fredag 28 december 2012

Rawk: 2012 års bästa skivor

Sådärja, årets viktigaste lista är klar. Och äntligen får man göra bokslut för 2012 och kan softa en tid innan 2013 är igång. Det känns bra. Jag har som vanligt ändrat och flyttat konstant mellan placeringarna. Och det är skivor som har tillkommit och skivor som har flyttats ut från topp 20. Och det finns skivor som jag känner att jag skulle ha lyssnat mer på. Imorgon lär jag ändra mig lite men i detta NU så ser listan ut som följer.


20. Tiamat – The Scarred People
När jag som tuff (!) metalkille på 90-talet fick höra Tiamats "A Deeper Kind of Slumber" (1997) blev jag lite chockad. Jag trodde de skulle vara hårdare men blev helt frälst av skivans drömska sound och Tiamat hjälpte mig att hitta ny intressant musik. Med The Scarred People fortsätter Tiamat förtrolla och fascinera. Förra skivan var till viss del en tillbakagång till tidiga Tiamat med några riktigt hårda låtar men på The Scarred People får gothrocken stå i centrum och även stråkar och blås får mycket plats. Och som vanligt är det en fantastisk skiva att ligga och blunda och drömma sig bort med.



19. The Soundtrack Of Our Lives – Throw It To The Universe
TSOOLs avslutande skiva kommer kanske inte upp i samma klass som deras superba tre första plattor, men det är ett mycket värdigt avslut på en imponerande karriär där ett stilla vemod får ta större plats än de tunga gitarrerna. Och skivan växte ytterligare efter giget på Cirkus, som fick fungera som mitt avslutningsgig för ett av Sveriges absolut bästa rockband genom tiderna.



18. Lana Del Rey – Born To Die – The Paradise Edition
Born To Die släpptes i början av året och jag gillade låten Video Games mycket. Även titelspåret och någon annan låt smågillades men sedan engagerade jag mig inte så mycket i resten. Men personen Lana Del Rey fascinerande med hennes mystik och man funderade lite på om hon bara är en skivbolagsprodukt eller om hon är ”äkta”. I höstas släpptes en deluxeutgåva av samma album, The Paradise Edition, med åtta nya låtar. När jag hörde och såg videon till singeln Ride (som är en av årets bästa låtar) blev jag på nytt fascinerad av denna artist. De nya låtarna är suveräna och Lana sjunger helt ocensurerade texter om sprit, droger och sorgsenhet. Och hennes sorgsna och mystiska framtoning berör mig. My pussy tastes like Pepsi Cola!



17. Kiss – Monster
Kiss styrs av Gene Simmons (63 år gammal) och Paul Stanley (60). Två pengakåta snubbar som  har sålt över 100 miljoner album. Och de borde inte ha intresset eller hungern att lägga energi på att skapa ett nytt bra rockalbum. Men ibland har man fel och det är underbart för i Monster har Kiss skrivit en riktigt bra skiva. Kanske har de insett att detta kan vara sista chansen att skriva en vettig Kiss-platta och har därmed lagt extra krut. Monster är på riktigt 70-talsosande och jag diggar i stort sett alla låtar.



16. Thåström - Beväpna dig med vingar
Soundet är mer maskinellt och matchar hur Thåström låter live. Det är ett mörkare och hårdare sound som också symboliserar Thåströms inre bättre. Det känns så i alla fall. Och jag gillar det. Dock så berörde Thåströms texter mig inte lika mycket denna gång. Inte på samma sätt som de två tidigare avskalade skivorna. Texterna på Beväpna dig med vingar känns inte lika personliga. Jag tror att detta hade mycket att göra med att jag aldrig såg Thåström i våras (jag kände väl att det hade blivit lite för mycket Thåström de senaste åren) men när jag såg den nya live-dvd:n så tog jag till mig låtarna betydligt bättre och skivan växte.



15. Pallbearer – Sorrow and Extinction
Pallbearer består av fyra snubbar från delstaten Arkansas i USA. Pallbearers melodiska och sorgsna doom imponerar mycket för att vara en debutplatta och blir aldrig tråkig att lyssna på. Jag har spelat denna platta många gånger till och från jobbet och är väldigt nyfiken på hur dessa herrars kommande musik kommer att utvecklas.



14. Baroness – Yellow & Green
Baroness senaste platta (uppföljaren till Red Album och Blue Record) är ett 18-spårigt dubbelabum  på över 70 minuter. En mastodontplatta. Jag gillar egentligen inte dubbelabum och det gör jag inte av den enkla anledningen att det ofta tar alldeles för lång tid att lyssna in sig på så mycket musik. Dessutom är det få band som klarar av att skriva så mycket musik som fyller ut ett dubbelalbum och lyckas hålla intresset rakt igenom. Men Baroness lyckas och har vågat att ta ut de musikaliska svängarna ordentligt och varierar ganska friskt mellan olika genrer. Tung, melodisk sludge som flörtar med pop, post-metal och progressiva tongångar som fascinerar.



13. High On Fire – De Vermis Mysteriis
I Close-Up Magazine-intervjun försökte Matt Pike förklara texterna till nya skivan som handlar om Jesus döda tvillingbror som är nån typ av tidsresenär. Väldigt obegripligt och knarkigt, men samtidigt kungligt. Skivan kanske inte når samma toppar som förra plattan men behåller mitt intresse hela vägen. Det är en bredare platta och produktionen är betydligt bättre och vettigare än föregångaren. Och jag skulle fortfarande kunna döda för Pikes gitarriff.



12. Graveyard – Lights Out
Förra årets skivsläpp var Graveyards stora genombrottsplatta för folket. Då vann de även priser på P3 Guld och Grammisgalan. Och släppte eget öl. All fanskap på en gång alltså. Att då släppa en ny skiva året efter är imponerande. Och svårt. Och Lights Out är en förbannat bra skiva. Den känns lite råare och skitigare med tydliga 70-talsnfluenser från Sabbath och de där banden. Men även om Lights Out är en bra skiva kommer den inte upp till samma höga nivå som Hisingen Blues. Eller så är man lite bortskämd.



11. Gojira - L'Enfant Sauvage
Gojira fantastiskt oförutsägbara och spännande metal är utmanande för örat. Och ganska svår att placera genremässigt, och såna band brukar jag gilla. Gojira är ett av få metalband idag som verkligen har sitt unika sound. På L'Enfant Sauvage fortsätter de att leverera sin extrema och skruvade form av teknisk dödsmetall. Det är spännande att lyssna på, mest för att det är ganska oförutsägbart med ovanliga låtstruktur, men bakom hårdheten lyckas Gojira också förmedla känslor.



10. Deftones – Koi No Yokan
När förre basisten Chi Cheng hamnade i koma efter en bilolycka kändes det som att det kunde vara slutet på bandet. Istället verkar de ha fått en nytändning och släppte ångestfyllda Diamond Eyes för två år sedan. Koi No Yokan fortsätter på samma spår men är mer experimentell. Variationen är större mellan de tyngre partierna och de mer drömska lugnare stunderna där Chino Moreno fascinerar och dominerar återigen med sin spöklika stämma. Som album tycker jag att låtarna, trots de stora variationerna, håller ihop albumtänket på ett bra sätt och Koi No Yokan känns som ett soundtrack till en berättelse om sorg och kärlek.



9. Ufomammut - Oro: Opus Alter och Oro: Opus Primum
Jag har under året lyssnat väldigt mycket på doombandet Ufomammut. Trions rymddoom beskrivs bäst som långsamma atmosfäriska ljudlandskap som byggs på lager för lager för att explodera. Visst går det även att koppla Ufomammut till band som t ex Sleep, Electic Wizard, Isis och mycket Neurosis men framförallt har bandet ett helt eget sound. Oro (guld på italienska) är en 90 minuter lång låt uppdelad på två skivor. Första delen, Opus Primum, släpptes i våras och del två, Opus Alter, släpptes nu i höst. Jag gör dock en liten fuling och räknar detta som ett enda album, vilket man borde göra. Oro bjuder på ett hypnotiserande musikaliskt verk som upplevs bäst ensam i mörkret på väldigt hög volym. Lyssna på låten Oroborus, förstaspåret från Opus Alter, så förstår du genast varför Ufomammut är så bra.



8. Soundgarden – King Animal
Soundgarden var det bästa av de fyra grungebanden från Seattle. Bland annat håller jag Superunknown som topp fem skivor genom tiderna, alla kategorier. Ja, jag är ett stort fan av bandet och blev lycklig när comebacken var ett faktum. Mina förväntningar sköt i höjden direkt men jag var ändå lite orolig över att bandet skulle låta trötta och oinspirerade så jag lyckades sänka förväntningarna trots allt. Men singeln satte uppe förväntningarna igen. Resultatet? Väl godkänt. Höjdpunkterna på King Animal är många och magin och det karaktäristiska soundet från 90-talet tittar ofta fram. Men visst är det en mer mogen och gubbrockig platta där den ungdomliga kraften inte riktigt finns där. Och det är ju en naturlig utveckling - något måste ju ha hänt på 16 år. Det är fantastiskt att höra Chris Cornells stämma där den hör hemma igen. Även övriga bandmedlemmars instrument känner man att man har saknat. Framförallt Kim Thayils helt unika gitarrsound har jag verkligen saknat. Några låtar går kanske på lite tomgång men i det stora hela är det en lyckad återföreningsplatta.



7. Katatonia – Dead End Kings
Precis när sommaren började bli sval och övergå till höst, mörker, kyla och självmord släpper Katatonias sitt nya album. Katatonia är urtypen för deppig höstmusik när den är som är bäst. Sedan jag upptäckte Katatonia med 2003 års Viva Emptiness har de levererat och fungerat som en röst i mörkret när man behöver den. Och jag tycker nog att Katatonia är bättre än någonsin, åtminstone har denna skiva gett mig mest tillsammans med The Great Cold Distance. Produktionen på Dead End Kings är perfekt och fantastiskt snygg med noga avvänjningar mellan tyngd och lugn och den vackra vemodigheten som ligger över hela skivan är svår att hejda sig mot. Kanske saknar jag de riktiga topparna som är högre på tidigare skivor men bredden imponerar. En komplett Katatonia-skiva.



6. Paradise Lost – Tragic Idol
Jag blir aldrig besviken på mina husgudar Paradise Lost och de levererar återigen på Tragic Idol. Svärtan och vemodet kombinerat med tyngden och de vackra melodierna gör detta till en av årets bästa skivor. Även om topparna är höga är denna platta inte helt fantastisk rakt igenom, det finns några anonyma låtar, och därmed halkar de ner lite på listan. Men bara lite.



5. Neurosis – Honor Found In Decay
Jag blev lite besviken efter de första genomlyssningarna. Honor Found In Decay är inte lika tung och brutal som föregångaren och det är svårt att komma in i plattan. Men sedan släppte det. Jag läste i CUM-intervjun (tror jag) att Scott Kelly poängterade att Neurosis inte är musik som man kan ha på i bakgrunden och som kräver sitt engagemang. Och visst är det så. Det är en påfrestande platta att lyssna på men som med tiden ger tillbaka så mycket. Neurosis ljudbild är denna gång mer avskalad och rå. Och därmed blir helhetsupplevelsen också att det är mer på riktigt. När man hittar rätt i denna känslosamma och hypnotiserande musikaliska upplevelse så vete fan om det finns någon annan musik som känns lika äkta.



4. Withcraft – Legend
Det var fem år sedan Witchcraft släppte en skiva senast och sen dess har bandet kommit lite i skymundan av Graveyard som lirar lite på samma planhalva med retrorocken i centrum. Men Witchcraft imponerar stort med sin ”comeback”. De var jävligt bra förut men med denna platta tar de ytterligare ett steg. Många har klagat på den uppiffade ljudbilden som Jens Bogren (som även har rattat Paradie Lost m fl) ligger bakom men jag gillar den. Visst är det ett modernare sound som skiljer sig från 70-talsretrosoundet från de tidigare skivorna men musiken tar absolut inte skada för det - snarare tvärtom. De tunga riffen och låtskriveriet imponerar och Magnus Pelanders coola sång är helt unik.



3. Meshuggah – Koloss
Meshuggahs Koloss var tillsammans med Soundgardens den skiva jag såg fram emot mest 2012.  Och Koloss gör mig inte besviken. Det är svängigt och tungt som fasiken och Meshuggah är fortfarande hårdast av alla. Samtidigt känns Koloss som det mest tillgängliga och kommersiella bandet har gjort – med Meshuggah-mått mätt. Koloss är inte lika meckig som t ex Obzen och är därför lätt att komma in i, på gott och ont. Meshuggah fortsätter att vara ett unikt metalband och har haft en speciell plats i mitt hjärta i snart 20 år.



2. Black Breath - Sentenced To Life
Jag är ytterst svag för amerikanernas version av Stockholmsdöds kryddat med hardcore och till viss del även punk och thrash.. Det är svinigt bra och svängigt och vinylen har snurrat otaliga varv på min skivspelare. Visst snor och lånar Black Breath grejer från många andra men vilka gör inte det? Och de gör det så snyggt att de inte behöver skämmas. Och blandningen gör ändå bandet lite unikt. För mig spöar Black Breath det mesta av dagens hårda musik och spelar en stil som för mig enklast beskrivs som ryggmärgsmetal. Den nostalgiska faktorn spelar naturligtvis mycket in i varför jag gillar det så mycket. Men i grund och botten är detta helt enkelt perfekt musik att dricka öl till och må bra till!



1. Alcest - Les Voyages de l'Âme
Jag har missat fransmannen Neige och hans projekt Alcest tidigare men blev fäst vid denna skiva från första stund när den släpptes först av allt i början av året. Det är också den skiva som jag nog har lyssnat på mest av alla skivor i år. Les Voyages de l'Âme erbjuder drömsk, vemodig och vacker musik kryddat med lite lätt black metal. Det är en omfamnande skiva jag har lyssnat på om och om igen och gillar lika mycket varje gång. Jag resonerar ofta som så att de skivor som hamnar högst på årets bästa-listan är de skivor påverkar mig mest känslomässigt. Les Voyages de l'Âme är en fantastisk på att förmedla känslor och få världen utanför att försvinna.



Sammanfattning:

20. Tiamat – The Scarred People
19. The Soundtrack Of Our Lives – Throw It To The Universe
18. Lana Del Rey – Born To Die – The Paradise Edition
17. Kiss – Monster
16. Thåström - Beväpna dig med vingar
15. Pallbearer – Sorrow and Extinction
14. Baroness – Yellow & Green
13. High On Fire – De Vermis Mysteriis
12. Graveyard – Lights Out
11. Gojira - L'Enfant Sauvage
10. Deftones – Koi No Yokan
9. Ufomammut - Oro: Opus Alter och Oro: Opus Primum
8. Soundgarden – King Animal
7. Katatonia – Dead End Kings
6. Paradise Lost – Tragic Idol
5. Neurosis – Honor Found In Decay
4. Withcraft – Legend
3. Meshuggah – Koloss
2. Black Breath - Sentenced To Life
1. Alcest - Les Voyages de l'Âme

torsdag 27 december 2012

Rawk: 2012 års bästa låtar

Jag har skapat en Spotify-playlist där jag har listat 2012 års bästa låtar, eller i alla fall många av de låtar som jag har lyssnat på mest i år och som jag gillar lite extra. För att det ska se snyggt ut har jag valt att sätta en gräns på max en låt från varje skiva. Klicka på ikonen!


Kvelertak - Spring Fra Livet

Här är ett klipp på norska Kvelertak när de spelar låten ”Spring Fra Livet” på Lydverket, som verkar vara ett populärt musikprogram i Norge. Ett jävla ös till låt som vanligt när det handlar om detta band och som innehåller låttexter som ”Du må springa for livet, for eg tar deg igjen" och ”Din lille slask, du må springe raskt” (enligt youtube-kommentarer).

Låten kommer att finnas med på den kommande plattan Meir som planeras släppas i mars nästa år och innehålla följande låtar:

1. Åpenbaring
2. Spring Fra Livet
3. Trepan
4. Bruane Brenn
5. Evig Vandrar
6. Snilepisk
7. Månelyst
8. Nekrokosmos
9. Undertro
10. Tordenbrak
11. Kvelertak

Denna skiva ser jag fram emot väldigt mycket. Debuten var ju hur bra som helst.

fredag 21 december 2012

2012 års bästa musikvideor

Musikvideor känns ju jävligt fräscht 2012! Eller inte. Det görs kanske inte lika många påkostade videor längre. För vem ser dem egentligen? MTV är ju inte en musikkanal längre. Jag ser dock relativt mycket på MTV2 och VH1 men majoriteten gör INTE det. Inte som förr i tiden. Men det är ändå ett format som kan beröra då och då. Och fascinera. Några musikvideor har gjort ett visst intryck på mig i år. De som har påverkat mig mest listar jag här.

Meshuggah - Demiurge
Ja, videon till Break Those Bones Whose Sinews Gave It Motion var också snygg men denna ”live”-video lyckas nästan vidröra den utomkroppsliga upplevelse man känner när man ser Meshuggah live. Demiurge är dessutom bästa låten från Koloss. Släck ner i rummet, maxa skärman och höj volymen. Bäst är Thordendals grimaser.



High On Fire - Fertile Green
Sjukt knarkig och snygg video med massa symbolik. Storyn handlar om Jesus tvilling Balteazeen, som offrar sig själv för att ge Jesus liv.


Black Breath – Home Of The Grave
Låttitel: Home Of The Grave. Vart utspelar sig videon? I en grav såklart! Stilrent och förbannat snyggt, framförallt från 2:16 och framåt när armar sticker fram från jorden och sträcker sig mot bandet. Dessutom en av världens fulsnyggaste trummisar.


Lana Del Rey - Ride
Fantastisk snygg och extra lång musikvideo som känns som en liten kortfilm. Och andas mycket David Lynch. Mörkt och hypnotisk med stort vemod.


Machine Head – Darkness Within
Robb Flynn skrev ett inlägg om hur han ledsnat på standardmallen för hur dagens musikvideor ser ut. Inspirerad av musikvideor från bl a Behemoth och Rammstein skrev han en mörk och galen story som har filmats på olika platser i Prag, bland katedraler och dylikt. En ganska unik och sevärd video i mina ögon. Och lite otäck!


Christopher Lee - A Heavy Metal Christmas



Skådespelaren Christopher Lee är 90 bast och har enligt IMDb varit med i 275 filmer. Mest känd är han väl för Saruman i Sagan Om Ringen, Count Dooku i de nya Star Wars-filmerna och Bondskurken Scaramanga. Och en massa andra roller förstår. Som 90-åring är han still going strong och är bland annat aktuell med Hobbit-filmerna.

Men framförallt har han spelat in hårdrocksversioner av låtarna The Little Drummer Boy och Stilla Natt. Det låter ganska underhållande, kungligt och uselt samtidigt. Lyssna nedan. Bäst är helt klart det fantastiska skivomslaget.

onsdag 19 december 2012

Alice In Chains – Hollow


Hollow är första låten man får höra från Alice In Chains kommande album som ska släppas nästa år. Låten låter väldigt väldigt mycket Alice In Chains och jag gillar den som fan. Jerry Cantrells upprepande och tunga riff är hypnotiserande. Faktum är ju att förra plattan, den första utan Layne Staley, var oväntat bra. Jag satte den på bronsplats över 2009 års bästa skivor. Allt detta gör att mina förväntningar på den kommande skivan faktiskt är väldigt höga.

Videon, en s k ”lyric video”, är gjord av fans som har använt Instagrambilder. Ganska ball tycker jag.

måndag 17 december 2012

Ghost – Secular Haze och Papa Emeritus II


Bandet Ghost har äntligen börjat röra på sig igen efter att ha jobbat med att släppa uppföljaren till den extremt omtalade debutplattan. På fredagkvällen marknadsförde Ghost en ny hemsida som fungerade som en teaser för den nya låten Secular Haze. Med jämna mellanrum tändes ett nytt ljus på hemsidan, och varje ljus symboliserade ett instrument. På så sätt växte låten fram instrument för instrument. Man kunde också registrera sin mailadress på denna sida och som tack för det fick man hela studioversionen av samma låt på mailen imorse. Secular Haze är en tung och skev låt. Den når kanske inte upp till topparna från Opus Eponymous men är absolut inte någon besvikelse. Lyssna på Secular Haze här.

Igår kväll gjorde bandet också en spelning i hemstaden Linköping. Jag var på väg dit ett tag men prioriterade bort det (och det var tur för jag har en jävla öroninfektion som vägrar ge med sig så det hade nog skitit sig hursomhelst). Om jag förstått det hela rätt körde Ghost ett antal låtar från sin första platta men på slutet av instrumentala Genesis tackade sångaren Papa Emeritus I för sig och samtidigt uppenbarade sig Papa Emeritus II som efterträdare varefter de lirade nya Secular Haze följt av ABBA-covern I’m a Marionette och avslutande Ritual. Självklart hade de en annan snubbe utklädd som Papa Emeritus I under Genesis samtidigt som den riktiga sångaren klädde om till II. Men det var ett coolt grepp och allt går att se nedan i bra kvalla. Att Ghost skulle göra en ABBA-cover var ju ingen nyhet men I’m a Marionette (5:48 i sista klippet nedan) är kanske inte lika fantastisk cover som Here Comes The Son. Jag sätter godkänt så länge tills jag har hört studioversionen.




måndag 3 december 2012

Cult Of Luna - I: The Weapon


Magnifika Cult Of Luna, som jag har varit mycket fäst vid sedan 2003 års skivsläpp The Beyond, är på gång med en ny platta. Skivan är döpt till Vertikal och släpps 25 januari nästa år. Senaste plattan Eternal Kingdom släpptes 2008 och med tanke på att de brukade släppa skivor i princip vartannat år tidigare så kan man säga att väntan har varit lång. Men det känns som en bra väntan. Uppenbarligen har bandmedlemmarna själva varit i behov av det och jag har känt själv att efter att ha sett bandet live ganska många gånger så kunde man deras liveshow och uttryck. De har själva pratat om att de inte har velat spela igen förrän de har en ny skiva på gång. Tanken var ju att Cult Of Luna skulle spela sin enda konsert i år på Getaway Rock Festival i somras. Jag var själv extremt laddad för detta men bandet tvingades ställa in i sista minuten på grund av att flyget, som trummisen åkte med, inte kunde landa på grund av dimma. Det blev ett jäkla antiklimax (på en i övrigt  suverän festival). Istället får jag vänta tills 28 februari med att se bandet live igen, på Debaser Medis. Köp biljetter här, det gjorde jag nyss.

Konceptet kring nya plattan Vertikal bygger på klassiska filmen Metropolis från 1927 och därmed anar man en mörk, kall och maskinell skiva. Skivomslaget och nya, snygga bandfotot (se ovan respektive nedan) ger direkt den känslan. Idag släpptes också första smakprovet i form av andraspåret  ”I: The Weapon”. Jag var peppad men ändå ganska orolig över att jag skulle bli besviken (jag tycker man ofta blir det nuförtiden när favoritband släpper nytt). Men denna nya låt gav mig istället en kick och jag har spelat låten konstant i över en timme nu. Soundet känns mycket spännande och än en gång förnyat. Men det är inget snack om att det är Cult Of Luna.  Och som vanligt bjuds man på en mäktig musikalisk resa.


Jag lovade i förra inlägget att Konghs kommande lär hamna topp 5 nästa år. Nu jag gör en fuling till och sätter även Cult Of Lunas Vertikal på topp 5 2013. Detta kanske jag får äta upp men troligen inte. Jag är ju rätt förutsägbar och älskar helt enkelt denna typ av musik högre än… det mesta.



onsdag 28 november 2012

Kongh - Sole Creation


Hej. På listan över världens mest underskattade band ligger Kongh definitivt med däruppe i toppen. Det är en förträfflig trio vars svenska, fina och mörka doom är en fröjd för örat och förtjänar fler fans över hela världen. De har släppt två skivor tidigare som är mycket värda att lyssna på (har du missat bandet så lyssna på detta och njut: http://open.spotify.com/track/1jmMavgy8nnVkhdGsJnZBH).

5 februari släpps den tredje efterlängtade skivan som heter Sole Creation. Mixen har skötts av självaste Magnus Lindberg från Cult Of Luna och det tuffaste är att skivan består av hela fyra (!) låtar med följande namn:
1. Sole Creation
2. Tamed Brute
3. The Portals
4. Skymning

Som smakprov kan man lyssna på de första sju minuterna av inledande Sole Creation nedan. Och av dessa sju minuter kan man ändå ana liiite av en annan känsla. Jag anar att det är lite mer producerat. Och det är jobbat lite mer med sången: mer sång, mindre growl. Men det är inget snack om att det är Kongh och svinbra. Jag vågar lovar redan nu att denna hamnar på topp 5 över nästa års bästa skiva.



Jag såg för övrigt Kongh som förband till Electric Wizard på Nalen tidigare i höst. Det kan ha varit just Sole Creation de lirade då men jag är inte säker. Det var i alla fall en kunglig spelning. Såhär såg sångar-David ut då:



fredag 5 oktober 2012

Ny låt med Tomahawk!



Tomahawk, med suveräna Mike Patton i spetsen, är på gång med en ny skiva. Låten ”Stone Letter” är det första smakprovet och den kan man lyssna på via länken nedan. Skivan heter Oddfellows och ska släppas 29 januari 2013.

Patton beskriver skivan som ”heavy pop” och ”really heavy Beach Boys”. Hmm...

http://www.spin.com/articles/tomahawk-first-lp-in-six-years-stone-letter

fredag 28 september 2012

torsdag 27 september 2012

Soundgarden - Been Away Too Long


Jag har nu lyssnat fyra gånger på Soundgardens nya singel, den första på 16 år. I grund och botten är det en ganska rak rocklåt men tydligt kryddat med Soundgardens så typiska och karaktäristiska skeva stil. När man får rysningar så att håret resar sig på båda armarna vet man att det är bra. Det är underbart att höra Chris sång i sin rätta miljö igen. Jag älskar också Kims gitarrslingor och Bens feta basljud. Matt Cameron är som alltid suverän bakom trummorna.

 Detta lovar JÄVLIGT gott inför skivan! Jag älskar Soundgarden.

 Lyssna här på Spotify!

onsdag 5 september 2012

Neurosis - Honor Found in Decay (trailer)

Jag kommer hem och är jättetrött. Då ser jag denna Neurosis-trailer nedan och blir alldeles upprymd och ryser lite grann. Spännande musik gör så med mig. Det är min religion.

Tidigare har det släppts korta, abstrakta 30-sekundersklipp för den nya Neurosis-plattan. Klippet nedan är ett längre klipp där bandmedlemmarna pratar lite i stora fina ord om Neurosis. Och så får man höra ett klipp från en ny låt. Utan att ha hört något mer så vet jag att detta är en extremt stark kandidat till årets bästa skiva. Neurosis står alltid lite över i stort sett allt annat. En av kommentarerna till detta klipp beskriver Neurosis på ett utomordentligt sätt:

Neurosis' music is best when you don't try to process it, you just let it run through you.



Nya Neurosis-skivan på fem år,  Honor Found in Decay, släpps 29 oktober.

Jag och Scott Kelly efter spelningen på Medis 2007. 

måndag 20 augusti 2012

Konserthösten 2012



Det är slut på semester, sommar och sol & bad. Äntligen! Nu är hösten här igen med alla underbara klubbkonserter. Nedan har jag listat de spelningar jag är mest sugen att gå på nu i höst. Jag kan ha missat något också, så tipsa gärna.

Dessa konserter har jag också lagt upp i Konsertkalendern. Glöm fan inte att lägga in denna kalender i era smartphones.

Torsdag 30 augusti 2012
THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES
Södra Teatern, Stockholm

Torsdag-Fredag 6-7 september
CLOSE-UP BÅTEN (Soulfly, Raubtier, Pain, Hypocrisy, Crashdiet, Asphyx m fl)
Östersjön

Fredag 21 september 2012
THE HIVES
Gröna Lund, Stockholm

Lördag 29 september 2012
DYING FETUS + JOB FOR A COWBOY + REVOCATION + CEREBRAL BORE
Fryshuset, Stockholm

Onsdag 3 oktober 2012
FU MANCHU
Hornstull Strand, Stockholm

Lördag 6 oktober 2012
NASUM + BLACK BREATH + SKITSYSTEM + MASSGRAV
Debaser Medis, Stockholm

Fredag 12 oktober 2012
BULLET + SCREAMER + '77
Debaser Medis, Stockholm

Måndag 15 oktober 2012
RIVAL SONS
Tyrol - Gröna Lund, Stockholm

Onsdag 17 oktober 2012
DANKO JONES
Debaser Medis, Stockholm

Tisdag 23 oktober 2012
STEEL PANTHER
Tyrol - Gröna Lund, Stockholm

Lördag 27 oktober 2012
ELECTRIC WIZARD + KONGH
Nalen, Stockholm

Lördag 3 november 2012
KATATONIA + ALCEST + JUNIUS
Fryshuset, Stockholm

Lördag 10 november 2012
DEVIN TOWNSEND PROJECT + FEAR FACTORY + SYLOSIS
Nalen, Stockholm

Söndag 11 november 2012
MARK LANEGAN
Göta Källare, Stockholm

Torsdag-fredag 15-16 november 2012
CLOSE-UP BÅTEN (Turbonegro, Candlemass, Imperial State Electric, Thundermother)
Östersjön

Tisdag 4 december 2012
OPETH + VON HERTZEN BROTHERS
Södra Teatern, Stockholm

Onsdag 5 december 2012
OPETH + VON HERTZEN BROTHERS
Södra Teatern, Stockholm

Onsdag 5 december 2012
MARILYN MANSON + ROB ZOMBIE
Hovet, Stockholm

Onsdag 19 december 2012
STONE SOUR
Annexet, Stockholm

fredag 17 augusti 2012

onsdag 15 augusti 2012

Metallica - When a Blind Man Cries


Metallica är i covertagen (?) igen.  De ska vara med på ett kommande hyllningsalbum för en viss Ronnie James Dio och så är de med och hyllar Deep Purple på skivan ”Re-Machined: A Tribute to Machine Head” där ett flertal band och artister tolkar låtarna på klassiska plattan Machine Head.

Metallicas val är When a Blind Man Cries och det är en förträfflig och fin tolkning där James briljerar på ett känslosamt sätt.  I like it. Nu har Metallica snart gjort covers på alla sina gamla hårdrockshjältar, Maiden-låten Remember Tomorrow, som de spelade in för ett par år sedan, var också lyssningsvärd.



Låtlistan på tribute-plattan ser ut som följer:
01. Smoke on the Water – Carlos Santana
02. Highway Star – Chickenfoot
03. Maybe I’m a Leo – Glenn Hughes, Chad Smith, Luis Maldonado
04. Pictures of Home – Black Label Society
05. Never Before – Kings of Chaos (Joe Elliott, Steve Stevens, Duff McKagan, Matt Sorum, Arlan Schierbaum)
06. Smoke on the Water – The Flaming Lips
07. Lazy – Jimmy Barnes, Joe Bonamassa
08. Space Truckin’ – Iron Maiden
09. When A Blind Man Cries – Metallica
10. Highway Star – Glenn Hughes, Steve Vai, Chad Smith, Lachlan Doley (exclusive track)

fredag 3 augusti 2012

Machine Head - Darkness Within

Jag såg precis Machine Heads nya musikvideo till Darkness Within och jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad. Det är väldigt sällan som jag verkligen gillar en musikvideo nuförtiden men denna video skiljer sig helt klart från den typiska standardmusikvideon. Inspelad på olika platser i Prag är det en mörk, vacker och ganska sjuk video som självaste Robb Flynn har varit med och regisserat. Han borde absolut fortsätta med detta. Jag blir också mer sugen än någonsin att åka till Prag väldigt snart. Kanske styra upp en grabbresa dit i höst?

Se videon nedan och läs sedan Robb Flynns läsvärda förord här.

måndag 30 juli 2012

Century Media tillbaka på Spotify



För ganska precis ett år sen valde Century Media Records att plocka bort hela sin skivkatalog från Spotify. Jag skrev om detta här. Nu har man dock valt att lägga upp all musik igen. Detta är väldigt glädjande för Century Media har en massa skivor som jag har saknat att lyssna på när jag använder mig utav musiktjänsten. Folk med bra musiksmak runt om i världen får också en möjlighet att upptäcka en massa bra musik. Hej igen Paradise Lost, Strapping Young Lad, Tiamat , Crowbar,  Napalm Death, The Haunted, High On Fire, Witchery och alla andra band på Century Media!

Såhär säger Century Media om att de nu har lagt upp musiken igen:

"Spotify offers great tools to discover new artists. We feel that this is essential for our promising newcomers. In that respect, Spotify gives those artists a very good forum," states Antje Lange, general manager Europe.

After the initial decision to pull the Century Media catalog from Spotify, label execs were impressed by the resulting debate, especially the messages and comments by the thousands of fans who weighed in on the issue. Fan sentiment and continued discussions with Spotify have resulted in the label reversing its initial decision.

"We respect that music fans wanted to have instant access to our catalog via Spotify," states President of North America Don Robertson. "But we also have to consider the rights of our artists. After practicing some due diligence, we're moving ahead confident that both the artist and the fan are being fairly served by this developing platform."

Steve Savoca, Head of Content at Spotify, adds: "Spotify's global growth provides a powerful platform for artists to connect directly with our hugely passionate audience. The return of Century Media's fantastic catalog is cranking metal music to our ears."

Century Media will continue to evaluate Spotify as a music discovery tool and welcome the fan's opportunity to preview a release in its entirety before deciding to buy a copy.

Thomas Waber, President of Superball and InsideOut Music sums it up:"We are looking forward to our fans being able to access our music again through the premium streaming service in the world. Hopefully they will discover great new music as a result!"

fredag 27 juli 2012

torsdag 19 juli 2012

Elitserielagens twitterkonton



Det känns som att Twitter slog igenom med dunder och brak inom ishockeyn förra året. Och fjolårets upplaga av MODO Hockey var nog det lag i världen som hade flest spelare med twitterkonton. Det uppmärksammade jag i detta inlägg.

Jag blev dock nyfiken på om alla ES-lag har ett officiellt twitterkonto och vilket lag som har flest antal följare. Jag sökte lite på twitter och kom fram till följande lista nedan (jag är dock inte hundra på att alla konton är officiella. Hojta gärna till om jag har listat fel konto eller liknande):



LagFöljare
1. Färjestad BK4143
2. AIK3858
3. HV713801
4. Brynäs IF3353
5. Modo Hockey2888
6. Luleå Hockey2053
7. Frölunda HC1787
8. Växjö Lakers1545
9. Linköpings HC1279
10. Timrå IK1036
11. Rögle BK54
12. Skellefteå AIK-



Vad kan man säga om detta då? Det är imponerande av Färjestad att leda, Rögle är nybörjare på detta och det är anmärkningsvärt att Skellefteå AIK är det enda laget i Elitserien som inte har ett twitterkonto. Om detta är en medveten strategi från SAIKs håll är det en märklig sådan.

Modo ligger på en godkänd femte plats. Jag trodde dock ändå att vi skulle ligga bättre till med tanke på hur många och hur vettiga Modoiter det faktiskt finns på Twitter. Jag har fått känslan av att Modo syns mest på Twitter som man ju t ex gör i media.

Hur ska Modo göra för att få fler följare då? Utan att ha undersökt övriga lags twitterkonton så gäller det ju såklart att vara exklusiva. Jag gillar att man har lagt upp bilder från sommarträningen. Mer sådant tack! Och sedan får man ju göra lite mer reklam för twitterkontot. Och själv följa Modoiter på Twitter. Kämpa.

lördag 14 juli 2012

Getaway Rock Festival 2012 – sammanfattningen!

Jag var ju på Getaway Rock Festival i Gävle förra veckan och kände att nu när intrycken har lagt sig lite (och det är natt och jag är pigg) så är det dags att skriva en liten sammanfattning av festivalen.

Getaway är  en suverän festival. Varför? Jag listar några punkter här:
- Det är lätt och smidigt att ta sig till Gävle. Ligger nära Stockholm.
- Festivalområdet ligger relativt centralt typ 15-20 minuters promenad från stadens centrum.
- Lagom storlek. I år var det 12 000 betalande och de siktar på 15 000 nästa år.
- Mycket bra och varierande utbud av band.
- Inget regn överhuvudtaget!

Det är också suveränt att bo på hotell när man är på festival. Det får man göra när man är 30+ och har råd. Käka hotellfrukost och möjligheten att duscha varje dag är inte fy skam.

Det sämsta med festivalen var följande:
- Ingen försäljning av sprit. Jag drack mig så less på ölen och cider och saknade möjligheten att köpa sprit. Jägerpluntan blev min räddning.
- Cult Of Luna ställde in. Nej, vi kan inte klandra bandet. Men vädergudarna kan dra åt helvete. Så även flygmaskiner som inte kan landa när det är dimma.

Nästa år går festivalen av stapeln 1-3 augusti. Vi ses där!

Jag tänkte att jag skriver någon mening om varje band jag kommer ihåg att jag såg hela eller större delen av konserten med. Jag gick All In på Twitter och har gått igenom mina tweets för att komma ihåg vad jag verkligen upplevde.

TORSDAG

Mustasch
Första bandet jag ser. Underbart väder, sol och öl. Och stämningen på topp. Men Ralf och gänget kör för mycket nytt som inte alls håller samma klass som de klassiska hitsen. Balladen I’m Frustrated blir t ex extremt pinsam. Konserten tar sig dock på slutet.

Kvelertak
Fick äntligen se detta norska band och jag blev inte besviken. Tre gitarrer och ett jäkla ös. Ser verkligen fram emot nästa spelning.

Graveyard
Publiken samlas för att se detta introverta men ack så suveräna band. Men tyvärr passar de mycket bättre på en mindre scen. Och de kan bättre. Dock är jag stolt över att det uppenbarligen finns så många som gillar Graveyard med tanke på hur dålig smak många hårdrockare har i övrigt (Hej Nighwish och Sabaton osv!).

Red Fang
Ett av festivalens verkliga höjdpunkter och torsdagens överlägset bästa spelning. Red Fang är bra på skiva men live förstår man verkligen hur sjukt bra band detta är.  Jag blev helt galen under låten Prehistoric Dog.

Venom
Det är ballt att se Venom och en trevlig upplevelse. Cronos är kung men spelningen ger mig inte den kick jag hade hoppats på. Bästa ögonblicket är när gitarren försvinner totalt i en låt och kommer inte tillbaka igen förrän exakt när låten slutar.



Ghost
Ghosts show både låter förbannat snyggt och är förbannad snygg. Men de har gjort denna spelning exakt likadan nu alldeles för länge och behöver koncentrera sig på att släppa nytt och ändra konceptet. Men jag förstår att det är svårt att tacka nej till en festivalsommar när snubbar som James Hetfield ringer och vill att de ska spela. Nya scenkläderna är man ju lite kluven till också. Ku Klux Ghost.



Nighwish
Ja, jag såg självklart lite av kvällens avslutare. Jag har, för att uttrycka mig milt,  svårt för detta band. De spelar den genre jag nog ogillar mest inom hårdrock. Men jag hade hoppats på show ändå. Men jag fick fel - det var sjukt dåligt. Jag citerar mina egna tweets som jag skrev under stridens hetta:
”Nightwish känns väldigt finska. På ett dåligt sätt. Gullig sång. På ett dåligt sätt. Publiken diggar dock. Nightwish är bland det sämsta jag sett nånsin. Smurfhitsfinnemetal ftmfw.”

FREDAG

Meshuggah
Mina husgudar får inleda festivaldagen för mig. Trots förutsättningarna med att spela i fullt solljus kl 15.30 (om jag minns rätt) så gör de en fullkomligt krossande spelning. Överlägset tyngsta soundet på hela festivalen och de nya låtarna från Koloss låter hur bra som helst. Och jag headbangade så jag fixade nackvärken tills dagen efter. Som sig bör.



Raised Fist
Raised Fist blir lite tjatigt på skiva men live är det alltid en häftig och underhållande upplevelse. Ett jäkla ös.

Ministry
Det ska väl erkännas att jag är inte världens största Ministry-fan och har inte koll på hela diskografin. Men jag var ändå sjukt peppad. Ryktet sa att herr Jourgensen hade festat på ganska hårt backstage och det märktes på scenen. Men det levereras ett intensivt industriparty som är mycket underhållande att uppleva.



Municipal Waste
Jag är ganska svag för bandets charmiga thrash och det tycker publiken också som startar festivalens största circle pit.



Manowar
Jag gillar ganska många Manowar-låtar men showen blir ändå lite för mycket… Manowar. Konserten blir för utdragen med alla solon och allt snack. Under partiet där de plockar upp en full kille som får spela gitarr och om han är bra så ”får” han knulla en brud gick jag och drack öl istället. Dock får man ju ändå säga att tekniskt och framförallt sångmässigt levererar bandet oväntat bra.

Dying Fetus
Kontrasten från Manowar är enorm men Dying Fetus imponerar stort på mig med sin döds sent på natten i mörkret.



LÖRDAG

Weedeater
Innan festivalen har jag fått höra att jag absolut inte får missa dessa herrar. Ändå, jag skyller på mina fyllepolare som sackade ner mig, missar jag första kvarten av spelningen. Det ångrar jag men resten av spelningen är. Hur. Bra. Som. Helst. Trions skitiga och knarkiga sluge/stoner är det coolaste jag har sett på länge. Jag vill ha mer!



Saxon
De inleder med Heavy Metal Thunder och jag blir hur peppad som helst. Sedan förvånas jag också över hur många hits gammrävarna ändå har. Och de levererar rätt bra. Lite för lång spelning kanske.



Devin Townsend Project
Det bedrövliga ljudet förstör halva konserten men sen är det svinbra. Devin är en ytterst speciell person och spelningen är lika mycket stand-up comedy som en metal-konsert.

Crucified Barbara
Crucified Barbara har blivit mycket bättre sen jag såg bandet senast för ganska många år sen. De har blivit tyngre och spelar med större pondus och självsäkerhet. Och låtarna är bättre. Bra spelning! Tyvärr missar jag halva spelningen pga Behemoth.



Behemoth
Polackerna imponerade stort när jag såg dem på House Of Metal för något år sedan och denna kväll är de ännu bättre. De bjuder på en sjukt tight och mäktig satanisk show.

Yngwie Malmsteen
Halva scenen består av Marshallstackar och ljudvolymen känns extra hög  när Yngwie går på. Det är en cirkus och under fyra-fem låtar också ganska underhållande. Sedan blir det tjatigt och jag lessnar och går hem. Och så gör också större delen av publiken. Yngwie är en kul bokning men att låta honom avsluta hela festivalen var en liten felbedömning.



fredag 29 juni 2012

Highlander – the remake




Brorsan MMS:ade precis bilden ovan till mig och texten "äää va fan?! Och det är ju lite så jag känner också.  Jag googlar lite på detta och det verkar alltså stämma att Ryan Reynolds SKA spela den legendariska karaktären Connor MacLeod i en remake av 80-talsüberkultrullen Highlander.

Vad tycker jag om detta? Jag är ganska kluven. Eller, jag är mest väldigt negativ tror jag. Highlander är en extremt nostalgisk film för mig. Det är en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna faktiskt. Christopher Lambert är kung och odödlig (!) som MacLeod. Ryan Reynolds i samma roll? Även om snubben var bra i Safe House så vete fan, han har ingen karisma direkt. Och vem ska spela the badass Kurgan? Och vem ska spela Sean Connerys karaktär Ramirez? Och vilket band ska kunna överträffa Queens briljanta musik?

Juan Carlos Fresnadillo är tänkt som regissör. Jag har bara sett 28 veckor senare och den var väl sådär. Så där är jag också väldigt tveksam.

Och vad är grejen med Hollywood och alla onödiga remakes?

Mina förväntningar på denna film kommer att vara väldigt låga. Och det är ju bra. Highlander ska man låta vara. THERE CAN BE ONLY ONE!

torsdag 28 juni 2012

Ipren och death metal - IBUPROFANE

Dan? Eller?

Företaget bakom den välkända värktabletten Ipren är på jakt efter en ny Ipren-låt och har därför startat upp en tävling där vem som helst kan skicka in ett bidrag. Och så får Folket rösta och vinnaren tar hem 50 lax och berömmelse. Lite småkul sådär. Spana in ipren.se/jakten.

Den underhållande Hataren @crj138 gick nyss banas för detta på Twitter eftersom han hävdar att Lord K (Project Hate MCMXCIX, Torture Division) har skrivit och laddat upp en härlig dödsdänga (se nedan). Lork K ska dock ha förnekat detta och påstår att det istället är en annan dödsveteran,  Dan Swanö (Bloodbath, Nightingale osv) som är upphovsmannen, eller åtminstone den som sjunger. Hursomhelst är detta genialiskt och kung.

Gå in på ipren.se/jakten, leta upp bidrag #294 (IBUPROFANE) och rösta!

Lyssna och sjung med.

I.P.R.E.N

Ipren
Mjuka kapslar
Med flytande innehåll
En räcker gott för att dämpa värk och feber
Och tillfälligt ont i rygg och leder

Ipren
Mjuka kapslar
400 milligram
Räcker ofta gott och väl
För att lindra lite grann

Huvudvärk
Ledvärk
Ryggvärk
Mensvärk

Huvudvärk
Ledvärk
Ryggvärk
Mensvärk
Tandvärk
Feber
Ibuprofen

En räcker gott för att dämpa värk och feber
Och tillfälligt ont i rygg och leder

Ipren
Mjuka kapslar
En annan sorts tablett

tisdag 26 juni 2012

Rawk: Halvårsrapport skivor 2012

Jag brukar alltid skriva en halvårsrapport över skivåret när juni övergår till juli. Det är ett bra sätt att göra bokslut för första halvåret så att man kan koncentrera sig på skivhösten som ofta brukar vara något bättre (jag inväntar några riktigt, på förhand, spännande skivor). En annan fördel är att man är betydligt mer förberedd i slutet av året när årsbästalistan ska skrivas. Och så är det ju ett bra sätt att tipsa om bra musik.

Jag tänkte lista tio skivor nedan som gett mig mest och (typ) varit bäst hittills i år, iaf som jag känner i detta nu. Ingen inbördes ordning.

Kolla gärna in min 2012-Spotifyplaylist också där jag lägger till intressant musik som släpps i år.

Ufomammut - Oro: Opus Primum
http://www.smackebonk.se/2012/06/ufomammut.html

Alcest – Les Voyages de l'Âme
Jag har missat fransmannen Neige och hans projekt Alcest tidigare men blev fäst vid denna skiva från första stund när den släpptes direkt i årets början. Les Voyages de l'Âme erbjuder drömsk, vemodig och vacker musik kryddat med lite lätt black metal. Det är en omfanmnade skiva jag har lyssnat på om och om igen och gillar lika mycket varje gång. Dessutom är det en perfekt skiva att sova till. En årets bästa-kandidat.

Candlemass - Psalms For The Dead
Psalms For The Dead är enligt Leif Edlings utsago Candlemass sista platta nästan 30 år efter starten. Candlemass doom-metal har hela tiden Tony Iommi i bakgrunden och jag är imponerad över tyngden i riffen och mörkret. Jag gillar också att orgeln är så framträdande och när det instrumentet tillsammans med två gitarrer blåser på njuter jag.

Mark Lanegan Band - Blues Funeral
Mark Lanegan har en av rockvärldens coolast sångröster och han berör på nytt med sin första soloplatta på åtta år med sin attraktiva blandning mellan psykedelisk rock, grunge och blues.

Gojira - L'Enfant Sauvage
Gojira fantastiskt oförutsägbara och spännande metal är utmanande för örat. Jag har bara kommit halvvägs in i skivan men den växer för varje gång och kan mycket väl hamna högt upp på årsbästalistan vid årets slut.

Black Breath - Sentenced To Life
Jag citerar mig själv från tidigare i år: Jag är ytterst svag för amerikanernas version av Stockholmsdöds kryddat med hardcore. Det är svinigt bra och svängigt och vinylen har snurrat många varv nu. Musik att dricka öl och må bra till helt enkelt. Köp!

Meshuggah – Koloss
En av de skivor jag har sett fram emot mest i år och Koloss gör mig inte besviken. Det är svängigt och tungt som fasiken men samtidigt känns Koloss som det mest tillgängliga och kommersiella bandet har gjort – med Meshuggah-mått mätt.

The Soundtrack of Our Lives - Throw It To The Universe
TSOOLs avslutande skiva kommer kanske inte upp i samma klass som deras superba tre första plattor, men det är ett mycket värdigt avslut på en imponerande karriär där ett stilla vemod får ta större plats än de tunga gitarrerna. Och skivan växte ytterligare efter giget på Cirkus.

Paradise Lost - Tragic Idol
Jag blir aldrig besviken på mina husgudar Paradise Lost och de levererar återigen på Tragic Idol. Svärtan och vemodet kombinerat med tyngden och de vackra melodierna gör detta till en av årets bästa skivor.

High On Fire - De Vermis Mysteriis
I Close-Up Magazine-intervjun försökte Matt Pike förklara texterna till nya skivan som handlar om Jesus döda tvillingbror som är nån typ av tidsresenär. Väldigt obegripligt och knarkigt, men samtidigt så kung. Skivan kanske inte når samma toppar som förra plattan men behåller mitt intresse hela vägen. Det är en bredare platta och produktionen är betydligt bättre än föregångaren. Och jag skulle fortfarande kunna döda för gitarriffen.

måndag 25 juni 2012

Ufomammut



Jag har under våren lyssnat väldigt mycket på doombandet Ufomammut. Bandet består av tre snubbar från Italien som kallar sig Poia, Urlo och Vita. Bandnamnet säger faktiskt en hel del om hur bandets musik låter; UFO kopplas till rymden och mammut till storslaget riffande. Trion spelar ofta långsamma atmosfäriska ljudlandskap som byggs på lager för lager för att explodera. Visst går det även att koppla Ufomammut till band som t ex Sleep, Electic Wizard, Isis och mycket Neurosis men framförallt har bandet ett helt eget sound. Det blir lite löjligt att beskriva soundet så lättast är helt enkelt att lyssna själv. 

Jag kan varmt rekommendera 2010 års Eve som i mitt tycke är det bästa de har skrivit. Hade jag gjort en ny årsbästalista över 2010 års bästa skivor hade Eve kommit väldigt väldigt högt upp.  Även 2008 års Idolum är mycket värd att lyssna på. I år släpper de skivan Oro på Neurot Recordings som är fördelad på två album. Första delen, Oro: Opus Primum, släpptes i april och del två, Oro: Opus Alter, släppts i september. Jag har lyssnat en hel del på Opus Primum och den växer enormt för varje genomlyssning. Nu väntar jag bara på en chans att se Ufomammut live, framförallt efter att folk har berättat hur bra fjolårets Roadburn-spelning var.

Nya skivan Oro: Opus Primum finns att lyssna på via Soundcloud nedan. Övriga diskografin finns på Spotify. Det finns även en del intressant på bandets hemsida, bl a en del sevärda videoklipp.

onsdag 20 juni 2012

Electric Wizard till Stockholm i oktober




Klubben Püssy A Go Go gick ganska nyss ut med att Electric Wizard kommer till Stockholm för att spela på Stora Nalen 27:e oktober. Och det är visst också den enda spelningen de gör i Skandinavien. Detta gör mig lycklig ty jag är fortfarande väldigt insöad på doomgenren. Och Electric Wizard är ett förbannat coolt och bra band.

Biljetter ”släpps snart” enligt klubbens fb-sida. Till dess lyssnar man på Legalize Drugs & Murder.


Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com