måndag 28 december 2015

Rawk: 2015 års bästa skivor

Sådärja. Nu har jag satt mig sent tre kvällar i rad och skrivit årets viktigaste lista, något jag har gjort på ett seriöst sätt i tio år nu. Det är ett krävande men så belönande arbete. Och nu kan jag släppa det här året och titta framåt och börja peppa ny musik. Det känns fint.

I år har jag mer än någonsin försökt skriva listan utifrån hur mycket skivorna har betytt för mig känslomässigt. Jag är en känslosam kille. Och jag berörs väldigt mycket av musik. Musik kan gripa tag i mig och ta mig till andra platser. Fly verkligheten osv. Precis som en bra film eller bok. Här är de 20 skivorna som berörde mig mest 2015.


20. With The Dead – With The Dead
With The Dead består av Lee Dorrian från nedlagda Cathedral och Tim Bagshaw och Mark Greening som tidigare har spelat ihop i Electric Wizard. Man kan därför beskriva bandet som lite av en supergrupp och med den uppsättningen så är det inte direkt ett gäng nybörjare inom doom-genren det handlar om. Målet har varit att skapa en så tung och depressiv platta som möjligt och man kan säga att de har lyckats. Debuten är krossande och har egentligen allt man behöver av en doomplatta. Dessutom har Lee Dorrian den coolaste sångrösten. Jag har varit extremt svag för hur hans stämband låter sen jag bekantade mig med Cathedral för första gången med 98 års Caravan Beyond Redemption.



19. Black Breath – Slaves Beyond Death
Min första reaktion efter att ha lyssnat igenom Slaves Beyond Death första gången var besvikelse. Hardcore-influenserna i bandets musik är nu nästan bortblåsta och kvarstår gör dödsmetall-delen. Jag var okontrollerat kär i förra plattan där symbiosen mellan hardcore och dödsen var perfekt. Men med fler genomlyssningar så imponerar Slaves Beyond Death mycket ändå. Det är lätt deras tyngsta skiva och de flörtar nu hejvilt med klassisk svensk döds.  Det är en väldigt genomarbetad och välskriven skiva som aldrig blir tråkig och som varieras hela tiden. Bästa spåret är den avslutande och instrumentella Chains Of The Afterlife som andas så mycket Metallica att man nästan blir blödig.



18. Shining – International Blackjazz Society
Norska Shining spelar en blandning av jazz, pop och metal och jag blev väldigt begeistrad i 2010 års skiva Blackjazz som jag hade med på min topplista det året. Sedan har jag helt missat att de släppte One One One 2013 (vilket jag ska ta igen!) men blev lycklig när International Blackjazz Society kom i år. Jag har läst att många tycker att Shining är för utflippade och för experimentella.  Men i jämförelse med Blackjazz tycker jag denna skiva är en betydligt mer rakare och enklare platta. Visst, det är stundtals rätt flippat som i exempelvis introspåret eller i House of Warship där de går lös på saxofonen och svävar i väg i jazzen. Men i grund och botten spelar de hård industriell rock med medryckande refränger. Och tankarna förs ofta till Nine Inch Nails och det är nog en stor anledning till varför jag gillar Shining så mycket. Lyssna på trippeln The Last Stand (känns snodd från Nine Inch Nails), Burn It All och Last Day så förstår du. Svinbra.



17. Slayer – Repentless
Jag var inte direkt ensam om att tycka att Slayer kändes stendöda när Hannemann gick bort. Och sedan när de klantade till det med Lombardo så kändes det helt kört för ett av världens bästa metalband genom tiderna. Jag hade därför i princip noll förväntningar på skivan. Det är ju ändå Hannemann som skrev de bästa låtarna. Men Kerry King har jobbat arslet av sig och skrivit en förvånansvärt stabil och stark platta som ger en ungdomlig känsla. Eller, det låter väldigt mycket Slayer. Tom Araya imponerar mest. Trots att han har blivit 54 år gammal så låter han lika förbannad som vanligt. Och det blir intressant att se hur Slayer-framtiden låter när/om Kerry King låter Gary Holt bidra med annat än solon.



16. Monolord – Vaenir
Monolord bjuder på en imponerande tyngd på deras andra svåra skiva. Årets tyngsta produktion skulle jag vilja säga. Och öppningen med Cursing The One och We Willl Burn imponerar. Samtidigt känner jag inte riktigt samma energi och pepp som debutplattan som var fjolårets bästa skivsläpp. I mitten av skivan känns det faktiskt lite monotomt och tråkigt. Jag hade ändå väntat mig lite mera. Dock älskar jag de två sista spåren. Först den korta sjuttiotalsosande flumlåten The Cosmic Silence som skapar lite andrum inför avslutande titelspåret och mastodontstycket Vaenir som är skivans höjdpunkt. I det lugna partiet tio minuter in i låten känns det som att man går omkring på Vänerns botten och grubblar.



15. Paradise Lost – The Plague Within
Låtskrivarduon Greg Mackintosh och Nick Holmes har genom sina sidoprojekt i dödsmetalbanden Vallenfyre och Bloodbath fått ny energi och hittat tillbaka, delvis, till sina rötter. Och Nick Holmes growlar igen. Det är stort. Och efter allt förhandssnack var mina förväntningar på The Plague Within, bandets 14:e album, högre än vanligt. Och stundtals är det briljant. No Hope In Sight är mästerlig, och den fantastiska doom-dängan Beneath Broken Earth är årets bästa låt alla kategorier. Även snabba Flesh From Bone och det storslagna avslutningsspåret Return To The Sun imponerar. Men sedan är det också tyvärr några låtar som blir lite anonyma och bandet når därför inte samma höjder som 2009 års Faith Divides Us – Death Unites Us.



14. Skraeckoedlan – Sagor
Kompis Kristoffer dömde ut skivan efter en genomlyssning med argumentet ”det låter som Mastodon, fast på svenska”, som om det skulle vara något negativt. Beskrivningen fungerar faktiskt utmärkt. Det handlar om melodisk och progressiv stonerrock med textteman som påminner om just Mastodons med sjömonster och sagoberättande. Skivan växer enormt mycket och tåls att köras på repeat många gånger.



13. The Moth Gatherer – The Earth Is The Sky
Debuten var en becksvart och emotionell musikalisk resa som jag blev berörd av. Även denna uppföljare är mörk men jag upplever den ändå ljusare än föregångaren. Den är stundtals väldigt filmisk och skulle passa in som soundtrack i en mörk futuristisk rulle. Eller liknande. Jag upplever inte heller The Earth Is The Sky som lika personlig. Detta beror säkerligen på greppet att använda sig av olika gästsångare i olika låtar, som exempelvis The Cuckoo från Terra Tenebrosa och Thomas Jäger från Monolord. Men jag gillar det greppet mycket. Det gör skivan mer varierad. Jag skulle inte säga att det revolutionerar post-metal-genren men det gör att skivan känns mer modern inom genren. Jag tycker också The Earth Is The Sky är trions bästa skiva hittills. Den är mer koncenterad och genomarbetad och tål många genomlyssningar och en sjukt bra platta att ta musikpromenader till.



12. Kadavar – Berlin
Berlin är tyskarna i Kadavars tredje platta och den första som jag verkligen har engagerat mig i. Och det är tur för jag tycker att de har gjort årets bästa renodlade rockplatta. Det handlar om skön retrorock och alla som som älskar 70-talsrock kommer älska den här skivan. För det gör jag. Även om det osar mycket Led Zeppelin och Blue Öyster Cult så står de klart på egna ben och riffen och låtarna imponerar. Sen är det mycket snack om hur bra Kadavar ska vara live och jag grämer mig fortfarande över att jag missade deras konsert tidigare i december. Extra plus för årets coolaste skivomslag.



11. High On Fire – Luminiferous
Det har varit mycket snack om att den numera nyktra Matt Pike också ska ha påverkat High On Fire till det sämre på Luminiferous. Att bandet går på sparlåga och att bandet var ”bättre förr” och så vidare. Men jag köper det inte. Jag tycker att bandets massiva doom-stoner-Motörhead-rock kör över det mesta som vanligt, och riffen sprutar ur riffgeniet Pike. Det handlar väl snarare om att bandet inte chockerar på samma sätt som tidigare. För jävligt bra är det fortfarande. Och det har jag tyckt sen första genomlyssningen när skivan släpptes i somras. Men det var efter konserten på Kägelbanan som skivan tog en säker plats på min topplista. Då brände bandet av ett flertal av låtarna från Luminiferous och jag kunde inte sluta lyssna på skivan på en vecka.



10. Ghost – Meliora
Min pepp var faktiskt total inför skivsläppet och jag drog till Linköpingsspelningen där Papa Emeritus III presenterades för första gången och där bandet brände av fyra nya låtar, och jag log med hela ansiktet. Produktionen gör att Ghost låter tyngre och snyggare än nånsin och låtsnickeriet är i hög klass. Cirice är en av årets bästa låtar, en perfekt symbios mellan en tungt gungande vers och en melankolisk och catchy refräng. Superballaden He Is är den bästa låt ABBA aldrig skrev och basdrivet i From The Pinnacle To The Pit är fet. Det är en jämnbra skiva. Betydligt jämnare än föregångaren Infestissuman. Men den skivan hade dock högre toppar, jag tycker inte att någon av låtarna når samma hitstatus som Year Zero eller Monstrance Clocks. Sedan tycker jag också att Meliora är för lättsmält, det är egentligen ingenting som utmanar. Och de sjunger Satan för lite. Första skivan är bäst!



9. Windhand – Grief’s Infernal Flower
Såhär i efterhand håller jag nog Windhands förra platta Soma som 2013 års bästa. Men jag upptäckte bandet först 2014, vilket förklarar varför den skivan inte finns med på listan när jag skrev den. Windhand har dock varit mitt favoritdoomband sen jag upptäckte dem och peppen inför Grief’s Infernal Flower har därför varit gigantisk. Soundet på Grief’s Infernal Flower är inte lika mastodontmaffigt som på Suma, istället har producenten Jack Endino (starkt kopplad till grungerörelsen och band som Nirvana och Soundgarden) lättat upp det hela lite grann och gjort det hela lite mer luftigt. Kontrasterna mellan låtarna är tydligare med akustiska Sparrow som bästa exemplet, och skivan tjänar på detta eftersom det blir ett tydligare albumtänk istället för att vara en tjock gröt av fuzziga doomgitarrer hela skivan igenom. Skivan mullrar på med sina pantenterade Windhandriff och Dorthia Cottrells spöklika sångröst. Jag är speciellt svag för Forest Clouds som tidigare har släppts som en split med Salem’s Pot, och det är en låt jag kan köra om och om igen utan att bli less. Men det är ändå på slutet med låtarna Hesperus och Kingfisher, som tillsammans är nästan en halvtimmes speltid, som Windhand är som bäst då de hypnotiska riffen får mig att segla iväg och hamna i trans.



8. Clutch - Psychic Warfare
Jag var sjukt imponerad av förra plattan Earth Rocker som får anses som en liten nytändning för bandet efter att de hade släppt två skivor dessförinnan som var lite bluesigare och mer utsvävande. På Psychic Warfare fortsätter bandet i samma spår som Earth Rocker och har skrivit ännu en ”rak” rockplatta. Det är intensivt och tempot är oftast högt men framförallt bjuds det på ett sjukt sväng som bara Clutch kan frambringa. Och det mesta sitter fanimig i trummisen Jean-Paul Gaster vars spelstil gör att bandet låter så unikt som de gör. Psychic Warfare är minst lika bra som föregångaren och det säger egentligen allt. Det enda negativa jag kan komma på är att vinylen har varit evigt försenad hela hösten. För jag vet att skivan kommer att växa ytterligare då när jag väl får spela den på skivspelaren.



7. Baroness – Purple
Skivan släpptes sent, 18:e december, och jag plöjde den väldigt intensivt några dagar innan jul. Det är dumt att släppa skivor så sent för då försvinner oftast chansen att hamna på recensenters årsbästalistor eftersom en deadline för en sådan brukar vara satt långt innan.  Purple är Baroness comebackplatta efter den tragiska bussolyckan 2012 som lämnade bandet i chock på flera plan. Men Baroness fortsätter att imponera med sin form av progressiva och melodiska sludgerock. Purple är mer koncentrerad än föregångaren Yellow & Green som var lite för lång och möjligen för experimentell. Och även lite för glad. Purple är mer välskriven och vemodig. Och Mastodon-vibbarna är givetvis fortfarande där. Purple borde hjälpa bandet att nå ytterligare framgång och ge dem möjlighet att spela på större arenor. Negativt är dock ljudet som jag tycker är Death Magnetic-komprimerat. Vad hände där egentligen?



6. Torche – Restarter
På förra plattan Harmonicraft gick Torche all in på popmelodierna. På Restarter har man till viss del gått tillbaka till det tunga groovet men det handlar fortfarande om catchy poppiga melodier blandat med ett maffigt och fascinerande tungt sound. Lite av två världar som möts, och som inte borde funka, men det gör det. Och det är briljant. Lyssna på det matande tunga riffandet i Minions, pop-svänget i Loose Men, korta men kanske skivans tyngsta spår Undone eller inledande Annihilation Affair som i de avslutande två minuterna låter gitarrerna skrika med sin övergång över det tunga mullret från trummorna och  basen. Hur snyggt som helst.



5. Leprous – The Congregation
Jag upptäckte Leprous med förra plattan Coal som seglade upp på en hedrande 11:e plats över 2013 års bästa skivor.  Norrmännens vemodiga och säregna progressiva metal berör ännu mer på The Congregation. Bandet har en unik rytmisk stil som blir ännu mer spännande med sångaren Einar Solbergs kraftfulla och storslagna rena stämma över det instrumentala. Och produktionen är supersnygg. Men det som berör mig mest är svärtan i de fängslande melodierna. Och texterna. Som refrängen i storslagna The Flood: ”Stay with me now when I’m falling. Drown me when I reach for air”. Det är för övrigt den låt jag har spelat mest i år.



4. Tribulation – The Children Of The Night
Tribulation fortsätter att utvecklas i en rasande takt och skillnaden mellan debuten The Horror och denna platta är så stor att det är svårt att tro att det är samma band, förutom på sången. Och genrebestämmarna går bananas när de försöker sätta etikett på vad Tribulation spelar för musik egentligen. I bandets sätt att tolka death metal skulle jag säga att skivan låter som gotisk rock and roll med black metal-vibbar. Det är helt enkelt idiotiskt att bara se detta som en dödsmetall-platta för det bjuds på så mycket mer. Som helhet är skivan grandios och de snygga svarta gitarrslingorna griper tag i dig. Detaljerna och arrangemangen imponerar och hade Ghost vågat att inte vara så kommersiella hade de låtit lite åt det här hållet.



3. Royal Thunder – Crooked Doors
Jag blev väldigt förvånad första gången jag hörde Crooked Doors. Jag har tidigare läst att Royal Thunder har jämförts lite med Baroness och t o m Mastodon, men det är en väldigt felaktig beskrivning. I alla fall på denna platta. Royal Thunder spelar snarare klassisk rock på Crooked Doors. Och det är en väldigt välskriven och känsloladdad skiva som bjuder på mycket melankoli. Tyngden står snarare i melodierna än i soundet och riffen. Och så har vi basisten och sångaren Mlny Parsonz. Hon kan vara den bästa kvinnliga sångrösten jag har hört. Så mycket karaktär och känsla. Så bluesig, raspig och känslofull. Jag tror att jag aldrig har blivit så berörd av en kvinnlig sångröst förut. Jag är kär i hennes sångröst. Lyssna på mäktiga öppningsspåret Time Machine (bästa låten), sjukt snygga refrängen i One Day eller avslutande balladdubbeln The Bear I & II där Mlny’s känslosamma röst möter stråkar och piano.



2. Dopethrone – Hochelaga
Dopethrone spelar en smutsig och massiv form av groovig stoner-doom. Den beskrivningen kan man använda på många andra band också, till exempel Electric Wizard vars hyllade skiva Dopethrone har tagit namnet ifrån. Men jag tycker inte att Electric Wizard någonsin har låtit såhär vassa, i alla fall inte en hel skiva igenom. Hochelaga är en en total hyllning till RIFFET. Tyngden och kraften från riffen i varje låt imponerar så mycket att de just nu står över alla andra band inom genren och är anledningen till att jag har återkommit till denna skiva tusen gånger under året som gått.



1. Chelsea Wolfe – Abyss
Jag har lyssnat lite lätt på Chelsea Wolfe tidigare men aldrig tagit mig chansen att ta mig in i hennes musik på allvar. Kanske har timingen inte varit den rätta. Timingen med The Abyss var dock perfekt. Sommaren började ta slut och hösten och mörkret kom, vilket är bästa tillfället att ta till sig ny musik. Speciellt denna typ av genre som jag tycker är s k ensam-musik. Det här är inte en skiva du sitter och lyssnar på med dina polare eller din partner, det här är något du upplever själv i din ensamhet och i mörkret. Chelsea Wolfes stil är svårdefinierad. Jag läser t ex på wikipedia att genren beskrivs som ”drone-metal-art-folk”. Jag skulle beskriva det som avskalad och mörk singer-songwriter tonsatt av industriljudmattor och kryddat med black metal-vibbar. Typ. Mörkt är det i alla fall. Och sällan har en albumtitel varit så passande. Det är en musikalisk resa ner i avgrunden med depression som tema. Och det är vackert och oemotståndligt. Och den skiva som berörde mig mest 2015.


1 kommentar:

  1. Alltid lika kul att läsa dina årsbästalistor och alltid några tips på plattor som gått mig förbi. Baroness är nog min favorit men jag håller med om att ljudet är lite skumt. Steven Wilson, Enslaved, Deafhaven och Blackout hade nog kommit in på min lista. Gott Nytt År!

    SvaraRadera

Instagram

Copyright © rawk | Powered by Blogger

Design by Anders Noren | Blogger Theme by NewBloggerThemes.com