tisdag 10 augusti 2010

Rawk: halvårsrapport skivor 2010

Nu har det gått över sju månader av detta år och på denna tid har det släppts en massa ny och spännande musik. Jag tänkte därför lista de skivor som är släppta i år och som jag tycker är mest intressanta. Det är bra att göra en halvårsrapport på detta sätt för då är man också mer förberedd i slutet av året när man ska skriva sin årsbästalista. Och på tal om det, jag saknar fortfarande fjolårets årsbästalistor från Nordin och Färne!

Man ska också komma ihåg att musikhösten ofta brukar vara bäst och det brukar alltid släppas en massa intressant vid den årstiden. Spontant kan jag komma på nya släpp med Iron Maiden, Monster Magnet, The Sword och Serj Tankian. Det kommer att bli ett suveränt skivår detta också.


Witchery – Witchkrieg
http://www.smackebonk.se/2010/07/witchery-witchkrieg.html


Zombiekrig - Undantagstillstånd
http://www.smackebonk.se/2010/05/zombiekrig-undantagstillstand.html


Fear Factory – Mechanize
Skivorna Archetype och Transgression (från 2004 respektive 2005) var helt okej men i jämförelse med bandets tidigare verk så faller de platt. Detta beror helt och hållet på att Dino Cazares har saknats. Och efter många turer hit och dit är han nu tillbaka i bandet. Det är lite tråkigt att inte hela originaluppsättningen är tillbaka men nya trummisen Gene Hogland är en minst lika bra trummis som Herrera. Skivan är en klar tillbakagång till soundet på Fear Factorys mästerverk Demanufacture från 1995 och det är lika hårt och skoningslöst. Nämnda Hogland smattrar på ett sätt som låter omänskligt och tillsammans med Cazares exakta riff känns det fräschare, mer intensivt och varierande än på länge. Sångaren Burton C Bell har alltid behandlat olika mörka och skrämmande framtidsscenarier i sina texter men väljer nu att skriva om nuet eftersom han menar att världen idag på många sätt är skrämmande nog. I like.

Bombus – Bombus
Jag älskar när det släpps en skiva med ett band som man aldrig hört talats om och det är hur bra som helst. Ännu roligare att det visar sig vara svenskar naturligtvis. Göteborgarna låter som en blandning mellan Black Sabbath, High On Fire och Motörhead. Det är groovigt och doomigt och fantastistk bra. En chockerande bra debut som kommer att hamna högt på årsbästalistan vid årets slut.

Imperial State Electric - Imperial State Electric
Sveriges kanske bästa musiker, Nicke Andersson, släpper sin första ”soloplatta”. Han har själv sagt att det kommer att låta ”typ som Hellacopters” och visst känner man igen mycket från det nedlagda bandet. Nicke Andersson har också ofta sagt i intervjuer att han är ett gigantiskt Kiss-fan och detta märker man för första gången väldigt tydligt ty Kiss-influenserna finns överallt på skivan. Själv kallar Nicke Andersson skivan för powerpop men jag skulle snarare beskriva soundet som en soft rockskiva med tydliga influenser från nämnda band. Jag var tveksam de första genomlyssningarna men Imperial State Electric tar sig och växer för varje genomlyssning. Allt herr Andersson rör vid blir helt enkelt jävligt bra. Det är bara att inse.

Exodus – Exhibit B: The Human Condition
Exodus fyller 30 i år och har haft en jäkla massa strul med dödsfall, skivbolagsstrul och medlemsbyten under sin karriär. Kul att det verkar flyta på bra nu och att de får släppa skivor. Exhibit B: The Human Condition är en uppföljare till 2007 års ”The Atrocity Exhibition... Exhibit A” och behandlar människans mörka sidor. Kanske inte ett särskilt unikt ämne men musiken får tala istället och Exodus har skapat en skiva med suverän thrash metal som spöar det mesta av allt annat som finns där ute. Det är inte klassisk snabb thrash med korta låtar à la Reign In Blood. Istället är det komplexa riff och låtar och hela skivan klockar in på 74 minuter. Man behöver naturligtvis tid att komma in i skivan och det tar sin tid men man blir belönad eftersom det är så välskrivet och varierande. Jag måste säga att jag är mycket imponerad av dessa Bay Area-veteraner över att de har lyckats knåpa ihop detta. Årets bästa thrash metal-platta?



Danko Jones – Below The Belt
Soundet är som väntat hårdare än på förra skivan som ju i mångt och mycket var en besvikelse. Med Below The Belt är Danko är definitivt tillbaka och han vet vad han gör. Skivan är ovanligt lätt att komma in i och har många självklara hits som sätter sig direkt. Inte visste jag att t ex en låt om att göra slut kunde låta så catchy (I Wanna Break Up With You). Texterna är vad de är och han gör det med glimten i ögat. Danko är kung och behövs.

Deftones – Diamond Eyes
Jag är ett stort fan av Deftones tre första skivor med sedan har faktiskt intresset svalnat mer och mer för varje år. Det var dock basisten Chi Chengs öde och alla intervjuer kring detta som fick mig att verkligen vilja lyssna på Diamond Eyes. Och det är jag glad över att jag gjorde eftersom det här är det bästa Deftones har gjort på tio år. Känslorna och ångesten genomsyrar hela plattan och Chino Morenos spöklika och karaktäristiska stämma berör mer än någonsin. Soundet är det tyngsta Deftones har kunnat frambringa vilket antagligen beror på att gitarristen använder 8-strängade Meshuggahgitarrer på skivan. En kandidat till årets bästa skiva.



High On Fire – Snakes For The Divine
Massiv, mullrande, primitiv stonerdoom-metal som krossar det mesta i tyngd. En låt i taget är detta hur bra som helst men som helhet blir det lite ensidigt vilket hade kunnat räddas upp om låtarna var mer rakt på sak och produktionen, framförallt sången, inte var så torr. Men så går jag tillbaka och slänger på t ex Bastard Samurai och känner att det här ändå är så krossande bra.

Johnny Cash - American VI: Ain't No Grave
En äkta postmortem-platta med den avlidne kultgubben Johnny Cash. Låtarna har funnits i mer eller mindre halvfärdiga demoproduktioner och sedan har Rick Rubin med crew fixat allt till färdiga låtar i studion. Trots förutsättningarna så känns det genomarbetat och själen finns där. Man hör Cash sorg i sången, hans förberedelser för döden och ångesten. Och allt ackompanjeras med enkla gitarrer, banjo, orgel och fottramp. Mäktigt.

Airbourne – No Guts. No Glory
Airbourne hymlar inte med att de spelar AC/DC-rock. Men de gör det med sådan energi och pondus att det blir hur grymt som helst. No Guts. No Glory är en helt klart värdig uppföljare till debuten Runnin’ Wild. Kanske finns det någon onödig filler på skivan och visst är några låtar för lika varandra men låtar som It Ain’t Over Till It’s Over, Raise The Flag, Blonde, Bad And Beautiful och Back On The Bottle är så fullkomlig riffrock att det inte spelar någon roll.

Khoma – A Final Storm
Likt förra skivan, fantastiska The Second Wave, har A Final Storm fått äckligt bra recensioner. Men av många skäl är inte A Final Storm lika chockerande bra som förra plattan och når kanske inte samma höjder men skivan är dock jämnare och känns väldigt genomarbetad. Och det tar tid att komma in i skivan. Och det är ett bra tecken om något på att en skiva är bra. Själv är jag upp och ner vad jag egentligen tycker om A Final Storm. Jag har egentligen varit lite besviken på den men på sistone har den börjat växa enormt så jag får se vart den hamnar på årsbästalistan vid årets slut.



The Dillinger Escape Plan – Option Analysis
The Dillinger Escapa Plan fortsätter att vara ett helt unikt band. Jag antar att det är lätt för många att bara avfärda detta magnifika band som oväsen men bakom de mest galna riffen och brutaliteten är det i grund och botten vansinnigt bra låtar. Variationen är styrkan i bandet och det går egentligen att babbla upp alla möjliga genrer man kan tänka sig och ändå hitta dem i Option Analysis. Under en och samma låt kan det blandas hejvilt mellan metal, jazz, hardcore, arenarock och elektronisk musik vilket egentligen inte borde funka men det gör det - och det säger allt om TDEPs storhet. Förra plattan Ire Works var för mig en liten besvikelse men Option Analysis är bandets bästa platta eftersom den är så varierad och välskriven. Bästa låten, och kanske ändå lättast att fastna för, är utan tvekan Widower. Börja med den. Och fortsätt sedan med ”Farewell, Mona Lisa”, ”Gold Teeth on a Bum”, I Wouldn't If You Didn't och “"Parasitic Twins”. Och sedan är det bara att fortsätta lyssna in sig på skivan. Jag har haft Option Analysis som en tydlig årets bästa skiva-kandidat hela våren. Nu har jag lyssnat sönder mig på den men lär dock hamna väldigt väldigt högt upp bland årets bästa skivor. Frågan är hur högt.



Triptykon – Eparistera Daimones
Jag tyckte att Celtic Frost-skivan Monotheist var helt suverän och när bandet splittrades får man se denna skiva som den naturliga uppföljaren eftersom det är frontfiguren Tom Gabriel Fischers nya band. Tyngden är lika imponerande som på Monotheist och jag är återigen grymt imponerad över de förvridna riffen och tyngden. Det är fascinerande på alla sätt. Lyssna bara när inledningspåret Goetia kommer igång vid 2:09. Skivsomslaget pryds av en målning signerad en viss H.R.Giger, vilket passar perfekt in i musiken.

Kvelertak – Kvelertak
Jag läste någonstans att Kvelertak är det bästa som har hänt norsk rock sedan Turbonegro och blev nyfiken på att lyssna. Och jag är beredd på att hålla med. Visst finns det likheter med just Turbonegro men Kvelertak är snarare Turbonegro på steroider; svängig hård rock med metal- och hardcoreinfluenser och med en sångare vid namn Erlend Hjelvik som vrålar på norska. Jag får också en del Nine-vibbar. Denna skiva får man inte missa.

Melissa Auf Der Maur – Out Of Our Minds
Melissa är inte bara cool och snygg, hon är en duktig och framförallt intressant låtskrivare också. Debuten som kom för sex år sedan var mer rakt på och stoner medan Out Of Our Minds är något annat. Det är stämningsfullt och skickligt och intrycken är många. Melissa Auf Der Maur fascinerar.

Dundertåget – Dom feta åren är förbi
Rockprogg med Strängen. Kanske inte lika bra som förra plattan men texterna gräver lite djupare och det osar 70-talet kryddat med Hellacopters och Sverige. Jag tycker det är kung.

Watain – Lawless Darkness
Uppsalabandet själva samt vissa recensenter snackar om att denna platta är ett uppvaknande och räddning för hela för black metal-genren. Själv har jag ingen åsikt kring detta, jag brinner för lite för black metal och är för lite insett för att kunna säga något sådant. Däremot kan jag säga att jag gillar skivan som fan. Grym blandning mellan thrash och black. Intervjun i Close-up tyder ju på att sångaren är en rätt störd kille men de är förbannat duktiga musiker.

3 kommentarer:

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com