måndag 28 december 2015

Rawk: 2015 års bästa skivor

Sådärja. Nu har jag satt mig sent tre kvällar i rad och skrivit årets viktigaste lista, något jag har gjort på ett seriöst sätt i tio år nu. Det är ett krävande men så belönande arbete. Och nu kan jag släppa det här året och titta framåt och börja peppa ny musik. Det känns fint.

I år har jag mer än någonsin försökt skriva listan utifrån hur mycket skivorna har betytt för mig känslomässigt. Jag är en känslosam kille. Och jag berörs väldigt mycket av musik. Musik kan gripa tag i mig och ta mig till andra platser. Fly verkligheten osv. Precis som en bra film eller bok. Här är de 20 skivorna som berörde mig mest 2015.


20. With The Dead – With The Dead
With The Dead består av Lee Dorrian från nedlagda Cathedral och Tim Bagshaw och Mark Greening som tidigare har spelat ihop i Electric Wizard. Man kan därför beskriva bandet som lite av en supergrupp och med den uppsättningen så är det inte direkt ett gäng nybörjare inom doom-genren det handlar om. Målet har varit att skapa en så tung och depressiv platta som möjligt och man kan säga att de har lyckats. Debuten är krossande och har egentligen allt man behöver av en doomplatta. Dessutom har Lee Dorrian den coolaste sångrösten. Jag har varit extremt svag för hur hans stämband låter sen jag bekantade mig med Cathedral för första gången med 98 års Caravan Beyond Redemption.



19. Black Breath – Slaves Beyond Death
Min första reaktion efter att ha lyssnat igenom Slaves Beyond Death första gången var besvikelse. Hardcore-influenserna i bandets musik är nu nästan bortblåsta och kvarstår gör dödsmetall-delen. Jag var okontrollerat kär i förra plattan där symbiosen mellan hardcore och dödsen var perfekt. Men med fler genomlyssningar så imponerar Slaves Beyond Death mycket ändå. Det är lätt deras tyngsta skiva och de flörtar nu hejvilt med klassisk svensk döds.  Det är en väldigt genomarbetad och välskriven skiva som aldrig blir tråkig och som varieras hela tiden. Bästa spåret är den avslutande och instrumentella Chains Of The Afterlife som andas så mycket Metallica att man nästan blir blödig.



18. Shining – International Blackjazz Society
Norska Shining spelar en blandning av jazz, pop och metal och jag blev väldigt begeistrad i 2010 års skiva Blackjazz som jag hade med på min topplista det året. Sedan har jag helt missat att de släppte One One One 2013 (vilket jag ska ta igen!) men blev lycklig när International Blackjazz Society kom i år. Jag har läst att många tycker att Shining är för utflippade och för experimentella.  Men i jämförelse med Blackjazz tycker jag denna skiva är en betydligt mer rakare och enklare platta. Visst, det är stundtals rätt flippat som i exempelvis introspåret eller i House of Warship där de går lös på saxofonen och svävar i väg i jazzen. Men i grund och botten spelar de hård industriell rock med medryckande refränger. Och tankarna förs ofta till Nine Inch Nails och det är nog en stor anledning till varför jag gillar Shining så mycket. Lyssna på trippeln The Last Stand (känns snodd från Nine Inch Nails), Burn It All och Last Day så förstår du. Svinbra.



17. Slayer – Repentless
Jag var inte direkt ensam om att tycka att Slayer kändes stendöda när Hannemann gick bort. Och sedan när de klantade till det med Lombardo så kändes det helt kört för ett av världens bästa metalband genom tiderna. Jag hade därför i princip noll förväntningar på skivan. Det är ju ändå Hannemann som skrev de bästa låtarna. Men Kerry King har jobbat arslet av sig och skrivit en förvånansvärt stabil och stark platta som ger en ungdomlig känsla. Eller, det låter väldigt mycket Slayer. Tom Araya imponerar mest. Trots att han har blivit 54 år gammal så låter han lika förbannad som vanligt. Och det blir intressant att se hur Slayer-framtiden låter när/om Kerry King låter Gary Holt bidra med annat än solon.



16. Monolord – Vaenir
Monolord bjuder på en imponerande tyngd på deras andra svåra skiva. Årets tyngsta produktion skulle jag vilja säga. Och öppningen med Cursing The One och We Willl Burn imponerar. Samtidigt känner jag inte riktigt samma energi och pepp som debutplattan som var fjolårets bästa skivsläpp. I mitten av skivan känns det faktiskt lite monotomt och tråkigt. Jag hade ändå väntat mig lite mera. Dock älskar jag de två sista spåren. Först den korta sjuttiotalsosande flumlåten The Cosmic Silence som skapar lite andrum inför avslutande titelspåret och mastodontstycket Vaenir som är skivans höjdpunkt. I det lugna partiet tio minuter in i låten känns det som att man går omkring på Vänerns botten och grubblar.



15. Paradise Lost – The Plague Within
Låtskrivarduon Greg Mackintosh och Nick Holmes har genom sina sidoprojekt i dödsmetalbanden Vallenfyre och Bloodbath fått ny energi och hittat tillbaka, delvis, till sina rötter. Och Nick Holmes growlar igen. Det är stort. Och efter allt förhandssnack var mina förväntningar på The Plague Within, bandets 14:e album, högre än vanligt. Och stundtals är det briljant. No Hope In Sight är mästerlig, och den fantastiska doom-dängan Beneath Broken Earth är årets bästa låt alla kategorier. Även snabba Flesh From Bone och det storslagna avslutningsspåret Return To The Sun imponerar. Men sedan är det också tyvärr några låtar som blir lite anonyma och bandet når därför inte samma höjder som 2009 års Faith Divides Us – Death Unites Us.



14. Skraeckoedlan – Sagor
Kompis Kristoffer dömde ut skivan efter en genomlyssning med argumentet ”det låter som Mastodon, fast på svenska”, som om det skulle vara något negativt. Beskrivningen fungerar faktiskt utmärkt. Det handlar om melodisk och progressiv stonerrock med textteman som påminner om just Mastodons med sjömonster och sagoberättande. Skivan växer enormt mycket och tåls att köras på repeat många gånger.



13. The Moth Gatherer – The Earth Is The Sky
Debuten var en becksvart och emotionell musikalisk resa som jag blev berörd av. Även denna uppföljare är mörk men jag upplever den ändå ljusare än föregångaren. Den är stundtals väldigt filmisk och skulle passa in som soundtrack i en mörk futuristisk rulle. Eller liknande. Jag upplever inte heller The Earth Is The Sky som lika personlig. Detta beror säkerligen på greppet att använda sig av olika gästsångare i olika låtar, som exempelvis The Cuckoo från Terra Tenebrosa och Thomas Jäger från Monolord. Men jag gillar det greppet mycket. Det gör skivan mer varierad. Jag skulle inte säga att det revolutionerar post-metal-genren men det gör att skivan känns mer modern inom genren. Jag tycker också The Earth Is The Sky är trions bästa skiva hittills. Den är mer koncenterad och genomarbetad och tål många genomlyssningar och en sjukt bra platta att ta musikpromenader till.



12. Kadavar – Berlin
Berlin är tyskarna i Kadavars tredje platta och den första som jag verkligen har engagerat mig i. Och det är tur för jag tycker att de har gjort årets bästa renodlade rockplatta. Det handlar om skön retrorock och alla som som älskar 70-talsrock kommer älska den här skivan. För det gör jag. Även om det osar mycket Led Zeppelin och Blue Öyster Cult så står de klart på egna ben och riffen och låtarna imponerar. Sen är det mycket snack om hur bra Kadavar ska vara live och jag grämer mig fortfarande över att jag missade deras konsert tidigare i december. Extra plus för årets coolaste skivomslag.



11. High On Fire – Luminiferous
Det har varit mycket snack om att den numera nyktra Matt Pike också ska ha påverkat High On Fire till det sämre på Luminiferous. Att bandet går på sparlåga och att bandet var ”bättre förr” och så vidare. Men jag köper det inte. Jag tycker att bandets massiva doom-stoner-Motörhead-rock kör över det mesta som vanligt, och riffen sprutar ur riffgeniet Pike. Det handlar väl snarare om att bandet inte chockerar på samma sätt som tidigare. För jävligt bra är det fortfarande. Och det har jag tyckt sen första genomlyssningen när skivan släpptes i somras. Men det var efter konserten på Kägelbanan som skivan tog en säker plats på min topplista. Då brände bandet av ett flertal av låtarna från Luminiferous och jag kunde inte sluta lyssna på skivan på en vecka.



10. Ghost – Meliora
Min pepp var faktiskt total inför skivsläppet och jag drog till Linköpingsspelningen där Papa Emeritus III presenterades för första gången och där bandet brände av fyra nya låtar, och jag log med hela ansiktet. Produktionen gör att Ghost låter tyngre och snyggare än nånsin och låtsnickeriet är i hög klass. Cirice är en av årets bästa låtar, en perfekt symbios mellan en tungt gungande vers och en melankolisk och catchy refräng. Superballaden He Is är den bästa låt ABBA aldrig skrev och basdrivet i From The Pinnacle To The Pit är fet. Det är en jämnbra skiva. Betydligt jämnare än föregångaren Infestissuman. Men den skivan hade dock högre toppar, jag tycker inte att någon av låtarna når samma hitstatus som Year Zero eller Monstrance Clocks. Sedan tycker jag också att Meliora är för lättsmält, det är egentligen ingenting som utmanar. Och de sjunger Satan för lite. Första skivan är bäst!



9. Windhand – Grief’s Infernal Flower
Såhär i efterhand håller jag nog Windhands förra platta Soma som 2013 års bästa. Men jag upptäckte bandet först 2014, vilket förklarar varför den skivan inte finns med på listan när jag skrev den. Windhand har dock varit mitt favoritdoomband sen jag upptäckte dem och peppen inför Grief’s Infernal Flower har därför varit gigantisk. Soundet på Grief’s Infernal Flower är inte lika mastodontmaffigt som på Suma, istället har producenten Jack Endino (starkt kopplad till grungerörelsen och band som Nirvana och Soundgarden) lättat upp det hela lite grann och gjort det hela lite mer luftigt. Kontrasterna mellan låtarna är tydligare med akustiska Sparrow som bästa exemplet, och skivan tjänar på detta eftersom det blir ett tydligare albumtänk istället för att vara en tjock gröt av fuzziga doomgitarrer hela skivan igenom. Skivan mullrar på med sina pantenterade Windhandriff och Dorthia Cottrells spöklika sångröst. Jag är speciellt svag för Forest Clouds som tidigare har släppts som en split med Salem’s Pot, och det är en låt jag kan köra om och om igen utan att bli less. Men det är ändå på slutet med låtarna Hesperus och Kingfisher, som tillsammans är nästan en halvtimmes speltid, som Windhand är som bäst då de hypnotiska riffen får mig att segla iväg och hamna i trans.



8. Clutch - Psychic Warfare
Jag var sjukt imponerad av förra plattan Earth Rocker som får anses som en liten nytändning för bandet efter att de hade släppt två skivor dessförinnan som var lite bluesigare och mer utsvävande. På Psychic Warfare fortsätter bandet i samma spår som Earth Rocker och har skrivit ännu en ”rak” rockplatta. Det är intensivt och tempot är oftast högt men framförallt bjuds det på ett sjukt sväng som bara Clutch kan frambringa. Och det mesta sitter fanimig i trummisen Jean-Paul Gaster vars spelstil gör att bandet låter så unikt som de gör. Psychic Warfare är minst lika bra som föregångaren och det säger egentligen allt. Det enda negativa jag kan komma på är att vinylen har varit evigt försenad hela hösten. För jag vet att skivan kommer att växa ytterligare då när jag väl får spela den på skivspelaren.



7. Baroness – Purple
Skivan släpptes sent, 18:e december, och jag plöjde den väldigt intensivt några dagar innan jul. Det är dumt att släppa skivor så sent för då försvinner oftast chansen att hamna på recensenters årsbästalistor eftersom en deadline för en sådan brukar vara satt långt innan.  Purple är Baroness comebackplatta efter den tragiska bussolyckan 2012 som lämnade bandet i chock på flera plan. Men Baroness fortsätter att imponera med sin form av progressiva och melodiska sludgerock. Purple är mer koncentrerad än föregångaren Yellow & Green som var lite för lång och möjligen för experimentell. Och även lite för glad. Purple är mer välskriven och vemodig. Och Mastodon-vibbarna är givetvis fortfarande där. Purple borde hjälpa bandet att nå ytterligare framgång och ge dem möjlighet att spela på större arenor. Negativt är dock ljudet som jag tycker är Death Magnetic-komprimerat. Vad hände där egentligen?



6. Torche – Restarter
På förra plattan Harmonicraft gick Torche all in på popmelodierna. På Restarter har man till viss del gått tillbaka till det tunga groovet men det handlar fortfarande om catchy poppiga melodier blandat med ett maffigt och fascinerande tungt sound. Lite av två världar som möts, och som inte borde funka, men det gör det. Och det är briljant. Lyssna på det matande tunga riffandet i Minions, pop-svänget i Loose Men, korta men kanske skivans tyngsta spår Undone eller inledande Annihilation Affair som i de avslutande två minuterna låter gitarrerna skrika med sin övergång över det tunga mullret från trummorna och  basen. Hur snyggt som helst.



5. Leprous – The Congregation
Jag upptäckte Leprous med förra plattan Coal som seglade upp på en hedrande 11:e plats över 2013 års bästa skivor.  Norrmännens vemodiga och säregna progressiva metal berör ännu mer på The Congregation. Bandet har en unik rytmisk stil som blir ännu mer spännande med sångaren Einar Solbergs kraftfulla och storslagna rena stämma över det instrumentala. Och produktionen är supersnygg. Men det som berör mig mest är svärtan i de fängslande melodierna. Och texterna. Som refrängen i storslagna The Flood: ”Stay with me now when I’m falling. Drown me when I reach for air”. Det är för övrigt den låt jag har spelat mest i år.



4. Tribulation – The Children Of The Night
Tribulation fortsätter att utvecklas i en rasande takt och skillnaden mellan debuten The Horror och denna platta är så stor att det är svårt att tro att det är samma band, förutom på sången. Och genrebestämmarna går bananas när de försöker sätta etikett på vad Tribulation spelar för musik egentligen. I bandets sätt att tolka death metal skulle jag säga att skivan låter som gotisk rock and roll med black metal-vibbar. Det är helt enkelt idiotiskt att bara se detta som en dödsmetall-platta för det bjuds på så mycket mer. Som helhet är skivan grandios och de snygga svarta gitarrslingorna griper tag i dig. Detaljerna och arrangemangen imponerar och hade Ghost vågat att inte vara så kommersiella hade de låtit lite åt det här hållet.



3. Royal Thunder – Crooked Doors
Jag blev väldigt förvånad första gången jag hörde Crooked Doors. Jag har tidigare läst att Royal Thunder har jämförts lite med Baroness och t o m Mastodon, men det är en väldigt felaktig beskrivning. I alla fall på denna platta. Royal Thunder spelar snarare klassisk rock på Crooked Doors. Och det är en väldigt välskriven och känsloladdad skiva som bjuder på mycket melankoli. Tyngden står snarare i melodierna än i soundet och riffen. Och så har vi basisten och sångaren Mlny Parsonz. Hon kan vara den bästa kvinnliga sångrösten jag har hört. Så mycket karaktär och känsla. Så bluesig, raspig och känslofull. Jag tror att jag aldrig har blivit så berörd av en kvinnlig sångröst förut. Jag är kär i hennes sångröst. Lyssna på mäktiga öppningsspåret Time Machine (bästa låten), sjukt snygga refrängen i One Day eller avslutande balladdubbeln The Bear I & II där Mlny’s känslosamma röst möter stråkar och piano.



2. Dopethrone – Hochelaga
Dopethrone spelar en smutsig och massiv form av groovig stoner-doom. Den beskrivningen kan man använda på många andra band också, till exempel Electric Wizard vars hyllade skiva Dopethrone har tagit namnet ifrån. Men jag tycker inte att Electric Wizard någonsin har låtit såhär vassa, i alla fall inte en hel skiva igenom. Hochelaga är en en total hyllning till RIFFET. Tyngden och kraften från riffen i varje låt imponerar så mycket att de just nu står över alla andra band inom genren och är anledningen till att jag har återkommit till denna skiva tusen gånger under året som gått.



1. Chelsea Wolfe – Abyss
Jag har lyssnat lite lätt på Chelsea Wolfe tidigare men aldrig tagit mig chansen att ta mig in i hennes musik på allvar. Kanske har timingen inte varit den rätta. Timingen med The Abyss var dock perfekt. Sommaren började ta slut och hösten och mörkret kom, vilket är bästa tillfället att ta till sig ny musik. Speciellt denna typ av genre som jag tycker är s k ensam-musik. Det här är inte en skiva du sitter och lyssnar på med dina polare eller din partner, det här är något du upplever själv i din ensamhet och i mörkret. Chelsea Wolfes stil är svårdefinierad. Jag läser t ex på wikipedia att genren beskrivs som ”drone-metal-art-folk”. Jag skulle beskriva det som avskalad och mörk singer-songwriter tonsatt av industriljudmattor och kryddat med black metal-vibbar. Typ. Mörkt är det i alla fall. Och sällan har en albumtitel varit så passande. Det är en musikalisk resa ner i avgrunden med depression som tema. Och det är vackert och oemotståndligt. Och den skiva som berörde mig mest 2015.


torsdag 26 november 2015

The Moth Gatherer - The Earth Is The Sky

Jag blev väldigt uppslukad av The Moth Gatherers debutplatta och den fick en hedrande och fin nionde plats på min lista över 2013 års bästa skivor. Uppföljaren The Earth Is The Sky släpps imorgon och recensionerna har varit mycket positiva. På The Earth Is The Sky har trion tagit hjälp av ett gäng spännande gäster: David Johansson från Kongh, Wacian från Code, The Cuukoo från Terra Tenebrosa och Thomas Jäger från Monolord. Detta grepp gillar jag som fan och jag har sett fram emot den här skivan väldigt mycket och kan inte vänta med att kasta mig in i The Moth Gatherer mörka och drömska musik. Skivan går att streama nedan.

torsdag 1 oktober 2015

Ny låt med Megadeth


Det har varit spännande tider i Megadeth-lägret. Ett tag ryktades det ju om att den klassiska sättningen med Friedman och Menza skulle återförenas. Det var en mycket kittlande tanke, men tyvärr blev det inte av. Jag hade hoppats på denna återförening och det är tråkigt att det inte blev av, men samtidigt blev jag rätt peppad när Lamb Of God-trummisen Chris Adler blev ny medlem, iaf på skiva. Han är en förbannat bra metaltrummis och ett stort Megadeth-fan, och jag har varit nyfiken på vad han kan åstadkomma på nya skivan samt om det ger lite ny fräsch energi till gubbarna Mustaine och Ellefson.

Första smakprovet på nya skivan har precis släppts i form av singeln Fatal Illusion. Och den imponerar och ger mersmak. Snyggt intro, briljant basgång och hela låten andas Megadeths 80-tal och är thrashig nå’ djävulskt. Och ja, Adler gör ett bra jobb. Efter senaste tråkplattan och besvikelsen Super Collider blev jag nu peppad. Skivan ryktas heta Dystopia och låtlistan ska vara denna:

01. Death From Within
02. Fatal Illusion
03. Conquer... Or Die!
04. Lying In State
05. Me Hate You
06. The Emperor's New Clothes
07. Dystopia
08. Bullet To The Brain
09. Last Dying Wish
10. Post American World
11. Look Who's Talking
12. The Threat Is Real
13. Poisonous Shadows
14. Melt The Ice Away (BUDGIE cover)
15. Foreign Policy (FEAR cover)

torsdag 24 september 2015

Eagles Of Death Metal - Zipper Down


2008 var året då Eagles Of Death Metal senast släppte en skiva. Det kan ju bero på att den ena av två fasta medlemmar, en viss Josh Homme, har haft fullt upp med annat, som hans huvudband Queens Of The Stone Age och annat. Men Eagles Of Death Metal brukar vara kul att lyssna på, där får Josh släppa loss sin festliga garagerock fullständigt. Nya skivan Zipper Down släpps 2 oktober och kan streamas nedan. Den låter som väntat och jag gillar det jag hör, jag har suttit och stampat takt i dryga halvtimmen här. Faktum är ju att allt herr Homme tar sig för är intressant och i kombination med Jesse Hughes, den andra fasta halvan i detta band, är det svårt att inte digga och le.

fredag 21 augusti 2015

Black Breath är tillbaka


Idag, 21 augusti, är ett jobbigt datum för oss musikälskare eftersom det släpptes en jäkla massa plattor idag. Mycket musik att ta in och hinna lyssna igenom och där dom dära Ghost står för det största släppet. Men släpp det där för idag kan man också lyssna på en ny Black Breath-låt som också är titelspåret för nya skivan, Slaves Beyond Death. Tungt, rifffigt och oj vad mycket Sunlight och Entombed. Men kungligt givetvis och ofta den genre inom hårdrocken som står mig närmast, min s k ryggmärgsrock. Om jag har förstått det rätt så släpps skivan någon gång under september.
 

fredag 7 augusti 2015

Windhand - Crypt Key (musikvideo)

Långsamt men säkert börjar det närma sig skivsläpp för världens JUST NU bästa doomband, Windhand. Grief’s Infernal Flower släpps 18 september och det första tydliga tecknet på det är att första singeln, tillika musikvideon, precis har släppts. Det är en vacker och grunge-doftande dänga och en småkuslig video.

torsdag 6 augusti 2015

Mammoth Storm släpper debutplatta



Svenska doomtrion Mammoth Storm släpper sitt debutalbum Fornjot 6 november. Namnet har de hämtat från nordiskt mytologi där Fornjot visst var en åskjätte som härskade över Kvenland och Finland men som Tor dräpte. I like. Jag gillar också förstaspåret Augurs Echo som man kan lyssna på nedan. Imponerande och mäktigt. Hela låtlistan ser ut såhär:

Augurs Echo
Vultures Prey
Sumerian Cry
Fornjot
Horns of Jura
Hekla
Ancient Apocalypse (Bonus Track)


onsdag 29 juli 2015

Ny musikvideo och skiva med Clutch


Clutch har släppt en sprillans ny musikvideo till nya singeln X-Ray Visions. En låt som fortsätter i samma kungliga svängrockstil som senaste plattan Earth Rocker, precis som utlovat. Jag blev nu barnsligt peppad på nya skivan Psychic Warfare som ska släppas 2 oktober och som innehåller följande låtar och vars skivomslag ser ut enligt nedan:

01. The Affidavit
02. X-Ray Visions
03. Firebirds
04. A Quick Death in Texas
05. Sucker For The Witch
06. Your Love is Incarceration
07. Doom Saloon
08. Our Lady of Electric Light
09. Noble Savages
10. Behold the Colossus
11. Decapitation Blues
12. Son Of Virginia



måndag 27 juli 2015

Ghost - Absolution

Sedan tidigare har Ghost släppt låtarna Cirice och From The Pinnacle To The Pit från kommande plattan Meliora. Nedan kan man lyssna på en tredje låt från kommande skivan. Absolution är även det en låt (likt de två andra) som de också har spelat live. Och den låter ganska snarlikt det jag har hört och sett live. Men den är bra! Även om den är svagare än de ovan nämnda låtarna.

torsdag 23 juli 2015

Monster Magnet - Cobras And Fire: The Mastermind Redux


Dave Wyndorf må ha blivit gammal (han närmar sig 60 bast) men han är fortfarande ett geni och känns mer aktiv än någonsin. Förra året släppte han Milking the Stars, som var en mer utflippad tolkning av 2013 års skivsläpp Last Patrol (som jag för övrigt tyckte var 2013 års femte bästa platta). Nu väljer han att göra samma sak med 2010 års Mastermind-platta, eller en re-imagining som han själv väljer att kalla det. Och eftersom Milking The Stars på många sätt var intressantare än Last Patrol så är jag också väldigt nyfiken och peppad på Cobras And Fire.

Dave beskriver själv skivan på följande sätt:

“Hey, hey!

I’m pleased to announce the release of Cobras And Fire: The Mastermind Redux. It’s a re-imagining of material from 2010’s Mastermind album as an alternative listening experience that I think stands on it’s own.

With Cobras And Fire I wanted to present these songs in a much stranger and dirtier atmosphere. Less “classic rock” and more…well, I’d guess I’d call it a deranged fusion of Garage-Psych, Fuzz Punk and Movie Soundtrack music. It’s almost completely re-recorded (with the bulk of the guitar and bass playing by co-producer Phil Caivano) and as in Milking The Stars I’ve added organ, piano, sitars and more to flesh out a completely new sound for these tunes. There’s also a Hawkwind/Pink Fairies inspired cover version of The Temptations 1969 classic “Ball Of Confusion” with background vocals by MONSTER MAGNET co-founder and Rib Eye Bros. frontman Tim Cronin. Plus an 8 minute, tripped out sonic adventure entitled “I Live Behind The Paradise Machine” specially created by mixer extraordinaire Evil Joe Barresi. Joe is at his best here, seamlessly integrating elements from several MAGNET songs into a new, stand alone composition.
All in all I call this the weirdest MONSTER MAGNET yet, and that’s a good thing! I hope you like it!

Rock on!”

Beskrivningen ”The weirdest Monster Magnet yet…”  bör peppa igång alla fuzz-stoner-psykedelia-Monster Magnet-fans. Första smakprovet nedan heter ”Mastermind ’69” och den är fetare än originalet, som är titelspåret från Mastermind. Skivan släpps 9 oktober.

onsdag 17 juni 2015

måndag 8 juni 2015

söndag 31 maj 2015

Ghosts nya singel Cirice


Ghosts kommande singel har nu spridits på nätet. Därför dröjer det nog inte länge förrän den släpps även officiellt och jag håller utkik efter möjlighet att beställa en fysisk upplaga.

Låten imponerar och sätter sig nästan direkt. Ett mörkt akustiskt intro som byggs upp sätter stämningen och övergår så småningom till en tungt riffande vers (ett versriff som för övrigt påminner en del om Mastodons High Road).  Där sjunger Papa III till lyssnaren om ett utomstående hot, ett ”muller”. För att sedan, i den nedstämda och vackra refrängen, tala direkt lyssnaren med textraderna:

“I can feel the thunder that’s breaking in your heart”
“I can see through the scars inside you”
Och efterföljande:
 “Can’t you see that you’re lost without me?”

Han talar och argumenterar likt en präst som försöker locka en vilsen och förvirrad själ till deras sida (Cirice betyder kyrka). Genialiskt. Jag älskar hur stämningen och atmosfären byggs i låten och detta fortsätter i det efterföljande solot. Jag ryser.

Även skivomslaget är värt att nämna. En person som kan sina filmer ser direkt att det är ett plagiat av filmomslaget till När Lammen Tystnar. Ghost har också sagt i intervjuer att titeln Cirice ska uttalas liknande namnet Clarice. Jodie Fosters huvudkaraktär i När Lammen Tystnar heter Clarice Starling. Ghost!

fredag 29 maj 2015

Ghost smygteasar nya masker, ny musik, Papa III och skivomslaget till Meliora

Det börjar närma sig en intensiv period för Ghost. Nya skivan Meliora släpps i augusti, en ny singel ryktas släppas i dagarna och gig på Sweden Rock Festival och förband till Foo Fighters spelning på Ullevi sker inom närmaste veckorna. Första spelningen är dock 3 juni i Linköping, och där hade man ju gärna varit.

Ingen mer info om vad som komma skall finns dock att läsa på deras hemsida (där står det bara ”SOON”) eller via deras sociala medier. Men någon har lyckats fulfilma en reklamsnutt som har sänts på VH1 Classic. I denna reklamfilm håller en kvinna ett form av affärsmöte och berättar om tiden som har varit, att det kommer en ny Papa (som skymtar förbi lite) och så visar hon upp ett nytt skivomslag och nya masker. Och så får man höra en snutt från en ny låt som jag gissar är nya singeln Cirice. Det verkar också som att något verkar vara på gång i Philadelphia. Ballt. Jag gillar såna här smygande och teasande marknadsföringar.

lördag 16 maj 2015

James Hetfield och dotter Cali spelar Adeles Crazy For You + Jerry Cantrell

Acoustic-4-A-Cure grundades förra året av snubbarna James Hetfield och Sammy Hagar och är en liten välgörenhetsspelning för att samla in och donera pengar till cancerforskning. Detta evenemang skedde för andra året i rad igår och grundarna hade bjudit in artister som Jerry Cantrell, Chad Smith, Linda Perry och Joe Satriani för att delta.

Hetfield och Cantrell spelade bland annat en nedtonad och känslosam cover på Blye Öyster Cults klassiker Fear The Reaper. Jag gillar deras röster tillsammans, två av de rockröster i rockhistorien som har berört mig mest.


De körde också Mama Said. Bra stämmor från Jerry!

Dessutom så spelade James Adele-låten Crazy For You tillsammans med sin äldsta dotter Cali. Vad jag vet är detta första gången hon uppträder musikaliskt offentligt. Och ja, hon kan sjunga. Som Metallica-nörd är det fint att se James som en extremt stolt farsa, det skiner verkligen igenom i klippet nedan.

Nytt med Lamb Of God



Metal-snubbarna i Lamb Of God släpper deras sjunde fullängdare ”VII: Sturm Und Drang” i juli. Det blir trevligt. Och jag är lite nyfiken på om händelserna sen förra plattan har påverkat soundet på något sätt. Brölaren Randy Blythe beskriver skivan på följande sätt: “This is a very, very dark, yet sonically highly varied, record”. Textmässigt lär han ju behandla sin tid i tjeckiskt fängelse och allt som hände runt omkring. Det gör han bl a i första smakprovet i form av låten Still Echoes nedan. Det är en habil Lamb Of God-låt som dock kanske inte bjuder på så mycket nytt soundmässigt.

onsdag 13 maj 2015

High On Fire – The Black Plot


The Black Plot är inledningsspåret på High On Fires nya platta Luminiferous som släpps 23 juni. Och som vanligt är det en fin käftsmäll som det bjuds på. Det där gitarrtuggandet alltså. Och truminfernot. I love it.

Sedan är det också fascinerande att spana in den senaste gruppbilden ovan. Matt Pike ser ut att ha gått ner ca 35 kg. Så går det när man slutar dricka öl. Fin Hetfield-mustasch har han också skaffat.

tisdag 5 maj 2015

Witchcraft är i studion och spelar in skiva nummer fem

Witchcraft blev snabbt omtycka med sin 70-talsosande hårdrock för ett tiotal år sedan, bland annat tack vare att snubbar som Phil Anselmo hyllade bandet. De släppte tre skivor mellan 2004-2007 och sedan dröjde det ända till 2012 innan en ny platta, Legend, släpptes. Då hade ljudbilden ändrats och moderniserats men jag tycker faktiskt att det är bandets bästa skiva. En tid efter detta så försvann bandet. De spelade inga konserter och det har ryktats om att sångaren, låtskrivaren och grundaren Magnus Pelander har varit sjuk. Märkligt har det varit i alla fall och det har känts som att bandet har dött.

Därför tycker jag att det är otroligt kul att läsa en uppdatering på bandets Facebook-sida om att Witchcraft verkar vara i studion och spela in en ny skiva. Och som möjligen kommer att heta ”Rise higher,higher”. Kung. Det blir otroligt intressant att höra och även intressant att se hur bandet ser ut och om alla medlemmar är kvar sen senast.




Paradise Lost – Beneath Broken Earth (musikvideo)

Tidigare idag lade Paradise Lost ut en teaser på deras kommande musikvideo till låten Beneath Broken Earth. Och för en timme sen släpptes hela musikvideon. Peppen och pulsen steg högt när kompis Tomasz (som för övrigt har startat upp sin blogg igen som du bör kolla in) uppmärksammade mig på detta och jag blev inte besviken när jag såg videon. Snarare det totalt motsatta. Paradise Lost har valt att göra en musikvideo till den långsammaste låt som bandet någonsin har skrivit och det är verkligen en tillbakagång till hur Paradise Lost lät från början, old school doom/death. Och Nick kör sin growlstil hela låten rakt igenom. Och för att vara en video där bandet står rakt upp och ner och spelar (som i normala fall brukar vara ganska trist) så är detta en mycket fin video. Känslan är dyster och det är snyggt ljus och tuffa vinklar i ett rum som ser ut att vara en dammig och mörk källare.

I och med denna låt och den tidigare släppta No Hope In Sight, som jag skrev om här, så klättrade Paradise Lost upp i toppen på listan av de skivor jag ser fram emot mest i år. Hm, i fint sällskap med typ Windhand, Faith No More, Ghost, Graveyard och Clutch.

torsdag 30 april 2015

Weedpecker - II


Det är mycket weed-band nu…

Weedpecker har precis släppt sin andra skiva, kort och gott kallad ”II”. Den självbetitlade debuten från 2013 gillade jag väldigt mycket så jag är nyfiken på om uppföljaren är lika bra. Genren är givetvis Stoner, men Weedpecker bjuder på en lite mer psykedelisk och atmosfärisk variant.

Skivan går att lyssna på helt gratis på deras Bandcamp-sida.

Weedeater släpper nytt



Weedeater gillar weed och lirar en kunglig form av stoner/sludge metal. Jag är ganska svag för dem och det är därför skönt att läsa att de är tillbaka med nya skivan Goliathan 19 maj. Och för att göra oss sugna på nya plattan har Weedeater släppt två låtar. Den fysiska versionen av skivan i form av CD, kassett eller vinyl finns att beställa här.


onsdag 29 april 2015

Nutmeg - Ready Yet

Bandet Nutmeg bildades i Örnsköldsvik 1999 och det är trevligt att se att de fortfarande håller igång. När jag var ung/yngre rådiggade jag sångaren Henrik Lundqvists scenstil och så tyckte jag att trummisen Johan Andersson var en av de mest hårdslående trummisarna som fanns. Debutalbumet The Trigger släpptes 2009 och är klart värt att kolla upp. Sen dess har det varit lite tyst men jag har fattat det som att de har ny musik på gång.

Idag släpptes musikvideon och singeln Ready Yet. Det är en cool låt och en sevärd video eftersom den är gjord på 15 000 stillbilder.

måndag 27 april 2015

Refused släpper ny skiva i juni och släpper nya låten Elektra


Det har ryktats och snackats mycket om det men nu är det officiellt att Refused släpper nytt. Freedom heter nya plattan och den släpps 26 juni. Det blir alltså första skivan som bandet släpper sen 98 års The Shape Of Punk to Come. Jag är lite kluven till såna här återföreningar egentligen, det är ju liksom inte alltid det blir så bra. Men va fasiken, t ex hajpade At The Gates återföreningsplatta var svinbra så jag tror på detta också.



Första smakprovet i form av låten Elektra går att lyssna på nedan. Och ja, det låter Refused och välproducerat. Och efter två genomlyssningar så tycker jag också att det låter skitbra. Duktig trummis den där David Sandström. Skivomslaget ser ut enligt ovan och låtarna heter följande:

01 Elektra 
02 Old Friends / New War
03 Dawkins Christ
04 Françafrique 
05 Thought Is Blood 
06 War on the Palaces 
07 Destroy the Man 
08 366 
09 Servants of Death 
10 Useless Europeans



tisdag 21 april 2015

Tribulation - Strange Gateways Beckon (musikvideo)

Tribulation har precis släppt sin nya skiva The Children Of The Night, en skiva som redan har tokhyllats. På Kritiker.se har den t ex snittbetygt 4,6 i detta nu. Det är högt. Det är synd bara att den inte finns på Spotify ännu, men de kanske avvaktar några dagar. Vad vet jag. Men på torsdag tänkte jag dra på deras releasefest och se bandet live för typ fjärde gången och då förväntar jag mig att det går att köpa skivan där. Det blir kanon.

Igår släpptes också en video till förstaspåret Strange Gateways Beckon. Den är fin och bjuder på mycket svartvitt och poserande från bandmedlemmarna.

Stream: Monolord - Vænir

Dagen är räddad. Man kan nu streama Monolords nya doomplatta Vænir på Soundcloud. Och eftersom det är den skiva jag har sett fram emot mest i år så är jag ganska peppad. Do it.

Skivan släpps på riktigt 28 april och vinylen kan och bör du beställa härifrån ASAP (om du nu inte redan har gjort det): http://www.freewebstore.org/Monolord

måndag 20 april 2015

Inledningsspåret från Paradise Losts nya skiva


Mina husgudar Paradise Lost släpper nya skivan The Plague Within 1 juni. Jag har sagt det många gånger förut men det finns få saker som berör min själ lika mycket som Greg Mackintoshs gitarrmelodier. Och jag är en av de där typerna som gillar hela Paradise Losts diskografi, även "synthplattorna"! De har varit ett av mina absoluta favoritband sen jag började lyssna på bandet med 1993 års Icon och det bästa är att Paradise Lost fortfarande levererar och det är det få band som gör som har hållit på lika länge. Jag tyckte t ex att de gjorde 2009 års bästa skiva och senast, 2012, tog de en hedrande sjätteplats på min årsbästalista.

Förhandsrapporterna på nya skivan har varit intressanta och det har pratats om att de har gått tillbaka till grunderna och att dödsinslagen ska vara mer utbredda än på mycket länge. Och det gillar jag, det speglar ju också mycket vad låtskrivarduon Mackintosh och Holmes pysslar med på sidan om där den förstnämnda har sitt sidoband Vallenfyre och den sistnämnda har tagit över growlandet i Bloodbath.

Nedan kan man då lyssna på låten No Hope In Sight, som alltså är förstaspåret på kommande skivan. Paradise Lost har haft en förmåga att alltid inleda sina skivor på ett mäktigt sätt och det stämmer även här. Men jag är ändå förvånad över hur det låter. Det är en mycket intressant blandning mellan döds och gothrock och det känns fräscht och spännande. Och sättet Nick varierar sin sång är kungligt. Jag gillar det som fan. Låttiteln tyder väl inte på det men jag känner stort hopp inför skivan.


söndag 19 april 2015

Kirk och Lars gästspelar

Kirk Hammett och Lars Ulrich, Metallicas mest bespottade bandmedlemmar, gjorde lite gästinhopp hos andra band under veckan som gick.

Kirk anordnade för andra året i rad sitt Fear Festevil-event förra helgen som verkar vara en blandning av horror-grejer och liveband. De största dragplåstren var High On Fire och Meshuggah och under de sistnämndas spelning gjorde Kirk ett gästinhopp under låten Bleed och solade lite med sin wah wah-pedal. Det låter ungefär som man kan tänka sig. Kirk är ju kanske inte den bästa på att improvisera och soundet skär sig lite med Meshuggah-soundet men det är inte helt åt helvete ändå. Vissa toner var lite coola. Det bästa är att Kirk har pratat mycket väl om Meshuggah i intervjuer efter denna händelse. Och det är bra eftersom det gör att fler får upp ögonen för Meshuggah ty alla bör lyssna på dem.


Lars Ulrich har i flera intervjuer (jag har läst minst två!) berömt Royal Blood som verkar vara hans nuvarande favoritband. Jag gillar också Royal Blood, låten Figure It Out t ex är ju svinbra. När bandet spelade på Slim’s i San Francisco för några år sen dök han givetvis upp och under den avslutande låten Out Of The Black tog herr Ulrich över trummorna. Det är bra ös och mycket pepp och energi från danskens sida.


Så vem klarade sig då bäst, Kirk eller Lars? Lars såklart! Jag vill jamma med Lars Ulrich, det är min dröm.

onsdag 15 april 2015

High On Fire släpper Luminiferous 23 juni


Idag är jag sämst i världen på att få min son att somna och självförtroendet som farsa är lågt. Men då blir jag ytterst glad när jag nås av dessa fina nyheter: Riffmaestron Matt Pike och hans kumpaner i High On Fire släpper nya skivan Luminiferous 23 juni. Skivomslaget (ovan) är fläskigt som vanligt och låtlistan ser ut som följer:
1.) The Black Plot
2.) Carcosa
3.) The Sunless Years
4.) Slave the Hive
5.) The Falconist
6.) Dark Side of the Compass
7.) The Cave
8.) Luminiferous
9.) The Lethal Chamber

Inget annat band kör med samma massiva ångvältsstonerdoom som High On Fire och jag är övertygad om att jag som vanligt kommer att känna mig överkörd, på ett skönt sätt, av riffen på nya skivan.

Såhär glad och drogad såg jag ut att vara när jag såg High On Fire senast (för 26 månader sedan) och bytte några ”Yeah, you fuckin’ rule”-meningar med Matt Pike.


Såhär såg High On Fire och Kirk Hammett ut för några dagar sedan när High On Fire spelade på Kirks Fear FestEvil-event.


Och såhär snygg och knarkig var musikvideon till Fertile Green från förra plattan.

onsdag 8 april 2015

måndag 6 april 2015

Uncle Acid & the Deadbeats släpper ny skiva i år?



Enligt mig är Uncle Acid & the Deadbeats är ett av de bästa banden i dagsläget. Lyssna på låten I’ll Cut You Down eller åk och se dem live så kommer du att förstå varför. De har släppt tre skivor men på sistone har det varit lite tyst om bandet. Men på Annandag påsk släpptes denna mystiska video på deras officiella youtube-kanal. Den ger inte jättemånga ledtrådar förutom att något kommer att hända i år. Och vad lär då hända? Jo, att de släpper en ny skiva såklart! Så väljer jag att tolka det och därför blev jag väldigt peppad, ty det vore kung med en ny Uncle Acid-platta senare i år.

onsdag 1 april 2015

Världens bästa mashups

Mashups (en mix av två eller fler låtar) var ju väldigt populärt ett tag. Det kanske det fortfarande är, vad vet jag, men det känns som att det har dött av lite grann. Jag är väl inte ett jättestort fan av mashups egentligen men okej, jag är svag för metal/rock-mashups. Jag gick nyss bananas på ”The Trooper Believer” och kände därför att jag måste lista några av mina favorit-mashups. De flesta är gamla men jag lade till nån ny också. Lady Gaga/Judas Priest-mashupen är ju fullständigt suverän och har varit min favorit länge och Whole Lotta Sabbath är perfekt och så vansinnigt snygg. Håll till godo.

Snuffing Else Matters (Metallica vs Slipknot)


Lady Judas (Lady Gaga vs Judas Priest)


Sad But Superstitious (Stevie Wonder vs Metallica)


Thunder Busters (AC/DC vs Ghostbusters)


Never Gonna Give Your Teen Spirit Up (Nirvana vs Rick Astley)


Enter You (Metallica vs Bryan Adams)


The Trooper Believer (Iron Maiden vs The Monkees)


Whole Lotta Sabbath (Led Zeppelin vs Black Sabbath)

Mikkeller + Mastodon = kung

Mikkeller har en bok som heter ”Mikkeller’s Book Of Beer”. Tidigare fanns den bara på danska (Mikkellers Bog Om Øl!) men för att göra reklam för den engelskspråkiga versionen har Mikkeller, i samarbete med Mastodon, släppt en udda reklamfilm/musikvideo som är helt i Mastodons skola. Mikkeller är ju oftast världens bästa ölbryggeri och Mastodon är ofta världens bästa metalband så ett samarbete tycker jag är briljant. Mer sådant! Boken går att beställa här.

måndag 23 mars 2015

Monolord – We Will Burn

Här kommer något som gör din trista måndag bättre. Monolord släpper sin nya platta Vænir 28 april och sedan tidigare har singeln Cursing The One släppts. Den är fet. Och i dag släpptes en stream på ett andra smakprov från den nya plattan. Låten heter We Will Burn och jävlar vad den också imponerar. Mäktigt riff och skön låt och avslutningsriffet är det tyngsta jag har hört i år. Håller resten av plattan samma höga klass så kan Monolord ha gjort årets skiva igen. Dock så ska ju även Windhand släppa en ny skiva i år så det blir en hög konkurrens inom doomgenren. Jag älskar doomen och doomen älskar mig.

torsdag 19 mars 2015

Acid King är tillbaka


Trion från Kalifornien har inte släppt en skiva på tio år men nu släpper stoner doom-veteranerna nya skivan Middle Of Nowhere, Center Of Everywhere 20 april. Låten Silent Pictures från den plattan kan man lyssna på nedan och den är svinbra. Hyptnotiskt och flummigt. Skivomslaget till nya skivan är ganska knarkigt också. Syra is the shit.

onsdag 11 mars 2015

Steve Von Till släpper nytt


Neurosis har tidigare sagt att de skulle sätta sig ner i februari i år för att hamra fram ett nytt album, som troligtvis väntas släppas senare i år. Det kommer bli kung.

Men i väntan på det får vi nöja oss med ett nytt soloalbum från Steve Von Till. 2008 års soloplatta A Grave Is A Grim Horse blev jag mycket fäst vid så jag är nyfiken på om Steve levererar denna gång också. A Life Unto Itself släpps 4 maj på Neurot Recordings och första smakprovet, självaste titelspåret, går att lyssna på nedan. Hans karaktäristiska röst berör.

tisdag 24 februari 2015

torsdag 19 februari 2015

Ny låt med Tribulation


En ny låt med Tribulation kan man lyssna på nedan, en låt som fortsätter i samma experimentella och mystiska spår som tidigare och därmed lovar mycket gott inför den nya plattan. Förra skivan The Formulas of Death var ju snuskigt bra så jag har stora förhoppningar på denna! The Children of the Night släpps 14 april.

söndag 8 februari 2015

15 filmer jag ser fram emot 2015

Jag har gjort en liten djupdykning i vilka filmer som har premiär 2015. Och så har jag listat de filmer jag tycker känns mest spännande och som jag ser fram emot mest i år. Yeah!

Tomorrowland
Det skrivs en del om den här filmen. Regissören Brad Bird, som senast gjorde Mission: Impossible – Ghost Protocol, har skrivit filmen tillsammans med Damon Lindelof (Lost, Prometheus). En tonårstjej och George Clooneys karaktär tar sig till en annan verklighet, kallad Tomorrowland. Ser ut att kunna bli ett underhållande science fictionäventyr.


The Martian
Okej, Ridley Scott är ju bara en skugga av sitt forna jag nuförtiden. Och Prometheus var ju en… besvikelse. Men med The Martian så beger han sig ut i rymden igen och det kittlar ju alltid. Matt Damon spelar en övergiven astronaut på Mars som försöker ta sig hem.

Child 44
Daniel “Snabba Cash” Espinosas nya film. Tom Hardy, Noomi Rapace och Gary Oldman. Tom Hardy undersöker hemska barnmord under Stalin-tidens Sovjetunionen. Lite anmärkningsvärt är att Hardy och Rapace spelar mot varandra igen. De gjorde ju det nyss i filmen The Drop


The Revenant
Utspelas under 1820-talet då Leonardo DiCaprios karaktär Hugh Glass blir rånad och övergiven av sitt jaktsällskap efter att ha blivit anfallen av en björn. Men Hugh överlever och ska hämnas. Mannen bakom Babel och Biutifuls nya film. Och så är Tom Hardy med!


The Hateful Eight
Quentin Tarantinos nya film. Visst, man kan ju Tarantino vid det här laget och de senaste filmerna Django Unchained och Inglourious Basterds var ju med Tarantino-mått mätt mediokra. Men vad fasiken, Tarantinos filmer är ju ändå alltid sevärda och han har ju med några klassiska Tarantino-skådisar i Tim Roth, Samuel L. Jackson, Michael Madsen och Kurt Russel m fl.


Knight of Cups
Terrence Malicks (Tree Of Life, Tunna röda linjen) nya film. Christian Bale spelar en manusförfattare i LA och försöker förstå allt som händer runt omkring honom. Trailern lovar gott: kändisliv, frestelser, brudar och droger. Och Bale spelar mot Cate Blanchett och Natalie Portman.


Legend
Jag gillar Tom Hardy. Och han är med i många filmer i år. I Legend spelar han båda rollerna som tvillingbröderna Kray, gangstersnubbar som härjade i London på 50- och 60-talet.


Ex Machina
Alex Garland har tidigare varit manusförfattare till 28 Dagar Senare och Sunshine och gör nu regidebut. Ser ut att bli ett coolt science fiction-drama där en ung programmare är med i ett experiment där han ska interagera med världens fösta AI-robot, spelad av Alicia Vikander.


Chappie
Neill Blomkamps debutfilm District 9 var fantastisk. Elysium var en bevikelse, men ändå lite cool. Men jagförlåter honom. Nu kommer hans tredje film, och den verkar cool. Sharlto Copley är givetvis med igen, och spelar denna gång en robot som omprogrammeras och får känslor. Hugh Jackman är med också. Så är även Science Fiction-gudmodern Sigourney Weaver!


Spectre
Nya bondfilmen!


Mission: Impossible V
Tom Cruise är ju alltid sevärd, speciellt som Ethan Hunt i Mission Impossible-rullarna. Denna gång har de också haft en fetare budget än förra filmen. Och så spelar Tom mot svenskan Rebecca Ferguson.


Mad Max: Fury Road
Den här filmen har man ju peppat några år nu känns det som. Jag tycker det är coolt att George Miller, som regisserade de tre första filmerna, även regisserar denna. Trailern tyder på mycket bilkörning, krascher, eld och galna karaktär i den post-akopalytpiska öknen. Och så är ju Tom Hardy badass.


Terminator Genisys 
Jag må vara en idiot som peppar denna film men jag håller Terminator I och II som några av de absolut bästa filmer som har gjorts, så jag slutar inte hoppas. Men trean var rätt kass. Fyran hade potential men slutdelen av filmen förstörde allt. Jag har inte förhoppningar om att denna femte Terminator-film ska komma upp i samma klass som de två förstnämnda men jag hoppas ändå att det blir en riktigt bra film denna gång. De har ändrat tidslinjen i Genisys och det var jag förbannad på först, men jag börjar gilla det nu. Det kan bli bra. Och så ska det bli kul att se Emilia Clarke som Sarah Connor. Och Arnold som en föråldrad gamm-Terminator.


Star Wars: Episode VII - The Force Awakens
Disney tog över och det ska göras tre nya Star Wars-filmer. Blä tyckte jag och det kändes först som att det blir tre nya barnsliga filmer. Men jag har ändrat mig. George Lucas är ju inte regissör och det är enbart positivt, det ska bli kul att se vad J.J. Abrams kan åstadkomma. Men framförallt var det teaser-trailern som fick igång mig, den kittlades som fasiken.

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com