torsdag 29 december 2011

Skivåret 2011 enligt Rawk: Årets bästa skivor

20. Trent Reznor and Atticus Ross - The Girl With The Dragon Tattoo
Kanske en liten överraskning eftersom jag inte hade med denna på min lista över nominerande. Jag läste Män Som Hatar Kvinnor och lyssnade på detta soundtrack samtidigt. Och så jobbade jag väldigt mycket innan jul och lyssnade på detta mesta delen under den tiden. Så jag har lyssnat på denna skiva ganska mycket nonstop. Trent och Atticus har skrivit ett mastodontsoundtrack som är nästan tre timmar långt. Det är ganska galet men tufft. Ni som har hört soundtracket till The Social Network och har hört Nine Inch Nails Ghosts I-IV vet ungefär vad det handlar om ty det är samma sorts sound. Men The Girl With The Dragon Tattoo skiljer sig en del från nämnda plattor genom att vara betydligt mörkare. Och jag får stundtals lite känningar av de instrumentala stycken som Trent skrev på 90-talet.


19. White Lies – Ritual
Jag läste att NIN-bekantingen Alan Moulder hade producerat detta album så jag blev därmed nyfiken att lyssna. Och blev också positivt överraskad. Nej, detta är väl kanske inte min typiska favoritgenre men jag gillar den form av mörka vemodiga poprock som White Lies framför på sin andra skiva. Och Turn The Bells är en av årets allra bästa låtar.


18. Russian Circles – Empros
Post-metal kanske inte är lika het som den var tidigare på 2000-talet när t ex Isis slog igenom men då och då går jag tillbaka till denna genre för att se om jag kan upptäcka något nytt. Och där har jag fastnat starkt för Russian Circles. Det är oftast väldigt lugnt men exploderar då och då i tyngd och tungt riffande. Deras helt instrumentala post-metal/rock berör och får mig att drömma mig bort och glömma tid och rum när jag vill slappna av och tänka på annat. Jag är mycket nyfiken på hur bandet låter live och hoppas få chansen att uppleva det snart. Och till sist vill jag erkänna att det faktiskt var mitt intresse för hockey som gjorde mig nyfiken: namnet Russian Circles är nämligen hämtat från en hockeyövning.


17. Solstafir – Svartir Sandar
Solstafir kommer från Island och sjunger på isländska. Jag har egentligen ingen aning vad de sjunger om men musiken talar desto starkare. Jag har läst att de spelar black metal och post-metal. Men om man lyssnar på Svartir Sandir i tron att det är black metal så blir man mycket besviken. Jag skulle snarare beskriva skivan som en blandning av post-rock och alternativ rock. Men mest av allt har de ett helt eget sound som fascinerar. Svartir Sandar är en lång spännande musikalisk resa som skiftar mellan lugna atmosfäriska stunder och hårdare partier. Men det är de lugnare delarna som dominerar. Min farsa säger att detta är något av det bästa han hört på länge av den musik jag lyssnar på. Och det säger faktiskt en del.


16. Cavalera Conspiracy – Blunt Force Trauma
Med andra skivan så är det inte lika häftigt att bröderna Cavalera skriver musik tillsammans igen. Lite av stundens behag kanske. Men detta är primitiv och punkig thrash och ett vansinnigt tempo rakt igenom. Och fortfarande riktigt bra. Det finns en hel del mycket fina låtar såsom Torture, Lynch Mob och titelspåret. Skönt också med Killing inside som är lite mer melodiös. Jag provade att använda denna skiva som joggingsoundtrack men det slutade med att jag halvt sprang ihjäl mig. Det är ett bra betyg.


15. Foo Fighters – Wasting Light
Foo Fighters är sen länge ett av världens största rockband och fortsätter även att imponera på skiva. Denna gång har de tagit hjälp av Nevermind-producenten Butch Vig och skivan är inspelad analogt i Dave Grohls garage - allt för att få till ett litet skitigare och rockigare sound. Och det har man stundtals lyckats med, framförallt i punkrockpärlan White Limo. Men i övrigt är det inget snack om att det är Foo Fighters. Välskrivna låtar och riff och fantastiska melodier gör detta till en riktigt bra platta. Dock gillar jag förra plattan ”Echoes, Silence, Patience & Grace” betydligt mer eftersom den var mer experimentell. Wasting Light är mer hit på hit och det gör i längden den också lite tråkig, om man ska vara petig. Vilket man ska.


14. Terra Tenebrosa – The Tunnels
Två av medlemmarna från Terra Tenebrosa kommer från sen länge nedlagda Breach. Jag var tyvärr aldrig särskilt inne i Breach men visst hör man liknelser även om Terra Tenbrosa låter helt eget. Om man blir tvingad att kategorisera The tunnels så passar etiketter som post-metal, doom, hardcore och Neurosis in. Men detta är ändå helt eget och ytterst svårbeskrivet. Men framförallt så jävla bra. Det är något av det tyngsta som har släppts på länge och malande hotfulla gitarrer och ljud hypnotiserar. Jag läste i en intervju att en av medlemmarna beskriver musiken som att falla genom en mörk tunnel och det är en talande beskrivning. Hursomhelst är detta något man inte ska missa.


13. Megadeth – Th1rt3en
Dave Mustaine är extremt produktiv nuförtiden. Jag tror att det har att göra mycket med att han verkar vara i balans med sitt liv - drogfri, kristen och glad. Skivan med den töntiga titeln kommer kanske inte riktigt upp i samma klass som de två senaste med detta är ändå ett ytterst gediget verk. Mustaine är en mästare på gitarriff och många av melodierna sätter sig också eftersom detta egentligen är en ganska poppig skiva.


12. Vallenfyre –A Fragile King
Paradise Losts låtskrivare Gregor Mackintosh farsa dör i cancer. För att hylla sin far går han tillbaka till sina musikaliska rötter inom döds och doom och bildar bandet Vallenfyre med bl a Hamish Glencross från My Dying Bride och Adrian Erlandsson (Paradise Lost, At the Gates, Cradle Of Filth). Även om jag alltid älskat Paradise Lost är detta oväntat bra. Mörk och långsam doomdöds med Gregors dystra men vackra gitarrmelodier. En skiva som gett mig mycket i höst.


11. Crowbar – Sever The Wicked Hand
Efter att ha vant sig vid att se Kirk Windstein som gitarrist i DOWN är det kul att höra snubben som sångare och frontfigur i sitt egna band igen. Snubben närmare sig 50-årsåldern och sjunger svinbra. Jag gillar blandningen mellan det långsamt malande och snabbare låtar men framförallt är det tyngden i Windstein sludge-riffande som imponerar stort.



10. Opeth - Heritage
De progressiva delarna har funnits där tidigare men på Heritage går Mikael Åkerfeldt ”all in” på den progressiva musiken och dödsmetallen får maka på sig. Damnation var en försmak men nu har Opeth tagit steget fullt ut. Jag var själv, som många andra, ganska besviken från en början. Men efter varje genomlyssning upptäckte jag något nytt och förstod skivan och helheten lite mer. Och nu gillar jag den mycket. Det är coolt att ett band tio skivor in i sin karriär kan och vågar släppa en skiva som skiljer sig så pass mycket från deras övriga skivor. Heritage är en väldigt uttrycksfull skiva och ju mer man gräver desto mer upptäcker man och tar till sig av melodierna, stämningarna och känslorna. Men den kräver sin tid.



9. Black Spiders – Sons Of The North
Jag såg Black Spiders som förband till Monster Magnet tidigare i höst. Alla headbangar hejdlöst och det är tre gitarrister i bandet. Kortfattat: ett sanslöst ös. Jag köpte givetvis deras debutplatta Sons Of The North direkt efter spelningen och har inte ångrat mig sen dess. Det är en imponerande debut. Feta riff och stor spelglädje och det osar Motörhead, Zeppelin och Sabbath.. Lyssna på KISS Tried To Kill Me, Blood Of The Kings och Si, El Diablo så fattar du.


8. PJ Harvey – Let England Shake
Polly Jean Harvey fortsätter att jaga nya uttryck och utveckla sig och denna gång har hon fått till en fullträff. Denna gång är hon förbannad över sitt hemland och dess mörka historia. Det är en politisk skiva men även om man bortser från texterna gör den ett kraftfullt uttryck. Soundmässigt är det lågmält men melodierna och låtarna är fantastiska. Hennes ljusa vackra stämma berör mig fullständigt. Jag ryser varje gång jag lyssnar på The Glorious Land, On Battleship Hill eller In the Dark Places.



7. The Haunted – Unseen
The Haunted är inte längre intresserad av att skriva den thrash som de slog igenom med i slutet av 90-talet, det räcker med att de spelar den live varje kväll. Det insåg man också på underskattade albumet The Dead Eye. Men så fegade de lite på förra plattan och gick ett steg tillbaka till mer klassisk Haunted. Den skivan var bra men kändes inte ärlig från deras skiva. Men nu har de tagit ett steg till i utvecklingen och vågar betydligt mer. Och det är häftigt. Jag känner stor respekt för bröderna Björler och Dolving och det är tydligt att de har behov av att utvecklas. Jag tyckte Unseen var okej från början och lyssnade in mig på skivan ordentligt tills jag kunde låtarna och melodierna. Men jag saknade samtidigt många typiska Haunted-element. Men sen tog jag upp skivan igen för ett tag sen och nu har den växt ytterligare. Unseen ger så mycket mer än klassisk The Haunted. Influenserna från andra band som t ex Pantera, Tool, Deftones och Queens Of The Stone Age finns överallt. Ilskan finns fortfarande där men är inte lika direkt utan ligger och lurar hela tiden i bakgrunden. Bakåtsträvarna är förbannade med jag diggar band som vågar utvecklas. En modig platta från ett modigt band.


6. Graveyard – Hisingen Blues
Hisingen Blues är en av årets mest omskriva och hyllade svenska hårdrocksplattor. Jag blir ofta lite anti när det blir en sådan hype kring ett band men samtidigt ska de ha all respekt. Till en början gillar man på plattan för att det är så skönt sväng och pga 70-talskänslan. Men sedan upptäcker man också låtarna. The Siren är jag t ex sjukt svag för vilket beror mycket på att jag har upplevt låten live. Jag väntar på att internationella snubbar som Hetfield och DOWN-pojkarna ska få upp ögonen för även denna grupp så att de också får ett internationellt erkännande. Men det kommer. Det är nästan omöjligt att inte gilla detta band när man ser videon till Hisingen blues: http://www.youtube.com/watch?v=OnGBa8dVm6k.


5. Mastodon – The Hunter
Mastodon kände att de var tvungna att frångå förra skivans storslagna temaalbum och ta ett steg tillbaka till ett mer rakare och enklare uttryck. Jag välkomnade också idén och visst är The Hunter mer lekfull och mer rock and roll. Det hörs att de har haft kul när de skrivit plattan och låtarna spretar åt alla möjliga håll och texterna är underhållande som vanligt. Men trots att skivan innehåller monsterlåtar som Black Tounge, Curl Of The Burl, All The Heavy Liftning och Spectrelight är det emellanåt lite för okoncentrerat och lekfullt och några låtar hoppar man gärna över. Därmed blir det ingen helhetsupplevelse som många av tidigare skivor är. Mastodon är som vanligt bättre än de flesta men om man jämför med tidigare skivor når de inte samma toppar.



4. Amebix – Sonic Mass
Amebix existerade mellan 1978 och 1987 och var pionjärer inom den s k crustpunken. Jag har ingen relation till tidiga Amebix men Neurosis och Sepultura är två band som har influerats mycket av Amebix och det är så jag känner till dem. 20 år senare återförenas bandet och plockar in trummisen och producenten Roy Mayorga (känd från bl a Stone Sour, Soulfly) och släpper Sonic Mass. Jag blev tipsad att lyssna på singeln Knights Of The Black Sun (som släpptes typ ett halvår innan skivan) och blev såld. Sonic Mass är kanske inte klassisk Amebix men är dock en kunglig skiva. Det är ett monster till skiva som imponerar både till tyngd, mörker, ljus och hårdhet. Någon form av postmetal-punk med stamliknande trummor av Mayorga där det faktiskt är de lugnare partierna som berör mest. Sonic Mass har också ett helhetstänk som få skivor har idag med variation och balanserade låtar.


3. Primordial - Redemption at the Puritan's Hand
Irländarna i Primordial har hållit igång länge men det är först nu jag har upptäckt bandet. Jag fastnade direkt för deras blandning mellan folkmusik och black metal. Det är en mix som fascinerar och som känns helt unik. Låtarna är långa och stämningen byggs upp till höga nivåer och A.A. Nemtheangas kraftfulla men vackra röst förmedlar en ångest som berör. Och i bakgrunden anar man det irländska landskapet. Jag har under året ständigt återkommit till denna skiva och den inledande trippeln No Grave Deep Enough, Lain With the Wolf och Bloodied Yet Unbowed.


2. Anthrax – Worship Music
Jag är först och främst ett fan av Anthrax med John Bush som sångare. Dvs från 93 års skiva Sound Of White Noise och framåt. Det var helt enkelt då jag började lyssna på bandet. Sen dess har jag givetvis även lyssnat in mig på och lärt mig digga 80-tals-Anthrax och Joey Belladonna. När det efter många turer med sångare hit och dit blev klart att Belladonna är tillbaka som medlem i gruppen var jag ändå lite tveksam eftersom det kändes för nostalgiskt. Ryktet var också att de skulle gå tillbaka 80-talet och allt det där. Men skivan var ju stort sett redan skriven och Belladonna kunde egentligen bara lägga sin karaktäristiska sång över den. Och han har gjort det sjukt bra. Belladonna imponerar otroligt mycket med sin sång. Musikaliskt är Worship Music ett underbart riffmonster med en blandning av två världar: Antrax 80- och 90-tal. Jag håller inte med om att det är tillbaka till 80-talet även om det är många partier och låtar som andas 80-tal. Låtarna är välskrivna och varierande och skivan håller hela vägen igenom. Riffglädjen är total men något som också står ut är att melodierna är mycket mer framträdande än vad de brukar vara när det handlar om Anhtrax. Jag är glatt överraskad och det var faktiskt på håret att Worship Music fick förstaplatsen 2011. Tyvärr är det många som missar detta album eftersom det inte finns på Spotify.


1. Machine Head – Unto the Locust
Machine fuckin’ Head. Ja, The Blackening var en mycket bra skiva men det var inte 00-talets Master Of Puppets som vissa säger. Den var lite för lång och några låtar lite för anonyma. Jag var dock väldigt nyfiken på vad de skulle åstadkomma med Unto The Locust och med resultatet i handen är resultatet bättre än väntat. Istället för att köra på i ”samma spår” har de koncentrerat sig på att förbättra sig och slipa sina kunskaper. Det är en ytterst fokuserat skiva som innehåller allt som gör Machine Head så fantastiskt bra när de är som bäst. Det som står ut är gitarriffen, de karaktäristiska gitarr- och sångmelodierna och sången. Robb Flynns sång bör nämnas extra eftersom han aldrig har sjungit bättre. Han låter argare än vad han gjort förut och skönsången är också den vackrare än förut. Unto The Locust är en tydlig lektion i hur hård metal ska låta när den är som bäst. Men okejdå, jag har lite svårt för barnkören och refrängen på Who We Are. Men avslutningen av låten är så snygg så den håller ändå. Jag bugar och bockar. Bästa spår? This Is The End.


Sammanfattning:

1. Machine Head – Unto the Locust
2. Anthrax – Worship Music
3. Primordial - Redemption at the Puritan's Hand
4. Amebix – Sonic Mass
5. Mastodon – The Hunter
6. Graveyard – Hisingen Blues
7. The Haunted – Unseen
8. PJ Harvey – Let England Shake
9. Black Spiders – Sons Of The North
10. Opeth - Heritage
11. Crowbar – Sever The Wicked Hand
12. Vallenfyre –A Fragile King
13. Megadeth – Th1rt3en
14. Terra Tenebrosa – Tunnels
15. Foo Fighters – Wasting Light
16. Cavalera Conspiracy – Blunt Force Trauma
17. Solstafir – Svartir Sandar
18. Russian Circles – Empros
19. White Lies – Ritual
20. Trent Reznor and Atticus Ross - The Girl With The Dragon Tattoo

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com