tisdag 7 januari 2014

Rawk: 2013 års bästa skivor

Ett starkt skivår är över. Här kommer årets viktigaste lista några dagar ”försent”. Det känns på något sätt svårare och svårare och löjligare och löjligare att kategorisera in skivor på en topp 20. Hur jämför man olika genrer mellan varandra? Vad skiljer egentligen mellan plats 15 och 14? Så placeringarna är väl kanske inte superviktiga men jag ser detta som en lista över de skivor som på olika sätt har berört mig mest under året. Och detta i form av adrenalin, glädje, hat, tankar & funderingar, mardrömmar, drömmar osv.

Först, 15 starka bubblare utan inbördes ordning:

Pyramido – Saga
Watain – The Wild Hunt
Black Spiders – This Savage Land
Russian Circles – Memorial
The Dillinger Escape Plan – One Of Us Is The Killer
Airbourne – Black Dog Barking
Terror – Live By the Code
Kvelertak – Meir
Terra Tenbrosa – The Purging
Jex Thoth – Blood Moon Rise
Satyricon – Satyricon
Red Fang – Whales and Leeches
In Solitude – Sister
Black Trip – Goin’ Under
Sällskapet – Nowy Port



Topp 20:

20. Carcass – Surgical Steel
Det var 17 år sedan mytonspunna Carcass släppte något senast. Det var ett tag sen. Men Carcass gör inte bort sig och bjuder på en melodisk form av döds där gitarrerna imponerar mest. Jag fascineras av båda melodierna och de luriga solona. Jag hade glömt att lyssna på denna skiva när den släpptes och började sent i december och kan därför erkänna att jag egentligen har hunnit lyssna alldeles för lite på den för att den ska hinna växa och mogna till sig i min hjärna.



19. Mutoid Man – Helium Head
Ibland vill man bara ha något galet, snabbt och ösigt att lyssna på. Och Mutoid Man (som består av medlemmar från Cave In, Converge och All Pigs Must Die) levererar just detta. Helium Head består av sju låtar där ingen låt är över tre minuter och hela skivan är totalt drygt 16 minuter lång. Resultatet är svårt att beskriva men galet bra. Det är adrenalin och riff från alla håll och kanter. Ta 70-talsrock och krydda det med hardcore, punk, metal och smattrande Mastodon-trummor och kör runt det i en torktumlare. Ungefär så. En genialisk och vansinnig käftsmäll. Avslutande låten Manimals (som är en cover på The Animals Don’t let Me Be Misunderstood) kunde man dock ha skippat.



18. Corrections House - Last City Zero
Ännu en sån där jäkla supergrupp. Med bl a Scott Kelly från Neurosis och Mike IX Williams från Eyehategod. Resultatet är en fascinerande blandning mellan industri, sludge och noise. Det spretar ganska mycket eftersom sångaren varieras och stilar blandas. Men skivan växer och Last City Zero är en av 2013 års mest unika och intressanta skivor. Och så vill jag säga att jag inte kan värja mig från Scott Kelly. När han öppnar munnen så lyssnar man. Och blir berörd.



17. Uncle Acid & The Dead Beats – Mind Control
Uncle Acid är ett av många band som rider på nostalgivågen med sin Sabbath-hårdrock. Men till skillnad från många andra band så har de också låtarna och melodierna som höjer sig högt över snittet. Och skivan växer verkligen och suger tag i en mer och mer för varje genomlyssning. Sedan vill jag också säga att det är ett sjukt bra liveband. Årets snyggaste omslag dessutom.



16. Autopsy – The Headless Ritual
Gamla gubbar och veteraner brukar ha svårt att leverera. Därför är det alltid extra kul när det funkar. Autopsy leverar en oerhört fin döds. En sån där dödsmetall som jag gillar mest och är svagast för. Rått, primitivt och riffigt utan att behöva vara extremt tekniskt. Och Chris Reifers röst är kung.



15. Kongh – Sole Creation
Kongh fortsätter att imponera och är ett av mina absoluta favoritdoomband. Det är väldigt svårt att inte tycka om detta band. På denna tredje platta är det ett mer dynamiskt och inte lika primitivt och rått sound hela vägen som på de tidigare skivorna. Riffmästaren och sångaren David Johansson varierar och skiftar sången och påminner lite grann om Mikael Åkerfeldt. Dessa nämnda variationer märks tydligast på höjdpunkten och avslutningsspåret Skymning. Så vacker och så tung på en och samma gång.



14. Nick Cave & The Bad Seeds – Push The Sky Away
Nick Cave och hans husband bjuder denna gång på ett lugnare och skörare sound. Gitarrerna är i stort sett borttagna. Men det nedtonade soundet gör att Nick Caves mörka röst får stå fram ännu mer och resultatet är väldigt berörande och vemodigt. Nick Cave fortsätter att fascinera.



13. Enforcer – Death By Fire
Enforcer lirar smittande och punkig NWOBHM med tydliga influenser från tidigare Maiden och speed metal-Metallica. Spelglädje, fantastiska och snabba riff och en fenomenal sång. Och jag var såld på skivan från första början. Årets näst snyggaste omslag.



12. Black Sabbath – 13
Skivan började streamas via iTunes natten den 4 juni och jag gjorde en direkt liverecension låt för låt på twitter som jag tycker är ganska underhållande och som jag tycker stämmer ganska bra överens med vad jag tycker om skivan än idag. I det stora hela visste man ju inte riktigt vad man hade att vänta sig. Målet var ju en tillbakagång till klassisk Ozzy-Sabbath och visst har de lånat av sig själv många gånger. På vissa ställen kanske lite för tydligt. Men frånsett det så tycker jag att det är en mycket stark skiva med tanke på förutsättningarna med Iommys cancer och deras ålder samt det infekterade bråket med Bill Ward. Skivan är bättre än jag hade hoppats på och 13 är ett väl godkänt farväl och gedigen sista platta. För en skiva till orkar de väl inte med?



11. Leprous – Coal
Norrmännen i Leprous är en ny bekantskap för mig. Och en mycket positiv sådan. På Coal bjuder de på en tung och progressiv form av metal som bjuder på ett fantastiskt vemod. Mycket tack vare den för sin genre spännande och skolade sångrösten som berör. Även om jag tycker att Leprous har ett eget sound så anar jag tydliga Tool-influenser i bakgrunden. Och produktionen är klockren.



10. Tribulation – The Formulas Of Death
Av de black metal-skivor jag har hört 2013 så har Tribulation imponerat överlägset mest på mig. Deras form av Black Metal berör mig fullständigt med sin stora variation. Det är många progressiva delar och det är i de lugnare, mörka och atmosfäriska låtarna som jag gillar skivan som mest. Ett storslaget verk från ett band som i mitt tycke imponerar klart mer än topplistekungarna och allas favoriter Watain.



9. The Moth Gatherer – A Bright Celestial Light
Jag har fått äran att lära känna ena parten i den duo som är bandet The Moth Gatherer lite grann. Han är en glad och trevlig kille som precis som mig gillar tv-spel, öl och musik. En väldigt vettig snubbe med andra ord. Därför var det väldigt fascinerande att få detta Mörker till skiva uppspelat i mina öron. Genren kategorisas väl kanske bäst in i post-metal-facket och det finns många likheter med storheter som Cult Of Luna och ISIS. Det är tungt och känslosamt och drömskt. Och det på ett väldigt gripande och fascinerande sätt. Jag var ute och gick några milslånga musikpromenader med denna skiva våren 2013 och musiken levde på något sätt i perfekt symbios med mina tankar under denna tiden. Jag kan varmt rekommendera dig att konsumera skivan på samma sätt.



8. Nine Inch Nails – Hesitation Marks
Jag blev löjligt lycklig när Trent kom med nyheten att han i hemlighet hade startat Nine Inch Nails igen och att han hade skrivit en ny platta. Men motsvarade Hesitation Marks förväntningarna då? Nej, inte med tanke på vad karl har släppt ifrån sig tidigare i sin karriär. Det känns ouppnåeligt. Jag tycker skivan bäst beskrivs som ett koncentrerat How To Destroy Angels och där Trent har jobbat mycket med melodierna igen. HTDA hade sina stunder men kändes oftast bara som ett experiment för Trent Reznors avancerade studioutrustning. Nu har Trent lagt ner krut på att skriva riktiga låtar igen. Det öppnar väldigt bra i de fem första låtarna för att tappa mark lite i mitten. Jag har ganska svårt för t ex Everything som känns som en överbliven låt från With Teeth. Men mot slutet, vid Various Methods Of Escape och framåt, blir det berörande och väldigt spännande igen. Det är skruvat och atmosfäriskt och jag slutar aldrig imponeras av hur Trent bygger och designar musik. Textmässigt är det ju som vanligt ganska simpelt och det brukar vara ganska lätt att veta med vilka ord han kommer att rimma. Och jag kanske ändå skulle vilja ha lite fler köttiga industrigitarrer (dock funkar det ju sådär med gitarrer på Everything) men som helhet är det en imponerande comeback av en snart 50-årig snubbe som numera har varit knarkfri i tio år, har snygg fru och ungarna Balthazar och Lazarus Echo (haha!), tränar ofta och käkar frukt. Kram på dig Trent!



7. Clutch – Earth Rocker
Clutch har varit lite rädda för att upprepa sig och har på de senaste skivorna i mitt tycke hamnat längre och längre ifrån den mittpunkt som verkligen är Clutch. Målet med Earth Rocker har varit att skriva en så klassisk och typisk Clutch-platta som möjligt. Och det har de verkligen lyckats med. Men det är inte en rak rockplatta i vanlig mening, Clutch har fortfarande ett unikt sound och sväng. Men de bjuder också på en skön bluesdänga i Gone Cold som ger mig Monster Magnet-vibbar. Har man missat Clutch tidigare så är detta ett ypperligt tillfälle att börja lyssna. I mitt tycke kan detta mycket väl vara deras bästa platta någonsin. Faktiskt.



6. Cult Of Luna – Vertikal
Cult Of Luna tycks bygga upp sina skivor med ett fåtal monster till låtar som de sedan bygger resten av låtarna kring.  Exempelvis Echoes, Leave Me Here och Waiting For You från Salvation eller Finland, Dark City Dead Man från Somewhere Along The Highway. Det är mastodontlåtar. Motsvarande låtar från Vertikal är I: The Weapon, Vicarious Redemption och 2013 års bästa låt In Awe Of. Och Cult Of Luna har lyckats igen. Tillsammans med tematiken från Metropolis är det en kall och maskinell värld som målas upp och som känns väldigt filmisk och dyster. Det i mitt tycke nödvändigt nya, hårdare och industriella soundet gör också att denna ”comeback”-platta känns fräschare och bättre än vad jag egentligen hade vågat hoppats på.



5. Monster Magnet – Last Patrol
Det finns få rocksnubbar som jag gillar lika mycket som Dave Wyndorf. Han har genomlevt det mest och har alltid något att berätta. För många är Monster Magnet ett avslutat kapitel men jag tycker att Dave fortfarande har ofantligt mycket att ge och det visar han verkligen på Last Patrol där han på allvar har gått tillbaka till det tidiga Magnet. Spacerocken är tillbaka och influenserna från framförallt Hawkwind är tydlig. Wyndorfs röst har med åren blivit skörare (snubben är ändå snart 60) och även om han inte har samma styrka så finns det en karaktär i rösten som berör mer än tidigare. Det är tydligt att det har lagts mycket krut på gitarljudet och nyanser har lagts till eller tagits bort för att göra en mer levande och analog ljudbild. Och framförallt är det ett ALBUM och en resa från början till slutet. Och på tal om slutet så känns avslutande och lugna Stay Tuned nästan som ett farväl. Jag hoppas verkligen inte att det är så.



4. Alice In Chains – The Devil Put Dinosaurs Here
Alice In Chains visar än en gång att de levererar även utan den avlidne sångaren Layne Staley. Denna gång gick det lite segare att komma in i skivan. Men sakta men säkert efter varje genomlyssning så kom låtarna närmare och närmare. The Devil Put Dinosaurs Here kan man i längden inte värja sig mot utan kryper under skinnet. Och berör in i själen som väldigt få andra band kan göra. När förra skivan var mer gitarrtung tycker jag att Dinosaurs berör mer textmässigt. Och melodierna är fantastiska.



3. Queens Of The Stone Age - …Like Clockwork
Josh Homme har haft några jobbiga år sen det förra skivsläppet. Pga en benskada var han sängliggandes i tre månader och höll på att stryka med under den nödvändiga operationen. Han ska visst ha varit död i 40 sekunder. Och så har han tappat några bandmedlemmar. Och varit deprimerad. Detta märks på skivan som är väldigt ångestladdad. Josh Homme har lessnat lite på de tuffa stonerriffen, som han är mästare på, och har försökt skriva lugnare och vackra låtar som berör utan att det för den skull ska bli banalt och eller töntigt. Och det har han lycktas med. Josh visar en sida som man har anat tidigare men som inte riktigt kommit fram förrän nu .Även om jag var lite tveksam efter de första genomlyssningarna så växte skivan kollosalt. Det är vacker ångest. Och mörkt. Och samtidigt sådär tillskruvat som är så typiskt QOTSA.



2. Ghost – Infestissumam
Jag var lite orolig att hypen inte skulle hålla och att bandet inte skulle klara pressen att leva upp till förväntningarna inför den andra plattan. Framförallt när de skrev skivkontrakt med en skivbolagsjätte och åkte till staterna för att spela in skivan med en superproducent kändes det som att det kunde barka iväg åt fel håll. Men jag måste säga att Infestissumam är en mycket imponerande efterföljare (även om jag håller debuten starkare). De har gjort det nödvändiga i att förnya sig och genremässigt innehåller Infestissumam så mycket mer än debuten. På skivan ryms pop, cirkusrock och jag hör influenser från Abba och t o m en snodd vers från Anders Glenmark. Oftast är det fantastisk bra som i Year Zero, Ghuleh/Zombie Queen och Monstrance Clocks. Men det finns också några spår (Body And Blood, Idolatrine, Jigolo Har Megiddo) som är lite mer anonyma och inte lika minnesvärda, samtidigt som de också visar på den musikaliska bredden i bandet. Och med bredden växer skivan och gör att den håller längre. Sedan är jag fortfarande väldigt förtjust i deras image. Deras light-djävulsdyrkande och masker är klockrena. Och när kollegor på jobbet, som normalt inte engagerar sig i tyngre musik, frågar mig om Ghost är satanister på riktigt förstår man hur genialiskt det är. Ett PR-knep som på förhand måste ha sett löjligt och skrattretande ut men som har fascinerat och har skapat uppståndelse globalt.



1. Bombus – The Poet And The Parrot
Debutplattan flummade iväg lite på b-sidan. Men på The Poet And The Parrot är det mer rakt på och ett jäkla driv på samtliga låtar. Och produktionen är fortfarande sådär härligt rå och smutsig. Jag tycker det är dumt att jämföra bandet med Motörhead för även om det finns spår av Lemmy-rock så finns det så många andra influenser i Bombus musik. Bombus står helt enkelt stabilt själv på egen hand med ett unikt sound. Det är framförallt dubbelsången som gör det. Hur många band sjunger med dubbla sångare som Bombus gör? Jag kan faktiskt inte hitta några brister med denna platta. Det är åtta suveräna låtar som alla håller hög klass. Inga fillers här inte. Åtta låtar är för övrigt det perfekta antalet låtar att ha på en skiva. Fyra låtar på varje sida av vinylskivan. Och varje låt får mig att vilja headbanga i varje takt, precis som bandet själva gör live. Och det faktum att jag har fått se bandet så mycket detta år spelar säkerligen in varför jag gillar skivan så kollosalt mycket. Har du missat denna platta så ska du genast börja toknöta den. Lyssna på de löjligt tunga riffen och snygga gitarrmelodierna, de sjukt snygga basgångarna, dubbeltrampet och dubbelsången med den charmiga göteborgsengelskan. Bombus förtjänar all framgång. Bombus är bäst i år. BOMBUS!


Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com