måndag 8 augusti 2011

Silent Hill Homecoming och Silent Hill: Downpour

I mitt uråldriga word-dokument med blogginlägg hittade jag ett gammalt inlägg om Silent Hill Homecoming. En text som jag måste ha skrivit när jag spelade spelet för drygt två år sedan. Men jag lade aldrig upp detta på bloggen. Så jag gör det nu istället – och lägger till lite. Kommande Silent Hill: Downpour släpps ju i oktober så det känns därför lite passande.



Jag läste en del recensioner och kommentarer om Homecoming efter att jag spelat det och det fanns många som klagar på att det både är fört kort och för lätt. Jag håller inte alls med. Det kan antingen bero på att jag är en kass lirare (men det tror jag inte) eller så beror det på mitt sätt att spela Silent Hill. Silent Hill handlar inte om att spela igenom på snabbast möjliga tid. Det handlar om att leva sig in i spelet, gå in i karaktären och andas atmosfären i Silent Hill-världen. Så spelade jag Homecoming och då ger det betydligt mer.



Många menar också att det inte är i närheten av de två-tre första Silent Hill-spelen. Men Silent Hill-fans är lite som många Metallica-fans. De jämför alltid med det gamla och kan inte acceptera förändringar. Jag älskar Silent Hill-serien. Ettan var en helt ny upplevelse för mig, och för hela spelvärlden dessutom. Ett riktigt skrämmande spel (när det plötsligt kommer gråtande barn i mörkret var det verkligen ”Vad faan”) men det var med Silent Hill 2 som jag blev totalt berörd. Jag har aldrig blivit så berörd av ett spel och upplevelsen lever kvar i min själ. Jag lirade SH2 när jag fortfarande bodde hemma i Ö-vik för en herrans massa år sedan och en gång när jag spelade det en kall vinternatt nere i mitt rum i källaren var jag så rädd att jag inte vågade gå på toaletten. Det kan man skratta åt idag och det gör även jag. Men samtidigt – jag var rädd! Ett spel som gör en så skraj är speciellt. För övrigt är också soundtracket helt fantastiskt:

http://open.spotify.com/album/4WpKXA7WAgli4rGKzotR68



Silent Hill 3 var också väldigt bra men för mig personligen kom det aldrig upp i samma standard som tvåan. Jag tror att det hade att göra med att jag inte kunde sätta mig in i den unga kvinlliga karaktären Heather på samma sätt. Silent Hill 4: The Room skiljde sig avsevärt från de tidigare spelen och har ett helt annat upplägg. Från början var inte The Room heller tänkt som ett Silent Hill-spel och det förklarar att det sticker ut. Men jag hade aldrig suget när jag spelade det och orkade därför aldrig spela igenom det. Silent Hill: Origins som släpptes till PSP har jag aldrig brytt mig om.



Men så kom då Silent Hill Homecoming 2009 och var därmed det första spelet som hade skapats till PS3. Man kastas rakt in i hetluften i ett sjukhus och det dröjer inte länge förrän man möter en ”Nurse” med extra stor urringning. Aha, tänker jag, sjukhus, nurses, detta spel försöker tillfredställa fansen genom att ta beståndsdelar från tidigare spel och därmed hoppas på att det automatiskt blir ett bra spel. Men spelet växer och är i mitt tycke ett riktigt bra Silent Hill-spel.



Silent Hill Homecoming handlar om huvudpersonen Alex Shepherd, en elitsoldat som återvänder hem från sina plikter. Hemma upptäcker han att sin far och yngre bror är försvunna och att hans mor har blivit psykiskt sjuk. Efter att han letar efter sin bror i sin hemstad Shepherd’s Glen kommer han så småningom till Silent Hill där han tvingas göra upp med sitt förflutna och undersöka vad som har hänt hans familj.







Kritikerna har klagat en del på Alex Shepherds bakgrund som militär och menar att när han är så duktig på att hantera vapen så blir det inte lika läskigt. Men för fasiken, det är skönt att det äntligen, fem spel in i serien, finns ett vapensystem som faktiskt fungerar smidigt. Dessutom är hela tanken med vad han kan ha upplevt för krigsfasor och hur dessa gestaltas i spelet lite kittlande.



Grafiken har givetvis förbättrats avsevärt från en konsol till en annan men det som på mig imponerar bäst är dock ljudeffekterna och musiken. Akira Yamaoka har skrivit musiken till alla spel och efter bara några toner känner man direkt igen sig. Det är vacker, mystisk och skrämmande musik på samma gång och betyder allt för atmosfären i spelet.



Alla Silent Hill-spel utspelar sig i mångt och mycket i huvudkaraktärens egna mentala värld. Och det är stark orsak till att denna serie är så bra. Storyn i Homecoming växte mycket för mig och är en av de starkaste i serien. Kanske tar jag också till mig storyn på ett annat sätt än tidigare men det var en fascinerande och skrämmande resa i Alex Shepherds egna helvete.



Sedan ska man vara lite kritisk också. Laddningstiderna är märkligt långa. Och visst lever spelet kvar mycket i gamla spelsätt, ska du t ex hoppa över något eller gå upp på en högre plattform så måste du gå fram tills texten ”jump across?” uppenbarar sig och trycka på X. Så det känns lite låst ibland när man traskar runt. Samtidigt blir detta lite charmigt och nostalgiskt också.



Silent Hill: Downpour

I oktober är det som sagt tänkt att Silent Hill: Downpour, det åttonde spelet i serien, ska släppas.



Spelet handlar om fången Murphy Pendleton, som blir strandsatt i Silent Hill när hans fångtransport kraschar. Det är egentligen svårt att säga något efter att ha sett trailern men jag hoppas att Silent Hill-känslan finns i spelet och jag ser definitivt fram emot det. Spana in trailern från E3-mässan som var i juni nedan.







2 kommentarer:

  1. Musiken till "Silent Hill"-spelen är ju faktiskt något av det bättre jag hört.

    (Finns på spotify, för er som fortfarande använder det)

    SvaraRadera
  2. Hell yeah! Som jag också gör reklam för i inlägget;)

    SvaraRadera

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com