onsdag 31 december 2014

Rawk: 2014 års bästa skivor

Jag känner att det är otroligt många skivor som jag har uppskattat i år som inte kommer med på topp 20. Men konkurrensen är mördande och det är fegt att utvidga listan till en topp 30 eller liknande. Och att lägga till ”Bubblare” har jag kommit fram till att det bara känns muppigt och ett sätt att bevisa att man har lyssnat på många skivor. 

Jag började med en lista på 42 skivor som jag ansåg kvalade in, dvs skivor som jag hade lyssnat tillräckligt mycket på för att kunna sätta en rättvis bedömning. Och denna hög bantade jag ner till 20 skivor.

Vad kan man säga mer om skivåret 2014 då? Jo, att doomen dominerade rätt hårt. 2014 var doomens år.

20. Crucified Barbara – In The Red
Crucified Barbara blir ett steg bättre och samtidigt lite argare och allvarligare med varje skiva. Denna gång har de lyckats släppa en skiva som håller hela vägen. Det är fullt ös i snabba rockdängan I Sell My Kids For Rock'n'Roll, snygga melodier i The Ghost Inside och tungt riffande i To Kill A Man. Den udda 70-talsosande Finders Keepers står också ut. Sedan har ju bandet sångerskan Mia Coldheart, som har en av Sveriges råaste sångröster. Och produktionen som har skötts av bl a Chips ”Sator” Kiesby är riktigt bra.


19. Exodus – Blood In Blood Out
Thrash metal är min ryggradsmetal och den form av hårdrock jag växte upp med. Men det är egentligen inget jag lyssnar jättemycket på numera. Och när jag gör det lyssnar jag oftast på äldre skivor. Dock så brukar jag alltid hitta åtminstone nån ny thrash-platta per år. Och denna gång tycker jag att det är superveteranerna i Exodus som har gjort årets bästa thrash metal-platta. Bandet bildades 1980 och det borde höras att ett 34 år gammalt band (världens äldsta thrashband?) börjar bli gamla men med gamla sångaren Steve Souza tillbaka låter Exodus mer ungdomliga och energiska än på länge. Och Gary Holts snabba och finurliga riff imponerar och ett flertal skulle mycket väl passa på en kommande Slayer-platta. Och så är det ju kul att en av bandets grundare, den där Kirk Hammett, gör ett gästsolo på låten Salt The Wound, med wah wah-pedalen inkopplad naturligtvis.


18. AC/DC – Rock Or Bust
Jag var orolig att Malcolms bortfall skulle märkas tydligt men han står ändå som medkompositör till de flesta av låtarna eftersom lillbrorsan Young har grävt i bandets riffarkiv när låtarna har komponerats ihop. Rock Or Bust låter helt enkelt som AC/DC ska göra och det känns bra. Det känns lite som en tvillingskiva till 2008 års Black Ice men med den skillnaden att det är mer koncentrerat och nerklippt här. Black Ice var lite för lång, Rock Or Bust är kortare och mer koncentrerad. Och därmed bättre. Och jag kan inte sluta stampa takt med foten och digga till de så karaktäristiska AC/DC-riffen som kompas av kungen Phil Rudd.


17. Eyehategod – Eyehategod
Eter hemlöshet, drogproblem, orkanen Katrina, trummisens dödsfall och all möjlig skit har världens mest äkta sludgeband mot alla odds lyckats släppa en ny skiva. Det är punkigt och det är svängiga sydstatsriff och Mike IX Williams övertygar som vokalist när han på ett ångestfullt sätt skriker och är förbannad.


16. The Haunted – Exit Wounds
När medlem efter medlem hoppade av efter förra plattan kändes det som att gruppen var slut. Men när ena brodern Björler och herr Jensen höll ut och plockade in de f d medlemmarna Marco Aro och Adrian Erlandsson och nya gitarristen Ola Englund blev jag väldigt nyfiken på vad slutresultat skulle bli. Som väntat är det en tillbakagång till de båda Marco Aro-plattorna som släpptes i början av 2000-talet. Det bjuds på hård melodisk döds-thrash och skivan är bättre än vad jag hade hoppats. 
Ja, jag tillhör grupperingen som tycker att The Haunted var bäst med herr Dolving vid micken men bandet blir brutalare med Aro som sångare, och den sidan uppskattar jag väldigt mycket också.


15. Vampire – Vampire
Vampire är ett nytt hemligt svenskt gäng från Göteborg som kallar sig tuffa saker som Black String, Hand of Doom och Command. De lirar klassisk svensk old school-döds, analogt inspelat och hela paketet. En sådan beskrivning låter kanske inte jätteintressant men även om det låter klassiskt och retro så kör bandet sin egen grej. Det är döds kryddat med lite inslag av black och punk och ockulta grejer. Men framförallt bjuds det på väldigt bra låtar.


14. Slipknot - .5: The Gray Chapter
Jag älskade plattorna Iowa och Vol. 3: (The Subliminal Verses) men tappade sedan intresset med All Hope Is Gone. Nerven fanns inte kvar. Bandet hade blivit för stort, det kommersiella hade tagit över och Slipknot hade influerats för mycket av Stone Sour och blivit Slipsour. Och under de senaste åren har två viktiga bandmedlemmar försvunnit, basisten Paul Gray knarkade ihjäl sig och trummisen Joey Jordison har fått kicken på lite oklara grunder. Med den bakgrunden hade jag noll förväntningar på skivan. Men jag blev positivt överraskad. Det är tydligt att man har tittat bakåt i diskografin och försökt hitta tillbaka till soundet som präglar de tidigare skivorna. Det är en dynamisk och hård platta och känslorna efter Grays tragiska död kanaliseras genom musiken i form av aggressivitet och sorgsna partier. Sångaren Corey Taylor imponerar som vanligt och bjuder på en bred insats. Så gör också nya trummisen Jay Weinberg (Max Weinbergs son, Bruce Springsteen och Conan O'Briens trummis ni vet) vars smattrande ligger långt fram i mixen. Bäst är låten AOV som bjuder på alla beståndsdelar som Slipknot kan uppbringa. Negativt då? Skivan är för lång, och några av låtarna skulle man ha skippat.


13. Death From Above 1979 – The Physical World
Bandets debutalbum You're A Woman, I'm A Machine släpptes 2004 och är en av mina favoritskivor från 00-talet. Den är dansant, punkig och har snygga poppiga melodier och jag tyckte det var så jävla coolt att bandet bara bestod av två personer. Något år efter splittrades bandet för att många år senare återförenas. Och nu, exakt tio år senare, kommer uppföljaren. Denna fortsätter i samma spår som debuten och har samma sound. På gott och ont. Mest gott skulle jag säga, det onda består väl i att de inte känns lika unika och fräscha som de gjorde 2004. Men låtarna är förbannat bra och skivan växer och växer och framstår därför som en mycket fullgod uppföljare.


12. Electric Wizard – Time To Die
Electric Wizard fortsätter att leverera på deras åttonde album med deras psykedeliska form av doom där de fortsätter att dyrka Black Sabbath på ett knarkigt sätt. Döden hyllas och riffen maler på tills man hamnar i någon slags hypnos. Jag fascineras över hur Jus Oborn lyckas att skriva så många förvrängda versioner av samma typ av riff. Det är kung.


11. Behemoth – The Satanist
Sedan sist har polske rockstjärnan Adam "Nergal" Darski besegrat leukemi och är nu tillbaka med ett nytt album med Behemoth som imponerar mycket. Bandet fortsätter att utveckla sin krossande form av black metal och har skrivit ett intensivt dramatiskt album som har smyckats med körer och blåsinstrument. Satan, vad jag är imponerad.


10. At The Gates – At War With Reality
Jag har inte samma nostalgiska förhållande till At The Gates som många andra. Faktum är att mitt tydligaste minne från At The Gates när det begav sig för 20 år sen var musikvideon till Blinded By Fear som gick konstant på de hårdrocksprogram som sändes på MTV på den tiden. Jag var såå less på den låten. Sedan tycker jag att några av banden som vissa av medlemmarna fortsatte med efter uppbrottet är bättre än At The Gates, nämligen The Haunted och Disfear. Och när jag håller The Haunted så kärt så blir Tompa Lindberg en så tydligt sämre sångare än Peter Dolving. Nu fick jag det sagt. Under de första genomlyssningarna av At War With Reality hörde jag framförallt The Haunted i musiken. Efter så många år i branschen känner man igen de så karaktäriska Björler-riffen, som jag ju dock älskar. Med tiden har dock skivans helhetstänk vuxit fram och det är det tematiska och filmiska i låtarna som fäster sig i mig. Som det otroligt snygga slutriffet i The Head Of The Hyra , dramatiska The Circular Ruins, mörka Heroes And Tombs och avslutande mäktiga The Night External. Trots pressen och förväntningarna har At The Gates lyckats skriva en mycket bra comeback-platta.


9. Conan – Blood Eagle
Hypen för Conans nya platta var minst sagt STOR i början av året. Skulle det bli den tyngsta doom-plattan någonsin? Skulle de leva upp till deras egen beskrivning caveman battle doom? Ja, som tyngd är Blood Eagle överlägsen. Conan bjuder på stenhård malande och mullrande doom som imponerar. Och de imponerande ännu mer när jag fick se dem live på Roadburn. Jag har plöjt denna skiva väldigt mycket under året som varit och soundet är fortfarande magiskt tungt. Som helhet skulle jag dock säga att den har en tendens att bli lite för tjatig. Lite för mycket. I alla fall om man ska lyssna igenom den från början till slut.


8. Machine Head – Bloodstone & Diamonds
Jag var lite rädd att Machine Head hade fastnat totalt i den form av storslagna episka metal med låtar upp mot 10-minutersstrecket som de började med på ”comeback”-plattan Through The Ashes Of Empires och sedan fulländade på hyllade The Blackening. För mig har Machine Head alltid varit så mycket mer. Jag har saknat den mer groove-orienterade och Biohazard-influerade stilen från de första skivorna och jag gillade också vissa element från de s k nu-metal-plattorna The Burning Red och Supercharger, som var lite punkigare och bjöd på en mer känslosam Robb Flynn. På Bloodstone & Diamonds har Robb och hans manskap blickat bakåt och hämtat inspiration från nämnda tidigare skivor och stilar. Men de storslagna progressiva inslagen finns också där, med stråkar och långa solodueller. Och så har man även vågat experimentera rätt hårt, bästa exemplet på det är mörka Sail Into The Black som överraskar och imponerar på samma gång. Detta låter som en soppa av stilar men variationen gör att skivan (nästan) hela tiden är fängslande och genomtänkt. Bäst är fenomenala Game Over där Robb Flynn, över en ensam tuggande versgitarr, spottar ur sig sin syn på den tidigare vapenbrodern och basisten Adam Duce brytning från bandet innan låten exploderar i den punkiga och medryckande refrängen. En av årets bästa låtar.


7. YOB – Clearing the Path to Ascend
YOB fortsätter att vara ett av världens tyngsta doomband. Albumet består av fyra låtar med en speltid på en timme. Det är en tung och hypnotisk musikalisk resa det bjuds på där man blir rikligt belönad om man låter sig själv förlora sig själv i musiken och ta till sig variationen mellan det brutala och det lugna. Jag älskar hur skivan avslutas med det drömska stycket Marrow som är nästan 19 minuter långt.


6. Opeth – Pale Communion
Förra plattan Heritage var en vattendelare bland Opeth-fansen och jag själv var ganska tveksam till en början innan jag för varje ny genomlyssning fick ut mer och mer av skivan. Åkerfeldt fortsätter med progg-spåret på Pale Communion men denna gång tycker jag att han lyckas bättre. Skivan är lättare att gilla och mer inbjudande. Proggen är total men det som står ut tycker jag är mörkret. Riffen känns onda på ett lömskt sätt och det fascinerar mig. Variationen övertygar, det krävs som vanligt många genomlyssningar innan man har ”förstått” albumet men det är ju det som är så bra med Opeth. Faktum är att när jag skriver den här årsbästa-listan och lyssnar på Pale Communion så fortsätter musiken att växa.


5. Pallbearer – Foundations of Burden
Debutskivan Sorrow And Extinction var en omedelbar fullträff för mig. Mina krav på uppföljaren var därför extra höga men efter första och andra genomlyssningen så fastnade inte skivan. Jag hittade inte rätt sinnesstämning för den helt enkelt. Men så sent en kväll, efter en lång dag på jobbet, åkte jag trött och less tunnelbanan hem och satte på låten The Ghost I Used To Be (det är en av årets mäktigaste låtar) och kapitulerade fullständigt. Jag tycker att Foundations Of Burden är bättre än debuten på alla fronter. Produktionen är bättre, helheten/resan genom skivan är mer genomtänkt och Brett Campbells unika sångröst berör mer och är bättre än tidigare. Jag tror att någon beskrev Pallbearer som Episk Doom och det är en beskrivning som passar bandet perfekt. Det är en emotionell musikalisk resa genom tunga riff och vackra mörka ljudlandskap.


4. Sólstafir - Ótta
Jag upptäckte Solstafir med förra plattan Svartir Sandar och jag förälskade mig bandets isländska och vemodiga form av postrock. Och med Ótta har de lyckats ännu bättre. Låtarna sticker iväg på storartade resor där gitarrerna samsas med stråkar och piano. Och det är så jävla vackert. Och ångestfyllt. En skiva jag återkommer till om och om igen.


3. Mastodon – Once More ‘Round The Sun
Jag har djup respekt för Mastodon och jag tycker att det är 2000-talets bästa och viktigaste metalband. Även om jag håller tio år gamla Leviathan som deras bästa så ligger deras storhet i att de hela tiden har utvecklat sin dynamiska metal för varje skiva. Och det fortsätter de även att göra på Once More ‘Round The Sun. Denna gång tycker jag att de har fortsatt att, med Mastodon-mått mätt, förenklat sina låtar och kör ett rakare rockigare spår. Borta är många av de typiska utsvängningarna som var vanliga på tidigare skivor, även om det finns utflippade passager med denna gång också. Med förenklade låtar har de också koncentrerat sig mer på melodierna vilket har gjort att de har skrivit några av deras mest smittande refränger (The Motherload!) i deras karriär. Jag älskar att trummisen Brann Dailor har fått mer utrymme än någonsin med sin sång. Det är mer åt smittosam rock än meckig metal och som helhet är det ett mycket eggande album där några av låtarna (High Road, The Motherload och Chimes At The Midnight) tillhör årets bästa.


2. Bloodbath – Grand Morbid Funeral
Efter att Micke Åkerfeldt hoppade av för att gå all in på progg-Opeth har det kretsat många rykten på vem som ska bli den nya sångaren i Bloodbath. Ryktet sade bl a Jörgen Sandström men min dröm var definitivt Nick Holmes. Men att det skulle bli Nick kändes rätt osannolikt eftersom snubben i princip inte har growlat de senaste 20+ åren. Och när det blev en realitet blev jag därför barnsligt förtjus. Nick Holmes är en av mina absoluta favoritmusiker och Bloodbath tycker jag är världens bästa dödsmetalband. Och lyckligtvis visade det sig att föreningen också är mycket lyckad. Nick Holmes passar som handen i handsken som ny sångare och veteranerna i Bloodbath har denna gång frambringat ett sound som är lite mer old school än tidigare och mer Stockholmsdöds. Det är kraftfullt och grisigt och svinbra. Och ibland kan jag inte sluta fånle när jag lyssnar på den här skivan.


1. Monolord – Empress Rising
Monolord kom från ingenstans (bildades så sent som 2013) och släpper en debutplatta som är fullständigt strålande. Det släpptes väldigt många bra doomplattor i år men Monolords debut står ut på av några olika anledningar. Tyngden i produktionen är fantastisk, den där fuzzdisten låter så djävulskt bra när jag spelar vinylen på stereon hemma. Riffen är kungliga, lyssna bara på instrumentala Audhumbla. Det riffet gör mig nästan tårögd varje gång jag hör det. Jag spelade den låten så mycket på fredagsplaylisten på jobbet att halva avdelningen lessnade och inte ville ha med mig längre. Thomas V Jägers sång är hypnotiserande och går mer åt spacerock-hållet istället för mer tyngre sångstil som är vanligare inom genren. Den psykedeliska spacerocken finns också som en extra krydda i soundet vilket gör att det står ut ytterligare. Sedan måste ju det faktum att det faktiskt är en debutplatta hyllas extra mycket. Även om skivan är årets bästa så skulle jag också lägga till ”lovande” för att beskriva bandet. Jag är sjukt nyfiken på vad denna trio hittar på framöver och om man lyssnar på detta lilla LJUDKLIPP så lovar det gott inför 2015. Och avslutningsvis vill jag också säga att Monolord är ett fantastiskt bra liveband och jag längtar tills jag får se dem igen.

Rawk: 2014 års mest minnesvärda konserter

Jag är bra på att dokumentera mitt liv på Instagram när jag är ute på nöjesaktiviter, som t ex när jag går på konserter. Och det är kanon att ha så här i slutet av året när jag ska lista årets bästa konsertupplevelser. För det blev ganska många konserter under 2014 och det vore näst intill omöjligt att minnas alla om man inte hade Instagram att gå tillbaka till.

Här kommer listan rakt upp och ner, jag orkar/hinner inte skriva någon text men jag kan avslöja att alla dessa konserter var svinbra!

10. Avatarium, House Of Metal (Umeå), 2014-03-01


9. Church Of Misery/Monster Magnet, Klubben (Stockholm), 2014-01-21


8. The Shrine/Lord Dying/Red Fang, Debaser Strand (Stockholm), 2014-03-28


7. Uncle Acid and the Deadbeats, Debaser Strand (Stockholm), 2014-03-20


6. YOB/Pallbearer, Slakthuset (Stockholm). 2014-09-17


5. Monolord, Kägelbanan (Stockholm), 2014-10-01


4. Philip H. Anselmo & The Illegals, Debaser Medis (Stockholm), 2014-06-25


3. Windhand, Roadburn (Tilburg), 2014-04-12


2. Conan, Roadburn (Tilburg), 2014-04-10


1. Nine Inch Nails, Hovet (Stockholm), 2014-05-10

tisdag 30 december 2014

Rawk: 2014 års bästa NYA tv-serier

Jag brukar säga att det typ inte görs några bra filmer längre. Och det uttalandet står jag i stort sett fast vid efter att ha gått igenom de filmer jag har sett i år. Visst, Gone Girl och Interstellar stod ut. De var bra. Och några andra. Men jag såg många filmer som inte gav så mycket heller.

Nej, de stora upplevelserna finner man i alla de välskrivna tv-serier som finns all over the place nuförtiden: Netflix, HBO Nordic, svenska serier, danska serier, (pirate bay) osv. Här snackar vi karaktärsutveckling, dramatik och bra manus.

För att göra listan lite enklare så väljer jag att bara lista de tv-serier som har haft premiär i år. Jag har njutit av serier som Hannibal, Ray Donovan, Homeland, Game Of Thrones, The Walking Dead, Orange Is The new black m fl... MEN eftersom första säsongen för dessa serier hade premiär ett annat år så får dessa inte vara med på min 2014-lista. Dessutom hade det blivit lite tjatigt med Game Of Thrones högt upp varje år. Däremot kan jag varmt rekommendera alla dessa nämnda serier ovan, de är svinbra.

5. Marco Polo
Marco Polo är en underhållande och visuellt vrålsnygg serie med historisk anknytning. Denna nya Netflix-serie uppges ha kostat nästan en miljard kronor. Och det märks.  Man får följa Marco Polo på sina äventyr i Asien där han är rådgivare till Khubilai khan (Djingis Khans sonson). Mycket våld, väldigt mycket naket men när man kommer in i karaktärerna och handlingen så blir man berörd även där.


4. Foo Fighters: Sonic Highways
Nya Foo Fighters-plattan var en besvikelse. Den är väl egentligen inte direkt dålig, men den står inte ut. Den har egentligen inget nytt att erbjuda och känns blek. Jag saknar framförallt råheten från förra skivan Wasting Light. Och så är skivan bara åtta låtar lång. Dave Grohl verkar istället ha lagt merparten av energin på att regissera denna HBO-serie. Herr Grohl gör en djupdykning i åtta klassiska amerikanska musikstäder där han berättar vad städerna har betytt för honom och så berättar han varje stads musikhistoria. Han intervjuar tongivande musikprofiler från städerna och man får se gamla liveklipp och annat. Och det är svinbra. Och otroligt inspirerande. Efter varje avsnitt har jag tagit fram gitarren och försökt skriva inspirerande riff. Det är ett bra betyg. Otroligt värt att se för alla som är musikintresserade.


3. Fargo
När jag först läste om att det skulle göras en tv-serie av bröderna Coens klassiska långfilm från 1996 var jag väldigt tveksam. Det kändes desperat och något som tv-seriefolket gör när de har slut på idéer och bra manus. From Dusk Til Dawn – tv-serien, har jag också färskt i minnet och den var inte bra. Men med tv-serien Fargo har man verkligen lyckats. Skådisarna är fantastiska, både Billy Bob Thornton och Martin Freeman är båda briljanta och gör väldigt minnesvärda roller. Och manuset är lika flippat som filmen - makabert, mörkt och komiskt. Och stämningen i Minnesotas vintriga trakter är densamma. Serien Fargo är bättre än filmen.


2. Gomorrah
Först kom boken, som baserades på Roberto Savianos reportage om maffian i Neapel. Och nu har även tv-serien kommit. Man får följa maffiafamiljen Savastano i Neapel och hur den organiserade brottsligheten genomsyrar hela samhället. Det är inte bara högsta hönsen som följs utan även underhuggarna, knarklangarna och ”vanliga” människor. Och det är rått och brutalt och känns extremt verklighetstroget. På det sättet skiljer det sig från andra mer klassiska maffiafilmatiseringar där maffian och våldet romantiseras. Så är inte fallet här och det är det som gör serien så bra.


1. True Detective
True Detective slog igenom med buller och bak. Visst, det var en ny HBO-producerad serie och det var spännande val av skådisar med Matthew McConaughey och Woody Harrelson i huvudrollerna, men jag var inte beredd på hur bra serien ändå skulle vara. Ingen annan serie var ens i närheten av att vara lika bra under året som har gått. Och som upplevelse ligger den högt uppe genom tiderna för mig. När jag var totalt inne i serien, och alla teorier och allt snack som fanns på nätet om hur serien skulle sluta, njöt jag fullständigt. Då längtade jag hela veckan till nästa avsnitt. Rollbesättningen är perfekt där det är McConaugheys tolkning av Rust Cohle som står ut mest. Det är hans livs roll. Intrigen var spännande in i det sista. Regisserandet är kanon, minns bara nerven i den där sex minuter långa scenen utan klipp i avsnitt fyra. Och dialogerna kändes genuina. Första säsongen av True Detective är en klassiker.


Rawk: 2014 års bästa musikvideor

För tredje året i rad gör jag en musikvideotopplista. Det är kul och häftigt med musikvideor!

10. DOWN – We Knew Him Well
Down är som vackrast när de får stå och spela i en replokal. Det är hår, skägg och svett. Och allt är i svartvitt förstås.


9. Electric Wizard - SadioWitch
En psykedelisk video helt i Electric Wizards visuella anda.


8. In Flames - Rusted Nail
Som helhet var ju skivan rätt medioker. Men det fanns några höjdpunkter, som denna förstasingel. Möjligtvis en egentligen rätt klassisk video där bandet står rakt upp och ner och spelar, men videon är förbannat snygg och låten lyfte mycket när jag såg videon.


7. Primordial - Babel's Tower
Lång och vackert filmad video som matchar låtens sinnesstämning på ett förträffligt sätt.



6. Bloodbath - Church of Vastitas
Ondska! Och Nick Holmes är stenhård.


5. Uncle Acid and the Deadbeats - Runaway Girls
En musikvideo som släpptes i samband med deras första USA-turné.  Videon består av snabba klipp från diverse retrofilmer. Och därför passar videon förträffligt till bandets retrorock.


4. Mastodon – High Road
En berättelse om en ung grabb som kämpar för att bli en kung inom live-rollspel. En nördig, rolig och sorgsen story.


3. Queens Of The Stone Age - Smooth Sailing
Josh Homme festar hårt med ett gäng japanska kostymnissar. Och så går det åt fanders. Genialiskt. Och jag gillar ju Josh.


2. Mastodon - The Motherload
Videon öppnar som en typisk metal-video. Det är symbolik till bibeln och bandet står i ett mörkt rum och spelar. Och sedan tar ett gäng tjejer med stora rumpor över med sitt twerkande. För hårdrocksgenren har en sådan video aldrig gjorts förut och är därför rätt unik. Men videon har också fått utstå en hel del kritik, bl a för att vara sexistisk. Men det är intressant att läsa vad trummis Brann och vad en av danstjejerna tycker om saken. Hursomhelst så är det en rätt underhållande video som berör… på olika sätt.


1. Monster Magnet - The Duke
Jag har fortfarande inte blivit less på musikvideoregissören Phil Muccis speciella visuella stil. Spana in musikvideor med Huntress eller High On Fire för fler videos från denna snubbe. I denna animerade video får man följa en tjej som överlever en atombomb, men hålls  fången och undersöks av militären. Och sedan händer det grejer. The Duke är helt klart den video som stod ut mest i år.


tisdag 7 januari 2014

Rawk: 2013 års bästa skivor

Ett starkt skivår är över. Här kommer årets viktigaste lista några dagar ”försent”. Det känns på något sätt svårare och svårare och löjligare och löjligare att kategorisera in skivor på en topp 20. Hur jämför man olika genrer mellan varandra? Vad skiljer egentligen mellan plats 15 och 14? Så placeringarna är väl kanske inte superviktiga men jag ser detta som en lista över de skivor som på olika sätt har berört mig mest under året. Och detta i form av adrenalin, glädje, hat, tankar & funderingar, mardrömmar, drömmar osv.

Först, 15 starka bubblare utan inbördes ordning:

Pyramido – Saga
Watain – The Wild Hunt
Black Spiders – This Savage Land
Russian Circles – Memorial
The Dillinger Escape Plan – One Of Us Is The Killer
Airbourne – Black Dog Barking
Terror – Live By the Code
Kvelertak – Meir
Terra Tenbrosa – The Purging
Jex Thoth – Blood Moon Rise
Satyricon – Satyricon
Red Fang – Whales and Leeches
In Solitude – Sister
Black Trip – Goin’ Under
Sällskapet – Nowy Port



Topp 20:

20. Carcass – Surgical Steel
Det var 17 år sedan mytonspunna Carcass släppte något senast. Det var ett tag sen. Men Carcass gör inte bort sig och bjuder på en melodisk form av döds där gitarrerna imponerar mest. Jag fascineras av båda melodierna och de luriga solona. Jag hade glömt att lyssna på denna skiva när den släpptes och började sent i december och kan därför erkänna att jag egentligen har hunnit lyssna alldeles för lite på den för att den ska hinna växa och mogna till sig i min hjärna.



19. Mutoid Man – Helium Head
Ibland vill man bara ha något galet, snabbt och ösigt att lyssna på. Och Mutoid Man (som består av medlemmar från Cave In, Converge och All Pigs Must Die) levererar just detta. Helium Head består av sju låtar där ingen låt är över tre minuter och hela skivan är totalt drygt 16 minuter lång. Resultatet är svårt att beskriva men galet bra. Det är adrenalin och riff från alla håll och kanter. Ta 70-talsrock och krydda det med hardcore, punk, metal och smattrande Mastodon-trummor och kör runt det i en torktumlare. Ungefär så. En genialisk och vansinnig käftsmäll. Avslutande låten Manimals (som är en cover på The Animals Don’t let Me Be Misunderstood) kunde man dock ha skippat.



18. Corrections House - Last City Zero
Ännu en sån där jäkla supergrupp. Med bl a Scott Kelly från Neurosis och Mike IX Williams från Eyehategod. Resultatet är en fascinerande blandning mellan industri, sludge och noise. Det spretar ganska mycket eftersom sångaren varieras och stilar blandas. Men skivan växer och Last City Zero är en av 2013 års mest unika och intressanta skivor. Och så vill jag säga att jag inte kan värja mig från Scott Kelly. När han öppnar munnen så lyssnar man. Och blir berörd.



17. Uncle Acid & The Dead Beats – Mind Control
Uncle Acid är ett av många band som rider på nostalgivågen med sin Sabbath-hårdrock. Men till skillnad från många andra band så har de också låtarna och melodierna som höjer sig högt över snittet. Och skivan växer verkligen och suger tag i en mer och mer för varje genomlyssning. Sedan vill jag också säga att det är ett sjukt bra liveband. Årets snyggaste omslag dessutom.



16. Autopsy – The Headless Ritual
Gamla gubbar och veteraner brukar ha svårt att leverera. Därför är det alltid extra kul när det funkar. Autopsy leverar en oerhört fin döds. En sån där dödsmetall som jag gillar mest och är svagast för. Rått, primitivt och riffigt utan att behöva vara extremt tekniskt. Och Chris Reifers röst är kung.



15. Kongh – Sole Creation
Kongh fortsätter att imponera och är ett av mina absoluta favoritdoomband. Det är väldigt svårt att inte tycka om detta band. På denna tredje platta är det ett mer dynamiskt och inte lika primitivt och rått sound hela vägen som på de tidigare skivorna. Riffmästaren och sångaren David Johansson varierar och skiftar sången och påminner lite grann om Mikael Åkerfeldt. Dessa nämnda variationer märks tydligast på höjdpunkten och avslutningsspåret Skymning. Så vacker och så tung på en och samma gång.



14. Nick Cave & The Bad Seeds – Push The Sky Away
Nick Cave och hans husband bjuder denna gång på ett lugnare och skörare sound. Gitarrerna är i stort sett borttagna. Men det nedtonade soundet gör att Nick Caves mörka röst får stå fram ännu mer och resultatet är väldigt berörande och vemodigt. Nick Cave fortsätter att fascinera.



13. Enforcer – Death By Fire
Enforcer lirar smittande och punkig NWOBHM med tydliga influenser från tidigare Maiden och speed metal-Metallica. Spelglädje, fantastiska och snabba riff och en fenomenal sång. Och jag var såld på skivan från första början. Årets näst snyggaste omslag.



12. Black Sabbath – 13
Skivan började streamas via iTunes natten den 4 juni och jag gjorde en direkt liverecension låt för låt på twitter som jag tycker är ganska underhållande och som jag tycker stämmer ganska bra överens med vad jag tycker om skivan än idag. I det stora hela visste man ju inte riktigt vad man hade att vänta sig. Målet var ju en tillbakagång till klassisk Ozzy-Sabbath och visst har de lånat av sig själv många gånger. På vissa ställen kanske lite för tydligt. Men frånsett det så tycker jag att det är en mycket stark skiva med tanke på förutsättningarna med Iommys cancer och deras ålder samt det infekterade bråket med Bill Ward. Skivan är bättre än jag hade hoppats på och 13 är ett väl godkänt farväl och gedigen sista platta. För en skiva till orkar de väl inte med?



11. Leprous – Coal
Norrmännen i Leprous är en ny bekantskap för mig. Och en mycket positiv sådan. På Coal bjuder de på en tung och progressiv form av metal som bjuder på ett fantastiskt vemod. Mycket tack vare den för sin genre spännande och skolade sångrösten som berör. Även om jag tycker att Leprous har ett eget sound så anar jag tydliga Tool-influenser i bakgrunden. Och produktionen är klockren.



10. Tribulation – The Formulas Of Death
Av de black metal-skivor jag har hört 2013 så har Tribulation imponerat överlägset mest på mig. Deras form av Black Metal berör mig fullständigt med sin stora variation. Det är många progressiva delar och det är i de lugnare, mörka och atmosfäriska låtarna som jag gillar skivan som mest. Ett storslaget verk från ett band som i mitt tycke imponerar klart mer än topplistekungarna och allas favoriter Watain.



9. The Moth Gatherer – A Bright Celestial Light
Jag har fått äran att lära känna ena parten i den duo som är bandet The Moth Gatherer lite grann. Han är en glad och trevlig kille som precis som mig gillar tv-spel, öl och musik. En väldigt vettig snubbe med andra ord. Därför var det väldigt fascinerande att få detta Mörker till skiva uppspelat i mina öron. Genren kategorisas väl kanske bäst in i post-metal-facket och det finns många likheter med storheter som Cult Of Luna och ISIS. Det är tungt och känslosamt och drömskt. Och det på ett väldigt gripande och fascinerande sätt. Jag var ute och gick några milslånga musikpromenader med denna skiva våren 2013 och musiken levde på något sätt i perfekt symbios med mina tankar under denna tiden. Jag kan varmt rekommendera dig att konsumera skivan på samma sätt.



8. Nine Inch Nails – Hesitation Marks
Jag blev löjligt lycklig när Trent kom med nyheten att han i hemlighet hade startat Nine Inch Nails igen och att han hade skrivit en ny platta. Men motsvarade Hesitation Marks förväntningarna då? Nej, inte med tanke på vad karl har släppt ifrån sig tidigare i sin karriär. Det känns ouppnåeligt. Jag tycker skivan bäst beskrivs som ett koncentrerat How To Destroy Angels och där Trent har jobbat mycket med melodierna igen. HTDA hade sina stunder men kändes oftast bara som ett experiment för Trent Reznors avancerade studioutrustning. Nu har Trent lagt ner krut på att skriva riktiga låtar igen. Det öppnar väldigt bra i de fem första låtarna för att tappa mark lite i mitten. Jag har ganska svårt för t ex Everything som känns som en överbliven låt från With Teeth. Men mot slutet, vid Various Methods Of Escape och framåt, blir det berörande och väldigt spännande igen. Det är skruvat och atmosfäriskt och jag slutar aldrig imponeras av hur Trent bygger och designar musik. Textmässigt är det ju som vanligt ganska simpelt och det brukar vara ganska lätt att veta med vilka ord han kommer att rimma. Och jag kanske ändå skulle vilja ha lite fler köttiga industrigitarrer (dock funkar det ju sådär med gitarrer på Everything) men som helhet är det en imponerande comeback av en snart 50-årig snubbe som numera har varit knarkfri i tio år, har snygg fru och ungarna Balthazar och Lazarus Echo (haha!), tränar ofta och käkar frukt. Kram på dig Trent!



7. Clutch – Earth Rocker
Clutch har varit lite rädda för att upprepa sig och har på de senaste skivorna i mitt tycke hamnat längre och längre ifrån den mittpunkt som verkligen är Clutch. Målet med Earth Rocker har varit att skriva en så klassisk och typisk Clutch-platta som möjligt. Och det har de verkligen lyckats med. Men det är inte en rak rockplatta i vanlig mening, Clutch har fortfarande ett unikt sound och sväng. Men de bjuder också på en skön bluesdänga i Gone Cold som ger mig Monster Magnet-vibbar. Har man missat Clutch tidigare så är detta ett ypperligt tillfälle att börja lyssna. I mitt tycke kan detta mycket väl vara deras bästa platta någonsin. Faktiskt.



6. Cult Of Luna – Vertikal
Cult Of Luna tycks bygga upp sina skivor med ett fåtal monster till låtar som de sedan bygger resten av låtarna kring.  Exempelvis Echoes, Leave Me Here och Waiting For You från Salvation eller Finland, Dark City Dead Man från Somewhere Along The Highway. Det är mastodontlåtar. Motsvarande låtar från Vertikal är I: The Weapon, Vicarious Redemption och 2013 års bästa låt In Awe Of. Och Cult Of Luna har lyckats igen. Tillsammans med tematiken från Metropolis är det en kall och maskinell värld som målas upp och som känns väldigt filmisk och dyster. Det i mitt tycke nödvändigt nya, hårdare och industriella soundet gör också att denna ”comeback”-platta känns fräschare och bättre än vad jag egentligen hade vågat hoppats på.



5. Monster Magnet – Last Patrol
Det finns få rocksnubbar som jag gillar lika mycket som Dave Wyndorf. Han har genomlevt det mest och har alltid något att berätta. För många är Monster Magnet ett avslutat kapitel men jag tycker att Dave fortfarande har ofantligt mycket att ge och det visar han verkligen på Last Patrol där han på allvar har gått tillbaka till det tidiga Magnet. Spacerocken är tillbaka och influenserna från framförallt Hawkwind är tydlig. Wyndorfs röst har med åren blivit skörare (snubben är ändå snart 60) och även om han inte har samma styrka så finns det en karaktär i rösten som berör mer än tidigare. Det är tydligt att det har lagts mycket krut på gitarljudet och nyanser har lagts till eller tagits bort för att göra en mer levande och analog ljudbild. Och framförallt är det ett ALBUM och en resa från början till slutet. Och på tal om slutet så känns avslutande och lugna Stay Tuned nästan som ett farväl. Jag hoppas verkligen inte att det är så.



4. Alice In Chains – The Devil Put Dinosaurs Here
Alice In Chains visar än en gång att de levererar även utan den avlidne sångaren Layne Staley. Denna gång gick det lite segare att komma in i skivan. Men sakta men säkert efter varje genomlyssning så kom låtarna närmare och närmare. The Devil Put Dinosaurs Here kan man i längden inte värja sig mot utan kryper under skinnet. Och berör in i själen som väldigt få andra band kan göra. När förra skivan var mer gitarrtung tycker jag att Dinosaurs berör mer textmässigt. Och melodierna är fantastiska.



3. Queens Of The Stone Age - …Like Clockwork
Josh Homme har haft några jobbiga år sen det förra skivsläppet. Pga en benskada var han sängliggandes i tre månader och höll på att stryka med under den nödvändiga operationen. Han ska visst ha varit död i 40 sekunder. Och så har han tappat några bandmedlemmar. Och varit deprimerad. Detta märks på skivan som är väldigt ångestladdad. Josh Homme har lessnat lite på de tuffa stonerriffen, som han är mästare på, och har försökt skriva lugnare och vackra låtar som berör utan att det för den skull ska bli banalt och eller töntigt. Och det har han lycktas med. Josh visar en sida som man har anat tidigare men som inte riktigt kommit fram förrän nu .Även om jag var lite tveksam efter de första genomlyssningarna så växte skivan kollosalt. Det är vacker ångest. Och mörkt. Och samtidigt sådär tillskruvat som är så typiskt QOTSA.



2. Ghost – Infestissumam
Jag var lite orolig att hypen inte skulle hålla och att bandet inte skulle klara pressen att leva upp till förväntningarna inför den andra plattan. Framförallt när de skrev skivkontrakt med en skivbolagsjätte och åkte till staterna för att spela in skivan med en superproducent kändes det som att det kunde barka iväg åt fel håll. Men jag måste säga att Infestissumam är en mycket imponerande efterföljare (även om jag håller debuten starkare). De har gjort det nödvändiga i att förnya sig och genremässigt innehåller Infestissumam så mycket mer än debuten. På skivan ryms pop, cirkusrock och jag hör influenser från Abba och t o m en snodd vers från Anders Glenmark. Oftast är det fantastisk bra som i Year Zero, Ghuleh/Zombie Queen och Monstrance Clocks. Men det finns också några spår (Body And Blood, Idolatrine, Jigolo Har Megiddo) som är lite mer anonyma och inte lika minnesvärda, samtidigt som de också visar på den musikaliska bredden i bandet. Och med bredden växer skivan och gör att den håller längre. Sedan är jag fortfarande väldigt förtjust i deras image. Deras light-djävulsdyrkande och masker är klockrena. Och när kollegor på jobbet, som normalt inte engagerar sig i tyngre musik, frågar mig om Ghost är satanister på riktigt förstår man hur genialiskt det är. Ett PR-knep som på förhand måste ha sett löjligt och skrattretande ut men som har fascinerat och har skapat uppståndelse globalt.



1. Bombus – The Poet And The Parrot
Debutplattan flummade iväg lite på b-sidan. Men på The Poet And The Parrot är det mer rakt på och ett jäkla driv på samtliga låtar. Och produktionen är fortfarande sådär härligt rå och smutsig. Jag tycker det är dumt att jämföra bandet med Motörhead för även om det finns spår av Lemmy-rock så finns det så många andra influenser i Bombus musik. Bombus står helt enkelt stabilt själv på egen hand med ett unikt sound. Det är framförallt dubbelsången som gör det. Hur många band sjunger med dubbla sångare som Bombus gör? Jag kan faktiskt inte hitta några brister med denna platta. Det är åtta suveräna låtar som alla håller hög klass. Inga fillers här inte. Åtta låtar är för övrigt det perfekta antalet låtar att ha på en skiva. Fyra låtar på varje sida av vinylskivan. Och varje låt får mig att vilja headbanga i varje takt, precis som bandet själva gör live. Och det faktum att jag har fått se bandet så mycket detta år spelar säkerligen in varför jag gillar skivan så kollosalt mycket. Har du missat denna platta så ska du genast börja toknöta den. Lyssna på de löjligt tunga riffen och snygga gitarrmelodierna, de sjukt snygga basgångarna, dubbeltrampet och dubbelsången med den charmiga göteborgsengelskan. Bombus förtjänar all framgång. Bombus är bäst i år. BOMBUS!


Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com