas till magsäcken och tjocktarmen utan att man ens märker det byter plats med livremmen.”

Ja det blir lite löjligt. Men samtidigt är det något sådant som behövs för att folk ska fatta att det verkligen är så unikt och så kolossalt bra.

Och eftersom jag vet just hur bra detta är blir jag förbannad över att jag inte får med mig någon polare, det skylls på ”lite seg” och ”tvättstugan” och all jävla pop man kan tänka sig. Men jag trivs alldeles utmärkt på plats ändå. Eftersom Neurosis vägrar att ha på luftkonditioneringen blir det varmt som i helvetet i lokalen och jag dricker ett flertal öl för att överhuvudtaget överleva innan konserten. Jag står också och snackar med några personer om den förra spelningen och blicken hos alla jag tittar på vittnar tydligt om hur peppade de är.

Den överladdade inledningen är makalös. At The End Of The Road kan tyckas vara ett egendomligt låtval att börja men med den hotfulla filmen som projiceras på väggen bakom scenen sätter de stämningen direkt och man hamnar i ondskans boning direkt.

Här är filmen som projiceras under At The End Of the Road. Fascinerade och mörkt som sagt:






Pondusen hos bandmedlemmarna sätter också stämningen. Jag har fått höra i efterhand att innan konserten stod de i en ring och spänner blicken i varandra och säger inte ett ord. Och sedan går de upp på scenen och menar allvar med varenda ton som spelas. Och det blir 100 % trovärdigt.

Scott Kelly ser dock argare ut än argast. Han har en Jersey-tröja på sig som sitter lite för tajt över hans mage som blir större och större för varje år. Sedan ser han ut att svettas bort 10 liter vätska under konsertens gång och jag funderar på om han kommer att klara av detta. En dryg snubbe i publiken står och gör tecken åt Scott under ett parti; dubbla djävulstecken, fågeln med händerna, försöker köra arga leken osv. Kelly står helt paralyserad och stirrar honom i ögonen och jag tänker att Kelly kommer att ge honom en smäll (jag läste att under den tidigare Malmö-spelningen blev han irriterad på en kille och slog undan händerna på honom) men killen i publiken fattar vinken och ger sig tillslut.

Några få personer försöker några gånger att klappa i takt men lägger ner när de får arga blickar från oss andra. Det är också omöjligt att ge Neurosis några applåder under konsertens gång pga det höga noise som spelas mellan låtarna. Eftersom det aldrig blir riktigt tyst förrän konserten är riktigt slut så blir det ett jäkla vrålande och applåderande då i stället.



Från första låt och framåt så lyckas konserten hålla samma spänning genom extrem tyngd och välplacerade lugna partier. Låtmaterialet är först och främst hämtat från den senaste skivan och de senaste skivsläppen. Låtarna Given To The Rising och No River To Take Me Home utgör några av de vassaste höjdpunkterna.

Men när man tror att man känner sig trygg kommer avslutningen. Förra spelningen avslutade de med The Doorway men nu valde de att framföra den hamrande och överjävligt tunga Through Silver In Blood och lägger samtidigt i en högre argare växel som jag inte trodde de hade. Kelly skallar micken igen och det är bara så sjukt bra. På skärmen i bakgrunden står liemannen och svingar sin lie konstant medan eld brinner. Känslan var som att man stod i helvetet. Alla i publiken står i trans och rör sig på olika sätt och när Kelly och Von Till som avslutning joinar på trummorna är det så nära perfektion man kan komma.

Through Silver in blood på Roadburn Festival några månader tidigare. Visar helt enkelt varför detta är metal som står över annan metal:





Var det lika bra som förra gången? Nä, då var jag som sagt inte mentalt förberedd och blev i det närmast chockad. Men det var ändå helt djävulskt jävla bra denna gång.

Där försökte jag beskriva en Neurosis-konsert. Men jag tycket den här personen som har kommenterat ett Neurosis-klipp på YouTube beskriver det bäst:
”A Neurosis live gig is not a concert. It's a magic ritual.”

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com