onsdag 31 december 2014

Rawk: 2014 års bästa skivor

Jag känner att det är otroligt många skivor som jag har uppskattat i år som inte kommer med på topp 20. Men konkurrensen är mördande och det är fegt att utvidga listan till en topp 30 eller liknande. Och att lägga till ”Bubblare” har jag kommit fram till att det bara känns muppigt och ett sätt att bevisa att man har lyssnat på många skivor. 

Jag började med en lista på 42 skivor som jag ansåg kvalade in, dvs skivor som jag hade lyssnat tillräckligt mycket på för att kunna sätta en rättvis bedömning. Och denna hög bantade jag ner till 20 skivor.

Vad kan man säga mer om skivåret 2014 då? Jo, att doomen dominerade rätt hårt. 2014 var doomens år.

20. Crucified Barbara – In The Red
Crucified Barbara blir ett steg bättre och samtidigt lite argare och allvarligare med varje skiva. Denna gång har de lyckats släppa en skiva som håller hela vägen. Det är fullt ös i snabba rockdängan I Sell My Kids For Rock'n'Roll, snygga melodier i The Ghost Inside och tungt riffande i To Kill A Man. Den udda 70-talsosande Finders Keepers står också ut. Sedan har ju bandet sångerskan Mia Coldheart, som har en av Sveriges råaste sångröster. Och produktionen som har skötts av bl a Chips ”Sator” Kiesby är riktigt bra.


19. Exodus – Blood In Blood Out
Thrash metal är min ryggradsmetal och den form av hårdrock jag växte upp med. Men det är egentligen inget jag lyssnar jättemycket på numera. Och när jag gör det lyssnar jag oftast på äldre skivor. Dock så brukar jag alltid hitta åtminstone nån ny thrash-platta per år. Och denna gång tycker jag att det är superveteranerna i Exodus som har gjort årets bästa thrash metal-platta. Bandet bildades 1980 och det borde höras att ett 34 år gammalt band (världens äldsta thrashband?) börjar bli gamla men med gamla sångaren Steve Souza tillbaka låter Exodus mer ungdomliga och energiska än på länge. Och Gary Holts snabba och finurliga riff imponerar och ett flertal skulle mycket väl passa på en kommande Slayer-platta. Och så är det ju kul att en av bandets grundare, den där Kirk Hammett, gör ett gästsolo på låten Salt The Wound, med wah wah-pedalen inkopplad naturligtvis.


18. AC/DC – Rock Or Bust
Jag var orolig att Malcolms bortfall skulle märkas tydligt men han står ändå som medkompositör till de flesta av låtarna eftersom lillbrorsan Young har grävt i bandets riffarkiv när låtarna har komponerats ihop. Rock Or Bust låter helt enkelt som AC/DC ska göra och det känns bra. Det känns lite som en tvillingskiva till 2008 års Black Ice men med den skillnaden att det är mer koncentrerat och nerklippt här. Black Ice var lite för lång, Rock Or Bust är kortare och mer koncentrerad. Och därmed bättre. Och jag kan inte sluta stampa takt med foten och digga till de så karaktäristiska AC/DC-riffen som kompas av kungen Phil Rudd.


17. Eyehategod – Eyehategod
Eter hemlöshet, drogproblem, orkanen Katrina, trummisens dödsfall och all möjlig skit har världens mest äkta sludgeband mot alla odds lyckats släppa en ny skiva. Det är punkigt och det är svängiga sydstatsriff och Mike IX Williams övertygar som vokalist när han på ett ångestfullt sätt skriker och är förbannad.


16. The Haunted – Exit Wounds
När medlem efter medlem hoppade av efter förra plattan kändes det som att gruppen var slut. Men när ena brodern Björler och herr Jensen höll ut och plockade in de f d medlemmarna Marco Aro och Adrian Erlandsson och nya gitarristen Ola Englund blev jag väldigt nyfiken på vad slutresultat skulle bli. Som väntat är det en tillbakagång till de båda Marco Aro-plattorna som släpptes i början av 2000-talet. Det bjuds på hård melodisk döds-thrash och skivan är bättre än vad jag hade hoppats. 
Ja, jag tillhör grupperingen som tycker att The Haunted var bäst med herr Dolving vid micken men bandet blir brutalare med Aro som sångare, och den sidan uppskattar jag väldigt mycket också.


15. Vampire – Vampire
Vampire är ett nytt hemligt svenskt gäng från Göteborg som kallar sig tuffa saker som Black String, Hand of Doom och Command. De lirar klassisk svensk old school-döds, analogt inspelat och hela paketet. En sådan beskrivning låter kanske inte jätteintressant men även om det låter klassiskt och retro så kör bandet sin egen grej. Det är döds kryddat med lite inslag av black och punk och ockulta grejer. Men framförallt bjuds det på väldigt bra låtar.


14. Slipknot - .5: The Gray Chapter
Jag älskade plattorna Iowa och Vol. 3: (The Subliminal Verses) men tappade sedan intresset med All Hope Is Gone. Nerven fanns inte kvar. Bandet hade blivit för stort, det kommersiella hade tagit över och Slipknot hade influerats för mycket av Stone Sour och blivit Slipsour. Och under de senaste åren har två viktiga bandmedlemmar försvunnit, basisten Paul Gray knarkade ihjäl sig och trummisen Joey Jordison har fått kicken på lite oklara grunder. Med den bakgrunden hade jag noll förväntningar på skivan. Men jag blev positivt överraskad. Det är tydligt att man har tittat bakåt i diskografin och försökt hitta tillbaka till soundet som präglar de tidigare skivorna. Det är en dynamisk och hård platta och känslorna efter Grays tragiska död kanaliseras genom musiken i form av aggressivitet och sorgsna partier. Sångaren Corey Taylor imponerar som vanligt och bjuder på en bred insats. Så gör också nya trummisen Jay Weinberg (Max Weinbergs son, Bruce Springsteen och Conan O'Briens trummis ni vet) vars smattrande ligger långt fram i mixen. Bäst är låten AOV som bjuder på alla beståndsdelar som Slipknot kan uppbringa. Negativt då? Skivan är för lång, och några av låtarna skulle man ha skippat.


13. Death From Above 1979 – The Physical World
Bandets debutalbum You're A Woman, I'm A Machine släpptes 2004 och är en av mina favoritskivor från 00-talet. Den är dansant, punkig och har snygga poppiga melodier och jag tyckte det var så jävla coolt att bandet bara bestod av två personer. Något år efter splittrades bandet för att många år senare återförenas. Och nu, exakt tio år senare, kommer uppföljaren. Denna fortsätter i samma spår som debuten och har samma sound. På gott och ont. Mest gott skulle jag säga, det onda består väl i att de inte känns lika unika och fräscha som de gjorde 2004. Men låtarna är förbannat bra och skivan växer och växer och framstår därför som en mycket fullgod uppföljare.


12. Electric Wizard – Time To Die
Electric Wizard fortsätter att leverera på deras åttonde album med deras psykedeliska form av doom där de fortsätter att dyrka Black Sabbath på ett knarkigt sätt. Döden hyllas och riffen maler på tills man hamnar i någon slags hypnos. Jag fascineras över hur Jus Oborn lyckas att skriva så många förvrängda versioner av samma typ av riff. Det är kung.


11. Behemoth – The Satanist
Sedan sist har polske rockstjärnan Adam "Nergal" Darski besegrat leukemi och är nu tillbaka med ett nytt album med Behemoth som imponerar mycket. Bandet fortsätter att utveckla sin krossande form av black metal och har skrivit ett intensivt dramatiskt album som har smyckats med körer och blåsinstrument. Satan, vad jag är imponerad.


10. At The Gates – At War With Reality
Jag har inte samma nostalgiska förhållande till At The Gates som många andra. Faktum är att mitt tydligaste minne från At The Gates när det begav sig för 20 år sen var musikvideon till Blinded By Fear som gick konstant på de hårdrocksprogram som sändes på MTV på den tiden. Jag var såå less på den låten. Sedan tycker jag att några av banden som vissa av medlemmarna fortsatte med efter uppbrottet är bättre än At The Gates, nämligen The Haunted och Disfear. Och när jag håller The Haunted så kärt så blir Tompa Lindberg en så tydligt sämre sångare än Peter Dolving. Nu fick jag det sagt. Under de första genomlyssningarna av At War With Reality hörde jag framförallt The Haunted i musiken. Efter så många år i branschen känner man igen de så karaktäriska Björler-riffen, som jag ju dock älskar. Med tiden har dock skivans helhetstänk vuxit fram och det är det tematiska och filmiska i låtarna som fäster sig i mig. Som det otroligt snygga slutriffet i The Head Of The Hyra , dramatiska The Circular Ruins, mörka Heroes And Tombs och avslutande mäktiga The Night External. Trots pressen och förväntningarna har At The Gates lyckats skriva en mycket bra comeback-platta.


9. Conan – Blood Eagle
Hypen för Conans nya platta var minst sagt STOR i början av året. Skulle det bli den tyngsta doom-plattan någonsin? Skulle de leva upp till deras egen beskrivning caveman battle doom? Ja, som tyngd är Blood Eagle överlägsen. Conan bjuder på stenhård malande och mullrande doom som imponerar. Och de imponerande ännu mer när jag fick se dem live på Roadburn. Jag har plöjt denna skiva väldigt mycket under året som varit och soundet är fortfarande magiskt tungt. Som helhet skulle jag dock säga att den har en tendens att bli lite för tjatig. Lite för mycket. I alla fall om man ska lyssna igenom den från början till slut.


8. Machine Head – Bloodstone & Diamonds
Jag var lite rädd att Machine Head hade fastnat totalt i den form av storslagna episka metal med låtar upp mot 10-minutersstrecket som de började med på ”comeback”-plattan Through The Ashes Of Empires och sedan fulländade på hyllade The Blackening. För mig har Machine Head alltid varit så mycket mer. Jag har saknat den mer groove-orienterade och Biohazard-influerade stilen från de första skivorna och jag gillade också vissa element från de s k nu-metal-plattorna The Burning Red och Supercharger, som var lite punkigare och bjöd på en mer känslosam Robb Flynn. På Bloodstone & Diamonds har Robb och hans manskap blickat bakåt och hämtat inspiration från nämnda tidigare skivor och stilar. Men de storslagna progressiva inslagen finns också där, med stråkar och långa solodueller. Och så har man även vågat experimentera rätt hårt, bästa exemplet på det är mörka Sail Into The Black som överraskar och imponerar på samma gång. Detta låter som en soppa av stilar men variationen gör att skivan (nästan) hela tiden är fängslande och genomtänkt. Bäst är fenomenala Game Over där Robb Flynn, över en ensam tuggande versgitarr, spottar ur sig sin syn på den tidigare vapenbrodern och basisten Adam Duce brytning från bandet innan låten exploderar i den punkiga och medryckande refrängen. En av årets bästa låtar.


7. YOB – Clearing the Path to Ascend
YOB fortsätter att vara ett av världens tyngsta doomband. Albumet består av fyra låtar med en speltid på en timme. Det är en tung och hypnotisk musikalisk resa det bjuds på där man blir rikligt belönad om man låter sig själv förlora sig själv i musiken och ta till sig variationen mellan det brutala och det lugna. Jag älskar hur skivan avslutas med det drömska stycket Marrow som är nästan 19 minuter långt.


6. Opeth – Pale Communion
Förra plattan Heritage var en vattendelare bland Opeth-fansen och jag själv var ganska tveksam till en början innan jag för varje ny genomlyssning fick ut mer och mer av skivan. Åkerfeldt fortsätter med progg-spåret på Pale Communion men denna gång tycker jag att han lyckas bättre. Skivan är lättare att gilla och mer inbjudande. Proggen är total men det som står ut tycker jag är mörkret. Riffen känns onda på ett lömskt sätt och det fascinerar mig. Variationen övertygar, det krävs som vanligt många genomlyssningar innan man har ”förstått” albumet men det är ju det som är så bra med Opeth. Faktum är att när jag skriver den här årsbästa-listan och lyssnar på Pale Communion så fortsätter musiken att växa.


5. Pallbearer – Foundations of Burden
Debutskivan Sorrow And Extinction var en omedelbar fullträff för mig. Mina krav på uppföljaren var därför extra höga men efter första och andra genomlyssningen så fastnade inte skivan. Jag hittade inte rätt sinnesstämning för den helt enkelt. Men så sent en kväll, efter en lång dag på jobbet, åkte jag trött och less tunnelbanan hem och satte på låten The Ghost I Used To Be (det är en av årets mäktigaste låtar) och kapitulerade fullständigt. Jag tycker att Foundations Of Burden är bättre än debuten på alla fronter. Produktionen är bättre, helheten/resan genom skivan är mer genomtänkt och Brett Campbells unika sångröst berör mer och är bättre än tidigare. Jag tror att någon beskrev Pallbearer som Episk Doom och det är en beskrivning som passar bandet perfekt. Det är en emotionell musikalisk resa genom tunga riff och vackra mörka ljudlandskap.


4. Sólstafir - Ótta
Jag upptäckte Solstafir med förra plattan Svartir Sandar och jag förälskade mig bandets isländska och vemodiga form av postrock. Och med Ótta har de lyckats ännu bättre. Låtarna sticker iväg på storartade resor där gitarrerna samsas med stråkar och piano. Och det är så jävla vackert. Och ångestfyllt. En skiva jag återkommer till om och om igen.


3. Mastodon – Once More ‘Round The Sun
Jag har djup respekt för Mastodon och jag tycker att det är 2000-talets bästa och viktigaste metalband. Även om jag håller tio år gamla Leviathan som deras bästa så ligger deras storhet i att de hela tiden har utvecklat sin dynamiska metal för varje skiva. Och det fortsätter de även att göra på Once More ‘Round The Sun. Denna gång tycker jag att de har fortsatt att, med Mastodon-mått mätt, förenklat sina låtar och kör ett rakare rockigare spår. Borta är många av de typiska utsvängningarna som var vanliga på tidigare skivor, även om det finns utflippade passager med denna gång också. Med förenklade låtar har de också koncentrerat sig mer på melodierna vilket har gjort att de har skrivit några av deras mest smittande refränger (The Motherload!) i deras karriär. Jag älskar att trummisen Brann Dailor har fått mer utrymme än någonsin med sin sång. Det är mer åt smittosam rock än meckig metal och som helhet är det ett mycket eggande album där några av låtarna (High Road, The Motherload och Chimes At The Midnight) tillhör årets bästa.


2. Bloodbath – Grand Morbid Funeral
Efter att Micke Åkerfeldt hoppade av för att gå all in på progg-Opeth har det kretsat många rykten på vem som ska bli den nya sångaren i Bloodbath. Ryktet sade bl a Jörgen Sandström men min dröm var definitivt Nick Holmes. Men att det skulle bli Nick kändes rätt osannolikt eftersom snubben i princip inte har growlat de senaste 20+ åren. Och när det blev en realitet blev jag därför barnsligt förtjus. Nick Holmes är en av mina absoluta favoritmusiker och Bloodbath tycker jag är världens bästa dödsmetalband. Och lyckligtvis visade det sig att föreningen också är mycket lyckad. Nick Holmes passar som handen i handsken som ny sångare och veteranerna i Bloodbath har denna gång frambringat ett sound som är lite mer old school än tidigare och mer Stockholmsdöds. Det är kraftfullt och grisigt och svinbra. Och ibland kan jag inte sluta fånle när jag lyssnar på den här skivan.


1. Monolord – Empress Rising
Monolord kom från ingenstans (bildades så sent som 2013) och släpper en debutplatta som är fullständigt strålande. Det släpptes väldigt många bra doomplattor i år men Monolords debut står ut på av några olika anledningar. Tyngden i produktionen är fantastisk, den där fuzzdisten låter så djävulskt bra när jag spelar vinylen på stereon hemma. Riffen är kungliga, lyssna bara på instrumentala Audhumbla. Det riffet gör mig nästan tårögd varje gång jag hör det. Jag spelade den låten så mycket på fredagsplaylisten på jobbet att halva avdelningen lessnade och inte ville ha med mig längre. Thomas V Jägers sång är hypnotiserande och går mer åt spacerock-hållet istället för mer tyngre sångstil som är vanligare inom genren. Den psykedeliska spacerocken finns också som en extra krydda i soundet vilket gör att det står ut ytterligare. Sedan måste ju det faktum att det faktiskt är en debutplatta hyllas extra mycket. Även om skivan är årets bästa så skulle jag också lägga till ”lovande” för att beskriva bandet. Jag är sjukt nyfiken på vad denna trio hittar på framöver och om man lyssnar på detta lilla LJUDKLIPP så lovar det gott inför 2015. Och avslutningsvis vill jag också säga att Monolord är ett fantastiskt bra liveband och jag längtar tills jag får se dem igen.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com